Lennart Regebro

I min post om vänsterkongressens fantastiska räcka av omöjliga förslag, så tog jag upp sextimmarsdagen. Jag fick frågor om detta på kommentarerna, och mitt svar blev så långt att det får bli en ny bloggpost istället. Så här är den. Håll till godo (varning, bloggposten innehåller matematik):

Vänsterpartiet vill införa sextimmarsdag, med bibehållen lön. Dvs, fick man innan 800 kronor för åtta timmars jobb skall man få 800 kronor för sex timmars jobb. Den blir 133 kronor i timmen istället för 100 kronor i timmen. En 33-procentig löneökning.

Produktiviten kommer alltså sänkas med 25%, och lönekostnaderna kommer gå upp med 33%. Priserna på svensktillverkade varor kommer gå upp, vilket kommer driva på inflationen. Kronan kommer sjunka, vilket till viss del kommer motverka dom ökade kostnaderna för exportmarknade, men å andra sidan göra importer dyrare, vilket kommer återigen öka på inflationen. Med minskad export och ökad import kommer handelsbalansen försämras ytterligare.

Emil undrar om detta inte bara är skrämselpropaganda. Men nej, detta är ofrånkomliga effekter. Om jag hade velat skrämmas hade jag målat upp scenarion med hyperinflation och ekonomisk bankrutt. Det är nämligen "worst case" scenariot av förslaget. "Best case" är att arbetslösheten ökar.

CleasW säger att jag måste vara medveten om att det inte är dom effekterna som 35-timmarsveckan (alltså en sjutimmarsdag) fick i Frankrike. Men, som sagt, jag bor i Frankrike, och nej, det vet jag inte alls det. I själva verket vet jag att fransk ekonomi har stagnerat, att arbetslösheten har ökat, och att man nu håller bå att återinföra 40-timmars veckan, eftersom experimentet inte fungerade. Och då skall man veta att 35-timmars veckan infördes gradvis, och i praktiken enbart infördes för arbeten där man kan kontrollera arbetstiden exakt. Dom flesta fransmän jobbar betydligt mer än 35 timmar i veckan, och själv sitter jag ofta och har dåligt samvete för att jag jobbar 7-8 timmar när mina arbetskamrater tycks jobba minst nio.

Och Frankrike har euro. Det innebär dels att man inte kan sänka valutan, men det innebär också att priskonkurrensen är så hård att inflationen knappt kan gå upp, eftersom folk då börjar handla i Tyskland istället. Sverige har inte infört euron, och har inte det skyddet.

Inte har arbetslösheten sjunkit i Frankrike heller. Istället har den ökat. Den har sjunkit lite i slutet av 2005, men det beror mest på att man har skapat en massa "fuskjobb" inom offentlig sektor. Privat sektor har skapat jobb dom också, och det beror mest på att man har gjort det möjligt att anställa folk bara i två år. Kanske beror det också till en viss del på att man nu kan anställa folk till 40 timmar i veckan igen.

Vänstern har en märklig idé om att mängden arbete är konstant, och om en person jobbar mindre så innebär det att en annan jobbar mer. Men det är snarast tvärtom. Mängden jobb beror på hur rikt landet är och landets rikedom beror på hur mycket man producerar per person. Skall vi minska arbetslösheten i Sverige genom att ändra arbetstiden borde vi snarare införa niotimmarsdag.

Men, nej, jag förslår inte niotimmarsdag. Främst för att jag tror det är missriktat och morlaiskt fel att staten skall sitta och betsämma hur mycket folk jobbar. Dessuto är det inte ens säkert det hjälper, eftersom det inte är säkert att man producerar mer. För det är ju så att om man jobbar för mycket, så blir man inneffektiv, gör fel och gör ett dåligt jobb. Särskilt är det sant om man jobbar för mycket under längre tid. Nånstans finns en "sweet spot", där man kan jobba länge och effektivt. En arbetstid där man producerar maximalt, så att säga. Kanske ligger den vid just 40 timmar i veckan, vad vet jag. Av Frankrikes experiment att döma verkar den i alla fall inte ligga lägre.

Fast egentligen varierar den ju från person till person, såklart. En del tycks kunna jobba 12 timmar om dagen år ut och år in. Mycket beror det nog också på hur roligt man tycker jobbet är. Och här kommer vi ju in på vad man bör göra, såklart. Och det som man bör göra är att ändra på arbetsreglerna så att anställda har mer möjlighet att själva avgöra hur mycket dom vill jobba. Det är inte facket som skall bestämma det, det är dom anställda själva, helst. Men att göra det är inte enkelt. Det är ju nästan omöjligt för skiftarbetare, eller butiksanställda, eller lärare, osv, osv, att bestämma sina arbetstider helt själva.

Det där, det är en intressant debatt, till skillnad från dumheterna om sextimmarsdag. Kan vi diskutera det istället?

Vänsterpartiet har krympt ordentligt senaste åren, och reagerat med att sluta leden och bli mer radikala, vilket garanterat kommer få dom att minska ännu mer. Så egentligen är det väl taskigt att sparka på V såhär. Dom ligger ju redan. Dom har allt efter att dom sparkade ut Schyman sakta marginaliserat sig själva i Svensk politik. Men jag kan inte låta bli:

1. Man vill införa 6-timmars dag med bibehållen lön. Med andra ord, man vill rakt av öka allas lön med 33%. Det komer resultera i en fantastisk inflation, recession och kraftigt ökad arbetslöshet. Hejåhå.
   
2. Man vill skapa 200.000 jobb i den offentliga sektorn. Skattefinanserade jobb, alltså. Antalet anställda i offentlig sektor idag är ungefär 1.4 miljoner. Man vill alltså öka den offentliga sektorn med över 14 procent! Detta innebär givetvis en enorm ökning av skatten, men det vill inte V erkänna, istället låter man förslaget vara helt ofinansierat. Lars Bäckström, V, anser att förslaget kommer kosta runt 45-54 miljarder (beroende på hur många av dom anställda som går på a-kassa). Det är, om man slår ut det jämt på dom som faktiskt arbetar i Sverige, ungefär 10 papp per person i extra skatter. Och man kan kanske gissa att Lars Bäckströms siffror inte direkt lutar åt det höga hållet...
3. Man vill dessutom höja a-kassan, pensionerna och bostadstilläget, slopa karensdagen och satsa miljarder på statligt bostadsbyggande. Allt "ofinansierat" (vilket är politiskt kodord för höjda skatter).
4. När en ledamot vill införa sanktioner mot USA så reagerar inte partistyrelsen med att tala om att dom tycker han har fel, utan verkar hålla med om principen, men säger att det nog är meningslöst, och skulle leda till för Sverige skadliga motsanktioner. Koko...
5. När vänsterpartiet i Göteborg vill förbjuda privatägda gym, svarar partistyrelsen att det "knappast är ett krav som får det svenska folket på fötter i dagsläget". Tydligen menas att det är rätt i princip att privata gym skall förbjudas, men att läget inte är rätt just nu...

Det finns säkert fler dumheter jag har missat, men det räcker väl så...

Det hela visar att vänsterpartiet har slängt all verklighetskontakt åt pipan. Förmodligen har man slutat hoppas på att Vs föreslagna politik skall ha nån reell påverkan på praktiskt genomförd politik i en S-regering. Man känner på sig att man redan är så långt ute och cyklar att man lika gärna kan helt ge upp försöken att ta sig tillbaka på banan.

Frågan är hur S skall hantera det här. Alla år som sossarna har (ofta helt riktigt) pekat på sprickor i borgerligheten, så har vänsterblocket lyckats smita undan liknande frågor. Det kanske är dags att ge igen? Borde inte huvudfrågan till sossarna under valkampanjen vara "Hade ni verkligen tänkt er att regera med stöd av vänsterpartiet? Hur skall DET gå till?"

Vänsterns retorik blir allt mer överhettad, trots att detta verkar nästan omöjligt. Varen på bloggsidor eller i TV-debatter eller i media verkar vänstern längre intresserad av att diskutera frågor eller ens framhäva sina egna åsikter. Istället är vänster-retoriken numera nästan helt uteslutande en fråga om att smutskasta sina motståndare. Exempel på detta finns tonvis av på Esbatis blog, men även i den TV-debatt jag refererade i höstas, där Ohlys hela argumentation var att moderatledaren ahde hög lön. Inte en argumentation som imponerar på borgerliga, men säkerligen mycket effektivt inom dom egna leden. Nyligen har också den höjda retoriska temperaturen inom Vänsterpartiet fungerat som exempel på detta, med anklagelser om att dom inom vänstern som inte vill kalla sig kommunister enbart är ute efter att förstöra.

Vad beror då denna panik på? Den låter ju ungefär som det brukar låta när man har slut på argument, men inte har väl vänstern mer slut på argument nu än dom hade, säg 1992? Jag tror att svaret kan finnas i en gammal uppsats som heter The Paranoid Style In American Politics av Richard Hofstader. Den är från 1964 och handlar om den paranoida och hysteriska retorik som republikanerna i USA använde sig av då, men drar paralleller till andra fall av hysterisk retorik i amerikansk politik.

Hofstader menar att den här paranoida och hysteriska debattstilen beror på en känsla av "dispossession". Man känner att man har tappat inte bara makten och inflytandet, utan man känner inte längre igen det man en gång hade makt över. Det här är definitivt sant för dagens vänsterparti, och även sant för stora delar av socialdemokratin. Det är också sant för dagens amerikanska vänster, som brukade ha makten i USA, men idag ser republikanerna ta över allt mer.

För 30 år sedan var den Marxistiska vänstern på sin höjdpunkt. Socialdemokratena styrde Sverige, och Marxistiska idéer hade sitt största inflytande på svensk politik någonsin. Vänsterpartiet hade drömpositionen av att man kunde påverka socialdemokraterna, eftersom socialdemokraterna behövde vänstern i riksdagen, men man satt inte i regeringen, och kunde därför avsäga sig allt ansvar för den faktiskt genomförda politiken. Makt utan ansvar. Marxismen genomsyrade allt så djupt att det till och med fanns människor inom Folkpartiets Ungdomsförbund som kallade sig liberaler och marxister. Någon som i dagens läge verkar fullständigt absurt.

Idag så ser vänstern sin makt försvinna. Världen blir allt mer liberal, av den enkla anledningen att liberalism fungerar. Resultatet blir en värld som man inte känner igen, med fackföreningar som mest fungerar som utpressningsrörelser, en socialdemokrati som visserligen låter som dom gamla socialdemokraterna, men i smyg genomför liberala reformer. Världen globaliseras, precis som liberalerna vill, och det värsta av allt är att den blir rikare på kuppen. Så där skall inte världen se ut, enligt vänsterns retorik. Så där står vänstern, allt mer maktlös och utan att känna igen sig i den globaliserade värld vi nu befinner oss i. Resultatet är, även i Sverige, den panikslagna retoriken som Hofstader beskriver.

Det finns två vägar ur det här. Antingen kan vänstern förnya sig, lära sig leva med den nya globaliserade världen och utgå från denna för att på nytt repositionera sig. Det är det Tony Blair gjorde. Det är det förnyarna i vänsterpartiet har försökt att göra, men misslyckades med. Det kräver mycket riktigt steg mot mitten. Man måste, som Tony Blair, bli lite liberalare. Den andra vägen är att klamra sig fast vid sin allt mer felaktiga världsbild, känna igen sig allt mindre, och därmed ha en allt mer paranoid och uppjagad retorik. Den vägen kommer göra vänsterpartiet till ännu en socialistisk sekt på vänsterkanten, utan riksdagsplatser och utan verken makt eller verklighetskontakt. Det är den väg man nu har valt.

Resultatet är ett Sverige utan en egentlig vänster, utan ett parti som populistiskt försöker motverka dom ekonomiska reformer alla egentligen vet är nödvändiga. Och svensk politik kommer kanske vara lite mindre färgglad, men desto mera vettig.

Partiet är en ploj, den föreslagna politiken är ogenomförbar, dom kommer inte komma in i riksdagen. Varför är hela jämra bloggosfären helt fixerad vid denna fjantiga ploj?

Det är väl ett utslag av bloggosfärens navelskåderi. Det navelskåderiet är lika intressant som allt annat navelskåderi: Inte alls. Skall bloggosfären bli lika intern och meningslös som TV-program som handlar om andra TV-program, riksdagsdebatter och ledarsidor? Det vore ju trist isåfall.

Nej, skärp er nu och skriv om nåt viktigt istället!

Splittringen i vänsterpartiet har varit uppenbar länge. Jag har varit förvånad över att partiet inte har splittrats, som vänsterpartier brukar, men jag har nu insett varför.

Vänsterns historia, och inte bara här i Sverige, är en lång rad med partisplittringar. Alla socialistiska partier i Sverige är idag någon slags rest av ett parti som bildades genom att en grupp hoppade av ett annat parti. Dom här splittringarna händer genom en enkel mekanism som är oundviklig inom socialismen: Ideologins krock med verkligheten.

Socialismen lockar till sig anhängare på många olika sätt, genom att vara en vacker teori, genom att erbjuda ett enkelt svar på alla frågor (det är kapitalismens fel), och genom samma gemenskapskänsla som alla politiska rörelser erbjuder. Men problemet är att socialism helt enkelt inte fungerar. Socialistiska rörelser, och i synnerhet dom som bygger på Marx, har en tendens till att ha en snyggt uppbyggd teorivärld utan någon likhet med verkligheten. I alla större socialistiska rörelser kommer därför två falanger uppstå. En falang som är beredd att rucka lite på ideologin för att tillmötesgå verkligheten, och en som dogmatiskt klamrar sig fast vid en idealistisk och helt felaktig världsbild.

Alla splittringar inom vänstern, förutom möjligen den första, när socialdemokraterna splittrades i frågan om ryska revolutionen, och denna sista inom vänsterpartiet följer denna modell; Konflikten mellan ideologer och realister ställs på sin spets, och idealisterna hoppar av och bildar ett nytt parti. Och där har vi en av dom stora skillnaderna i dagens konflikt: Realisterna är i minoritet. Ganska rejäl minoritet också. Det är en följdeffekt av kommunismens fall. När Gudrun Schyman packade undan kommunismen i en låda, så blev vänsterpartiet ideologiskt odistinkt från socialdemokraterna. Det gav vänsterpartiet massor av röster, men det innebar också att den enda skillnaden var att vänsterpartiet var något mindre realistiskt i sin politik än socialdemokraterna. I praktiken var dom socialdemokrater, och tyckte samma saker som gräsrötterna i sossarna. Nu när kommunisterna har tagit makten i partiet igen, finns det inte så många socialdemokrater i partiet. För dom är ju medlemmar i socialdemokraterna. Dom enda som finns är den lilla grupp som var radikala när dom gick med, men faktiskt ändrade åsikt efter kommunismens fall. Och dom är inte många. Dessutom kan dom följa Gudrun Schyman till hennes nya parti eller få utlopp för sina åsikter igenom Vägval Vänster.

Men när Ohly nu tar till strid mot realisterna, då jublar kongressen. Och därmed är realismen inom vänsterpartiet med största sannolikhet helt död. Ideologer kan bilda ett nytt parti på få medlemmar. Dom hindras inte av sådana trivialiteter som att ett nytt smurfparti inte har en realistisk chans att komma in i riksdagen. Men realister hindras av sånt. Dom är inte intresserade av att sitta i en liten klubb för intern beundran, dom vill påverka verkligheten. Så istället hoppar dom av en och en. Antingen till andra partier, eller för att helt ge upp politiken.

Vänsterpartiet kommer inte splittras. Dom kommer bara tappa alla dom medlemmar som har någon som helst verklighetskontakt.



ps. Jo, jag vet. När Kommunistisk Ungdom bildades var det realisterna som var minoritet och bildade en ny organisation. Men det var ju bara en sidoeffekt av moderpartiets splittring, så det räknas inte riktigt. ;-) ds.

Edit: KAS påpekar att han har gjort bloggen själv, men inte kommentarssystemet som är haloscan. Det är alltså möjligt att jag har blivit blockad av dom (fast varför vet jag inte) och inte av KAS själv. Att hans kommentar till detta skulle vara att jag "drömmer mardrömmar" lämnar dock frågan öppen. För varför skulle han säga så om han inte har kontroll över vem som blir blockerad? Då kan han ju rimligen inte veta...

Nåja, saken är väl därmed överspelad, får man hoppas.

Här är originalinlägget:

Jag gör som Jona Morian och börjar inlägget med en varning om att denna bloggen handlar om andra bloggar. Det blir lite navelskåderi av detta, men det finns en anledning som blir upenbar längre fram i bloggen.

Diskussionen började med att Jonas Morian klagade på att en annan förvirrad vänsterbloggare, Jinge, hävdar att de borgerliga partierna vill montera ner välfärden, vilket ju inte stämmer för fem öre, och dessutom passade på att klaga på att Jinge censurerade kommentarerna.

KAS på bloggarna.se svarade då med att dels hävda att Jonas Morian tar bort misshagliga kommentarer själv (förmodligen inte sant), dels hävda att de borgerliga partierna visst vill montera ner välfärden, och drog ett mycket långt exempel på hur jobbigt det är att vara arbetslös, utan uppenbart koppling till borgerlig politik, och naturligtvis krydda det hela med lite personangrepp.
(Jag hoppas den där länken funkar. Bloggen är rätt förvirrad, och då menar jag inte bara dom politiska åsikterna).

Jag kommenterade på det, och efter ett par kommentarer blev jag bannad, minsann. "Banned by webmaster" står det. Jaha. Så den som censurerar och ser till att inte få misshagliga kommentarer är alltså inte Jonas, utan KAS. Man dömer ofta andra efter sig själv, som det heter. Det är ett vanligt fel (som jag själv ofta gör) att tro att andra är som du är själv. Att KAS inte vill ta en saklig debatt betyder dock inte att andra inte vill det, och bland socialdemokrater är trots allt Jonas Morian en av dom som är seriösa och gärna tar en saklig debatt. Det är synd att hans politiska kamrater inte vill göra samma sak.

Så, här är iaf det svar jag hade velat skriva på KAS blogg. Det hamnar alltså här istället, eftersom han har bannat mig från sin site:

1. Att du får ett problem betyder inte att välfärden monteras ner, vilket faktiskt är det vi diskuterar. Det är alltid någon som missgynnas och alltid någon som gynnas, oavsett hur man ändrar olika ersättningsnivåer.
Din logik är tydligen att när du missgynnas av borgerliga innebär att välfärden monteras ned, och det är du emot. Samtidigt monterar sossarna faktiskt sakta ner välfärden, men det stödjer du. Den logiken får du gärna förklara för mig.

2. Problemen i dagens pensionssystem beror onekligen på socialdemokraterna. Man kan diskutera hur dessa problem bäst åtgärdas. Sossarna däremot, och du med dom, smutskastar, ljuger och undviker debatt istället för att diskutera problemen. Och där står vi. Tänk om ni i vänsterblocket kunde föra en seriös debatt istället. Vad mycket längre vi hade kommit då.

KAS är helt välkommen att fortsätta diskussionen här, då han nu inte vågar ta den på sin egen blogg.

Det är inte bara Lars Ohly som är kommunist men inte kallar sig det även Jenny Lindahl har nu anslutit sig till den skaran. Det som är förvånande är inte att vänsterpartiet hycklar, det har dom ju alltid gjort, det förvånande är att dom gör det så pass öppet. Nästan rakt ut förklarar både Ohly och nya PR-chefen att dom är kommunister men inte kallar sig det. Hur kommer vänstern (och då menar jag hela vänstern, inklusive Göran Persson) konstant undan med alla dessa lögner och allt detta hyckleri?

Mitt starkaste minne av Lindahl innan hon blev Ommunist och fortfarande var Kommunist, var att hon helt blånekade att ledande personer i Växjös Kommunistisk Ungdom (som Ung Vänster hette då) i början på 80-talet stödde Sovjet och ville göra våldsam revolution. Ett märkligt förnekande, det var ju jag som var politisk aktiv i Växjö och pratade med medlemmarna i Kommunistisk Ungdom i Växjö. Hon var inte ens tonårig, och bodde INTE i Växjö under den här perioden och borde alltså rimligen inte ha en susning i frågan. Ändå hävdade hon bergsäkert efter en debatt (med Fredrik Malm, tror jag det var) att dessa personer som jag diskuterade med inte hade existerat. Jag undrar om det är den typen av verklighetsförnekande som gör att hon tror att hon kan rädda vänsterpartiets trovärdighet genom att ljuga.

Hon försöker ha kvar kakan samtidigt som hon vill att folk skall tro att hon har slängt den i sopnedkastet. Den dödliga och totalitära kommunimen skall hållas gömd bakom ryggen, samtidigt som man ljuger och säger att man inte alls håller nåt bakom ryggen. Tanken är att kommunisterna som står bakom dig skall se vad du har i handen, medans dina motståndare inte skall förstå vad du håller bakom ryggen. Och på frågan om var kommunismen har tagit vägen så skall man inte ens hävda att den är bortslängd, utan bara prata om nåt annat, enlight Jenny.

Hur kan man ens inbilla sig att man skall ha kvar någon politisk trovärdighet när man sysslar med ett sådant dubbelspel? Finns det nån vänsterpartist som faktiskt kan tänka sig att försvara dessa lögner?

I sin krönika om fildelning och piratkopiering klämmer Jan Guillou ur sig att "Rent ideologiskt kokar hela frågan ner till ett enda påstående, som jag härmed med övertygelse framför: Det är inte socialistiskt att stjäla, ens från författare." Ja, så är det ju onekligen. Det är inte socialistiskt att stjäla, eftersom socialism är egendomsgemenskap, i synnerhet av det som kallas "produktionsmedel" (dvs saker man kan tjäna pengar på). I en socialism äger inte Jan Guillou sina böcker. Att någon då lyssnar på hans böcker utan att betala är alltså inte stöld.

Så, ja, Jan, stöld är inte socialistisk. Med att kopiera dina talböcker utan att ge dig pengar, det är i högsta grad socialistiskt. Så, rent ideologiskt kokar hela frågan ner till ett enda påstående, som jag härmed med övertygelse framför: Det är helt rätt att piratkopiera verk, om upphovsrätten innehas av en socialist.

Sådeså.

Jag är feminist. Jag tycker det är viktigt med feministisk forskning och vetenskap. Vetenskap är att förklara och förstå vår värld. I vetenskapen studerar man omvärlden och lägger fram hypoteser om hur saker och ting fungerar. När man har lagt fram teorier, eller presenterat studier av omvärlden, så kan andra forskare titta på vad man har gjort, och komma med kritik mot det man har gjort, eller så kan man ta resultaten och bygga vidare på dom för att komma med nya hypoteser.

Den här kritiken är viktig. Den är faktiskt den viktigaste delen av hela vetenskapen. Man kan faktiskt säga att om man inte kan kritisera forskning, så är det inte forskning, utan tro.

Det här är viktigt när man tittar på den debatt som följde på rapporten angående Eva Lundbergs forskning. För svaren går att placera i tre grupper:

1. Rapporten skulle inte handla om forskningen var bra eller inte.
   
2. Kritikerna är okunniga eller inkompetenta.
3. Feministisk forskning kan inte kritiseras.

Det är för all del sant att rapporten inte skulle handla om forskningens kvalité, men det gör inte att rapportens kritik mot forskningen är felaktig. Kritik är kritik även om den är oombedd, och måste behandlas och besvara sakligt. Det förekommer även kritik mot Eva Lundbergs forskning utanför rapporten. Det var det kritiken som var orsaken till rapporten, faktiskt. Hon har också fått en särställning där hon nästan står utanför andra fakulteter, vilket enligt universitetets rektor har gjort att hennes forskning har ignorerats, och alltså granskats mindre än den borde. Den särställningen är vad jag förstår delvis beroende på tidigare massiv kritik mot hennes forskning, som har fått till resultat att samarbetsklimatet surnat till. Kritik förekommer alltså. Att ignorera den och vifta undan den gör bara saken värre.

Det är möjligt att kritikerna är okunniga, men det gör fortfarande inte kritiken fel. Om Kejsaren inte har några kläder så är det sant, även om det är ett litet barn som säger det. Om kritiken som framförs är felaktig på grund av okunnighet, så är det ju lätt påvisat.

Den tredje och sista punkten är intressantast. Dom här undanflykterna kommer i två varianter. Dels varianten att forskningen grundar sig på en princip som gör den omöjlig att kritisera, (vilket även Eva Lundgren tycks implicera när hon hänvisar till hermeneutik och dialektik) dels varianten att all kritik mot forskningen är en del av en konspiration, och därmed bevisar att forskningen har rätt. I båda fallen viftar man bort kritiken, och säger rakt ut att forskningsresultaten är omöjliga att kritisera. Det här gör ju då att forskningen inte alls är forskning, utan religion. Den är sann, för att dom som tror på den säger att den är sann. Oavsett hur fel eller meningslös forskningen är, så är den ändå sann, för det har vi sagt, och alla som säger nåt annat är ogudaktiga och skall brännas på bål!

Det här håller ju såklart inte. All kritik måste bedömas och bemötas sakligt. Om kritiken i sig är osaklig, så måste detta påtalas, på ett sakligt och seriöst sätt. Man kan inte bara vifta undan kritik därför att den som framförde den inte var ombedd att framföra den. Man kan inte bara vifta undan kritik för att den som framförde den inte har en viss ställning. Man kan inte behandla forskning som omöjlig att kritisera. Gör man nåt av detta, så ogiltigförsklarar man forskningen totalt. Den är då inte vetenskaplig, och alltså ur vetenskaplig synpunkt ointressant.

Jag anser inte att Eva Lundgrens forskning är ovetenskaplig. Jag anser att den är vetenskaplig, och skall behandlas som sådan. Det innebär också att den måste får kritiseras. Men många feminister är tydligen av en annan åsikt. Länkarna ovan är till feminister, två bloggare och en hel hög på DN, som förklarar att Eva Lungrens forskning är ovetenskaplig, genom att använda dom tre resonemangen ovan. Samtidigt pratar man om en backlash, om en anti-feministisk konspiration, och patriarkaliskt förtryck. Vardå? Det behövs ingen sådan konspiration, det behövs inget sådant förtryck, när radikala feminister på detta sätt begår offentlig harakiri.

Michael Silkesjöö och Bo Andersson verkar förvånade över dagens nyhet, migrationsverkets firande. Jaha, när det dags att vakna nu? Det har varit välkänt länge att svensk invandringspolitik är att utvisa så många som möjligt. Bästa chansen att få stanna kvar är att få Aftonbladet eller Expressen att skriva om dig. Utvisningar är aldrig kul, och oftast djupt tragiska, och snyfthistorier är ju populärt i kvällstidningarna, men det finns såklart en begränsning på hur många sådana historier man kan skriva om. Resultatet är att utvisning eller inte ofta är en fråga om tur.

Att Migrationsverket firar när dom lyckas utvisa folk är knappast förvånande. Inte ens vanligtvis verklighetsfrånvända Kalle Larsson är förvånad. Migrationsverket följer bara socialdemokraternas politik. Man kan klaga på dom, men inte skylla på dom. Ansvaret är helt och hållet socialdemokraternas. Att Barbro Holmberg fördömer firandet är inget annat än rent och skärt hyckleri. Hon har medverkat till denna politiken, och är en direkt medspelare i detta.

Hur vore det om dom rabiata kommunisterna i Vänsterpartiet tog sitt snack om brunvandring och fascistisering och applicerade dom där det faktiskt stämmer? Hur vore det om vissa mer oresonliga centerpartister tog sitt snack om att flörta med invandrarfientliga och vände det mot dom som faktiskt sysslar med det, nämligen nämligen på socialdemokraterna och deras invandrarfientliga politik?

Är det inte dags att vi börjar behandla invandrare och flyktingar med respekt? Är det inte dags att vi erkänner det bidrag som dom har gjort till det svenska samhället?

Jag får hoppas att det är fler sossar som har vaknat upp för vad deras parti faktiskt sysslar med än dom två jag ramlade på. Men om det inte är så, så får man iaf vara glad för dessas uppvaknande. Hoppas dom inte somnar igen.

Jag har hört från flera ledande folkpartister som inte håller med Rojas artikel från förra måndagen. Och jag har inte hört från nån folkpartist som håller med honom. Rojas är i en minoritet i den här frågan. Han brukar vara smart, och förhoppningsvis ändrar han sig. Om han inte gör det kommer han nog tappa sin ställning inom partiet. Man kan inte ha folk att leda en känslig fråga som invandringspolitik om dom inte tänker innan dom pratar.

Tills Rojas ändrar sig så Nyamko Sabuni skrivit en betydligt mer balanserad och insiktfull artikel i frågan, i dagens Expressen. Läs den.

Folkpartiets ställning i invandringsfrågor visar att ett parti som folkpartiet behövs i svensk politik. Sverige behöver ett parti som är tydligt invandringsvänligt och erkänner det, och är berett att ta striden med sossarnas hycklande invandringspolitik. Och hittills är det bara folkpartiet som har gjort det. Det vore en stor tragedi om dom slutade.

Sverige, eller i alla fall svenska medier, gillar offer. Tycker man bara synd om sig själv blir det stora rubriker och alla förlåter en, oavsett vad man har gjort. Första exemplet jag kan komma ihåg var Tommy Körberg, som dömdes till innehav av kokain. Detta orsakade stor uppståndelse, och indignerade saker skrevs i media. Till Körberg fick genidraget att gråta i media och tala om hur synd det var om honom. Det kanske det var. Han kanske var fast i ett missbruk vid den tiden, jag vet inte jag, känner inte honom. Men det var ändå han själv som började, och att kokain kan leda till missbruk var ju inte direkt okänt, ens i början på 80-talet. Helt oansvarig för sin egen situation var han väl inte? Eller?

Senaste offer-stjärnan på den svenska mediahimlen är Åsa Waldau. Hon var en av pastorerna i en församling där ett märkligt mord hade begåtts. En bild växte fram av en församling där åtminstånde en liten del av toppen i församlingen tycktes vara en sekt, driven på av Helge Fossmo och Åsa Waldau. Hon framställdes som en manipulativ häxa, och som en av hjärnorna bakom en sekt som mördade folk på löpande band.

Men sedan, som i ett slag, gick Åsa Waldau ut i TV och tyckte synd om sig själv. Oj vad hon tyckte synd om sig själv. Och media tvärvände. Nu är Waldau ett offer av första graden. Det är klart det är synd om henne, hennes syster har blivit mördad, och Åsa tror nu själv, enligt dagens snyftrekord i Aftonbladet, att hennes vän, Helges första fru också blev mördad.

Troligtvis är ingen av bilderna rätt. Åsa Waldau är varken hjärnan bakom alla morden, eller ett offer helt utan skuld. Och ett offer utan skuld är hon inte oavsett vad som faktiskt hände, för hon var en av pastorerna i församlingen och så måste man anses ha lite mer ansvar. Åsa Waldau har enligt egen utsago alltså hjälp till att lura församlingen, genom att hon själv stödde Helge Fossmos lögner och påhittade drömmar från gud. Ett offer?

Och även om vi ignorerar henns pastorsställning, så är det ju ändå så att i slutändan måste varje människa anses vara åtminstonde den som är mest ansvarig för sig själv och sitt eget liv. Allt annat är att omyndigförklara människan. Och sveriges, eller iaf svensk medias, förtjusning i denna offermentalitet och att på detta sätt acceptera en lite lätt nedåtande omyndigförklaring av folk tycker jag är mycket märklig. Är det konstigt att arbetslösa sitter hemma och tycker synd om sig själva, om det tidningarna är fulla av framgångsrika folk som tycker synd om sig själv?

Vad är det för fel på att ta ansvar för sig själv?

"Det är synd om mig, för jag kan inte ta ansvar för mitt eget liv" tycks Waldau gråta," och därför skall ni tycka om synd mig, och tycka om mig".

Det tror hon naturligtvis inte på själv, men det intressanta är att svenska media glatt sväljer betet med hull och hår, och hakar på. Jag personligen hade tyckt synd om Åsa Waldau om jag hade trott att hon inte hon kunde ta ansvar för sitt eget liv. Men då bör hon också omyndigförklaras på stört. Eller?

En mycket uppmärksammad rapport om Eva Lundgrens forskning blev klar för några dagar sedan. En kritik som har riktats mot Eva Lundgren är hon inte gör sitt underlag tillgängligt för andra forskare. Rapporten bekräftar detta:

Vi har efterfrågat underlaget (utskrifter eller kassettband) till
dessa men inte fått tillgång till det.

Det finns visst underlag, men inte komplett. Borde då Lundgren fällas? Det går inte att säga om de intervjuer hon hänvisar till existerar eller har skett. Det är teoretiskt möjligt att hon har hittat på alltihop, eller?

Tja, såhär står det i rapporten:

Med vetenskaplig ohederlighet avses:

1. förfalskning och fabrikation
2. plagiering
3. obehörigt användande av information given i förtroende
4. oberättigat hävdande av författarskap
5. underlåtelse att följa vedertagna rekommendationer om inhämtande av tillstånd från berörda myndigheter (t ex etikkommittéer för humanforskning och djurförsök, isotopkommittéer, Datainspektionen, Läkemedelsverket m m).
   

Givetvis borde man anse att det faktum att hon inte kan producera underlag skall tas som att hon har fabricerat alltihopa, men det finns en hake:

Rapporten är oehört kritisk mot vetenskapligheten i Eva Lundgrens forskning. Kort sagt, hennes forskning blir totalt sågad vid fotknölarna. Enlig rapporten kan man inte dra dom slutsatser Eva Lundgren drar, ofta drar hon slutsatser som går direkt på tvären av vad hennes påstådda underlag säger. Det finns naturligtvis ingen anledning att fabricera eller förfalska underlag, om man sedan ändå säger tvärtemot vad underlaget säger. Med andra ord, Eva Lundgren är inte ohederlig, hon är bara en extremt usel forskare, som konsekvent ignorerar sitt eget underlag.

Vad jag förstår kan inte Eva Lundgren sparkas, om hon inte gör nåt fel. Att hon slösar skattepengar på att skriva värdelöst trams är inte anledning nog. Jag tänkte mig att hon bara skulle ignoreras av andra, men se, det visar sig i rektorns promemoria att det är själva problemet! Anledningen till att Eva Lundgren har fått producera sådan total skitforskning är att hon, pga konflikter på sociologiska institutionen har getts en särställning där hon i praktiken är isolerad från övriga forskare. Ingen läser hennes forskning och ingen kritiserar hennes forskning, uppenbarligen för att alla vet att hon bara producerar skräp! Konflikter, intriger och den här typen av problem finns på alla arbetsplatser, och är inte bra nånstans. Det är intressant att se att det kan leda till att man publicerar usel forskning.

Det är bra att rektorn nu uppmärksammar det här problemet. Vi får hoppas att resultatet av dom förändringar som nu skall genomföras för att få bort Eva Lundgrens särställning är att Uppsala Universitet inte i framtiden kommer publicera en enda rad av Eva Lundgrens fantasifoster.

Igår skrev jag ett inlägg om demokratisynen inom vänstern. Det var ju tursam timing av mig, eftersom vänsterpartiet igår släppte rapporter om sin egen historia. Där trycker man enligt DN på den moderna demokratisynen inom vänsterpartiet.

Ja, det gör jag också, för jag tycker inte den har ändrat sig. Dom har samma demokratisyn som alltid. Skillnaden är bara att omvärlden har ändrat sig, det finns allt färre socialistiska diktaturer att omfamna, och alltså omfamnar vänsterpartiet allt färre diktaturer.

Men man fortsätter att släta över diktaturers övergrepp, och man fortsätter att svara alla demokratidiskussioner med det absurda påståendet att USA är en diktatur, och man fortsätter att omfamna anti-demokrater, som nu senast Harold Pinter. Det är inte demokratiskt trovärdigt, Man måste behandla alla övergrepp sakligt och rättvist, oavsett vem som utfört dom.

Ett parti som har antidemokrater som Eva Björklund i partiledningen har inte en hälsosam demokratisyn. Och detta problem förtydligas av att Ohly, som tidigare har haft en mycket tveksam demokratisyn, vidhåller att han inte har ändrat sig. Jag tror att han kanske har ändrat sig. Men en omvändelse blir inte trovärdig om man hävdar att den inte har hänt. För vilken slutsats skall man ta av Ohlys icke-omvändelse? Antingen är han ju fortfarande anti-demokrat, eller så har han fortfarande inte insett poängen med demokrati, eller så ljuger han i ett försök att släta över sina tidigare anti-demokratiska ståndpunkter. Och inget av detta är ju direkt nåt som inspirerar trovärdighet.

För att vänsterpartiet skall få nån demokratisk trovärdighet måste man för det första helt bryta med den revolutionära Marxismen. Och det kommer naturligtvis inte ske så länge dom unga i vänsterpartiet omfamnar denna mördarlära. Och för det andra måste man sparka ut anti-demokraterna från partiledningen. Och det kommer inte ske så länge majoriteten av medlemmarna i grund och botten är kalla-kriget-nostalgiker. Och för det tredje måste Ohly ställa sig upp och som en ärlig människa erkänna att han under större delen av sitt liv har varit anti-demokrat, och att han nu äntligen har fattat vad som är poängen med demokrati. Och för det fjärde och sista, måste man sedan konsekvent ställa sig på demokratins sida, istälelt för att som hittils konsekvens ställa sig på diktaturens sida.

Vänsterpartiet kan inte småfjutta, och under kniven göra små, små steg bort från diktaturkramandet. En skåpsupande alkis är fortfarande en alkis. En person som under täcket hånglar med diktatorer är fortfarande en antidemokrat. Vänsterpartiet måste bryta helt med diktaturkramandet. Annars kommer man aldrig återfå sin demokratiska trovärdighet.

Några av mina senaste bloggposter har rört vid demokratiska frågor. Jag skrev om att demokratier svarar bättre på internationella påtryckningar än diktaturer. Och jag skrev om att vänstern hyllar Pinters politiska uttalanden trots hans diktaturkramande.

Svaren lät inte vänta på sig. Den vanligaste typen av kommentarer (förutom personangrepp) är att USA är också är onda. Några typexempel:

de blodiga kupper USA bevisligen legat bakom, såsom Guatelama '54 eller Chile '73, och anfallskrigen i Haiti och Vietnam. - Benjamin

USA begår och har begått brott mot folkrätten och mänskligheten under falsk flagg utan att ta några som helst konsekvenser. - Anonym

Man försöker alltså bortförklara att diktaturer är värre, och man försöker släta över Pinters diktaturkrameri, med argumentet att USA också begår övergrepp. Men två fel gör ju inte ett rätt. Lite ironiskt blir det med den näst vanligaste typen av kommentarer:

Detta får man enligt dig inte kritisera eftersom Sovjet var värre?!? - ClaesW

Jo, man får kritisera USAs övergrepp. Det man inte får är att ta använda USAs övergrepp som undanflykter för att inte kritisera Sovjet. Och inte Castro eller Milosevic heller. Halva vänstern använder USAs övergrepp (både dom riktiga och dom påhittade) för att släta över diktatures övergrepp. Den andra halvan hävdar att all kritik mot diktaturers övergrepp är ett försök att släta över USAs övergrepp. Ironiskt så det förslår. Och blint också. Visst finns det en del människor som stödjer USA oavsett vad dom gör, precis som det finns människor i vänstern som fortfarade hyllar Stalin. Galningar finns det överallt. Men att hävda att dom som kritiserar diktaturers övergrepp inte kritiserar USAs övergrepp är bara löjligt, och bara en slags hycklande sätt att släta över diktatures övergrepp. Man skall inte få kritisera diktaturer utan att brännmärkas.

En del av vänstern vet att dom inte har några argument, och blir desperata i sina försök att hitta undanflykter. I en kommentar på subjektiv.se så bortförklarar Tobias Lindberg en artikel av Mae Liz Orrego Rodriguez med att hon är liberal och alltså subjektiv.

Eller så försöker man helt bortförklara hela frågan genom att implicera att diktaturernas övergrepp aldrig har skett:

finns det inte den ringaste lilla möjlighet att USA:s offentliga förehavanden till åtminstone en del är ett typexempel på det välkända historieförfalskande fenomenet "segraren skriver historien"? - Marcus

Det jag till slut har börjat fråga mig är varför vänstern bara vill kritisera demokratier medan diktaturers övergrepp skall slätas över och skyllas på demokratierna? Var grundar sig vänsterns envisa diktaturkramande i?

Varför är det forfarande kontroversiellt att demokrati är att föredra framför diktatur?

För det förstår inte jag.

Idag har jag hittat några inlägg av Centerpartister, angående Rojas. Två av dom står ut extra mycket, nämligen Per Ankersjös, och Annie Johanssons. Annie Börjar sitt inlägg med att försöka hävda att Folkpartiet flörtar med rasister, och Per Ankersjö verkar faktiskt inte ha nåt annat att säga alls.

Ärligt talat, folkpartiets flörtande med rasistsvensson är en ren myt, påhittad av sosarna och vänsterpartiet. Det finns ingenting varken i folkpartiets uttalanden eller politik som kan anses flörta med rasister, eller ens på nåt vis tolkas som rasistiskt, förrän gårdagens olyckliga hjärnsläpp av Rojas. Men sossarna och vänstern gillar inte att man diskuterar invandringspolitik, för dom vill fortsätta att hävda att dom är för invandring, samtidigt som DOM flörtar med rasistsvensson genom att göra det så svårt att invandra som möjligt.

Folkpartiet är för ökad invandring, kortare asylköer, bättre integration i samhället och utökade rättigheter för invandrare och framförallt flyktingar. Sossarnas invandringspolitik är att ta emot så få som möjligt, slänga ut dom så fort som mäjligt och inte bry sig om flyktingars mänskliga rättigheter.

Vilka av dessa två ståndpunkter om invandringspolitik stödjer centern egentligen? Varför stödjer dessa centerpartister vänsterns mytbildning om borgerliga som rasister? Är det ett panikslaget försök att dölja Centerpartiets bruna (men numera överspelade) historia?

Att baktala folk är kanske ett bra sätt att dra in röster på, men det är oärligt, och knappast än i längden hållbar taktik, om man har som mål att genomföra bra politik, och inte bara som mål att klamra sig fast vid makten.

BRÅ säger att invandrares överrepresentation i brottsstatistiken inte kan bortförklaras enbart med skillnader i "socioekonomisk status", dvs vad man jobbar med, om man jobbar, och hur mycket man tjänar. Rojas reaktion på detta är det måste vara invandrarnas sociokulturella arv som är orsaken. Jag tror Rojas har fel, men det är inte det jag vill skriva om idag. Istället tänker jag diskutera olika typer av reaktioner på Rojas artikel.

Om vi börjar med Ali Esbatis reaktion, så är den en typisk Esbati-artikel. Allt han säger går ut på att utmåla Rojas som rasist. Esbati har inget egentligt alternativ förklaring till Rojas förklaring förutom socioekonomisk status, men hela grunden för Rojas artikel är just att BRÅ visar att det inte är en tillräcklig förklaring. Istället försöker Esbati tabubelägga hela frågan. Om Rojas har fel eller rätt är helt sekundärt i Esbatis artikel. Det är själva faktumet att han diskuterar frågan, och framförallt att han nämner en annan förklaringsmodell än socioekonomiska som är problemet.

Att Esbati inte har några alternativa förklaringar beror på hans socialistiska förklaringsmodell. Alla skillnader måste förklaras utifrån socioekonomiska skillnader, för det har Marx sagt. När BRÅ nu säger att i det här fallet kunde man inte det, då skall det resultatet tigas ihjäl. Att Rojas uttalanden dessutom enkelt kan förvridas till Esbatis favoritteori, att liberaler är fascister, ger honom dessutom ännu mer vatten på sin kvarn. Rojas tror inte på det han säger enligt Esbati, utan uttalandet är bara ett sätt att flörta med rasism. Att Rojas inte skulle tro på det han själv säger utan bara sysslar med kalkylerade lögner tycker jag är rätt osannolikt. Men som man känner sig själv dömer man väl andra, antar jag.


Det här kan kontrasteras mot Liberala Ungdomsförbundets reaktion. Här tar man upp flera sannolika förklaringar som Rojas kan ha missat, en av dom rätt grov (undersökningen tar ingen hänsyn till om invandraren kom hit som flykting eller inte). LUF kritiserar Rojas, för att dom anser att han har fel och har gjort en överförenkling som komemr spä på folks fördomar.

LUFs reaktion är saklig. Esbatis är osaklig och lögnaktig.
LUF har alternativa förklaringar. Esbati har bara personangrepp och misstänkliggöranden.
LUF vill hitta alternativa förklaringar. Esbati vill svartmåla.
LUFs reaktion är kort, och går direkt på kärnfrågan. Esbatis inlägg är långt, upprepande och svamlande.

Var hittar vi orsaken till de här skillnaderna? Jag är inte säker, men jag tror helt enkelt skillnaden ligger i att både LUF och Esbati blir förbannade och upprörda. Men LUF väljer att få utlopp för detta med saklig argumentation. Esbati har inga sakliga argument. han har ingen lösning, har ser bara problem. Så hans argumentation är osaklig, för det är allt han har att ta till.

Vänstern har inga argument, och stora delar av vänstern har helt slutat låtsas att dom har det, och sysslar istället med personangrepp. Både Esbati, Etzler och Ohly tillhör i den gruppen.

Harold Pinters tal har hyllats av en enig vänsterkör. Nu har jag satt mig ner och läst saken. Och talet är en salig blanding av självrefererande flum och politiska lögner.


Ja, sådär håller han på, när han påstår att han pratar om nåt som har med sanning att göra. Det gör han inte. Det han gör är att tala om att "Jag är en så fantastisk pjäsförfattare med så djupa insikter om författande". Det kanske han är, jag har då aldrig sett nån av hans pjäser. Däremot har jag sett en del av hans politiska åsikter och uttalanden. Och dom går konsekvent ut på att anklaga USA för att vara onda och bortförklara diktaturers övergrepp.

Everyone knows what happened in the Soviet Union and throughout Eastern Europe during the post-war period: the systematic brutality, the widespread atrocities, the ruthless suppression of independent thought. All this has been fully documented and verified.

Pinter säger att visst var Sovjets övergrepp hemska, men istället för att stanna där försöker han förminska och bortförklara dessa övergrepp genom att implicera att USAs övergrepp var lika illa eller värre. Han hävdar att vi faktiskt inte vet hur illa USAs övergrepp var, för att dom inte är dokumenterade, och inte erkända som övergrepp. Det är rena lögner. USAs övergrepp (för dom existerar) är väldokumenterade och välerkända och dom är oerhört mycket mindre än dom som har genomförts av Sovjet och andra stater i kommunismens namn.

Men Pinter vill inte konfronteras med detta. Istället fortsätter han att hylla diktatorer som Castro och Milosevic. Allt som är fel i världen skylls på demokratiska länder som USA och England. Det blir tydligen med Pinters världssyn helt OK att mörda folk i enorma mängder, bara man är diktator. För Pinter anser inte att Miosevic är oskyldig. Tvärtom är han enligt Pinter skyldig till krigsförebrytelser, men han skall släppas fri ändå, och istället skall NATO anklagas för krigsförbrytelser för att man lade sig i Jugoslaviens krig och försökte (men misslyckads) att stoppa övergreppen.

Det är en märklig moralsyn. Den som utför övergreppen är inte skyldig om han är diktator. Den som försöker stoppa övergreppen är skyldig, åtminstonde om han är demokrat. Det är en moralsyn som är så fantastiskt vidrig att det är för mig helt obegripligt hur vänstern kan överhuvudtaget vilja associeras med folk som Pinter. För mig är en sådan moral inget annat än ren fascism: Den som har makten har rätt. Vänstern borde kritisera Pinter, men istället blir han hyllad och klappad på ryggen.

Några av dom allra mest förvirrade i vänstern, med Aron Etzler och Ali Esbati i spetsen, pratar om någon inbillad fascistisering av liberalismen (man ljuger ihop att vissa liberaler är islamofober, och så tar man denna lögn som bevis för en inbillad fascistisering). Men dom blundar för fascisterna i sina egna led. Ja, värre än så, dom hyllar dom.

Hur förklarar man nåt sådant? Vad är det som gör det möjligt för dagens vänster stå rakryggat och försvara Pinters moral?

I spoke earlier about 'a tapestry of lies' which surrounds us.

Nej, Harold Pinter. Vi omges inte av någon vävbonad av lögner. Det är det bara du och dina vänsterkompisar som gör, och den väven har ni byggt själva. Ni bygger ett luftslott av lögner för att slippa konfronteras med att era politiska åsikter var fel, och sedan klagar ni när ni upptäckte att slottet blev ett spindelnät av lögner ni inte längre kan ta er ur. Det Pinter skriver om pjäsförtattande verkar intressant. Problemet är att han påstår att det har nåt med sanning att göra, när allt han sysslar med är fiktion.

I Stockholms sjukvårdsområde kunde det ibland ta upp till ett år att få tid hos ortopeden. Ni är det infört vårdgaranti, och det skall nu gå på tre månader. Bra va?

Jo, fast, det förstås, nu får man inte längre komma till ortopeden utan remiss från distriktsläkare. Det tar en vecka. Innan distriktsläkaren skriver remissen skall man på röntgen, dit det kan vara kö på upp till tre månader, plus den tid det tar att skicka remissen. Sedan återbesök hos distriktsläkaren, en vecka till, och sedan upp till tre månaders väntan (plus återigen ett par veckor av remiss-skrivning och internpost. Sedan har dom tre månader på sig innan dom behöver påbörja behandlingen.

Nio månader plus lite extra. Med lite tur kan dom dra ut på tiden till ett år innan man får hjälp. Ungefär lika lång tid som före vårdgarantin, alltså.

I en offentlig planekonomi, som landstinget, är patienter bara utgifter, och alltså nåt som helst skall undvikas om man skall hålla budgeten. Reguljära läsare av den här bloggen vet redan hur man löser detta: Det enda sättet man kan bli av med köerna är att se till att det lönar sig att ta emot patienter.

Se även bloggposterna I Sverige har man ett sjukvårdssystem samt Det nya klassamhället.

Efter en enorm mängd internationell påtryckning innan har nu äntligen USA förbjudit tortyr. Det var tametusan på tiden. Och det är intressant om man jämför med andra internationella påtryckningar. Jämför med till exempel dom internationella påtryckningarna mot Irak, som försiggick i 11 år, och till och med inkluderade en handelsblockad och att USA skickade raketer mot Bagdad. Det hjälpte inte ett dugg. Jämför med internationella påtryckningar mot Iran och Nordkorea om att inte återuppta sina kärnvapenprogram. Det har inte hjälpt ett dugg. Och jämför med blockaden mot Kuba, som inte har hjälpt, och förmodligen har bara stärkt Castros ställning.

Jämför med internationella påtryckningar och blockad mot Sydafrika. Den hjälpte. Och jämför med EUs påtryckningar och lockbeten mot Turkiet och östeuropa, som har fått Turkiet att ta flera steg mot demokrati, och har fått de baltiska länderna att avskaffa dödsstraffet och liknande.


Slutsatsen är viktig: Internationella påtryckningar och blockader fungerar. Mot länder där man väljer styret. Till och med mot Sydafrika, där bara en liten priviligierad del av befolkningen fick rösta, så fungerade blockaden. Men mot diktaturer fungerar varken påtryckningar eller blockader.

Och anledningen är enkel: Påtryckningarna och blockaderna påverkar folket negativt. Men det påverkar inte en diktator, som istället bara använder blockaden och påtryckningarna som propagandamedel och stärker greppet om makten. Bara om landets regering är beroende av folkets välfärd för att behålla sin regeringsstöllning kan den internationella påtryckningar fungera.

Det där är viktigt att komma ihåg när man diskuterar utrikespolitik. Många säger ofta att man skall använda blockader och påtryckningar. Och det skall man, men bara mot demokratier. Använt mot diktaturer åstadkommer det i bästa fall ingenting och i sämsta fall förvärrar det situationen.

The French Prime Minister and presidential hopeful, Dominique De Villepin was interviewed on CNN yesterday. It was a brilliant display of how to not say anything substantial, something French politicians and philosophers excel at. Most significantly, De Villepin avoids all kinds of answers. He avoids answering questions, and he ducks any answers to the French problems. I can only hope that France will not reward his unsubstantial bullshitting by making him a president.

His statements on what do do are either platitudes, like "we want to make a very special effort in direction of the young people of these neighborhoods"; or saying that he will do the same thing as before (i.e. nothing), "we have created tax free zones, we want to increase the numbers of these tax free zones"; and most significantly, more state meddling: "we've decided to have our national agency of employment to receive all the young people in these neighborhood during the next month".

De Villepin can also not resist blaming others. The immigrants themselves get a little blame, of course; "we also want the people of these neighborhoods being able to accept the jobs outside of these neighborhoods". I personally am pretty sure they are very able to accept jobs outside the suburbs. The problem is that they aren't offered any. And the primary scapegoat of French politicians come up; "whatever happened in France can happen as well in other countries, in Europe or else where. It is a part of a new phenomenon of globalization." No, it's not a part of globalization. Many countries that have embraced globalization have no such problems. In fact, the problems are rather a direct effect of protectionism.

The attitude is "these people need help". No, they don't. They need jobs.

The answers that De Villepin is avoiding are not even particularily painful. France comes in 142nd place out of 154 countries when it comes to ease of hiring and firing people. Yes, France is the 12th most difficiult country in the world, only 11 other countries make it more difficult to hire people. How exactly does Dominique De Villepin expect poorly educated, muslim, black immigrants to get a job in that situation? Hiring somebody takes a lot of effort. Firing them if you made a misjudgment (either about how much work was needed or about the person) is even harder. Would you be willing to take a risk in that situation? Of course not. You'll hire somebody with the same education, looks and values as you, because that is what you trust. Preferrably somebody that has recommendations from somebody you know.

The result is that getting a job relies almost solely on contacts. You can't get a job, unless you know somebody who knows somebody. And poor kids in the suburbs don't.

There is only one solution to the problems France has; get the economy running so more jobs are created and simplify the process of hiring and firing people. A lot. Most of the difficult in doing this is hidden in a notoriously complicated French bureaucracy. This bureaucracy is full of people whose only interest is in creating more job for themselves.

Here is a completely true story about how you get a paper from the French goverment:

1. You go to the sécurité social and ask for the paper. After one hour of waiting, they give you a completely different paper. When you point out that this is not the paper you asked for, they say the computers are broken, and ask you to come back another day.
2. You come back another day and ask for the paper. They tell you that they can't give you this paper at your normal office, and that you need to go to a special office.
3. You go to the special office. After one hour of waiting, they refuse to give you the paper, and say you should not have it.
4. You print out the european regulation on the matter, and read through it, making sure you should have the paper.
5. You go back, and ask for the paper again. This time, when they refuse to give you the paper, you read the law to them, having highlighted the required parts of the law with a handy flourescent pen. They agree that you should have the paper, and then as for a list of 10 different papers you have to give them, first, to prove that you should have the paper, several of which comes from other parts of the French administration.
6. Rinse, repeat.
   

All this requires not only knowledge of French, of course, but knowledge of French and european law. And you need to know it better than the French administration knows it.

Do you really want to hire anybody in those circumstances? I know of several young europeans who came to Paris for a year, to have fun and see the world. Most of them work. Few of them pay any taxes. It's easy to see why, and it's not because the taxes are high. It's just too darn difficult to pay them.

The only painful part of this solution, is that the unions are running France, and French unions will stop anything that sounds like "liberalisation" or "deregulation". We need, therefore, to come up with an alternative name for these policies. Suggestions are welcome.

1996. SJ skall privatiseras. SEKO är missnöjt. SEKO föredrar att det är statligt, och klagar högljutt på hur illa SJ har blivit efter privatiseringen.

2000. Pendeltågen i Stockholm upphandlas. SJ förlorar upphandlingen till Citypendeln. Inte så konstigt, SJ är ju skit, enligt SEKO. Men SEKO är inte nöjda. Massor av SEKO-medlemmar vägrar jobba för Citypendeln, med resultatet att Citypendeln inte har nog förare, och det blir massa förseningar.

2005. Ny upphandling, Citypendeln förlorar, och Stockholmståg, ägda av SJ, vinner. SEKO jublar över att SJ får kör....va? Nej, såklart, SEKO är missnöjda.

Håhåjaja.

Friåret är en bit intressant politik. Friåret är baserat på den felaktiga tron att antalet arbeten i samhället är fixt, och att om man får folk att arbeta mindre kommer det bli massa lediga jobb, och arbetslösheten kommer minska. Alla som har ens funderat på att öppna en bok om nationalekonomi vet att det inte är sant. Snarare är det tvärtom, ju mer folk jobbar desto rikare blir samhället och desto mer jobb skapas och desto mindre blir arbetslösheten. Idén om att sänka arbetstiden, genom 6-timmarsdag eller liknande, kommer från samma felaktiga idé. Det har prövats i Frankrike med 35-timmars vecka. Det hjälpte inte ett dugg.

Med denna grundläggande ekonomiska sanning i bakhuvudet inser man att idén att ge folk ledigt med betalning i ett år inte är ett bra sätt att minska arbetslösheten. Miljöpartiet fick den idén ändå. Att miljöpartiet tycker märkliga saker är ingen nyhet. Att socialdemokraterna, i ett försök att behålla miljöpartiets stöd, gick med på att man skulle pröva friår i vissa delar av Sverige, kanske inte är så konstigt. Särskilt inte som miljöpartiet hävdade att folk inte alls skulle utnyttja friåret som betald semester, utan för att starta nya företag, eller utbilda sig.

Hur gick prövandet då? Jo, resultatet var naturligtvis att arbetslösheten inte minskade och att nästan alla som tog ett friår använde det som betald semester. Med andra ord, det funkade inte alls, det kostade bara pengar.

I det här läget tycker man miljöpartiet borde erkänna att friåret kanske inte var en så bra idé, men icke. Trots detta katastrofala misslyckande att åstadkomma det dom ville, fortsatte dom att driva förslaget om friår ändå. Och av någon outgrundlig anledning gick socialdemokraterna med på att införa det. Det kan väl enbart tolkas som ett bevis på att socialdemokraterna genomför precis vilken skit som helst, så länge det håller dom kvar vid makten ett år till. Om det är bra eller dåligt skiter dom i, bara dom får bestämma.

Så nu har vi friår. Det ger en del intressanta effekter. Till exempel: Om någon är borta från sitt jobb av någon anledning, som barnledighet eller liknande, och vill ta ett friår, så kan inte den som för tillfället är vikarie fortsätta vara det. Hela poängen är nämligen att någon som är arbetslös får vikariera, och vikarien är ju inte arbetslös! Fast vikarien blir ju det då, förstås.

En annan intressant sak är att vad arbetsgivaren tycker inte är relevant. För att inte arbetsgivaren skall kunna sätta stopp för en persons friår, så är det arbetsförmedlingens åsikt som gäller. Så den anställda kan få friår, även om arbetsgivaren inte tycker den föreslagna vikarien är bra nog, och faktiskt även om arbetsförmedlingen inte kan hitta nån vikarie alls. Bara jobbet är sådant att det borde finnas en vikarie. Det innebär ofta att jobbet inte blir gjort alls. Såvida inte det man gör under sitt friår är att starta en konsultfirma. Då kan man ju göra sitt gamla jobb som konsult under ett år, och få betalt både av staten och den gamla arbetsgivaren. Bra va?

Och vad är effekten av allt detta? Tja, i år är det meningen att 10.000 personer skall ta friår. Det skall kosta staten 1.5 miljarder kronor. Preliminära uppgifter säger att ungefär 50% av friårsvikarierna har någon slags anställning två månader efter avslutat vikariat. Det innebär alltså att efter att ha lagt ut 1.5 miljarder i år, kommer ungefär fem tusen av vikarierna ha arbete. Många av dom här hade såklart fått jobb ändå, men låt oss vara snälla, och låtsas som om det inte är fallet. Och många av dom 10.000 friåren som tas ut kommer inte få några vikarier alls. Men vi låtsas inte om det heller. Vi låtsas, fast vi vet att det är fel, att alla 10.000 jobben får vikarier, och att 50% av dom har jobb efteråt och att alla av dom hade varit arbetslösa om det inte vore för friåret, bara för att ingen skall kunna klaga på att vi har räknat på ett sätt som är orättvist mot friårsreformen.

1.5 miljarder för fem tusen personer, det är 300.000 kronor per år. 25.000 i månaden. Och eftersom detta är kostnad för staten, så motsvarar detta en lön på 25.000 i månaden efter skatt! Jag upprepar för tydlighets skull: För den kostnad som friåret kräver svenska staten på, så hade staten kunnat anställa fem tusen personer, till en lön för 25.000 i månaden efter skatt. Men istället för att göra detta, och på det viset faktiskt skapa jobb, bestämmer man sig för att betala tio tusen pers för att ta betald semester i ett år.

OK, 5.000 personer är bara 2% av den totala arbetslösheten på 250.000. Men ändå. 25.000 efter skatt är ju en rätt skaplig lön om man säger så. Och det finns mer pengar att ta. Arbetsmarknadsverkets insatser kostar totalt 46 miljarder. Det är 15.500 kronor per arbetslös, ungefär... OK, det är kanske inte helt rättvist att räkna så, särskilt inte eftersom dom många av dessa miljarder läggs på helt andra människor (för att få bort dom ur arbetslöshetsstatistiken) och resten mestadels är bidrag till arbetslösa, så låt oss kolla på dom saker som faktiskt är onödiga. Arbetsmarknadsverket i sig kostar 5,7 miljarder, och gör inget nyttigt alls. Utom betalar ut bidrag då, men det kan nån annan del av staten göra. AMS alla pysselsättningar kostar 2 miljarder till. Med friåren finns alltså minst 8-9 miljarder att lägga på att skapa jobb, som idag istället slängs bort på nåt helt onödigt: Att få det att se ut som om vi har lägre arbetslöshet än vi har.

8 miljarder räcker till att betala 65.000 (sextiofem tusen) personer 10.000 kronor i månaden efter skatt. Nu föreslår jag inte att staten skall göra det, men om dom här pengarna på nåt vis fanns i omlopp i samhället skulle det faktiskt skapas massa jobb. Kanske inte 65.000, för många av jobben skulle ju ha högre lön än 10.000 efter skatt, men det skulle definitivt skapas flera tiotusentals jobb till. Bara för dom pengarna AMS slänger bort på att göra ingenting av nytta. Och den produktion som dom här jobben skulle skapa skulle i sin tur skapa pengar, som skulle skapa mer jobb.

Och ärligt talat, vad är det för moral som säger att det är bättre att sätta folk på meningslösa kurser och betala ett års semester, än att se till att folk får jobb? Jag tror folk vill ha riktiga jobb, jag. Har jag fel?

Statistiska lekar

Det finns en siffra som upprepas mycket i Sverige. Just nu påstås siffran vara 5.4%, men det är inte sant. I själva verket är den 10.2% Ja, jag talar om arbetslösheten såklart.

Är arbetslöshet alltid ett problem? Nej, en arbetslöshet på runt 5% är nog normalt. Det kommer alltid finnas ett par procent med människor som letar efter bättre jobb, eller just har slutat eller just blivit sparkade, eller jobbat på ett företag som gått i konkurs. Att vara arbetslös i ett par veckor eller en månad är inte något större problem. Problemet är långtidsarbetslöshet, när man blir utslagen från arbetsmarknaden, och inte klarar av att ta sig tillbaks.

Och här är problemet med socialdemokraternas statistikfiffel. Skillnaden mellan 5.4% och 10.2% är att i den senare siffran har man räknat med alla dom som sätts i olika typer av AMS-åtgärder. AMS-åtgärderna har bara ett enda syfte, att gömma hur stor arbetslösheten är. 5.4% procent arbetslöshet är inte så farligt, om man jämför internationellt. Men det här är ju lätt att se igenom genom att räkna in alla som sitter i åtgärder, och då får man som sagt siffran 10.2%. En usel siffra i internationella sammanhang. Men vad som är värre är att genom att sätta folk regelbundet i åtgärder, så gömmer man långtidsarbetslösheten. Sätt folk i meningslösa kurser två gånger om året, så vips har du sopat bort siffran för hur många som har varit arbetslösa längre än ett halvår.

Trots detta sifferfiffel har Sverige officiellt en rätt hög långtidsarbetslöshet på 28-29% av dom arbetslösa. Det finns idag 67 000 personer som varken kan få jobb eller ens något av AMS fusksysselsättningar.

Att hålla folk ute

Vad beror det här på? Varför har vi så hög långtidsarbetslöshet? Ja, det finns några saker som verkar hänga ihop med långtidsarbetslöshet: Det är sådana saker som hög anställningskostnad, högminimilön och liknande. Dom kan sammanfattas i att det är regler och lagar som avser att skydda lönerna hos dom som har arbete.

Dom flesta regler på arbetsmarknaden är inte till för att sänka arbetslösheten, dom är inte till för att skapa nya jobb, reglerna finns inte där för att underlätta för arbetslösa att få jobb. Reglerna finns där för att försvara lönerna hos dom som HAR jobb, och se till at dom som har jobb får så höga löner som möjligt. Reglerna försöker upprätthålla ett monopol på arbete. Man försöker hindra människor från att ta sig in på arbetsmarknaden och konkurrera om löner. Konflikten mellan Byggnads och Laval är ett exempel på det. Ett annat är minimilöner. En minimilön är egentligen till för att hindra arbetsgivarna att betala skamlöner, men minimilönerna i dagens europa ligger oftast betydligt över vad man anser är existensminimum. Är inte det lite märkligt, egentligen, borde inte minimilönen vara existenminimum?

I Sverige har vi ingen lagstadgad minimilön. Istället sätts minimilöner i kollektivavtalen. Kommunal till exempel har 13.400 i månaden som lägstalön. Det är rätt rejält mycket mer än vad man får som socialbidrag. Den genomsnittliga lönen som kommunalanställd är 20.400 i månaden. Det innebär alltså att om man skall ta en risk och anställa en ung invandrartjej som aldrig har haft ett jobb innan, så tjänar man mycket lite på det. Istället anställer man hellre en svensk kille som redan har jobb och goda referenser, det är säkrare, och kostar ungefär samma.

Höga minimilöner fungerar som ett skydd för dom som redan har jobb, och ett hinder för dom arbetslösa. Likadant fungerar alla andra regler som är meningen att skydda dom som har jobb. Undersökningar som tittar på hur arbetsmarknader hanterar en plötslig ökning av invandrare, visar att marknader utan dom här skydden klarar sig bäst, medans skyddade arbetsmarknader får en högre arbetslöshet. Reglerna som är till för att skydda arbetsmarnader från konkurrens utomlands, gör det så dyrt och krångligt att ha företag i landet, att man hellre flyttar tillverkningen någon annanstans.

Men fungerar skyddet då? Innebär det här att dom som har jobb har högre lön än vad dom skulle ha annars? Nej, för den här typen av skydd slöar ner ekonomin och gör tillväxten lägre. Det gör det svårt för nya företag att expandera genom anställning, och det gör samhället i genomsnitt fattigare. USA har väldigt lite spdana skydd. Men där har anställda i allmänhet högre löner och bättre levnadsstandard. Skydden är alltdå rent kontraproduktiva. Dom orsakar precis den motsatta effekt mot vad dom är avsedda att orsaka.

Protektionism fungerar alltså inte, inte heller i detta fall. Regler som är till för att skydda dom arbetandes löner orsakar iställer att företag flyttar utomlands, det slöar ner ekonomin och ger arbetarna lägre löneökningar.

Varför finns dom då kvar? Jo, av två anledningar. Den ena är en rädsla bland dom som har arbete. Dom är rädda för att bli av med arbetet, samtdigt som dom inte är tillräckligt insatta i nationalekonomi för att förstå att reglerna gör det sämre. Den andra gruppen som vill ha kvar reglerna är fackpamparna. En hårt reglerad arbetsmarknad ger dom stor makt, och möjlighet att som de svenska facken gör, i princip utöva utpressning på företagen, så facken kan berika sig själva.

Men resultatet är ett samhälle som är uppdelat i dom som har arbete, och dom som inte har arbete. Den socialistiska politikenm vars mål är att avskaffa klassamhället, har skapat en ny klass: Dom långtidsarbetslösa.

1998 skrev Ansers Johnson boken "Vi står i vägen" som noggrant avslöjade hur LO mutade socialdemokraterna att föra den politik LO ville föra, och inte den politik som socialemokraterna visste var bra för Sverige. I år kom vad jag bara kan se som en andra del av samma historia, Maciej Zarembas artikelserie om det "östeuropeiska spöket". I den artikelserien, årets eller kanske årtiondets viktigaste, avslöjar Zaremba hur facket, och då framförallt Byggnads, sysslar med vat inte kan kallas annat än ren utpressning, och detta i ett enda syfte: Att fylla fackets egna fickor. Inte fackmedlemmarnas fickor, utan fackets. Jag trodde det var illa. Jag visste att facket sysslade med politik och inte med medlemmars rättigheter. Jag visste att dom bara brydde sig om det dom minst behövs till, löneförhandlingar. Men både Anders Johnsons bok aoch Zarembas artikelserie har chockerat mig. Det var mycket, mycket värre än vad jag trodde.

Lögner, mutor och utpressning. Jag tycker det är dags att kalla dom här organisationerna för vad dom är: En svensk maffia.

Det gränslösa Europa: Inget att deklarera

Jag pendlar mellan Paris och München just nu, och en sak är väldigt frånvarande under dom här resorna: Tullar. Att flyga mellan Charles de Gaulle och Franz Josef Strauss som flygplatserna ju officiellt heter, är som att flyga mellan Visby och Stockholm. Jo, dom kollar ID när man går på planet, men det är det hela. Ingen tull, inga pass. Inte ens en grön skylt med "Inget att deklarera". Jag har bara kabinbagage, och svichar direkt ner till pendeltågen. Snabbt och smidigt.

Det sanslösa Europa: Deklarera mera

Att prata med skattemyndigheter är inte en lika gränslöst trevlig upplevelse. Lite eftersläpning av inkomster och liknande gör att jag bor och jobbar och är anställd i Frankrike, men har lite inkomster som egenföretagare i Sverige. Och nu blir det krångligt. Häng med nu.

Man skall betala sociala avgifter för arbete som inte är lön i det land man har inkomsterna i, inte det land där man bor. Har man inkomster som inte är lön i flera länder skall man betala i det land där man har störst inkomster som inte är lön. Såvida man inte också är anställd i ett land, då skall man betala i det landet.

Skatteverket kom halvvägs i den logiken, och ansåg att jag skulle betala sociala avgifter i Sverige. Det ansåg inte jag, så vi fick läsa lagen för dom. Efter lite tjat går dom med på detta. Ett halvår senare skicka dom ett brev där dom säger att dom behöver ha ett papper som heter E101 från mig. Nästa vecka. Kunde dom inte klämt ur sig det ett halvår tidigare?

Det är, om man uttrycker sig snällt, lite lätt överoptimistiskt att förvänta sig att man skall få ett papper ur franska försäkringskassan på en vecka. Tre veckor senare har jag fortfarande inte fått papperet. Så här går det till:

1. Man går till "securité social" ("man" är oftast min flickvän, eftersom jag nu pendlar till München) och begär att få ett E101. Efter en timmes väntan får man ett helt annat papper. När man ber att få E101 får man reda på att datorerna inte funkar. Jaha, det hade dom ju kunnat sagt en timme tidigare. Och jo, man GÅR till securité social. Dom svarar inte i telefon, och att kommunicera via brev tar två veckor.

2. Man går till securité social några dagar senare och ber att få ett E101 papper. Dom säger att man skall inte gå dit, utan man skall gå till ett speciellt kontor för internationella ärenden. Jaha, det hade dom ju kunnat sagt igår!

3. Man går till det internationella kontoret och ber att få ett E101. Dom vägrar, och ber en att man skall bevisa att man skall ha ett. Det internationella kontoret hävdar att jag skall betala skatten i Sverige. Även dom kom bara halvvägs i logiken.

4. Vi översätter brevet från svenska skattemyndigheten, och letar reda på franska översättningar av lagar. Veckan efter går min flickvän igen till det internationella kontoret, pekar på lagarna och visar att jo, enligt europeiska skatteöverenskommesler så skall jag betala sociala avgifter i Frankrike. För det behöver jag ha ett E101. OK, visst, du skall ha ett E101, säger dom då äntligen. För att kunna ge dig ett E101 behöver vi ha det franska anställningskontraktet, ett papper från Sverige som säger att jag har inkomster i Sverige som inte är lön, och femtielva andra papper. Jaha, hade dom inte kunnat sagt det för tre veckor sedan?!

Så, kanske, med lite tur, kan jag få mitt papper nästa vecka. Jag bävar inför vilket krångel det skall vara att betala dom här skatterna i Frankrike. Förmodligen kommer Franska staten kräva mig på massa konstiga skatter jag inte skall betala, som vanligt. Jag får nog skaffa mig en Fransk skatteexpert, som ju givetvis kommer kosta mer än vad mina inkomster är.

Om det blir såhär nästa år också, då kan jag garantera att jag inte tänker deklarera några mer inkomster i Sverige.

Som ni vet tvingade Byggnads bort ett Lettiskt företag, Laval un Partneri, i konkurs. Dom hävdade att detta var för att skydda arbetarnas rättigheter, och dom hävdade att det lettiska företaget vägrade skriva under ett kollektivavtal. Men facket krävde, helt regelvidrigt, att dom skulle skriva avtal om att höja lönerna till löner som låg väl över det svenska genomsnittet. Kravet är givetvis helt absurt, och det visste facket. Det här var inget reellt krav, det var en ren operation som avsåg att få bort förtaget, för att vidhålla Byggnads monopol på arbete. Nåt erbjudande om att bara skriva kollektivavtal verkar aldrig Laval ha fått.

Naturligtvis har byggnads rätt att kräva monopol om dom vill. Men då skall dom säga, det, och det gör man inte. Dom ljög, och hävdade att detta var för dom lettiska arbetarnas skull, när det i själva verket enbart är frågan om att säkra fackpamparnas personliga makt och feta löner för att göra absolut inget av nytta.

Nu när dom har avslöjats, vad är deras reaktion? Försöker dom åtminstonde ens fejka ånger? Nej,allt man har gjort är att man har "begått ett formellt fel", men nåt moraliskt fel har man inte gjort. Man noterar också att fallet har upprört känslorna hos många därför att "Svenskt Näringsliv har finansierat advokater som tidigt var med i bilden och som hållit liv i frågan långt efter det att företaget lämnade Sverige". Frågan är alltså i sig inte upprörande, anser Byggnas ordförande Hans Tilly. Byggnads ljuger, och driver företag i konkurs helt utan anledning annat än att Hans Tilly skall få ha så mycket makt som möjligt, och det enda upprörande är att Svenskt Näringsliv har hållit liv i frågan? Hans Tilly och hans fack skall få uppföra sig hur som helst, det enda upprörande är att folk klagar på det, tydligen.

Hyckleriet har fått ett nytt svenskt ansikte.

Mina nära och kära i Sverige oroar sig för sin sjukvård. Vissa av dom kan göra nåt åt det. Man kan nämligen sedan en tid tillbaka i Sverige skaffa sig privat sjukförsäkring. Ja, just det, precis det ni har hört om i USA; man skaffar sig en privat sjukförsäkring och får sedan extra bra vård hos privata läkare och privata sjukhus. Bätter vård än dom som inte har nån sjukförsäkring. Medans den svenska vården sakta blir sämre och sämre, och dyrare och dyrare, och sjuksköterskorna blir allt mer utbrända, så kommer den här typen av privata sjukförsäkringar öka, och den privatfinansierade vården i Sverige kommer bli allt större.

Kan alla skaffa privat sjukförsäkring? Nej, arbetslösa kommer naturligtvis inte ha råd. Och inte heller ensamstående föräldrar. Förmodligen kommer dom flesta i dom lägsta inkomstklasserna hitta saker som verkar vettigare att lägga pengarna på. Min mor, som har haft diverse krämpor rätt länge nu, kommer aldrig kunna få en privat sjukvårdsförsäkring ens om hon hade råd. Inget försäkringsbolag skulle ta i henne med tång.

Så vad kommer det här få för resultat? Jo, vi kommer få bra sjukvård för dom rika, och usel sjukvård för dom fattiga. Den modell vi har i USA, och som alla politiker, åtminstone officiellt, säger sig inte vilja ha. Och varför kommer vi att få den här modellen? Jo, för att socialdemokraterna vägrar att fixa den svenska sjukvården. Socialdemokraterna vägrar att införa den enda modell som har en chans att stoppa den här utvecklingen: En offentlig gemensam sjukförsäkring, men privatiserade sjukhus. Den modell man har i bland annat Frankrike.

Ironiskt va? Under förespeglingen att man inte vill ha en amerikansk modell av sjukvård, så håller socialdemokraterna på att införa den amerikanska modellen.

Socialdemokraterna håller på att återinföra klassamhället, just när vi nästan helt hade avskaffat det. Samma sak sker i Frankrike (fast inte med sjukvården), och jag har turen att befinna mig på "rätt" sida. Men som liberal anser jag inte att det skall vara en fråga om tur. Jag vill inte ha tillbaka klassamhället. Man får fråga sig varför socialdemokraterna vill det.

Vart går din skatt egentligen? Vet du det? Vet du ens hur mycket skatt som betalas på din lön? Nej, det står inte i ditt lönebesked, för det inkluderar inte arbetsgivaravgiften, som trots namnet är en skatt. Och inte står det vad skatten går till heller.

För att hålla lusten att betala skatt uppe är det bra om man får reda på vart ens slantar går, och hur mycket man faktiskt betalar. Öppenhet är ju nyckelord i svensk politik, så varför inte när det gäller skatten? Och att åstadkomma det här är faktiskt inte omöjligt, det görs redan i dag i Frankrike. Först blev jag förvånad över alla små rader med olika utgifter, men sedan insåg jag att detta alla är olika skatter för olika saker, som en skatt för "länstrafiken", osv. Så här får man se precis hur mycket man betalar till RATP (Paris motsvarighet till Stockholms Länstrafik).

Framförallt får man se hur mycket man betalar i arbetsgivaravgift. Här i Frankrike pratar man om butto och netto-lön. Bruttolönen är före arbetsgivaravgifter, nettolönen är efter, men före dom skatter du betalar själv (som du mycket riktigt betalar själv, året efter. Skatten dras alltså inte från lönen).

Det här tror jag skulle vara årtiondets skatterevolution i Sverige: Att folk får reda på hur mycket dom betalar och vad skatten går till. Först och främst skall man kräva att alla företag skriver ut hur mycket dom har betalat i arbetsgivaravgifter. Under den borgerliga regeringen infördes en sådan regel för statliga bolag, den regeln tog sossarna bort. Inför den igen för alla bolag.

För det andra behöver man dela upp kommunal och statskatter i småskatter, och det tar tid, men det är det värt. Inte bara för att man skall se vad skatten går till, utan för att få en tydligare korrelaton mellan krav på pengar och skatt. När folk kräver att man skall ge mer pengar till SL så är det lätt att nicka. Klart SL skall ha mer pengar. Kommunaltrafik är fina grejer. Men det är lätt att glömma att det antingen innebär en höjning av landstingsskatten, eller att man snor pengar från sjukvården. Ja, då är det inte så självklart längre... Ge länstrafiken en egen skatt, så löser sig det problemet. Vill man göra nåt som kräver en större budget, så innebär det automatiskt att man ser hur mycket skatten måste höjas. Samma sak för sjukvården. Jag vill ha en statlig, obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Det har vi idag, men hur mycket den kostar är svårt att säga. Gör socialförsäkringen separat, och skriv ut den separat på lönebeskedet, så vi får se hur mycket vår sjukvård kostar. Först då kan vi avgöra om det är värt det!

Det här tror jag skulle vara årtiondets skatterevolution.

The integrated and the rejected. The whole fucking universe is split into two...

So, it seems I was wrong. I thought this whole debacle would not end until the French minister of interior, Nicolas Sarkozy, resigned. But he has played high political stakes and won before, and he seems to do that this time around as well. He first put more fuel on the fire by calling rioters "rabble" and telling the police to arrest more, and coming with obviously bogus claims that the riots were centrally organized. But then, he pulled a card from his sleeve: The state of emergency. This has never been used on mainland France before. Not even during the riots of 1968, which took place in central Paris.

Let us ponder that again. France is in a state of emergency. This feels rather bizarre. States of emergency is something usually used by oppressive governments to shut up the opposition. And when you go about your shopping, where is the emergency, you say? It is slightly otherworldly. But it seems to have worked, the riots are cooling down. The Parisian suburbs are reportedly back to normal. The sickly stench of burning rubber that blanketed the nights of Parisian suburbs are gone, no doubt thanks the the drop in car burning. During the riots several hundred cars were torched every night. Yesterday, the number was 76, which according the police is “almost normal”.

So, it might be time to sit down and look at what really happened. And I will start with a whole host of selected statistics to show the situation in France.

• In France, only 24% of the youth works. Compare to for example Sweden, where the number is 46%.

• 10% of all who lives in France are born outside France. But only 6.2% of the workforce is born outside of France.

• The unemployment rate for university graduates is 5%. The unemployment rate for university graduates of north-African origin is 26.5%

• Around 40% of the unemployment in France is long-term.

The non-working class

Frances unemployment is as you see, big. And it's long-term, for the most part. People who for years and years go without a job, and live on unemployment. And remember, this numbers only include those who actively look for work. If you, after looking for job for a couple of years, give up, you are no longer counted as being unemployed. The result is obvious. France has become a modern class-society. But instead of the working class struggling against the oppression of the bourgeoisie, we now have a society split along the lines of the workers and the unemployed. France has a large group unemployed youths of mainly non-French origin. They don't feel French. They feel excluded and alienated from society. If you are a young north-African in France, no matter if you were born here or immigrated, you chance of ever getting a job is desperately close to zero.

How come unemployment, and especially longterm unemployment is such a problem in France? Here we come into more statistics.

• On average, startup companies in the US 1992-97 expanded their staff by 161 percent within two years. During the same time, the much fewer French startups expanded their staff by 13 percent.

• On a scale from 0 to 100, the difficulty of hiring people in France is rated as 78, which places them as the 10^th most difficult country, out of 151 (tying the place with Iran, Iraq, but also Greece). This can be compared to Sweden, with a difficulty index of 28, or Denmark and UK with a difficulty index of 11, or Hong Kong, Switzerland, Australia and US, who together with 24 other countries ties the first place as the country that is most easy to hire people with 0 as the index.

• The share of low-skilled jobs dropped from 28% to 20% between 1983 and 2000. This is partly because:

• The minimum wage in France was in 1997 52% of the median wage i France. It has since then risen to 61%.

In short, it is very difficult to hire people in France, at it makes no sense in hiring somebody unless you know for sure that this somebody is going to be able to make you quite a lot of money. French companies will only hire people if they are desperate. This makes for a slow moving market, where the best way to get a job is to already have one. If you don't have a job, and have no education, you are in big trouble. If you in addition to that are not French, well, then you are completely out of luck, and can look ahead at a long life on handouts from the government.

Add a dose of prejudice

The French work market is highly segregated. Go into a McDonald's, and you see a French boss, arab or asian people behind the counters and black people making the hamburgers. You might see a security guard as well. He is always black, unless he has a dog, in which case he is French. I assume that black security guards are seen as scarier. In a bank or any other kind of office environment, arabs and blacks are simply missing. They are allowed on the streets, but not in an office.

When I took a night train in southern France a couple of years ago, a group of three pick pockets of French or Arab origin combed the train for sleeping passangers with their wallets in reach. The train personell was alerted and the police boarded the train, quickly arrested three black africans and left. The pick-pockets continued to walk around the train, until they jumped off in Marseille.

What should be done?

People, especially immigrants and their kids, need to get jobs. Now. French politicians will look stern and take a deep gaze into the TV cameras where they say that the work market is the most important problem in France now, which is correct. Then they will continue with that it is important to protect the work market from a diverse set of horrors, from the 150 polish plumbers that work in France, to the evils of the immigrants in the suburbs. And this is a political lie.

The most important thing France can do is to create new jobs. And doing that is not magic. It's easy. And here is the recipie:

1. Scrap the 35 hour work week. This is already happening in France, but the process can be sped up. People working less is not good for the economy. The idea of a 35 hour work week is that the unemployed were to fill up the missing 5 hours. Of course, that doesn't happen. Instead, people work less, less money gets created, and the country actually get poorer. The best would be if we could create a work market with a large flexibility and individual choice, so everybody could work as much or as little as they liked, but that is difficult.

2. Remove the minimum wage laws. France already have a social security net, and a minimum income rule that gives unemployed the money they need to live. This is all the minimum wage law you need. Nobody is going to take a job if it earns less money than being on the dole.

3. Remove all the bureaucratic obstacles to hiring people. Hiring somebody should just be a case of signing a paper.

4. Remove all efforts of “protecting” the work market. The only thing you protect by that is the unemployment.

These are the most important parts. If necessary, I'd like to see more efforts towards minimizing the racism when hiring, but that is a difficult question. These four are easy and effective.

Sources:
http://www.cerc.gouv.fr/rapports/summary-cserc6.PDF
http://www.cerc.gouv.fr/rapports/report1cerc.pdf
http://www.insee.fr/en/indicateur/smic.htm
http://www.oecd.org/dataoecd/23/47/34641829.xls
http://www.oecd.org/dataoecd/24/2/34642361.xls
Olaf Gersemann: Cowboy Capitalism, p 198, via Johan Norberg
Jennifer Buckingham, ed. State of the Nation, 2004, p 112, via Johan Norberg

Noam Chomsky said in an interview that "rich, privileged westerners [...] are well educated and therefore deeply irrational". Well, it's certainly true about him, but it is usually not a good idea to expect everybody else to be like yourself. But should we require that level of insight of Noam Chomsky? He is, after all, well educated.

The sickly smell of burning rubber blankets the Paris suburbs as you ride through them. The day is calm as police wander around and large groups, but during the nights the twinkling parisian streetlights has an old companion back for a visit: The fires of riots.

For those who has read any french modern history, this is all very familiar. A large part of society gets neglected and ignored, and feels left out. Frustration and anger rises. Demonstrations and protests are held, which leads to nothing, and finally some more or less unrelated event sparks riots amongst the frustrated. This is pretty much what has happened in Paris, over and over again. The last time it was this big was 1968.

The state reacts in the same way every time: By denouncing the rioters as nothing more than simple criminals, a well organized mob who is only out to fight. The reaction is therefore to throw the police-force at the problem and arrest loads of people. But of course, just as 1789 and just as 1968, one of the problems is that the angry youth sees the police as their enemy, and one of the things that make them angry is that they are being treated as criminals, even if they aren't. So that type of tactics will only make them more angry, and will only increase the riots. Which is of course exactly what happened this time to.

In 1968 the rioters had the luck of getting the unions on their side, sparking a general strike. But that requires connection in the unions, and the rioters this time is not well educated socialist youth, but low-educated immigrant youth. They have no connections to the unions. They can not grind France to a halt. On the other hand, the only way Sarkozys tactic can work, is if he succeeds in arresting almost all of the rioters.

This will probably end with Sarkozy resigning. I sure can't see any other way out of this now. The big question is if the rest of the french goverment will learn something from this, and realize that France can not go on trying to exlude it's immigrants from society. Somehow, I don't have high hopes.

Nobody should complain that immigrants in France don't act French. They have picked up that most French of all traditions: Street riots. I thought at first that it was just a one-off clash between police and some angry youth, Gothenburg-style, but now it's been going on for for almost a week, in true french government-vs-people-standoff. Interestingly enough, nobody in France seems to care much. I think the French sees rioting as a type of extra interesting rugby.