2005-09-21

I Sverige har man ett sjukvårdssystem.

Jag har blivit ombedd att förklara min negativa inställning till planekonomin inom den svenska sjukvården. Det kan tyckas som konstigt att man i dessa tider skall behöva förklara varför man tycker planekonomi är dåligt, men så är det i alla fall.

Så här är det första inlägget på bloggen om svensk sjukvård. Det blir nog fler. Jag har nämligen tidigare suttit i folkpartiets landstingsgrupp i Stockholm, och sjukvården ligger mig sedan dess nära hjärtat.

Så här gick det till när jag behövde gå till en läkare i Sverige:

Först skall man lista ut vart jag skall ringa för att träffa en läkare. Man skall tydligen ringa till sin vårdcentral. Jaha, vilken är min vårdcentral? Jag ringer någon slags sjukvårdsupplysning. Efter att han väntat i telefonkö i 20 minuter upplyser mig någon surt om vilken vårdcentral jag skall ringa. Jag ringer dit, och blir upplyst om att jag kan få träffa en läkare om tre veckor. Jag träffar läkaren och talar om att jag har haft ont i knät sedan jag var 13. Då sa man att jag skulle växa i från det men uppenbarligen inte. Han klämmer lite på mitt knä, och tycker att vi skall vänta lite för att se om det går över. Jag tycker att 15 år är att vänta lite, och motvilligt ger han mig en remiss.

Vid ett annat tillfälle har jag en beläggning på tungan efter att ha varit rejält förkyld. Återigen ringer jag vårdcentralen, och blir upplyst om att jag kan få träffa en läkare om tre veckor. Det tycker jag är lite länge. Men jag kan komma ner till nån slags öppen mottagning som är tidigt som fan på mornarna på Tisdagar och Torsdagar. Så jag går dit, väntar en timme och blir upplyst av en sjuksköterska om att jag kan få träffa en läkare lite fortare än om två veckor, så jag kan få ett recept på sugtabletter. Så snällt.

Läkare, specialist och provtagningslaboratorium väljes av nån annan än mig. Normal väntetid för att få träffa en läkare om det inte är akut: Veckor. Kostnad för ett läkarbesök:150 kronor.


Så här gick det till när jag behövde träffa en läkare i Frankrike:

Först försöker jag lista ut hur sjukvårdssystemet fungerar i Frankrike. "Vad gör man när man behöver en läkare? Vart ringer man?" Alla tittar på mig som om jag är dum i huvudet. Det visar sig att jag frågar ungefär samma fråga som "Vad gör man om man behöver köpa en bok?" Man går till en bokhandel, såklart, pucko!

Ja, vill man träffa en läkare i Frankrike, så ringer man en läkare. Så svårt var det. Jag ringer en läkare. "Vill du komma imorgon?" frågar läkaren. "Eh, det är ju en lördag!" säger jag. "Ja, måndag går bra också, om du inte har tid" säger läkaren. I chock över att en läkare ställer sig frågande till om jag har tid och inte kräver att jag skall anpassa mig efter honom, så stammar jag fram att lördag går utmärkt. Om jag känner mig för dassig för att ta mig till läkaren kan jag ringa nåt som heter "SOS Medecins". Dom kommer samma dag. Ja, just det, hembesök alltså. Mycket praktiskt om man har flunsan eller nåt.

Jag går till läkaren, och läkare ger mig ett "recept" på prover som skall tas. Detta recept visar det sig att man kan ta till vilket "laboratoire" som helst. Jag knatar in på ett på måndag morgon, eftersom jag inte orkar leta efter ett som är öppet på lördagar. Tisdag eftermiddag har jag svaren. Jag ringer läkaren igen, får en ny tid på Onsdagen, knatar in och får en remiss till en läkare han tycker är bra, men varnar mig att han är upptagen och att jag nog får vänta en vecka på tid. Jag överlever tänker jag.

Jag väljer läkare, specialist och provtagningslabratorium själv. Normal väntetid för att få träffa en läkare om det inte är akut: En halv dag. Kostnad för ett läkarbesök: Mellan 6 och 20 Euro beroende på läkare.


Så här går det till om man behöver ta ett prov:

Min mor ringer och säger att hon har nåt ärftliga problem som gör att hon får blodproppar lätt, och vill att alla barnen skall gå till en läkare och få ett prov taget. I Sverige gör syskonen som man gör i Sverige. Man ringer och bokar tid hos läkare om några veckor. Läkaren skickar en till provtagning. Man får svar några veckor senare.

Här i Paris knatar jag ner till samma "Laboratoire" som tidigare. Dom ursäktar sig att dom inte gör dom proven, utan att dom måste skicka i väg provet, och att dom därför inte vet hur lång tid det tar. Jag skall få svaret med brev lovar dom. Jag får brevet morgonen efter, klockan 10.


Ser ni skillnaden mellan svensk och fransk sjukvård här? En bekant till mig uttryckte samma skillnad (fast om Belgien) såhär: "I Sverige har man ett husläkarsystem. Här har man husläkare". Jag skulle nästan vilka utvidga det: I Sverige har man ett sjukvårdssystem. I Frankrike har man sjukvård.

13 kommentarer:

Martin Tollén sa...

Vi har ju debatterat det här på min egen blogg. I min senaste kommentar ställde jag några frågor som jag fortfarande inte riktigt tycker jag fått svar på.

Eftersom sjukvårdens resurser alltid är begränsade - i alla fall så länge vi inte använder avgifter får att minska efterfrågan - måste resurserna styras till dem med störst behov. Lennart Regebro menar att det görs bäst genom att var och en använder den vård man själv bedömer att man har behov av, men risken är att vårdtagarnas samlade efterfråga överstiger det som det finns resurser att tillhandahålla. Hur menar du att begränsningen av tillträdet till vården ska ske då? Vem ska besluta om den? Hur har de löst det i Frankrike?

Jag har lovat dig att utveckla mina tankar i en artikel, men jag förväntar mig inte - jag är ju ändå en landstingspolitiker... - att du väntar dig att jag ska uppfylla det löftet snabbt!

Lennart Regebro sa...

Jo, precis, Martin här är en av dom som har bett mig skriva om frågan.

Jag tycker jag har svarat. Visserligen genom att undvika frågan. ;) Men det är för att jag tycker frågorna är felställda. Du vill ha svar på hur man skall i detalj styra en sak, när problemet ju är att det är för mycket detaljstyrning.

Exakt vilka problem man får vet inte jag. Det vet ingen annan heller. Det vi däremot med säkerhet redan vet är att detaljstyrning och planekonomi inte fungerar. Då måste vi börja med att avveckla detta.

Systemet är felbyggt från grunden. Det måste skrotas och byggas om. I vilken färg man målare det, och exakt hur mycket stegen kommer att sjunka ner i marken när jag ställer den mot väggen, tycker jag är ganska ointressanta frågor.

strx sa...

För den som vill uppleva en tillgänglighet motsvarande den franska sjukvård du beskriver, rekommenderas en sjukvårdsförsäkring. Har själv en via Skandia.

Bohem sa...

Jag förstår inte "Eftersom sjukvårdens resurser alltid är begränsade -*** snip *** - måste resurserna styras till dem med störst behov."
Så länge det finns tillräcklig kapacitet behöver inte patienterna se några begränsningar. Jag kan begripa att viss specialistbehandling kommer att ha köer (t.ex. levertransplantioner), men ett vettigt "system" borde aldrig ha köer för vanliga åkommor.
Problemet, som jag ser det, är att i det svenska systemet är patienterna i stort sett oviktiga, det handlar antingen om behandlingar som utförs (som kan göras 6-18 månader efter patienten raporterar problemet) eller om vilket sjukhus har längst köer.
Ingen får nog inte mer budget om de behandlar patienterna snabbt (dvs från när patienten kontaktar kliniken, sjukhuset eller läkarmottagningen), vilket tar bort alla incitament att behandla patienternas åkommor snabbt.
I vilken annan del av servicesektorn skulle man acceptera denna ordning?

Jag har endast längre erfarenhet från Japan. Där ersätter staten kostnaden för behandlingar, men priset bestämms centralt. Dessutom betalar staten endast för vissa behandlingar, andra behandligar (t.ex. kosmetisk kirurgi) får du betala själv. Sjukhusen är i stort sett alla privata. Systemet är inte perfekt, men det funkar betydligt bättre än i Sverige, vilket jag tror är givet beroende på incitamenten av att genomföra behandlingar på patientens vilkor ger sjukhuset eller läkaren en större budget. Jag har inte upplevt köer och jag har alltid fått snabba behandlingar, samma med alla jag känner.

Lennart Regebro sa...

Vad som menas (det är lättare att förstå jargongen om man själv har varit inblandad i landstingspolitiken) är att tillgången på skattefinansierad sjukvård är begränsad. Eller med andra ord: Vi kan inte höja skatten hur mycket som helst. Det är givetvis sant. Att man därför skulle vara tvungen att ha statligt monopol på sjukvården är dock, som både Frankrike och Japan visar, inte sant.

Anonym sa...

Hur stora är sjukvårdens kostnader i förhållande till vad vi får?
Vad är "best practice"? Hur får vi mest värde för pengarna.

Alltför ofta sammanblandas diskussionerna om sjukvårdens kvalitet och effektivitet med sjukvårdens finansieringen.

Vi borde kunna ha en ganska objektiv debatt om hur sjukvården kan öka servicen och effektiviteten. Dvs, hur får vi mest effekt för de pengar som betalas till sjukvården? Oavsett var de kommer ifrån.

Vi borde kunna jämföra vår sjukvårds effektivitet med sjukvården i Frankrike, USA, Japan eller vilka andra länder som helst och sträva efter att bli bäst.

Finansieringen är en annan fråga. Om sjukvården är skattefinansierad, privatfinansierad eller både och är ju fördelningspolitiska frågor och metoder för att styra efterfråga.

Oavsett vilken finansiering som väljs så är det ju rimligt att begära att sjukvården är effektiv. Hur ser nyckeltalen för vår sjukvård ut i jämförelse med andra länders?

Lennart Regebro sa...

"Nyckeltalen" ser olika ut beroende på vem du frågar. Och dagens teknikratiska svenska sjukvård tittar på vissa nyckeltal, och dom ser då bra ut. Som antal sängar per capita och andra tal som egentligen inte säger nåt om vad man får för pengarna. Tyvärr är det svårt att mäta. Man kan mäta "customer satisfaction", och då visar det sig att Sverige hamnar lågt, men det skakar landstingspolitiker gärna av sig för att det är en helt subjektiv fråga.

Det här är alltså svåra saker att mäta. Och som allt mätande så klumpar det ihop alla människor i en klump, och tenderar att glömma bort individen.

Bohem sa...

En rapport kom ut för 4-5 år sedan då EU (tror jag att det var) mätte "mest vård för pengarna", Frankrike och Italien var i topp, i Europa.

Lennart Regebro sa...

En liten uppdatering. I Stockholm har man nu infört en vårdgaranti (folkpartiets idé) som innebär att man nu skall få träffa en läkare inom en vecka. Sossarna är mäkta stolta över detta.

Om jag ringer "min" läkare i Paris får jag komma ner på eftermiddagen. Om jag inte skulle få tid samma dag eller dagen efter, ja, då skulle jag ju bara ringa en annan läkare...

Anonym sa...

I Stockholm har man nu infört en vårdgaranti (folkpartiets idé) som innebär att man nu skall få träffa en läkare inom en vecka.

Införde inte borgarna en vårdgaranti när de senast satt vid makten, en reform som sedan avskaffades av (s)? Eller minns jag helt fel?

Lennart Regebro sa...

Jo, jag tror det, men jag är inte helt säker. I vilket fall så har sossarna nu återinfört vårdgarantin. Givetvis för att få det att se ut som om det är deras idé och enbart tack vare sossarna som man kan få träffa en läkare inom en vecka, när det i själva verket är sossarnas fel att man inte kan få träffa en läkare inom en dag.

Jämlikare sa...

Kan bara instämma om situationen i Frankrike, det samma gäller sjukgymnastik som jag praktiserade som student (Erasmus) i La France. Varför har man inte läkare så som frisörer, i vart och varannat gathörn i Svedala så som där?
(Fan att jag inte kunde va kritisk -på franskt manér-i detta inlägg.)

Lennart Regebro sa...

Svaret är (kanske lite väl) enkelt: Sverige har ett planekonomiskt sjukvårdssystem. I Frankrike är planekonomin marknadsbaserad,

Det är väl inte hela svaret, men det är huvudanledningen, faktiskt. Resten av svaret är nog "tradition".