Lennart Regebro

Det här debattknepet är ett av dom jävligaste, för det är svårt att försvara sig mot. Halmgubbarna som jag tog upp i del 1 är också svåra, men det värst med dom är att folk inte upptäcker dom. Demonisering är lätt att upptäcka, men att försvara sig är närmast omöjligt. Knepet är enkelt. Det går ut på att förklara att motståndaren är omoralisk på något sätt. Debattknepet används oftast av vänstern. I själva verket är detta deras favoritargument. Istället för att förklara varför deras politik är bra tillbringar dom hela debatten med att förklara att alla andra är onda. Ett bra exempel här är Lars Ohlys påhopp på borgerliga i partiledardebatten. Nästan alla hans debattinlägg gick enbart ut på att förklara att borgerligheten var ond, och framförallt då Fredrik Reinfeldt.

Det enklaste sättet är bara att kalla motståndaren för omoralisk eller ond, eller ett svin, men det är inte speciellt effektivt. Få människor som inte redan är övertygade av att du är ond kommer att övertygas av att din debattmotståndare säger "usch vad du är tarvlig". Den typen av påhopp kan du bara ignorera.

Lite värre är när man ljuger om åsikter. Som liberal får man ofta höra det märkliga påståendet att man stödjer Pinochet. (Tydligen anser dom att man som liberal måste stödja Pinochet eftersom vänstern inte gillar Pinochets ekonomiska politik, och därför, helt felaktigt, kallar den nyliberal. Logiken bland vänstern är som alltid av en helt egen sort). Svaret är givetvis att be om hänvisning till när man yttrade nåt positivt om Pinochet. Svarar dom inte kan man snällt be dom sluta ljuga i framtiden.

Nästa steg på svårighetsskalan i försvar är när man inte direkt säger att nån är ond, men gör påståenden som implicerar ondska. Lars Ohly tog till exempel ofta upp Fredrik Reinfeldts höga lön, naturligtvis helt utan att nämna att han själv, som riksdagsledamot, innehar en fet lön. "Det tycker du är rimligt, Fredrik Reinfeldt, att en arbetslös skall ha lika mycket i månaden som du får över på två dar. Det är en fantastisk syn på rättvisa." Det här argumenterandet är svårt att försvara sig mot för implikationerna är outtalade och ligger djupt. I det här fallet är ju implikationen att man Reinfeldt är egoistisk och bara tänker på sig själv. Istället får man gå på resonemangets orimlighet. Vad är rimligt i det här exemplet? Skall alla arbetslösa ha samma lön som Lars Ohly? Är det rimligt? Givetvis inte, 46 400 i månaden är knappast en rimlig ersättning om man är arbetslös. Här kan man snabbt hamna i en debatt om vad som är rimligt och orimligt, och det är knappast nåt man är intresserad av i en TV-debatt, men det är inte motståndaren heller, för han har inte några förslag eller lösningar. I brist på egna lösningar hoppar han istället på motståndarsidans lösningar och försöker svartmåla dom.

Svårast är när motståndarens demonisering är helt och hållet känslomässig, men inte på person. Sådant är helt komplett omöjligt att argumentera mot. Typexemplet på det är när man anklagar kapitalismen för att orsaka svält. Istället för att direkt säga "du är ond" säger man "den politik du föreslår är ond", och lägger fram faktamässigt felaktiga argument för detta. Det finns bara ett sätt att försvara sig, och det är att bevisa att påståendet är faktamässigt fel, något som i dom flesta debatter är omöjligt, eftersom motståndaren inte kommer lyssna på dina resonemang.
Men anfall är bästa försvar, och man kan ibland lyckas försvara sig genom att gå direkt på slutsatsen, och vända på moralanklagelsen.

Typexemplet på detta är när man som liberal blir anklagad för att föra en politik som orsakar fattigdom. Att motbevisa det tar ofta timmar av resonerande, även om den du diskuterar med mot förmodan skulle lyssna på dig. Vad man måste göra är istället att påpeka att det är just anti-kapitalistiska och odemokratiska stater som är dom fattiga staterna, och att motståndaren stödjer just den politiken (vilket ju motståndaren alltid gör om han kommer med den typen av anklagelser). Det är aldrig kul att sluta resonera och gå på den här typen av känslomässig argumentation, men man kan ju trösta sig med att man i alla fall inte började.