Lennart Regebro

Jag har innan frågat om det finns en demokratisk vänster och lyckats hitta fem personer inom vänstern som har ansträngt sig för att argumentera mot diktatur och för demokrati även när det är vänsterdiktatur. Och med tanke på att jag har fem antidemokratiska vänsterpersoner som kommenterar bara det blogginlägget så inser ni ju ungefär hur läget är inom vänstern. Kort sagt, större delen av vänstern skiter i om det är demokrati eller inte, bara det är vänster.

Men jag har idag glädjen att utöka den lilla skaran från fem till sex med Zaida Catalán, efter hennes artikel i Expressen idag. Det innebär att den totala listan är:

• Annika Hjelm efter artikeln Tacka högern för hjälpen i Arbetaren.


• Zaida Catalán efter artikeln Blunda inte för Chávez fasoner! i Expressen.
  


• Jonas Morian efter ett antal artiklar som denna i frågan på sin blogg Promemorian.


• Mattias Axelsson efter Varför går vänstern vilse i världen? på sin blogg Utsikt från Höjden.


• Per Madsen efter att ha kritiserat Kubas diktatur i kommentarerna till min blogg.


• Ulf B Andersson, efter artikeln Förnekandets Anatomi i Ordfront. Det är dock oklart var hans politiska sympatier ligger. Han kan mycket väl vara nyliberal, jag har ingen susning. Men han antas tills vidare vara vänster eftersom han skrev i Ordfront.

Summa summarum: Jag har hittat sex personer som kallar sig vänster och som har kritiserat vänsterdiktaturer. Bland dessa finns en socialdemokrat som ofta "anklagas" för att vara liberal av andra inom vänstern, och en som vi inte är säkra på att han är vänster.

Det är ingen imponerande samling av demokrater inom vänstern, direkt.

Andra bloggar om: politik, vänstern, demokrati

Syrran klagar på att att liberaler tycker att det är fel att vissa "antifascister" inom vänstern använder våld för att främja sin ståndpunkt. Det är tydligen "hyckleri" att tycka att det är fel. Hur det är hyckleri är oklart.

Kan nån förklara vad det är som är bra med att använda våld för att främföra eller genomföra politiska ståndpunkter? För det inser faktiskt varken jag eller andra "pissliberaler".

Andra bloggar om: våld, politik, vänstern, fascism, liberalism, ideologi, demokrati, pissliberaler

Via Gudmundsons ledare om gårdagens demonstration blev jag upplyst om existensen av en ny vänsterorganisation. "Vår makt" heter dom, och dom är ganska roliga, för dom försöker faktiskt argumentera för sina våldsförhärligande ståndpunkter med mer än bara avgrundsbröl om fascister.

Bäst är deras text om varför liberalism är våld. Den innehåller en hel del intressanta vändningar och förvridningar.

Om våld definieras som att en människa på något vis försöker tvinga någon annan att ingå i en viss relation

Varför skulle det definieras så? Våld är ett ganska grundläggande begrepp, jag vet inte om det behöver definieras alls, för det första. För det andra använder man begreppet "tvång" i definitionen, vilket är betydligt svårare att definiera. I synnerhet är det svårt att definiera tvång utan att hänvisa till våld, och då skulle man ju få en cirkeldefinition. Men det tredje och mest intressanta är begränsningen att det bara är våld om man försöker tvinga fram en viss relation. Så om jag slår sönder dina knän för att det är kul så är det alltså inte våld? Man undrar varför dom har bestämt sig för en sådan märklig definition. Men det blir nog klart senare...

Men bara det våld som lyckas uppnå legitimitet kan undgå att kallas för våld. Det våld som är institutionaliserat erkänns inte och är därmed osynligt

Jaså? Vanligtvis brukar man erkänna att om en person slår en annan så är det våld, även om våldet är institutionaliserat. Poliser använder institutionaliserat våld, till exempel. Ingen förnekar att det är våld.

det är de tvingande relationer som ses som en utgångspunkt och mot vilka varje form av ingripande kommer att ses som en våldshandling.

Vänta här nu... Innan var våld att tvinga in nån i en relation. Nu har man omdefinierat det som att tvingande relationer är våld. Nu kan man alltså definiera en relation som våld, om man bara klarar av att hävda att relationen är "tvingande". Vilket man fortfarande inte har definierat. Intressant. Vad kan detta tänkas leda till, tror ni?

Således är privategendomen eller ägandet av produktionsmedel, även om vi tar ett extremt (men högst realistiskt) exempel där någon lever i enormt överflöd bredvid någon som svälter ihjäl, inte att ses som en våldsrelation. Det är, i liberal diskurs, mindre våldsamt att låta den en person svälta ihjäl i enlighet med rådande egendomsförhållanden än att ifrågasätta dem genom att ta av överflödet och fördela det till de svältande. Stöld är således mer våldsamt än döden genom svält. Strejk är mer våldsamt än invaliditet genom arbetsskada. Klasskamp är mer våldsamt än imperialistiska krig osv.

Japp, ingen större förvåning där. Det ledde till att man definierar ägande som våld. När jag äger en dator, och du inte gör det så slår jag dig. Bara så du vet, alltså.

Nej, stöld är inte våld i "liberal diskurs" (ordet diskurs framstår dom lite av ett modeord inom vänstern just nu. "Liberal diskurs" betyder "verklighetskontakt", så vitt jag kan bedöma). Att låta nån svälta ihjäl är inte heller våld. Våld är när man använder, ja...våld. Du vet, att man slår nån eller skjuter nån. Tvång är när man använder våld eller hot om våld för att tvinga någon att göra nåt. Det här gör det inte moraliskt rätt att låta folk svälta ihjäl utom hos en del nyreligiösa libertarianer.

Det var nu en gång för alla inte vi som uppfann våldet, vi kom till världen utsatta för det.

Vi? Vilka vi menar du? Människor?

Eftersom vårt våld erkänns som våld finns det dock ett hopp för att det ska tas på allvar och en gång försvinna.

Nähä. Du menar "vi" som i "dom som anses använda våld". Här försöker dela upp mänskligheten i goda människor som använder våld, och demonisera alla andra som människor som har "uppfunnit våld" och använder det men på ett hemligt sätt som inte erkänns som våld.

Vi som utövar det revolutionära våldet har det gemensamt att vi alla är berövade möjligheterna till försörjning annat än genom att sälja våra liv till kapitalet, och i detta känner vi igen varandra och organiserar oss för att få ett slut på exploatering, utsugning och våld.

Jaja, ni använder våld för att få slut på våld. Ja, det har ju funkat bra innan. Inte. Och dessutom är det ju inte ert fel att ni använder våld, för det var ju inte ni som uppfann det, det var ju dom ni använder våld MOT som uppfann våldet. Jojo, så är det.

Det stora problemet när vårt våld ifrågasätts är helt enkelt att det våld på vilket det liberala samhället bygger varit så effektivt i sitt osynliggörande av sig självt.

"Det liberala våldet är ett magiskt osynligt våld. Du är faktiskt utsatt för våld hela tiden, du bara inte märker det!" Här försöker man definiera upp en parallell verklighet som är mer verklig än verkligheten. En egentlig verklighet. Folk är egentligen utsatta för våld, fast dom inte ens märker det. Folk är egentligen tvingade att göra saker som dom gör frivilligt.

Därför är det svårt att övertyga människor om att status quo är ett våldsamt tillstånd.

Jaha. Det har inget att göra med att om du försöker tala om för människor att dom egentligen är utsatta för våld fast dom inte märker det så kommer dom flesta tro att du är helt sinnesförvirrad?

I tider där progressiva rörelser är starkare finns det en större acceptans för våldsamma metoder som en effekt av att en progressiv rörelse ifrågasätter den borgerliga hegemonin och därmed effektivare påvisar de våldsamma grunder på vilken den vilar.

Så ju mer våld ni använder, desto mer bevisar det att det inte är ni som använder våldet? Jahaaa... Logiken är fin där.

Vi vet alla att liberalismen påstår sig stå för individens friheter och möjligheter, en jämlik demokrati och den bästa av alla världar. Vi vet också, likt realsocialismens försök, att dess verkliga resultat är något helt annat.

Så att liberalism har skapat de mest individuellt fria, jämlika och demokratiska samhällena i mänsklighetens historia är bevis på att det inte är så? Intressant. Javisst ja, det var ju det där med "egentligen". Visst, visserligen är liberala samhällen demokratiska och jämlika, men egentligen så är det tvärtom.

Jag föreslår därför att vi konstaterar att vi, likt alla andra människor, vill slippa våld i den utsträckning vi kan. Men vi hoppas på ett samhälle vars själva grund inte är ett våldsförhållande, och därför måste vi försöka etablera nya mänskliga relationer.

Kommer detta att vara våldsamt? Tveklöst.

Jaja, ni skall avskaffa våldet och förtrycket genom att införa mer våld och förtryck. För det funkar ju. Egentligen. Att realsocialismen just är försök att göra precis exakt det som ni föreslår, och att den har misslyckats om och om igen spelar ingen roll. För egentligen är det ju inte så. Egentligen. Gud vad lätt allt blir när man kan ignorera verkligheten.

Men för vår rörelse finns egentligen ingen distinktion mellan medel och mål

Men medlet är ju våld, och målet är icke-våld sa du ju. Är våld och avsaknad av våld samma sak? Egentligen?

Det osynliga partiet är lika kritiskt till våld som alla andra partier, men medan vi är ett osynligt parti med synligt våld så är de synliga partier med osynligt våld.

Ja, icke-våld är tydligen våld. Och krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka.

Andra bloggar om: vår makt, politik, kommunism, våld, ideologi

(Detta inlägg kan ses som en sen uppföljare på Ideologiernas skuld)

Egentligen borde man väl ignorera kommunisterna, dom är ju trots allt inte så jättemånga, och dom har absolut noll praktiskt inflytande på förd politik. Men likaväl som det är svårt att ignorera nationella¹ är det svårt att ignorera kommunister, eftersom det dom förespråkar är så vansinnigt. Och tack vare UOKs undersökning om ungdomars kunskaper och attityder till kommunism (och avståndet till Tallin) så är ämnet aktuellt igen, och det drösar av mer eller mindre (mest mindre) insiktsfulla kommentarer om saken i bloggosfären². Men låt oss kolla lite djupare på saken.

Vad är kommunism?
Innan man kan diskutera kommunism måste man veta vad det är. Jag tror att mycket av den svenska ungdomens missförstånd om kommunism är att man inte vet vad det är. Man tror att kommunism är att "folk skall vara snälla mot varandra, typ". Det är klart att kommunismens brott blir svåra att skylla på den kommunistiska ideologin med den missuppfattningen.

Kommunism är två olika saker. Dels är det namnet på en viss typ av utopiskt samhälle. Dels är det namnet på en ideologi. Det vi skall koncentrera oss på här är ideologin, så när jag säger "kommunism" här så menar jag ideologin, och inget annat.

Kommunismen är en variant av socialism. Socialism är åsikten om att alla produktionsmedel skall vara gemensamt ägda (det är i stort en smaksak vad som är produktionsmedel och inte). Vad skiljer då kommunism från annan socialism? Ordet kommunism och socialism var på 1800-talet synonymer, och sin distinkta mening fick ordet kommunism först med ryska revolutionen och Lenin (även Bolsjevikernas officiella namn var "Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet" fram till 1918). Sedan ryska revolutionen har ordet kommunism därför avsett en revolutionär Marxistisk variant av socialismen. Efter Sovjets fall har kommunister desperat försökt omdefiniera ordet så att det kan betyda lite vad som helst, och det påstås ofta att kommunism minsann kan vara icke-Marxistisk, men även dom som säger det brukar vara Marxister och hänvisa till Marx teorier när dom argumenterar. Därför kan man lugnt säga att kommunismen är Marxistisk och revolutionär. Det är det som särskiljer kommunism från andra ideologier (som kan vara Marxistiska eller revolutionära, men sällan båda).

Vad vill kommunismen?
Kommunismen vill alltså införa ett statslöst samhälle med gemensamt ägande av produktionmedlen. Statslöst därför att kommunister anser att staten är det verktyg som den härskande klassen använde för att förtrycka andra. Staten är enligt dom här teorierna alltid förtryckande och instrumental i att upprätthålla klassamhället. Det är sant att stater ofta har varit just detta. Men när man antar att det måste vara så, så är det lätt att hamna fel. För om staten inte kan användas till något bra, så kan den inte reformeras. Demokrati blir meningslöst, utan den enda vägen framåt är att störta staten i en revolution. Det är en stor anledning till varför kommunismen är revolutionär³.

Om vi fokuserar på Marx ett tag, så ansåg han att att arbetarklassen skulle ta över staten i en revolution och sedan använda den för att förtrycka alla klassfiender, under en övergångsperiod under vilken man skall förstatliga alla produktionsmedel. Detta skall i sin tur enligt ett klassiskt kalsongtomteresonemang leda till statens upphävande, och allas befriande från förtryck. Andra revolutionära socialister (då främst anarkister) menar att man bara med våld skall krossa staten, så löser sig resten. Även vissa kommunister (som Pol Pot) har menat att staten måste avskaffas så fort som möjligt för att inte ett nytt förtryck skall uppstå. Kambodja är ju bra bevis på hur det gick.

Vi ser här hur det här resonemanget kräver att man låter ändamålet, den kommunistiska utopin, helga medlen, våld och förtryck. Och medlen blir snabbt ganska hårda. För få kommunister inbillar sig att när man väl har tagit makten, att alla bara helt plötsligt skall inse att kommunism är bra. Man tror på en period efter revolutionen, där det blir nödvändigt att med våld trycka ner dom kapitalister som, likaså med våld, kommer att försöka åstakomma en kontrarevolution. Under den här perioden av förmodat inbördeskrig är det alltså nödvändigt att med våld förtrycka alla antikommunistiska åsikter.

Allt det här är helt logiskt, och nödvändigt från en kommunistisk synpunkt. Eftersom den kapitalistiska staten inte kan reformeras demokratiskt så måste man störta den med våld och sedan förtrycka oppositionen medans man inför den kommunistiska utopin. Kommunism leder alltså alltid, även i teorin, till våld och förtryck. Det är en i grunden antidemokratisk ideologi, eftersom man inte tror på demokrati.

Tror man på demokrati, och istället vill reformera staten gradvis med demokratiska medel, då är man inte kommunist, då är man socialdemokrat. Det är det ordet socialdemokrat betyder: Någon som vill införa den klasslösa utopin med demokratiska reformer.

Men vad händer sedan?
Det är alltså inte konstigt att kommunism leder till våld och förtryck. Det finns inbyggt direkt i ideologin. Kommunismen anser allt våld och förtryck är nödvändiga men tillfälliga medel som berättigas av målet: Den kommunistiska utopin. För en liberal är det här illa nog, eftersom vi inte anser att förtryck rättfärdigas av en ventuell framtida utopi. Men det som gör det riktigt illa är att denna kommunistiska utopi är ogenomförbar, och det av två anledningar. Dels leder statslöshet till våldsamt kaos, och slutar ofta i en mycket statlig diktatur⁴, men det är mindre viktigt, för man kommer aldrg så långt i genomförandet. Innan statslösheten skall nämligen produktionsmedlen socialiseras. Men gemensamt ägande fungerar extremt dåligt och leder till extrem fattigdom, och ofta svält. Det är alltså bara en dålig idé.

I en demokratisk stat leder det gradvisa genomförandet av en dålig idé till att det blir gradvis sämre, och oppositionen kan då kritisera detta och försöka få till stånd en annan politik. Men den stat som skall genomföra införandet av den kommunistiska utopin skall enligt teorierna inte göra detta demokratiskt. Dom som skulle kunna kritisera politiken och dess effekter är per definition kontrarevolutionära och skall, enligt teorierna, förtryckas. Resultatet är att man försöker genomföra idéerna trots att dom inte fungerar, och så skyller man misslyckandet på yttre omständigheter, eller på att dom som skall genomföra det är kontra-revolutionära. Den kombinationen av attityder har vi sett både under dom stora svältkatastroferna i Sovjet, och under kulturrevolutionen i Kina, där svältkatastrofer orsakade av socialisering av jordbruk skylldes på kontrarevolutionära element, och ledde till omfattande mördande av dom som (ofta felaktigt) uppfattades som oppositionella i rena häxjakter. Förtrycket av oppositionella, som i sig är dåligt nog, övergår i ett förtryck av hela befolkningen, när verkligheten vägrar att uppföra sig som dom kommunistiska teorierna säger.

Effekten av en kommunistisk revolution kan alltså bara bli mer och mer förtryck, tills ledningen själva slutar att tro på kommunismen, och istället bara är intresserade av att ha makt. Det såg vi hända i Sovjet med Chrustjov, som slutade försöka tvinga på folket mer socialism, men trivdes bra med att vara diktator. I Kina hände det i slutet på 70-talet, och Kina har sedan dess transformerats från en socialistisk diktatur till en mestadels kapitalistisk diktatur, och är som ett resultat av detta på väg ur fattigdomen med hög fart.


Förtrycket och våldet är alltså inbyggt i kommunismens ideologi. Om man plockar bort detta, och istället säger att den kommunistiska utopin skall genomföras demokratiskt, då är man inte kommunist, då är man socialdemokrat. Och då kan man försöka införa ett statslöst samhälle med genmensamma produktionsmedel på demokratisk väg. Det är det många som har försökt. Det går så klart fortfarande inte för det är fortfarande en dålig idé, men när man försöker genomföra det demokratiskt så leder det inte till våld och förtryck eller omfattande massvält. Det enda det leder till är kass ekonomi och att socialisterna blir bortröstade, vilket också har skett i flera länder. I ännu fler länder, däribland Sverige, har dom demokratiska socialisterna fått makten och snabbt börjat koncentera sig på att göra det bättre för fattiga istället för att försöka införa en utopi. För det är ju det folket är intresserade av: Att det skall bli bättre. Dom är inte intresserade av ideologiska teoribyggen och ogenomförbara utopier. Dom vill bara ha friheten att skaffa sig ett bättre liv. En frihet kommunismen inte är intresserad av.

Kanske intressanta bloggar om: ideologi, kommunism, politik

Fotnoter:

1) Ja, det heter så nu. Det är nationalisterna själva som kallar sig så numera, dom kunde väl inte stava till "nationalister" dom små patetiska stackarna.

2) En lång lista på bloggosfärkommentarer. Säkert inte alla:

• Approximation - Sveriges ungdomar är inte indoktrinerade (men vi jobbar på det)
• Danne Nordling - Okunskapen om Stalin-kommunismen
• Eklind - Sovjets propaganda lever kvar
• Fridholm - UOK skjuter nära men darrar på handen och missar målet
• Frihetens Grip - Kommunismens försvarare
• Gnistor - Lågvattenmärke; högerns intellektuella kollaps
• Loke - Debattartikeln är ett skämt
• Petter Nilsson- Nu har vi bevisat vad?, Smoke and mirrors
• Red Metal - Därför är jag kommunist!
• Röda Raketer - Kommunismen Lever

3) Det här i sin tur är en effekt av det att den Ryska staten inte kunde reformeras, för Tsarerna blockerade alla former av reformer. Det gjorde att socialisterna i Ryssland blev revolutionära, dom blev kommunister, alltså. I Marx hittade man en snubbe som hade teorier om varför det var så, och resultatet var att Marx var oerhört mer läst och poppis i Ryssland än nån annanstans, där han var i stort ignorerad utanför vissa små kretsar.

4) Läs mer om mina tankar om detta här: http://www.liberalism.nu/ideologier/anarkism/

Här är nu ett utmärkt tillfälle för demokraterna inom vänstern att bekänna färg. Aron Etzler skrev förra månaden i Flamman ett försvar för diktaturerna i Latinamerika. Hade det varit postat två veckor senare hade det passat bra som aprilskämt, men så var alltså inte fallet. Läs dom här godbitarna till exempel:

Val anses ju i vår del av världen vara en garant för stabilitet och civiliserat beteende. I Latinamerika har det under decennier varit en inbjudan till problem. Röster kan köpas, valfusk kan arrangeras. Påstått valfusk kan vara ett skäl till militärt ingripande.

Man bör alltså, enligt Aron Etzler, inte ha några val i Latinamerika. Mmhm. Samtidigt försvarar han den Kubanska diktaturen, som ju håller val. Fuskval, förstås, och då kanske det är OK, enligt Etzler? Eller?

USA har gjort det till ett oändligt mödosamt riskprojekt att vara demokratiskt statsöverhuvud med reformambitioner i Latinamerika. Förutom risken att bli mördad eller avsatt, finns alltid möjligheten att statens ekonomi undergrävs genom uteblivna krediter och handel.

Tydligen mördar USA demokratiskt valda statsöverhuvud på löpande band, och dessutom vägrar dom låna pengar och handla med vissa demokratier (vilka då egentligen?) menar Etzler.

Det kubanska kommunistpartiet har under snart ett halvsekel haft ett gott empiriskt underlag för sitt påstående att enpartisystemet är nödvändigt för landets självständighet.

Jaha, hade man haft demokrati, och därmed med största sannolikhet en bra relation med USA och därmed krediter och handel, så hade man alltså inte varit självständiga, utan kontrollerade av USA. Ah, så när USA inte ger krediter och handlar, då är det fel, och när dom ger krediter och handlar, då är det fel. Jag förstår. Oavsett vad USA gör och vad som händer så är det fel, alltså.

Liberaler tycks ha ett klart svar, en invasion eller regimskifte med tvång i landet skulle kunna innebära demokrati.

Jag har aldrig hört en enda liberal argumentera för en invasion av Kuba eller nåt annat latinamerikanskt land. Vad svamlar Etzler om egentligen?

Etzler avslutar med att försiktigt hoppas på att representativ demokrati kanske komemr att kunna fungera i Latinamerika och också Kuba i framtiden. Men det är helt klart att han anser att diktatur har varit bra för Latinamerika fram till nu. Om detta gäller enbart vänsterdiktaturer framgår inte, men det verkar inte så.

Hur har då vänstern reagerat på detta? Tja, Eva Björklund svarade i Flamman, med att i en artikel helt sonika förklara att Kuba visst är en fullgod demokrati. Det är så vrickat att man kan förstå resten av vänsterns tystnad över hennes pinsamma utfall, men var är resten av vänsterns mothugg mot Etzler, som ju försvarar diktatur? Dom lyser helt med sin frånvaro. Två boggar har kommenterat, en som verkar hävda att någon av artiklarna (oklart vilken) inte är diktatur-krameri, och en annan som kallar debatten för "nyanserad", vilket måste vara årets mest felaktigt använda adjektiv.

Men sen då? Jag hittar inte en enda vänsterartikel som kritiserar eller arumenterar mot Etzler. Nada. Inte en. Finns dom? Finns det en demokratisk vänster?

---

Andra bloggar om: vänstern, aron etzler, eva björklund, kuba, flamman

Ju längre till vänster man går desto oftare blir sakliga kommentarer raderade när bloggaren inte har svar. Men i bloggosfären kan man alltid svara på sin egen blogg. Det har blivit några stycken senaste veckan. Här kommer den andra.

Uno på "Tänk om" skrev också om "kubakrisen". Mina kommentarer blir inte godkända längre (jag har inget konto på Aftonbladet, och ingen svensk mobiltelefon, så jag kan inte skaffa ett konto ens om jag vill). Slutklämmen från Uno innehåller påståendet "Castro har inte gjort våldtäkt på sitt folk." Det är givetvis fel. Jag tippar på att Uno inte vill godkänna mina kommentarer av den enkla anledning att dom innehåller följande länkar:

http://web.amnesty.org/report2006/cub-summary-eng
http://www.rsf.org/country-47.php3?id_mot=109
http://hrw.org/english/docs/2006/01/18/cuba12207.htm
http://www.freedomhouse.org/template.cfm?page=22&year=2006&country=6947

Det måste vara lite svårt att hävda att Kubas regering inte förtrycker sitt folk när varenda oberoende människorättsorganisation har bevis för motsatsen. Det är väl bäst att ignorera, helt enkelt, eller hur Uno?

---

Andra bloggar om: politik, replik, kuba

Ju längre till vänster man går desto oftare blir sakliga kommentarer raderade när bloggaren inte har svar. Men i bloggosfären kan man alltid svara på sin egen blogg. Det har blivit några stycken senaste veckan. Här kommer den första.

Adamski skrev en bloggpost om Sveriges lilla "kubakris" och tyckte att Bildt skulle kritisera USA istället. Debatten blev snabbt om Kuba, såklart, och ett par dagar senare slog Adamski av debattfunktionen och raderade alla kommentarer han inte klarade av att svara på.

Så här kommer mina svar. Först det som raderades:

Adamski:
"Ta Noam Chomsky till exempel, allt han skriver i sin bok har vetenskaplig grund. Hans litteratur är prövad och diskuterad på den vetenskapliga arenan. Där har du ingen populärvänstergormare."

Hans litteratur om SPRÅKVETENSKAP är vetenskapligt prövad. Det han skriver om politik är inte vetenskapligt prövat [och överhuvudtaget inte vetenskap].

"Det är hans skrifter jag har baserat det mesta av min USA-kritik på."

Det är synd, för han har fel.
http://lennartregebro.blogspot.com/2006/01/uppdrag-chomsky-aftonbladet-mission.html
http://lennartregebro.blogspot.com/2006/07/chomsky-ljuger-om-konflikten-i.html

Men han förklarar själv varför:

rich, privileged westerners [...] are well educated and therefore deeply irrational".

Det är väl få den beskrivningen passar bättre in på än Chomsky. Synd bara att han dömer alla andra efter sig själv.


Och här kommentarer jag inte kan göra, för att han har stängt av kommentarerna på den bloggposten:

"Hans slutsatser kan du angripa, men angrip aldrig Chomskys källor, där har du ingenting att hämta."

Det är det ingen som har gjort heller. Det är hans slutsatser som är fel. Och det faktum att han ljuger rätt friskt.

"Jag vet inte om du ens har läst Chomsky, men han bygger allting på simpel logik och svidande rationalitet samt fakta."

Nej, han bygger på förvridningar, ensidighet och undanhållande av fakta, kombinerat med en irrationell känslomässig logik. Så visst bygger han det på fakta. Om dom stödjer honom. Fakta som inte stödjer honom ignoreras. Och det är inte att bygga saker på fakta. Det kan du läsa i artiklarna ovan.

"Fan det finns verkligen inte någon kärlek eller solidaritet i den blå politiken, det är så att man blir ledsen och deprimerad."

Jo, det gör det. Men det är enklare för dig att låtsas som det inte gör det, för då slipper du lyssna på vad andra säger.

---

Andra bloggar om: politik, replik, chomsky, kuba, bloggosfären

Det är mycket diskussion om mänskliga rättigheter nu. Först hyllar Mikael Wiehe Castro, och nu skriver Lennart Palm om folkmord i SvD. Lennart Palms poäng är att man inte skall lagstifta mot förnekelse av olika folkmord. Det håller jag med honom om, men hans argument för detta är av det märkligare slaget.

Han verkar för det första upprörd över att förintelsen framställs som världens värsta folkmord. Det kan man iofs vara, för sex miljoner människor är inte värst i antal om man räknar in dom som Stalin lät svälta ihjäl. Det är inte heller värst i andel av befolkning per tid. Jag vet inte vilket folkmord som är värst, men Rwanda kommer högt upp på listan, där ungefär 5000 personer av en befolkning på 9 miljoner dog varje dag under 100 dagar av mördande.

Så nej, visst på vissa sätt är inte förintelsen värst. På andra sätt är den det, för det är världens enda organiserade industriella massmord där man bygger fabriken för masslakt av människor. Men att det inte är värst rent numeriskt är inte det som upprör Lennart Palm. Det som upprör honom är man inte betonar den europeiska borgerlighetens medansvar. Det som är fel i historiebeskrivningen är alltså att man inte skyller förintelsen på borgarna, utan hemska tanke, att man skyller den på nazisterna. Ja, det är ju ett fruktansvärt brott mot historien. Jag förstår att han är upprörd över att röster höjs på att man skall prata om kommunismens folkmord också med den attityden, för dom folkmorden var ju inte heller den kapitalistiska borgerlighetens fel.

Allra mest förbannad är han dock över att man inte likställer USAs brott mot mänskliga rättigheter med förintelsen. "När ska USA:s systematiska brott efter 1945 uppmärksammas?" frågar han. Det skall vara en professor i historia för att fråga det. För han har väl näsan i historieböcker istället för att följa med i den pågående debatten. För USAs brott uppmärksammas mest hela tiden. Vietnam och dom brott som begicks där kommer upp titt som tätt, särkilt i debatten om Irak, Iran och Afhanistan, som ett exempel.Vietnam och brotten i mellanamerika uppmärksammas i samband med att någon säger nåt om Kuba. Om man bara knystar om att Castro är diktator får man minsann reda alla brott USA har begått i minsta detalj på stört, som om detta skulle göra Castros brott bättre.

Och det Lennart Palm sysslar med är förstås samma sak, fast i större skala. Han försöker inte sopa Castros brott under mattan genom att hänvisa till USAs brott, han försöker relativisera förintelsen genom att hänvisa till USAs brott, och han försöker dessutom sopa undan socialismens och nationalsocialismens skuld till det hela genom att skylla på borgerligheten.

Jag vet inte vad Lennart Palms politiska åsikter är, men jag kan gissa. Jag tror att hela huvudproblemet här är att Lennart Palm har insett att inte bara Sovjets folkmord grundar sig i socialismens kollektivistiska antidemokrati, utan att dessa grundattityder också är nazismens grogrund och nödvändiga för förintelsen. Och då kan Lennart Palm göra två saken. Antingen kan han bli en liberal demokrat som tar avstånd från kollektivism och diktatur, eller så kan han syssla med historieförfalskning och ljuga ihop att det är borgerlighetens fel alltihopa. För om han ljuger för sig själv så slipper han ju erkänna att han hade fel.

---

Kanske intressanta bloggar om: lennart palm, politik, folkmord, mänskliga rättigheter

Året är 1975. Franco ligger för döden. En välkänd svensk artist skriver en artikel om varför han ställer upp på en hyllningsgala för den spanska diktaturen. Så här skriver han:

Demokrati betyder som bekant folkstyre. Jag är för demokrati. Hur folkstyret däremot skall se ut i praktiken är inte en helt enkel fråga. Skall demokratin vara representativ eller direkt? Hur skall röstandet gå till? Skall valkampanjer kunna sponsras av militär eller stat? Detta gäller inte minst den elit som styrt Sovjet allt sedan Trotsky varnade för det militärindustriella komplexets växande makt. Denna elit har under efterkrigstiden störtat folkvalda ledare och regeringar och stött olika former av diktaturer i hela världen.

Detta har Spanien sluppit. Dels tack vare den revolution som under Francos ledning segrade och därmed gjorde slut på Spaniens status som Sovjet lekstuga i medelhavet och återupprättade det nationella självbestämmandet, dels tack vare det motstånd som Spanien gjort mot den aggressionspolitik som Sovjet sedan dess fört.

Trots trycket från omvärlden har Spanien lyckats uppnå den högsta medellivslängden av alla medelhavsländer. Spanien har den bästa läkarvården för sitt lands befolkning på kontinenten och låter spanska läkare arbeta gratis i många – framför allt latinamerikanska – länder. Spanien har också ett högt utvecklat utbildningssystem – öppet också för utländska studenter – och bostäder till alla. Analfabetismen existerar inte i Spanien.
Detta är den spanska revolution jag vill försvara.
Nej, Spanien är ingen parlamentarisk demokrati. Spanien anser sig däremot genom olika massorganisationer ha byggt upp andra kanaler för att tillgodose det folkliga inflytandet.

Enligt Amnesty International finns det 69 så kallade samvetsfångar i spanska fängelser, människor som sitter inspärrade för sina åsikters skull. Varje sådan fånge är en för mycket.
Men det måste också sägas i sammanhanget att Sovjet-stödda regimer har mördat miljontals. Vi har då inte talat om de fängslade, de torterade eller de som drevs i landsflykt.
Det är i ljuset av detta som jag anser mig kunna säga att Spanien är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna.
Jag anser det därför speciellt viktigt att stödja Spaniens rätt till nationellt oberoende just nu när omvärlden har skärpt den ekonomiska blockaden, tillsatt en speciell emissarie för att ”främja Spaniens övergång till demokrati” och öppet hotar med invasion.

Jag har skrivit om vänstern och demokratin tidigare. Då kom debatten upp på grund av Harold Pinter, nu är det Mikael Wiehe som har satt igång den välbehövliga debatten. Och vi kan återigen konstatera att demokrati fortfarande inte är nåt som ligger vänstern nära om hjärtat.

Visserligen har i alla fall två vänsterbloggare, Mattias och Morian, den här gången tagit avstånd från diktaturkrameriet. Men det uppvägs av att Jonas Morian (som vanligt) blir överöst av glåpord från diktaturkramare som kallar honom diverse saker, och att bloggare som Kristoffer Ejenmark på fullt allvar hävdar att man måste stödja Kubas diktatur eftersom USA tänker invadera och kolonisera Kuba.

Visst, man kan avfärda Kristoffer och andra som honom som knäppgökar, men det gör ju inte saken bättre. För faktum är att Castro-kramarna i SVEK, Harold Pinter, Jan Myrdal och dom flesta andra inom avgrundsvänstern är just sådana knäppgökar, och resten av vänstern försvarar dom istället för att ta avstånd från dom.

Ja, med undantag för Jonas Morian och Mattias den här gången då. Och det är ju trots allt fler än när det gällde Harold Pinter för lite mer än ett år sedan. Så det går väl framåt i alla fall. Om än sakta.

---

Andra bloggar om: politik, kuba, mikael wiehe, demokrati, vänstern

Inte ens efter Johan Norberg påpekar att Ekot är överdrivet snälla mot Castro så skärper sig Sveriges Radio. Stefan Olsson lyssnade på P1, och det visar sig att dom fortfarande hyllar Castro. Som jag påpekade tidigare tycks dom aldrig kalla Castro för diktator och omnämner honom aldrig i negativa ordalag.

Så man måste fråga sig, finns det nån som gör program eller är journalist på SR som INTE är kommunist?

---

Andra bloggar om: politik, sveriges radio, castro

Johan Norberg frågade varför man kallade Castro för ledare och Pinochet för diktator. Han fick ett svar också, från någon som hade kollat vad man kallade Castro egentligen. Dom har hittat nio olika beteckningar på Castro, varvid en kallar honom diktator och en kallar honom enväldig. Jag gjorde min egen liten undersökning, och kollade dom tolv första artiklarna jag hittade hos Ekot om Castro och Pinochet (antalet tolv är valt för att jag tröttnade, inte nån annan anledning).

I ingen av dessa tolv artiklar omnäms Castro eller Castros regering i negativa ordalag. Dom flesta artiklar handlar om att han är friskare. Några om att han har blivit sjuk. En artikel handlar om hur det skall gå för Kuba utan Castro. Bland annat framställs Kuba utan Castro som "ett skört samhälle". I en annan artikel är Batista omnämnd som diktator. Castro och hans styre benämns enbart i positiva ordalag i den artikeln.

Benämningarna på Castro i dom tolv artiklarna är:
"den kubanske ledaren" (två gånger)
"Kubas ledare Fidel Castro" (fyra gånger)
"Kubas president Fidel Castro" (två gånger)
I hela artikeln enbart benämd vid namn: (fyra gånger)

Hur Ekot lyckades hitta nio olika benämningar kan man fråga sig. Dom måste ha letat länge.

Ingen av dom tolv artiklarna om Pinochet framställer honom i nån som helst positiv dager. Dom handlar oftast om att han inte har immunitet för sina brott (oftast skattebrott). Pinochet omnämns i dom här artiklarna på följande sätt:
"ex-diktatorn Augusto Pinochet"
"exdiktatorn Augusto Pinochet"
"Chiles förre diktator Augusto Pinochet" (fem gånger)
"den tidigare diktatorn Augusto Pinochet"
"tidigare militärdiktatorn Augusto Pinochet"
"landets förre diktator, Augusto Pinochet"
"Chiles tidigare diktator Augusto Pinochet"
"Chiles förre diktator, den snart 90-årige Augusto Pinochet"

Dessutom plockade jag i båda fallen den första artikel som dök upp som inte handlade om Castro eller Pinochet direkt, men omnämnde dom. I Pinochets fall var det en artikel om hur hemskt det var under Pinochet. Artikelns rubrik börjar med ordet "Pinochet-diktaturens". I Castros fall var det en artikel med rubriken "Afrika tackar Castro för självständigheten", som handlar om hur olika Afrikanska länder hyllar Castro och vilken stor insats Castro har gjort för den afrikanska självständigheten.

Vi kan alltså notera att Pinochet alltid omnämns i negativa sammanhang och ordalag, och alltid benämns som diktator. Castro betecknas aldrig negativt och kallas aldrig diktator.

Detta är mycket anmärkningsvärt.

---

Andra bloggar om: Ekot, SR, public service

Lars Säfström påstår att man bjöd in folk som var kritiska både mot regimen på Kuba och mot USAs politik mot Kuba. Det är rent skitsnack, för då hade man kunnat bjuda in folk som inte är vänsteraktivister. Jag känner inte till nån inom den liberala rörelsen som stödjer USAs Kuba-politik, och däremot är dom alla kritiska till den Kubanska regimen. Varför blev ingen av dessa liberala ledande svenska Kuba-kritiker inbjudna?

Dessutom, om dom nu var kritiska mot den Kubanska regimen, som Säfström påstår, varför kunde en av dom inte kalla Kuba en diktatur, och en annan inte säga nåt hon inte höll med Castro om (via Norberg). Är det att vara kritisk? Nej.

Säfström bjöd in folk som stödjer det Kubanska systemet, men bjöd inte in nån kritiker. Och hans undanflykt är USA. Det är patetiskt. Killen bör sparkas med omedelbar verkan, han klarar uppenbarligen inte av att sköta sitt jobb, vilket på SVT faktiskt innebär att man skall vara opartiska. Lars Säfström har uppenbarligen inte ens försökt.

---

Kanske intressanta bloggar om: kuba, svt, lars säfström

Politiker behöver avgå för småsaker. Chefer för privata firmor blir sparkade om dom klantar sig. Inbillar sig nån att SVT-chefen Eva Hamilton kommer ta sitt ansvar och avgå efter Kvällens helt okritiska hyllningar av en totalitär diktator? Knappast. Hon kommer sitta kvar, och SVT kommer fortsätta hylla vänsterdiktaturer och skylla all världens fel på människors frihet, precis som dom alltid har gjort.

Nej, SVT behöver läggas ner. Vi skall inte ha nån public service-TV i Sverige om den ser ut såhär.

---

Kanske intressanta bloggar om: svt, politik, eva hamilton

Professor R J Rummel is complaining about IFPRIs Global Hunger Index, because they exclude "developed countries" from their data, simply because there is no hunger there. I agree with him, it makes the data much harder to use. It also, more specifically, makes it hard to know if a country missing from the data is there because they don't think the country is big or significant enough to be in there, or because they have decided that it is a "developed country".

However, I may make Professor Rummel happy by noticing that it doesn't matter when it comes to showing what he wants to show. Even though developed countries (and thereby most democracies) are excluded, the data that exists are still so overwhelmingly clear that it is almost scary.

"Hunger" in this graph measured on the IFPRI hunger index and "Democracy" is a measure on how free/democratic countries are on a scale from one to twelve, with the data coming from Freedom house. I simply grouped all countries that had a particular democracy level, and took an average of the hunger index for these countries.

So, simply speaking, if a country is extremely totalitarian or just averagely oppressive doesn't matter, people will still starve. But when countries are moving out from what Freedomhouse calls "Partly Free" into what they call "Free" countries (8-12 on my scale above) we see a significant drop in hunger, that directly follows the level of freedom!

It couldn't be much clearer than that, really. Freedom, baby, yeah.

---

Kanske intressanta bloggar om: politik, demokrati, svält, rummel

Angående Esbatis hyllning till Castro frågar Kalle Larsson om liberala hjärnor klarar en analys av Castro som har mer än en dimension. Javisst klarar vi det. De flesta liberalers analys av Castro brukar vara mångdimentionella. Frågan är om Esbatis analys är det. Och svaret måste vara att den är mångdimensionell enbart med stor ovilja. Artikeln är i själva verket är nästan helt ohämmad hyllning till Castro.

"Fidel Castro kommer att hyllas runtom i världen. Hans oerhörda popularitet i världens alla hörn beror knappast på att han ledde det kubanska kommunistpartiet - för övrigt bildat först sju år efter revolutionen. Det han som få andra lyckats personifiera för många, är hoppet om värdighet, om befrielse från imperialismens ok, möjligheten att bygga en egen framtid."

Sådär låter större delen av artikeln. Det är en närmast ohämmad Castro-dyrkan som rinner ur Esbatis fingrar dom ett ystert och kärleksfullt vattenfall. Men den är bara nästan ohämmad. För ingen människa med vett och sans kan ju hävda att Cuba är en demokrati. Så Esbati ser sig tvungen att erkänna att Castro är en diktator:

"Castro har varit en diktator. Han har dikterat det politiska livet på Kuba. Han har varit lagen och konstitutionen. Han har lett en enpartistat med inskränkt yttrande- och organisationsfrihet. Han har varit den yttersta ansvariga för att människor fängslats och trakasserats på grund av sina politiska åsikter. Han och hans skäggiga kamrater avskaffade inte demokratiska fri- och rättigheter." (Jag misstänker att Esbati menar att säga att dom inte införde demokratiska fri-och rättigheter).

Men detta är all kritik som framförs. Och det kan knappt en kallas kritik, utan är bara ett konstaterande av ofrånkomliga fakta. Fakta han måste nämna för att inte för all framtid avfärdas som en knäppgök. Men efter att han har klarat av detta, så är det bara lovord. I den vidare analysen menar Esbati att disktaturen inte var Castros fel utan berodde på "brist på demokratiska traditioner och det kalla krigets logik". Vi får reda på att det är farligare att vara oppositionell i Columbia än i Kuba, som om detta på nåt vis gör det okej att förtrycka oppositionen. Och enligt Esbati så "har de sociala framstegen på Kuba gett människor ett större inflytande över samhällsutvecklingen än i många andra formella demokratier i den fattiga världen". Det är säkert sant. Både Kuba och Nordkorea är ju formellt demokratier.

Att Kuba är mindre förtryckande än andra diktaturer är bara en variant av den gamla vanliga diktatorundanflykten. "Jo, visst han fängslar och dödar folk, men tågen går ju i tid/han fick ju ekonomin på fötter/sjukhusen är bra." Det håller inte. Man kan inte förtrycka folk med undanflykten att dom har det bättre så, för det är inte upp till dig att bestämma. Det är upp till folket att bestämma, och det kan dom bara göra i en demokrati. Det är detta som Esbati, Larsson och resten av diktaturkramarna i vänstern inte har förstått.


Så Esbatis artikel är inte "mångdimensionell" i nån rimlig mening. Det är inte ett försök att göra en oberoende, opartisk analys av Castros gärning. Den är en endimensionell dyrkan av Castro som fantastisk superhjälte, som gör en snabb gir för att slippa krocka med verkligheten, men lika snabbt är tillbaka på sin motorväg, i 140 knyck i fel riktning.

Intressant om ali esbati, kalle larsson, vänsterpartiet, castro, cuba, politik

Här i frankrike finns det en hel del politiska problem. Till exempel är ungdomsarbetslöheten ett stort problem, i synnerhet hos barn till invandrare. Dom flesta är överens om att det utanförskap och frustration detta skapar var huvudorsaken till upplopen runt om i Frankrike i höstas.

Så den demokratiskt valda regeringen lade fram ett förslag som avsåg att skapa mer jobb för ungdomar. Studentorganisationerna och fackföreningarna var inte förtjusta i förslaget, och det är naturligtvis deras fulla rätt att inte vara. Men vad som också är deras lagliga rätt i det läget, är att strejka. Och det gjorde dom. Dom strejkade till lagförslaget drogs tillbaka.

Därmed kringgick facken och studentföreningarna i frankrike den demokratiska processen. Man bestämde sig för att tvinga fram ett visst politisk beslut genom strejker och demonstrationer, och inte genom att rösta.

Jaja, säger ni, det där är ju Frankrike, alla det att fransmän är lite knäppa och Franska facket maktgalna och strejkar så ofta dom kan. Och det är helt sant. Men svenska fack är inte ett dugg bättre. Det är bara det att eftersom vi har sossarna som regering så behöver inte facken strejka. LO mutar nämligen sossarna till att göra det LO vill i alla fall. Det kan man inte med en borgerlig regering, så därför tänker man strejka i stället. Per Winberg, ordförande för Transport säger så här till SvD:

"Det blir strid nästa år om det blir en borgerlig regering. Det kan bli konflikt och om man kallar på Transport så kommer vi att gå ut."

Och även ordföranden för Kommunal och Handels säger liknande saker. LO accepterar alltså inte det svenska folkets demokratiska politik. Om det svenska folket bestämmer sig för att man vill ha en vettig ekonomisk politik i Sverige, då kommer LO försöka stoppa detta genom strejker.

"Självklart blir atmosfären sämre med en regering som vill krossa oss som facklig organisation, säger tunga Kommunals ordförande Ylva Thörn."

Det där är rent skitsnack. Fullständig lögn. Jag tror inte det kommer bli en borgerlig regering, och om det skulle bli det ändå så vill dom inte krossa facken. Tyvärr. Det borde dom vilja. LO arbetar inte för sina medlemmars bästa, och inte heller för Sveriges bästa, utan det arbetar enbart för sina fackpampars bästa. Och det gör man genom rena maffiametoder. Facken borde krossas. Och det första man borde göra är att ta bort fackens rätt att tvinga företag beala fackavgifter även för dom som inte är medlemmar. Och det andra man borde göra är att ta bort rätten för fackföreningar att strejka om lagförslag. Lagförslag skall bestämmas av riksdagen, demokratiskt vald av svenska folket. Dom skall inte bestämmas av en liten grupp myglande fackpampar.

OK, med all anti-amerikanism och terrorister och liknande förstår jag att amerikaner kan bli lite paranoida, men det här är ju löjligt. Efter att tre fångar i Guantanamo har begått självmord, så säger lägerchefen följande pärla:

"I believe this was not an act of desperation, but an act of asymmetrical warfare waged against us."

Ah. Självmord är krig. Jag föreslår att Rumpamiral Harris omedelbart besvarar krigshandlingen. Att begå samma sorts hemska övergrepp mot mänskigheten so dessa krigsterrorister är såklart otänkbart, men en mer humanistisk variant av samma krigshandling våre ju att säga upp sig. På det viset är han ju i praktiken borta från lägret, vilket därmed måste vara ett hårt slag mot terroristerna i detta krig.

Idag har man ett EU-möte där man skall diskutera att dra in bidragen till Palestina tills Hamas erkänner Israels rätt att existera. Angela Merkel fortsätter att imponera, och säger att det är otänkbart att fortsätta stödet om inte Hamas erkänner Israel.

Hamas svarade med att böna och be och lova att pengarna skulle gå direkt till PA, och inte till Hamas, och vill ha en "förutsättningslös dialog" i frågan.

Ja, där krockade Hamas med verkligheten, och har redan börjat kompromissa med den. Det går framåt. Nu gäller det för EU och dom andra inblandade att inte ge sig, men å andra sidan vara generösa när man får igenom sina krav. Hamas bör erkänna Israels rätt till existens, och bidragen bör då omdelbart fortsätta om Hamas gör detta.

Talk softly and carry a big carrot. :-)

Igår skrev jag ett inlägg om demokratisynen inom vänstern. Det var ju tursam timing av mig, eftersom vänsterpartiet igår släppte rapporter om sin egen historia. Där trycker man enligt DN på den moderna demokratisynen inom vänsterpartiet.

Ja, det gör jag också, för jag tycker inte den har ändrat sig. Dom har samma demokratisyn som alltid. Skillnaden är bara att omvärlden har ändrat sig, det finns allt färre socialistiska diktaturer att omfamna, och alltså omfamnar vänsterpartiet allt färre diktaturer.

Men man fortsätter att släta över diktaturers övergrepp, och man fortsätter att svara alla demokratidiskussioner med det absurda påståendet att USA är en diktatur, och man fortsätter att omfamna anti-demokrater, som nu senast Harold Pinter. Det är inte demokratiskt trovärdigt, Man måste behandla alla övergrepp sakligt och rättvist, oavsett vem som utfört dom.

Ett parti som har antidemokrater som Eva Björklund i partiledningen har inte en hälsosam demokratisyn. Och detta problem förtydligas av att Ohly, som tidigare har haft en mycket tveksam demokratisyn, vidhåller att han inte har ändrat sig. Jag tror att han kanske har ändrat sig. Men en omvändelse blir inte trovärdig om man hävdar att den inte har hänt. För vilken slutsats skall man ta av Ohlys icke-omvändelse? Antingen är han ju fortfarande anti-demokrat, eller så har han fortfarande inte insett poängen med demokrati, eller så ljuger han i ett försök att släta över sina tidigare anti-demokratiska ståndpunkter. Och inget av detta är ju direkt nåt som inspirerar trovärdighet.

För att vänsterpartiet skall få nån demokratisk trovärdighet måste man för det första helt bryta med den revolutionära Marxismen. Och det kommer naturligtvis inte ske så länge dom unga i vänsterpartiet omfamnar denna mördarlära. Och för det andra måste man sparka ut anti-demokraterna från partiledningen. Och det kommer inte ske så länge majoriteten av medlemmarna i grund och botten är kalla-kriget-nostalgiker. Och för det tredje måste Ohly ställa sig upp och som en ärlig människa erkänna att han under större delen av sitt liv har varit anti-demokrat, och att han nu äntligen har fattat vad som är poängen med demokrati. Och för det fjärde och sista, måste man sedan konsekvent ställa sig på demokratins sida, istälelt för att som hittils konsekvens ställa sig på diktaturens sida.

Vänsterpartiet kan inte småfjutta, och under kniven göra små, små steg bort från diktaturkramandet. En skåpsupande alkis är fortfarande en alkis. En person som under täcket hånglar med diktatorer är fortfarande en antidemokrat. Vänsterpartiet måste bryta helt med diktaturkramandet. Annars kommer man aldrig återfå sin demokratiska trovärdighet.