I respons på min förra post har nån som går under namnet "Neoliberal agenda" svarat. Bland annat menar han att det intressanta är inte vilken grad av handlingsfrihet man har, utan enbart vad som har hänt innan. Och har man en negativ frihetssyn så tycker man kanske så. Dessutom pratade han om "negativa friheter" som tryckfrihet. Men låt oss se vad som händer omm vi tar den negativa frihetssynen och applicerar den på frågor som tryckfrihet.
Om det intressanta inte är vilken frihetsgrad man har, utan bara vad som har hänt innan, så är det ju så att så länge du inte har blivit straffad eller hotad för något du har publicerat så är ju kravet på negativ frihet uppfyllt. Du har inte blivit utsatt för våld eller hot, och det är ju bara vad som HAR HÄNT som är relevant. Att du inte VILL publicera nåt misshagligt för regeringen har ju inte med saken att göra med en rent negativ frihetssyn. Med den här synen på frihet har du alltså full negativ tryckfrihet så länge du inte har kritiserat eller tänker kritisera regeringen, detta helt oavsett om du kan kritisera regeringen eller inte. Den negativa tryckfriheten betyder alltså bara att du slipper hamna i fängelse så länge du inte tänker skriva "fel" saker. Det är ju inte din frihetsgrad som är relevant med negativ frihetssyn, och om du kan skriva saker eller inte spelar ingen roll. Bara att du inte har hamnat i fängelse.
Och det här är ju en meningslös syn på tryckfrihet. Du har full frihet att trycka vad du vill så länge det du vill trycka är godkänt. Nej, tryckfrihet är en positiv frihet. Det är en fråga om handlingsfrihet. Det handlar om ifall du har handlingsfriheten att kritisera regeringen utan att bli slängd i fängelse. Vilket enligt Neoliberal Agenda och säkert många andra libertarianer är att räkna som en positiv frihet.
Men nu kommer libertarianer och säger "vadå, skall staten betala en tryckpress för dig bara för att du skall ha tryckfrihet?" Nej, för nu pratar vi om nåt annat, nämligen rättigheter. En negativ rättighet är en rättighet som du kan utnyttja utan att någon annan behöver göra nånting. Dom behöver bara avstå från att hindra dig att utnyttja den. Tryckfrihet är alltså en negativ rättighet. Medan rättigheten till sjukvård är en positiv rättighet. Det är en rättighet till något, och nån annan måste betala den.
Notera alltså här hur negativa rättigheter är positiva friheter med den här synen, alltså friheter baserade på handlingsfrihet. Men att positiva rättigheter inte är friheter alls. Däremot kan ett positivt frihetsbegrepp leda till positiva rättigheter, medans ett negativt frihetsbegrepp inte kan göra det. Och det är ju därför libertarianer klamrar fast vid ett negativt frihetsbegrepp. För det innebär att dom kan hävda att skatt är stöld.
(ps. Det går att kritisera det här genom att säga att negativ frihet är en fråga om handlingsfrihet, men inte handlingsmöjlighet, och sätta gränsen där. Men då måste man erkänna att exemplet med källarna i mitt förra inlägg innebär att man är ofri i båda fallen, eftersom man har precislika mycket handlingsfrihet i båda falen, och då faller definitionen av negativ frihet som avsaknad av våld eller hot om våld. Så hur liberatarianerna än vrider sin negativa frihetsrumpa så är den bar.)
Andra bloggar om: politik, ideologi, libertarianism, frihet, nyliberalism, liberalism
Visar inlägg med etikett ideologi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ideologi. Visa alla inlägg
2007-11-02
Mattias Svenssons har inte förstått vad frihet är.
I senaste Liberal Debatt kommer Mattias Svensson med ett utfall mot liberalismen (hittat via Norberg), det han kallar "socialliberalism". Ja, ett utfall. Det är ingen kritik, för det grundar sig på rena missförstånd och påhitt.
Nej, det handlar det inte alls om. Rena fantasier från Mattias håll. Positiv frihet handlar om att ha en möjlig frihet, inte en teoretiskt frihet utan verklighetskontakt. Paradexemplet är exemplet med två män instängda i två källare. Båda har exakt samma situation, nämligen att dom är fast i en källare och kan inte komma ut. Där finns varken mat eller vatten, så snart kommer dom dö, om ingen räddar dom. Den ena mannen blev instängd i källaren av en annan person. Den andra mannen blev instängd för att dörren gick i baklås.
Med libertarianernas negativa frihet är mannen vars dörr gick i baklås fri, medans mannen som blev instängd i källaren är ofri. Att dom båda männen har exakt samma möjligheter och frihetsgrad är irrelevant enligt detta sett att se det. Detta visar hur fullständigt absurd en frihetssyn som enbart tar hänsyn till negativ frihet är. En man kan vara instängd i en källare och ändå befinna sig i frihet, enligt Mattias Svensson.
Med detta i åtanke måste man avfärda en rent negativ frihetssyn som absurd. Det är en abstrakt, meningslös teoretisk frihet, som inte har något med mänsklig erfarenhet att göra. Det är därför äkta liberaler har tagit till sig en positiv frihetssyn, och tar avstånd från libertarianernas absurda moraliska universum.
Dubbelfel. Liberaler ser visst en konflikt i detta. Nej, positiv frihet är inte konfliktfri. Verkligheten är inte konfliktfri. Jag tror en anledning till libertarianernas närmast religiösa fastklamrande vid en rent negativ frihetssyn till stor del handlar om att man kan uppföra ett teoretiskt konfliktfritt universum där alla lever i harmoni. Det är en utopisk syn där en perfekt konfliktfri värld skall framskapas på politisk väg. Det bästa man kan säga om denna utopi är att den till skillnad från kommunistiska och fascistiska utopier inte skall genomföras med våld. Det innebär att libertarianismen aldrig kommer leda till de massmord andra utopiska ideologier har lett till, och det är ju skönt att veta. Men den är lika felaktig och lika grundad i någon slags absurd önskan om renhet och perfektion som alla andra utopier. Verkligheten i allmänhet, och mänskligheten i synnerhet, är inte perfekt, och vi kan inte skapa en perfekt konfliktfri värld. Det är omöjligt.
Det andra felet är att påstå att äkta liberaler anser sig vara den som är skickad att balansera konflikterna. Det gör man inte alls. Dom allra flesta konflikterna vill man föra ner på en så individuell nivå som möjligt. Och när det gäller den specifika konflikten mellan hur mycket socialt skydd man skall ha och hur mycket det skall kosta, så skall det bestämmas demokratiskt. Det är alltså inte alls så som Mattias fantiserar ihop att liberalen anser sig bättre skickad att balansera detta. Snarare är det libertarianen som anser sig bättre skickad att bestämma detta, eftersom han har bestämt att i konflikten mellan låg skatt och bra socialt skyddnät så är det det låga skatten som skall vinna, helt och hållet.
Nej, äkta liberaler inser att något sådant som "frihet fullt ut" inte kan existera. Folk har inte full frihet att alltid göra vad dom vill, därför att man kommer alltid i situationer där en persons frihet krockar med en annan persons frihet. Libertarianer försök lösa den konflikten genom att skapa en definition av frihet som är så begränsad att den är meningslös. Det är som att hävda att alla kan ha bra väder, och sedan definiera "bra väder" så att allt väder är "bra". Man har då gjort hela frågan meningslös.
Ett samhälle där folk har att välja mellan att begå brott eller svälta men ändå betraktas som fria -"fullt ut", är ett samhälle där definitionen på frihet är meningslös. Det är ett samhälle där bara dom framgångsrika har en frihet värd namnet.
Medan libertarianens rent akademiska tankelekar aldrig ens utsätts för "avancerade modeller" eller någon slags kritisk granskning, utan bara är en ren utopisk rosa tankelek. "Om vi bara sänker skatten jättemycket kommer allt bli bra". Längre än så går inte resonemanget.
Men alla libertarianer är förstås perfekta och helt likartade kloner som har samma åsikt i allt. I själva verket kan man ju inte ens se skillnad på dom. Eller? Jo, det är klart man kan. I själva verket är libertarianer uppdelade i massvis med smågrupper. Jag har diskuterat med folk som kallar sig "nyliberaler" (jag försöker undvika beteckningen då den betyder för mycket olika saker) som liksom Svensson hatar socialliberaler, och kallar dom kvasi-socialister. Och jag har diskuterat med som som kallar sig "libertarianer" som kallar nyliberaler för kvasi-socialister. Och jag har diskuterat med varianter som snarast betecknar sig som Randianer, som är folk till och med dom andra libertarianerna brukar beteckna som en fanatisk sekt. Och jag har pratat med anarko-kapitalister, som betraktar alla andra former av libertarianister som kvasi-socialister. Och dessutom går det grupperingar på tvärs av detta, med folk som är utilitaristiska libertarianer, och viftar undan rättigheterteoretikerna (som verkar vara i majoritet) med, ja, att dom är nån slags märkliga kvasi-socialister.
Splittringen inom dom grupper som klamrar sig fast vid den negativa frihetens perfektionism är stor. Det brukar bli så i utopistiska grupperingar när verkligheten knackar på.
Jag ser fram emot att den knackar på hemma hos Mattias Svensson.
Andra bloggar om: politik, liberalism, ideologi, nyliberalism, libertarianism
Socialliberalismens bidrag till frihetsdebatten är teorin om positiv frihet, ett luddigt och vitt begrepp som handlar om att staten aktivt ska gripa in och korrigera människors frivilliga sociala och ekonomiska interaktioner.
Nej, det handlar det inte alls om. Rena fantasier från Mattias håll. Positiv frihet handlar om att ha en möjlig frihet, inte en teoretiskt frihet utan verklighetskontakt. Paradexemplet är exemplet med två män instängda i två källare. Båda har exakt samma situation, nämligen att dom är fast i en källare och kan inte komma ut. Där finns varken mat eller vatten, så snart kommer dom dö, om ingen räddar dom. Den ena mannen blev instängd i källaren av en annan person. Den andra mannen blev instängd för att dörren gick i baklås.
Med libertarianernas negativa frihet är mannen vars dörr gick i baklås fri, medans mannen som blev instängd i källaren är ofri. Att dom båda männen har exakt samma möjligheter och frihetsgrad är irrelevant enligt detta sett att se det. Detta visar hur fullständigt absurd en frihetssyn som enbart tar hänsyn till negativ frihet är. En man kan vara instängd i en källare och ändå befinna sig i frihet, enligt Mattias Svensson.
Med detta i åtanke måste man avfärda en rent negativ frihetssyn som absurd. Det är en abstrakt, meningslös teoretisk frihet, som inte har något med mänsklig erfarenhet att göra. Det är därför äkta liberaler har tagit till sig en positiv frihetssyn, och tar avstånd från libertarianernas absurda moraliska universum.
Istället för att se en konflikt i detta anser sig socialliberalen vara (d)en person som är skickad att balansera den negativa och positiva frihetens motsatta principer.
Dubbelfel. Liberaler ser visst en konflikt i detta. Nej, positiv frihet är inte konfliktfri. Verkligheten är inte konfliktfri. Jag tror en anledning till libertarianernas närmast religiösa fastklamrande vid en rent negativ frihetssyn till stor del handlar om att man kan uppföra ett teoretiskt konfliktfritt universum där alla lever i harmoni. Det är en utopisk syn där en perfekt konfliktfri värld skall framskapas på politisk väg. Det bästa man kan säga om denna utopi är att den till skillnad från kommunistiska och fascistiska utopier inte skall genomföras med våld. Det innebär att libertarianismen aldrig kommer leda till de massmord andra utopiska ideologier har lett till, och det är ju skönt att veta. Men den är lika felaktig och lika grundad i någon slags absurd önskan om renhet och perfektion som alla andra utopier. Verkligheten i allmänhet, och mänskligheten i synnerhet, är inte perfekt, och vi kan inte skapa en perfekt konfliktfri värld. Det är omöjligt.
Det andra felet är att påstå att äkta liberaler anser sig vara den som är skickad att balansera konflikterna. Det gör man inte alls. Dom allra flesta konflikterna vill man föra ner på en så individuell nivå som möjligt. Och när det gäller den specifika konflikten mellan hur mycket socialt skydd man skall ha och hur mycket det skall kosta, så skall det bestämmas demokratiskt. Det är alltså inte alls så som Mattias fantiserar ihop att liberalen anser sig bättre skickad att balansera detta. Snarare är det libertarianen som anser sig bättre skickad att bestämma detta, eftersom han har bestämt att i konflikten mellan låg skatt och bra socialt skyddnät så är det det låga skatten som skall vinna, helt och hållet.
Socialliberalens själva utgångspunkt är att i polemik med liberalen se frihet som något som aldrig kan tillåtas - eller vara önskvärd - fullt ut.
Nej, äkta liberaler inser att något sådant som "frihet fullt ut" inte kan existera. Folk har inte full frihet att alltid göra vad dom vill, därför att man kommer alltid i situationer där en persons frihet krockar med en annan persons frihet. Libertarianer försök lösa den konflikten genom att skapa en definition av frihet som är så begränsad att den är meningslös. Det är som att hävda att alla kan ha bra väder, och sedan definiera "bra väder" så att allt väder är "bra". Man har då gjort hela frågan meningslös.
Ett samhälle där folk har att välja mellan att begå brott eller svälta men ändå betraktas som fria -"fullt ut", är ett samhälle där definitionen på frihet är meningslös. Det är ett samhälle där bara dom framgångsrika har en frihet värd namnet.
Överprövningen av friheten som rättighet urartar lätt till en mer eller mindre akademisk tankelek enligt avancerade modeller.
Medan libertarianens rent akademiska tankelekar aldrig ens utsätts för "avancerade modeller" eller någon slags kritisk granskning, utan bara är en ren utopisk rosa tankelek. "Om vi bara sänker skatten jättemycket kommer allt bli bra". Längre än så går inte resonemanget.
Men socialliberalen kan också vara förmyndarmässig som en kristdemokrat, teknokratisk som en socialdemokrat, fördömande av liberal frihet som en marxist-leninist och med samma vurm för makt och överhet som någon konservativ, låt vara med andra argument och bevekelsegrunder. Då finns ändå gott om socialliberaler som är än mer antiliberala än Niklas Ekdal.
Men alla libertarianer är förstås perfekta och helt likartade kloner som har samma åsikt i allt. I själva verket kan man ju inte ens se skillnad på dom. Eller? Jo, det är klart man kan. I själva verket är libertarianer uppdelade i massvis med smågrupper. Jag har diskuterat med folk som kallar sig "nyliberaler" (jag försöker undvika beteckningen då den betyder för mycket olika saker) som liksom Svensson hatar socialliberaler, och kallar dom kvasi-socialister. Och jag har diskuterat med som som kallar sig "libertarianer" som kallar nyliberaler för kvasi-socialister. Och jag har diskuterat med varianter som snarast betecknar sig som Randianer, som är folk till och med dom andra libertarianerna brukar beteckna som en fanatisk sekt. Och jag har pratat med anarko-kapitalister, som betraktar alla andra former av libertarianister som kvasi-socialister. Och dessutom går det grupperingar på tvärs av detta, med folk som är utilitaristiska libertarianer, och viftar undan rättigheterteoretikerna (som verkar vara i majoritet) med, ja, att dom är nån slags märkliga kvasi-socialister.
Splittringen inom dom grupper som klamrar sig fast vid den negativa frihetens perfektionism är stor. Det brukar bli så i utopistiska grupperingar när verkligheten knackar på.
Jag ser fram emot att den knackar på hemma hos Mattias Svensson.
Andra bloggar om: politik, liberalism, ideologi, nyliberalism, libertarianism
2007-10-24
Varför är politisk våld så himla bra då?
Syrran klagar på att att liberaler tycker att det är fel att vissa "antifascister" inom vänstern använder våld för att främja sin ståndpunkt. Det är tydligen "hyckleri" att tycka att det är fel. Hur det är hyckleri är oklart.
Kan nån förklara vad det är som är bra med att använda våld för att främföra eller genomföra politiska ståndpunkter? För det inser faktiskt varken jag eller andra "pissliberaler".
Andra bloggar om: våld, politik, vänstern, fascism, liberalism, ideologi, demokrati, pissliberaler
Kan nån förklara vad det är som är bra med att använda våld för att främföra eller genomföra politiska ståndpunkter? För det inser faktiskt varken jag eller andra "pissliberaler".
Andra bloggar om: våld, politik, vänstern, fascism, liberalism, ideologi, demokrati, pissliberaler
2007-09-19
Vår makt: Rikedom är våld!
Via Gudmundsons ledare om gårdagens demonstration blev jag upplyst om existensen av en ny vänsterorganisation. "Vår makt" heter dom, och dom är ganska roliga, för dom försöker faktiskt argumentera för sina våldsförhärligande ståndpunkter med mer än bara avgrundsbröl om fascister.
Bäst är deras text om varför liberalism är våld. Den innehåller en hel del intressanta vändningar och förvridningar.
Varför skulle det definieras så? Våld är ett ganska grundläggande begrepp, jag vet inte om det behöver definieras alls, för det första. För det andra använder man begreppet "tvång" i definitionen, vilket är betydligt svårare att definiera. I synnerhet är det svårt att definiera tvång utan att hänvisa till våld, och då skulle man ju få en cirkeldefinition. Men det tredje och mest intressanta är begränsningen att det bara är våld om man försöker tvinga fram en viss relation. Så om jag slår sönder dina knän för att det är kul så är det alltså inte våld? Man undrar varför dom har bestämt sig för en sådan märklig definition. Men det blir nog klart senare...
Jaså? Vanligtvis brukar man erkänna att om en person slår en annan så är det våld, även om våldet är institutionaliserat. Poliser använder institutionaliserat våld, till exempel. Ingen förnekar att det är våld.
Vänta här nu... Innan var våld att tvinga in nån i en relation. Nu har man omdefinierat det som att tvingande relationer är våld. Nu kan man alltså definiera en relation som våld, om man bara klarar av att hävda att relationen är "tvingande". Vilket man fortfarande inte har definierat. Intressant. Vad kan detta tänkas leda till, tror ni?
Japp, ingen större förvåning där. Det ledde till att man definierar ägande som våld. När jag äger en dator, och du inte gör det så slår jag dig. Bara så du vet, alltså.
Nej, stöld är inte våld i "liberal diskurs" (ordet diskurs framstår dom lite av ett modeord inom vänstern just nu. "Liberal diskurs" betyder "verklighetskontakt", så vitt jag kan bedöma). Att låta nån svälta ihjäl är inte heller våld. Våld är när man använder, ja...våld. Du vet, att man slår nån eller skjuter nån. Tvång är när man använder våld eller hot om våld för att tvinga någon att göra nåt. Det här gör det inte moraliskt rätt att låta folk svälta ihjäl utom hos en del nyreligiösa libertarianer.
Vi? Vilka vi menar du? Människor?
Nähä. Du menar "vi" som i "dom som anses använda våld". Här försöker dela upp mänskligheten i goda människor som använder våld, och demonisera alla andra som människor som har "uppfunnit våld" och använder det men på ett hemligt sätt som inte erkänns som våld.
Jaja, ni använder våld för att få slut på våld. Ja, det har ju funkat bra innan. Inte. Och dessutom är det ju inte ert fel att ni använder våld, för det var ju inte ni som uppfann det, det var ju dom ni använder våld MOT som uppfann våldet. Jojo, så är det.
"Det liberala våldet är ett magiskt osynligt våld. Du är faktiskt utsatt för våld hela tiden, du bara inte märker det!" Här försöker man definiera upp en parallell verklighet som är mer verklig än verkligheten. En egentlig verklighet. Folk är egentligen utsatta för våld, fast dom inte ens märker det. Folk är egentligen tvingade att göra saker som dom gör frivilligt.
Jaha. Det har inget att göra med att om du försöker tala om för människor att dom egentligen är utsatta för våld fast dom inte märker det så kommer dom flesta tro att du är helt sinnesförvirrad?
Så ju mer våld ni använder, desto mer bevisar det att det inte är ni som använder våldet? Jahaaa... Logiken är fin där.
Så att liberalism har skapat de mest individuellt fria, jämlika och demokratiska samhällena i mänsklighetens historia är bevis på att det inte är så? Intressant. Javisst ja, det var ju det där med "egentligen". Visst, visserligen är liberala samhällen demokratiska och jämlika, men egentligen så är det tvärtom.
Jaja, ni skall avskaffa våldet och förtrycket genom att införa mer våld och förtryck. För det funkar ju. Egentligen. Att realsocialismen just är försök att göra precis exakt det som ni föreslår, och att den har misslyckats om och om igen spelar ingen roll. För egentligen är det ju inte så. Egentligen. Gud vad lätt allt blir när man kan ignorera verkligheten.
Men medlet är ju våld, och målet är icke-våld sa du ju. Är våld och avsaknad av våld samma sak? Egentligen?
Ja, icke-våld är tydligen våld. Och krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka.
Andra bloggar om: vår makt, politik, kommunism, våld, ideologi
Bäst är deras text om varför liberalism är våld. Den innehåller en hel del intressanta vändningar och förvridningar.
Om våld definieras som att en människa på något vis försöker tvinga någon annan att ingå i en viss relation
Varför skulle det definieras så? Våld är ett ganska grundläggande begrepp, jag vet inte om det behöver definieras alls, för det första. För det andra använder man begreppet "tvång" i definitionen, vilket är betydligt svårare att definiera. I synnerhet är det svårt att definiera tvång utan att hänvisa till våld, och då skulle man ju få en cirkeldefinition. Men det tredje och mest intressanta är begränsningen att det bara är våld om man försöker tvinga fram en viss relation. Så om jag slår sönder dina knän för att det är kul så är det alltså inte våld? Man undrar varför dom har bestämt sig för en sådan märklig definition. Men det blir nog klart senare...
Men bara det våld som lyckas uppnå legitimitet kan undgå att kallas för våld. Det våld som är institutionaliserat erkänns inte och är därmed osynligt
Jaså? Vanligtvis brukar man erkänna att om en person slår en annan så är det våld, även om våldet är institutionaliserat. Poliser använder institutionaliserat våld, till exempel. Ingen förnekar att det är våld.
det är de tvingande relationer som ses som en utgångspunkt och mot vilka varje form av ingripande kommer att ses som en våldshandling.
Vänta här nu... Innan var våld att tvinga in nån i en relation. Nu har man omdefinierat det som att tvingande relationer är våld. Nu kan man alltså definiera en relation som våld, om man bara klarar av att hävda att relationen är "tvingande". Vilket man fortfarande inte har definierat. Intressant. Vad kan detta tänkas leda till, tror ni?
Således är privategendomen eller ägandet av produktionsmedel, även om vi tar ett extremt (men högst realistiskt) exempel där någon lever i enormt överflöd bredvid någon som svälter ihjäl, inte att ses som en våldsrelation. Det är, i liberal diskurs, mindre våldsamt att låta den en person svälta ihjäl i enlighet med rådande egendomsförhållanden än att ifrågasätta dem genom att ta av överflödet och fördela det till de svältande. Stöld är således mer våldsamt än döden genom svält. Strejk är mer våldsamt än invaliditet genom arbetsskada. Klasskamp är mer våldsamt än imperialistiska krig osv.
Japp, ingen större förvåning där. Det ledde till att man definierar ägande som våld. När jag äger en dator, och du inte gör det så slår jag dig. Bara så du vet, alltså.
Nej, stöld är inte våld i "liberal diskurs" (ordet diskurs framstår dom lite av ett modeord inom vänstern just nu. "Liberal diskurs" betyder "verklighetskontakt", så vitt jag kan bedöma). Att låta nån svälta ihjäl är inte heller våld. Våld är när man använder, ja...våld. Du vet, att man slår nån eller skjuter nån. Tvång är när man använder våld eller hot om våld för att tvinga någon att göra nåt. Det här gör det inte moraliskt rätt att låta folk svälta ihjäl utom hos en del nyreligiösa libertarianer.
Det var nu en gång för alla inte vi som uppfann våldet, vi kom till världen utsatta för det.
Vi? Vilka vi menar du? Människor?
Eftersom vårt våld erkänns som våld finns det dock ett hopp för att det ska tas på allvar och en gång försvinna.
Nähä. Du menar "vi" som i "dom som anses använda våld". Här försöker dela upp mänskligheten i goda människor som använder våld, och demonisera alla andra som människor som har "uppfunnit våld" och använder det men på ett hemligt sätt som inte erkänns som våld.
Vi som utövar det revolutionära våldet har det gemensamt att vi alla är berövade möjligheterna till försörjning annat än genom att sälja våra liv till kapitalet, och i detta känner vi igen varandra och organiserar oss för att få ett slut på exploatering, utsugning och våld.
Jaja, ni använder våld för att få slut på våld. Ja, det har ju funkat bra innan. Inte. Och dessutom är det ju inte ert fel att ni använder våld, för det var ju inte ni som uppfann det, det var ju dom ni använder våld MOT som uppfann våldet. Jojo, så är det.
Det stora problemet när vårt våld ifrågasätts är helt enkelt att det våld på vilket det liberala samhället bygger varit så effektivt i sitt osynliggörande av sig självt.
"Det liberala våldet är ett magiskt osynligt våld. Du är faktiskt utsatt för våld hela tiden, du bara inte märker det!" Här försöker man definiera upp en parallell verklighet som är mer verklig än verkligheten. En egentlig verklighet. Folk är egentligen utsatta för våld, fast dom inte ens märker det. Folk är egentligen tvingade att göra saker som dom gör frivilligt.
Därför är det svårt att övertyga människor om att status quo är ett våldsamt tillstånd.
Jaha. Det har inget att göra med att om du försöker tala om för människor att dom egentligen är utsatta för våld fast dom inte märker det så kommer dom flesta tro att du är helt sinnesförvirrad?
I tider där progressiva rörelser är starkare finns det en större acceptans för våldsamma metoder som en effekt av att en progressiv rörelse ifrågasätter den borgerliga hegemonin och därmed effektivare påvisar de våldsamma grunder på vilken den vilar.
Så ju mer våld ni använder, desto mer bevisar det att det inte är ni som använder våldet? Jahaaa... Logiken är fin där.
Vi vet alla att liberalismen påstår sig stå för individens friheter och möjligheter, en jämlik demokrati och den bästa av alla världar. Vi vet också, likt realsocialismens försök, att dess verkliga resultat är något helt annat.
Så att liberalism har skapat de mest individuellt fria, jämlika och demokratiska samhällena i mänsklighetens historia är bevis på att det inte är så? Intressant. Javisst ja, det var ju det där med "egentligen". Visst, visserligen är liberala samhällen demokratiska och jämlika, men egentligen så är det tvärtom.
Jag föreslår därför att vi konstaterar att vi, likt alla andra människor, vill slippa våld i den utsträckning vi kan. Men vi hoppas på ett samhälle vars själva grund inte är ett våldsförhållande, och därför måste vi försöka etablera nya mänskliga relationer.
Kommer detta att vara våldsamt? Tveklöst.
Jaja, ni skall avskaffa våldet och förtrycket genom att införa mer våld och förtryck. För det funkar ju. Egentligen. Att realsocialismen just är försök att göra precis exakt det som ni föreslår, och att den har misslyckats om och om igen spelar ingen roll. För egentligen är det ju inte så. Egentligen. Gud vad lätt allt blir när man kan ignorera verkligheten.
Men för vår rörelse finns egentligen ingen distinktion mellan medel och mål
Men medlet är ju våld, och målet är icke-våld sa du ju. Är våld och avsaknad av våld samma sak? Egentligen?
Det osynliga partiet är lika kritiskt till våld som alla andra partier, men medan vi är ett osynligt parti med synligt våld så är de synliga partier med osynligt våld.
Ja, icke-våld är tydligen våld. Och krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka.
Andra bloggar om: vår makt, politik, kommunism, våld, ideologi
2007-09-04
Socialismen misslyckas. Igen.
Venezuelas ekonomi lider av 16%-ig inflation, en praktisk devaluering av valutan på 30%, och brist på många grundläggande matvaror. Detta mitt under värsta oljeboomen. (Via Björn)
Så, socialismen misslyckades igen. När skall socialisterna koppla slutsaten?
Nåja, det intressanta blir att se vad som händer i Venezuela, nu när verkligheten och kartan som vanligt inte stämmer överens. Att Chavez väljer kartan framför verkligheten är det ingen tvekan om. I en demokrati hade det inte nödvändigtvis varit ett stort problem, eftersom folket snart skulle rösta bort honom. Men Chavez har inte direkt uppvisat några större demokratiska tendenser, så förmodligen kommer vi nu få se Chavez att ta ett allt starkare tag om makten, och slutligen göra Venezuela till en full diktatur. Det är min gissning, iaf.
Andra bloggar om: politik, socialism, venezuela, chavez
Så, socialismen misslyckades igen. När skall socialisterna koppla slutsaten?
Nåja, det intressanta blir att se vad som händer i Venezuela, nu när verkligheten och kartan som vanligt inte stämmer överens. Att Chavez väljer kartan framför verkligheten är det ingen tvekan om. I en demokrati hade det inte nödvändigtvis varit ett stort problem, eftersom folket snart skulle rösta bort honom. Men Chavez har inte direkt uppvisat några större demokratiska tendenser, så förmodligen kommer vi nu få se Chavez att ta ett allt starkare tag om makten, och slutligen göra Venezuela till en full diktatur. Det är min gissning, iaf.
Andra bloggar om: politik, socialism, venezuela, chavez
2007-08-18
Blockerad för att jag har rätt. Igen.
Jag har blivit blockerad igen. Fascinerande eftersom Daniel som har blockerat mig inte ens bryr sig om att försöka hävda att jag är oseriös, osaklig eller liknande, utan helt enkelt blockerar mig (igen, säger han, fast jag har inte märkt att jag var blockerad tidigare) därför att han inte har några argument. Extra intressant är det eftersom Daniel också precis har skrivit ett utmärkt inlägg med massa argument mot kommunism. Framförallt påpekandet att individen är helt oväsentlig i kommunismen är ju ett mycket bra argument.
Hur som helst kommer här svaret till Daniels senaste kommentar på det här inlägget. Läsarna får ursäkta om det blir internt, debatten har dragit ut till 95 kommentarer, och är formodligen extremt tråkig läsning.
Daniel: "Och jag håller fortfarande inte med om din verklighet"
Det är inte min verklighet. Det är inte din verklighet heller. Det finns bara EN verklighet och den är vår. Allt annat är fantasier. När ni sätter era idéer före fakta så ignorerar ni verklighetEN. Inte MIN verklighet. VerklighetEN.
Daniel: "Du må tro att du har mest rätt i din verklighet men jag är inte alls övertygad om 1) objektivismen eller 2) att din argumentationsförmåga är så bra att du sprang i “logiska varv” runt oss."
Vad kom objektivism in i saken att göra? Jag är inte objektivist i nåt av ordens alla normala betydelser. Du kanske har nån egen definition? Inte heller springer jag i några logiska varv runt er. Jag har bara presenterat verkligheten som den ser ut. Du har mest varit otrevlig, och Oskar har misstolkat massa saker. Så mycket logik har inte förekommit.
Daniel: "När du började med att bomba redundanss brevlåda"
Jag har aldrig bombat någons brevlåda, allra minst Redundans. Försök vara ärlig. Eller det kanske helt enkelt är du som fantiserar ihop ett verklighetsalternativ? :-)
Daniel: "Du beter dig som en tv-pastor som skriker sig hes… om inte för Guds lov så för Verklighetens."
Det har alltså gått så långt att du hävdar att fakta är religion i dina försök att slippa lyssna på vad jag säger. Det är rätt intressant. Att diskutera med dig är rätt fascinerande, för du är den första vänstertomte jag har stött på som inte bara mobbar folk, och sätter kartan före verkligheten, utan också erkänner att du gör detta, och inte heller kommer med ursäkter för varför du gör så. Det har jag inte stött på innan. Du har i stort sett erkänt att du skiter i vem som har rätt eller fel, och att du är mer intresserad av personangrepp än debatt. Hur kan du då inbilla dig att någon bryr sig om vad du säger?
Andra bloggar om: politik, replik, ideologi, globalisering
Hur som helst kommer här svaret till Daniels senaste kommentar på det här inlägget. Läsarna får ursäkta om det blir internt, debatten har dragit ut till 95 kommentarer, och är formodligen extremt tråkig läsning.
Daniel: "Och jag håller fortfarande inte med om din verklighet"
Det är inte min verklighet. Det är inte din verklighet heller. Det finns bara EN verklighet och den är vår. Allt annat är fantasier. När ni sätter era idéer före fakta så ignorerar ni verklighetEN. Inte MIN verklighet. VerklighetEN.
Daniel: "Du må tro att du har mest rätt i din verklighet men jag är inte alls övertygad om 1) objektivismen eller 2) att din argumentationsförmåga är så bra att du sprang i “logiska varv” runt oss."
Vad kom objektivism in i saken att göra? Jag är inte objektivist i nåt av ordens alla normala betydelser. Du kanske har nån egen definition? Inte heller springer jag i några logiska varv runt er. Jag har bara presenterat verkligheten som den ser ut. Du har mest varit otrevlig, och Oskar har misstolkat massa saker. Så mycket logik har inte förekommit.
Daniel: "När du började med att bomba redundanss brevlåda"
Jag har aldrig bombat någons brevlåda, allra minst Redundans. Försök vara ärlig. Eller det kanske helt enkelt är du som fantiserar ihop ett verklighetsalternativ? :-)
Daniel: "Du beter dig som en tv-pastor som skriker sig hes… om inte för Guds lov så för Verklighetens."
Det har alltså gått så långt att du hävdar att fakta är religion i dina försök att slippa lyssna på vad jag säger. Det är rätt intressant. Att diskutera med dig är rätt fascinerande, för du är den första vänstertomte jag har stött på som inte bara mobbar folk, och sätter kartan före verkligheten, utan också erkänner att du gör detta, och inte heller kommer med ursäkter för varför du gör så. Det har jag inte stött på innan. Du har i stort sett erkänt att du skiter i vem som har rätt eller fel, och att du är mer intresserad av personangrepp än debatt. Hur kan du då inbilla dig att någon bryr sig om vad du säger?
Andra bloggar om: politik, replik, ideologi, globalisering
2007-06-27
Hans Rosling är bäst (igen)
Det har kommit en uppföljare till Hans Roslings fantastiska video från förra året. (Se den från förra året först om ni inte redan har sett den).
Hans Roslings storhet ligger inte i att han har rätt. Den ligger i hur extremt pedagogiskt han förklarar VARFÖR han har rätt. Det här årets presentation bidrar framförallt med hans ytterst pedagogiska lista över mål och medel. Han har listat utvecklingens mål och medel, och talat om vilka han tycker är viktigast som mål och som medel. Och resultatet är det här:
Och jag tror han här pekar på en anledning till att vänstern motarbetar förbättringar i tredje världen. Man ser (helt riktigt) inte rikedom som ett mål. Men man fattar inte att det är det bästa medlet att nå dom mål man faktiskt har. Jag tror det grundar sig i vänsterns vanliga sammanblandning av mål och medel. Vänstern måste förstå att man inte kan förbättra världen genom att bra tycka att det skall bli bättre. Nåt måste göras. Man måste också förstå att det bästa sättet att förbättra världen är att göra fattiga länder rikare och därmed ge dom en praktisk frihet att göra det som är bäst för dom själva.
Men hur man skall få vänstern att fatta det vet jag inte.
Kanske intressanta bloggar om: politik, inbördeskrig, fattigdom, hans rosling
Hans Roslings storhet ligger inte i att han har rätt. Den ligger i hur extremt pedagogiskt han förklarar VARFÖR han har rätt. Det här årets presentation bidrar framförallt med hans ytterst pedagogiska lista över mål och medel. Han har listat utvecklingens mål och medel, och talat om vilka han tycker är viktigast som mål och som medel. Och resultatet är det här:
Och jag tror han här pekar på en anledning till att vänstern motarbetar förbättringar i tredje världen. Man ser (helt riktigt) inte rikedom som ett mål. Men man fattar inte att det är det bästa medlet att nå dom mål man faktiskt har. Jag tror det grundar sig i vänsterns vanliga sammanblandning av mål och medel. Vänstern måste förstå att man inte kan förbättra världen genom att bra tycka att det skall bli bättre. Nåt måste göras. Man måste också förstå att det bästa sättet att förbättra världen är att göra fattiga länder rikare och därmed ge dom en praktisk frihet att göra det som är bäst för dom själva.
Men hur man skall få vänstern att fatta det vet jag inte.
Kanske intressanta bloggar om: politik, inbördeskrig, fattigdom, hans rosling
2007-06-21
Ayn Rand? Nej, Adam Smith!
Johan Norberg tycker att Argentinas korkade energipolitik är bevis på att Ayn Rand hade rätt. Jag tycker att cred bör gå till rätt person: Adam Smith. Det var trots allt från honom som Aynd Rand och alla andra marknadsliberaler sedan slutet på 1700-talet har fått sin marknadsliberalism, direkt eller indirekt.
När man pratar om Ayn Rands idéer skall man väl ändå prata om det HON bidrog med. Vilket är sådana fantastiska idéer som att det finns objektivt god och objektivt dålig konst, och andra totala dumheter.
Och det är sånt som får mig att ruttna på Ayn Rand: Hennes försvarare är fanatiska, blinda och har en tendens till att beskriva Ayn Rand som Godhetens Ursprung, när hon i själva verket bidrog med extremt lite vettigt filosofiskt eller ideologiskt. Det bästa man kan säga om Ayn Rand är väl att hon gör fanatiska nyliberaler av människor som annars hade blivit fanatiska marxister, om dom bara hade råkat läsa Marx först. Och Marx är värre, eftersom han förklarar att man skall använda våld för att genomföra hans idéer.
Kan ni inte bli fanatiska över nån som har RÄTT? Nejvisstnej, en skribent som har rätt BEHÖVER man inte vara fanatisk om. Fanatismen behövs ju bara när dom har fel.
Kanske intressanta bloggar om: politik, ekonomi, liberalism, ayn rand, ideologi
När man pratar om Ayn Rands idéer skall man väl ändå prata om det HON bidrog med. Vilket är sådana fantastiska idéer som att det finns objektivt god och objektivt dålig konst, och andra totala dumheter.
Och det är sånt som får mig att ruttna på Ayn Rand: Hennes försvarare är fanatiska, blinda och har en tendens till att beskriva Ayn Rand som Godhetens Ursprung, när hon i själva verket bidrog med extremt lite vettigt filosofiskt eller ideologiskt. Det bästa man kan säga om Ayn Rand är väl att hon gör fanatiska nyliberaler av människor som annars hade blivit fanatiska marxister, om dom bara hade råkat läsa Marx först. Och Marx är värre, eftersom han förklarar att man skall använda våld för att genomföra hans idéer.
Kan ni inte bli fanatiska över nån som har RÄTT? Nejvisstnej, en skribent som har rätt BEHÖVER man inte vara fanatisk om. Fanatismen behövs ju bara när dom har fel.
Kanske intressanta bloggar om: politik, ekonomi, liberalism, ayn rand, ideologi
2007-06-19
Vad orsakar fattigdom? Del 2: Inbördeskrig
För att komma upp med en teori om vad som orsakar fattigdom kan man titta på dom fattigaste länderna. För att få ett mer användbart mått har jag inte använt mig av det rent ekonomiska måttet BNI, utan tittat på FN's Human Development Index. Det är ett mått på levnadsstandard, mer än bara inkomst, och är därför intressantare. Låt oss titta lite snabbt på den moderna historien för dom länder som kommer längst ner på listan:
Plats 168: Mozambique
Mozambique var Marxist-Leninistiskt fram till 1989. Inbördeskrig fram till 1992. Har numera en stark ekonomisk tillväxt efter att man har så smått börjat liberalisera ekonomin efter 1994 (man tillhör dock fortfarande den ofriaste tredjedelen i världen, så det är ingen nyliberalism det är frågan om direkt).
Plats 169: Burundi
Från självständigheten fram till 2002 drabbat av inbördeskrig och etniska konflikter mellan Hutuer och Tutsis. Hundratusentals (kanske totalt så många som en halv miljon) har dött av dessa konflikter och etniska rensningar sedan självständigheten.
Plats 170: Etiopien
Ethiopien, som aldrig har varit kolonialiserat (det var DEN teorin om fattigdomens orsaker) blev
Marxist-Leninistiskt efter en kupp 1974. Efter en period av "röd terror" som bland annat orsakade den välkända massvälten i Etiopien, och därmed gav oss Live Aid, så blev han avsatt 1991 av EPRDF, en annan socialistisk grupp. Man har sedan mitten på 90-talet krigat till och från med Eritrea.
Plats 171: Tchad
Pågående inbördeskrig sedan 2005. Chad har varit i mer eller mindre konstant inbördeskrig sedan självständigheten, och dessutom krigat mot Libyen 1978 till 1987.
Plats 172: Centralafrikanska republiken
Interna stridigheter (kallat "myteri" på Wikipedia vilket verkar vara en eufemism för inbördeskrig mellan olika delar av armén) under hela 90-talet och slutligen en kupp 2003.
Plats 173: Guinea-Bissau
Upprepade kupper och kuppförsök under hela självständigheten, den senaste 1999 (om man inte räknar den oblodiga kuppen 2003). Inbördeskrig 1998-1999.
Plats 174: Burkina Faso
60 och 70-talet var konfliktrika med många kupper. Landet blev Marxist-Leninistiskt efter 1983, medans kuppandet fortsatte. Det styrande partiet övergav officellt Marxismen 1997, men ekonomin är fortfarande starkt statsstyrd och statsägd. Ekonomin har expanderat dom senaste åren, men det beror mestadels på ökade bomullspriser.
Plats 175: Mali
Socialism under 60-70 talet, sedan långdragna interna konflikter
med ett flertal kupper och etniska konflikter inklusive inbördeskrig 1990-1996 (the Tuareg insurgency). Demokratiskt sedan 2002, och liberala ekonomiska reformer har börjat genomföras sedan dess (återigen är det ingen nyliberalism vi snackar om här, utan man har börjat lätta lite på dom ekonomiska restriktionerna. Landet är fortfarande bland världens 40 mest ofria ekonomier), vilket har resulterat i ekonomin har vänts till en god tillväxt runt 5% per år.
Plats 176: Sierra Leone
Efter stora interna oroligheter under 60-talet stabiliserades politiken under en korrupt diktatur under 80-talet. Ett inbördeskrig mellan 1991 och 2002 nästan halverade GDP/capita. Politisk stabilitet har fått ekonomin att gå från katastrofal till något mindre katastrofal, men ekonomin är fortfarade mycket restriktiv.
Plats 177: Niger
Mycket oro och flertal kupper under hela självständigheten, i synnerhet under 90-talet.
Ett mindre inbördeskrig 1990-1994 (the Tuareg insurgency). Senaste kuppen 1999, stora demokratiska reformer i början av 2000-talet. En extremt ofri ekonomi under 90-talet har nu börjat reformeras. Det senaste åren har haft en god ekonomisk tillväxt som följd.
Som ni ser här finns det ett klart samband. ALLA dessa länder har haft inbördeskrig nån gång efter 80-talet. Problemet här, tror jag, är egentligen inte inbördeskriget i sig, utan den laglöshet som följer av inbördeskrig. Det kan man se av det som händer i länder där strider eller annat gör att staten helt kollapsar, så kallade "failed states". Paradexemplet på detta är Somalia som i princip har varit en ren anarki sedan 1991. Varför är så inte Somalia med på listan ovan? Jo, för att kaoset och våldet i landet gör det omöjligt att samla in nog med data för att beräkna HDI. Samma läge är det i Liberia, som har varit extremt våldsamt upp till rätt nyligen. Man kan nog rätt lugnt gissa att dom länderna skulle ha hamnat på plats 178 och 179 ovan, om det bara hade gått att få tillräckligt med pålitlig information.
Kanske intressanta bloggar om: politik, inbördeskrig, fattigdom
Plats 168: Mozambique
Mozambique var Marxist-Leninistiskt fram till 1989. Inbördeskrig fram till 1992. Har numera en stark ekonomisk tillväxt efter att man har så smått börjat liberalisera ekonomin efter 1994 (man tillhör dock fortfarande den ofriaste tredjedelen i världen, så det är ingen nyliberalism det är frågan om direkt).
Plats 169: Burundi
Från självständigheten fram till 2002 drabbat av inbördeskrig och etniska konflikter mellan Hutuer och Tutsis. Hundratusentals (kanske totalt så många som en halv miljon) har dött av dessa konflikter och etniska rensningar sedan självständigheten.
Plats 170: Etiopien
Ethiopien, som aldrig har varit kolonialiserat (det var DEN teorin om fattigdomens orsaker) blev
Marxist-Leninistiskt efter en kupp 1974. Efter en period av "röd terror" som bland annat orsakade den välkända massvälten i Etiopien, och därmed gav oss Live Aid, så blev han avsatt 1991 av EPRDF, en annan socialistisk grupp. Man har sedan mitten på 90-talet krigat till och från med Eritrea.
Plats 171: Tchad
Pågående inbördeskrig sedan 2005. Chad har varit i mer eller mindre konstant inbördeskrig sedan självständigheten, och dessutom krigat mot Libyen 1978 till 1987.
Plats 172: Centralafrikanska republiken
Interna stridigheter (kallat "myteri" på Wikipedia vilket verkar vara en eufemism för inbördeskrig mellan olika delar av armén) under hela 90-talet och slutligen en kupp 2003.
Plats 173: Guinea-Bissau
Upprepade kupper och kuppförsök under hela självständigheten, den senaste 1999 (om man inte räknar den oblodiga kuppen 2003). Inbördeskrig 1998-1999.
Plats 174: Burkina Faso
60 och 70-talet var konfliktrika med många kupper. Landet blev Marxist-Leninistiskt efter 1983, medans kuppandet fortsatte. Det styrande partiet övergav officellt Marxismen 1997, men ekonomin är fortfarande starkt statsstyrd och statsägd. Ekonomin har expanderat dom senaste åren, men det beror mestadels på ökade bomullspriser.
Plats 175: Mali
Socialism under 60-70 talet, sedan långdragna interna konflikter
med ett flertal kupper och etniska konflikter inklusive inbördeskrig 1990-1996 (the Tuareg insurgency). Demokratiskt sedan 2002, och liberala ekonomiska reformer har börjat genomföras sedan dess (återigen är det ingen nyliberalism vi snackar om här, utan man har börjat lätta lite på dom ekonomiska restriktionerna. Landet är fortfarande bland världens 40 mest ofria ekonomier), vilket har resulterat i ekonomin har vänts till en god tillväxt runt 5% per år.
Plats 176: Sierra Leone
Efter stora interna oroligheter under 60-talet stabiliserades politiken under en korrupt diktatur under 80-talet. Ett inbördeskrig mellan 1991 och 2002 nästan halverade GDP/capita. Politisk stabilitet har fått ekonomin att gå från katastrofal till något mindre katastrofal, men ekonomin är fortfarade mycket restriktiv.
Plats 177: Niger
Mycket oro och flertal kupper under hela självständigheten, i synnerhet under 90-talet.
Ett mindre inbördeskrig 1990-1994 (the Tuareg insurgency). Senaste kuppen 1999, stora demokratiska reformer i början av 2000-talet. En extremt ofri ekonomi under 90-talet har nu börjat reformeras. Det senaste åren har haft en god ekonomisk tillväxt som följd.
Som ni ser här finns det ett klart samband. ALLA dessa länder har haft inbördeskrig nån gång efter 80-talet. Problemet här, tror jag, är egentligen inte inbördeskriget i sig, utan den laglöshet som följer av inbördeskrig. Det kan man se av det som händer i länder där strider eller annat gör att staten helt kollapsar, så kallade "failed states". Paradexemplet på detta är Somalia som i princip har varit en ren anarki sedan 1991. Varför är så inte Somalia med på listan ovan? Jo, för att kaoset och våldet i landet gör det omöjligt att samla in nog med data för att beräkna HDI. Samma läge är det i Liberia, som har varit extremt våldsamt upp till rätt nyligen. Man kan nog rätt lugnt gissa att dom länderna skulle ha hamnat på plats 178 och 179 ovan, om det bara hade gått att få tillräckligt med pålitlig information.
Kanske intressanta bloggar om: politik, inbördeskrig, fattigdom
Ekonomisk frihet och ojämlikhet
Efter mitt förra inlägg blev jag uppmanad att kolla på om det finns något samband mellan fri ekonomi och inkomstfördelning. Det är ju ett av dom vanligaste argumenten mot kapitalism, globalisering och frihandel, att fria länder är ojämlikare.
Såvitt jag kan se, så stämmer dock inte det. Hur ojämlik inkomstdistributionen är verkar inte ha något som helst samband med hur fri ekonomin är. Jag har tittat på lite olika mått på ojämlikhet, och graferna slutar alla upp ungefär såhär:
Ett stort runt moln av pluttar, och inget uppenbart samband alltså, och definitivt inget som helst stöd för påståendet att länder med mycket ekonomisk frihet skulle ha en ojämlikare inkomstdistribution.
Med är det är ju såklart så att det egentligen är rätt ointressant att se på inkomstfördelning. Det intressanta är såklart hur dåligt dom sämst ställda har det. Och där är den här grafen rätt upplysande:
[Källa]
Grafen jämför inkomster hos rika och fattiga i rika länder och fattiga länder. Man jämför visserligen inte med ekonomisk frihet, men vi har redan sett att ekonomisk frihet skapar välstånd. Och vad är det intressantaste med den här grafen? Jo, att fattiga i rika länder har det betydligt bättre än rika i fattiga länder.
Bästa sättet att avskaffa fattigdom är inte att omfördela den rikedom som finns (den räcker inte långt) utan att skapa MER rikedom. Vilket bäst görs med kapitalism, globalisering och frihet.
Kanske intressanta bloggar om: politik, ekonomi, liberalism, fattigdom
Såvitt jag kan se, så stämmer dock inte det. Hur ojämlik inkomstdistributionen är verkar inte ha något som helst samband med hur fri ekonomin är. Jag har tittat på lite olika mått på ojämlikhet, och graferna slutar alla upp ungefär såhär:
Ett stort runt moln av pluttar, och inget uppenbart samband alltså, och definitivt inget som helst stöd för påståendet att länder med mycket ekonomisk frihet skulle ha en ojämlikare inkomstdistribution.
Med är det är ju såklart så att det egentligen är rätt ointressant att se på inkomstfördelning. Det intressanta är såklart hur dåligt dom sämst ställda har det. Och där är den här grafen rätt upplysande:
[Källa]
Grafen jämför inkomster hos rika och fattiga i rika länder och fattiga länder. Man jämför visserligen inte med ekonomisk frihet, men vi har redan sett att ekonomisk frihet skapar välstånd. Och vad är det intressantaste med den här grafen? Jo, att fattiga i rika länder har det betydligt bättre än rika i fattiga länder.
Bästa sättet att avskaffa fattigdom är inte att omfördela den rikedom som finns (den räcker inte långt) utan att skapa MER rikedom. Vilket bäst görs med kapitalism, globalisering och frihet.
Kanske intressanta bloggar om: politik, ekonomi, liberalism, fattigdom
2007-06-08
Vad orsakar fattigdom? Del 1: Ja, inte är det liberalism iaf.
Många gånger i dagens debatt får man höra att det är globalisering, kapitalism eller liberalisering av ekonomin som orsakar fattigdom och som håller dagens fattigaste länder i sin extrema fattigdom. Dom fattigaste länderna skulle alltså vara fattiga för att dom har tvingats liberalisera sin ekonomi och handla med omvärlden.
Men isåfall skulle rika länder har skyddad, styrd ekonomi, och fattiga länder ha fri kapitalism och mycket handel. I själva verket är det tvärtom, som man kan se av den här grafen.
Snarare skapar alltså fri ekonomi rikedom, och oavsett om den är driven av korruption, företagarlobbyer eller socialistiska dogmer så orsakar en ofri ekonomi fattigdom.
Men ofri ekonomi är inte den enda, eller ens den största anledningen till fattigdom. Värst av alla är krig och andra oroligheter. Men det blir nästa del.
Kanske intressanta bloggar om: politik, ekonomi, liberalism, fattigdom
2007-05-18
Kommunism är en religion
Vilken religion är det som tror följande:
Och om någon fortfarande tvivlar på att kommunism är en religion, så kan man ju läsa det här.
Kanske intressanta bloggar om: ideologi, kommunism, religion
- I början bodde människorna i Edens lustgård, en oskyldig, primitiv och lycklig värld.
- Detta Eden förlorades på grund av girighet, och sedan dess har människor levt i misär och olycka.
- Männskligheten delas sedan länge in i olika grupper.
- En av dessa grupper är destinerade att ta över världen.
- Detta övertagande kommer att ske i en våldsam kamp mellan denna grupp och alla andra.
- Efter kampen kommer ett nytt rike att införas där alla människor lever i harmoni och lycka.
Och om någon fortfarande tvivlar på att kommunism är en religion, så kan man ju läsa det här.
Kanske intressanta bloggar om: ideologi, kommunism, religion
2007-05-12
Kommunismens skuld
(Detta inlägg kan ses som en sen uppföljare på Ideologiernas skuld)
Egentligen borde man väl ignorera kommunisterna, dom är ju trots allt inte så jättemånga, och dom har absolut noll praktiskt inflytande på förd politik. Men likaväl som det är svårt att ignorera nationella1 är det svårt att ignorera kommunister, eftersom det dom förespråkar är så vansinnigt. Och tack vare UOKs undersökning om ungdomars kunskaper och attityder till kommunism (och avståndet till Tallin) så är ämnet aktuellt igen, och det drösar av mer eller mindre (mest mindre) insiktsfulla kommentarer om saken i bloggosfären2. Men låt oss kolla lite djupare på saken.
Vad är kommunism?
Innan man kan diskutera kommunism måste man veta vad det är. Jag tror att mycket av den svenska ungdomens missförstånd om kommunism är att man inte vet vad det är. Man tror att kommunism är att "folk skall vara snälla mot varandra, typ". Det är klart att kommunismens brott blir svåra att skylla på den kommunistiska ideologin med den missuppfattningen.
Kommunism är två olika saker. Dels är det namnet på en viss typ av utopiskt samhälle. Dels är det namnet på en ideologi. Det vi skall koncentrera oss på här är ideologin, så när jag säger "kommunism" här så menar jag ideologin, och inget annat.
Kommunismen är en variant av socialism. Socialism är åsikten om att alla produktionsmedel skall vara gemensamt ägda (det är i stort en smaksak vad som är produktionsmedel och inte). Vad skiljer då kommunism från annan socialism? Ordet kommunism och socialism var på 1800-talet synonymer, och sin distinkta mening fick ordet kommunism först med ryska revolutionen och Lenin (även Bolsjevikernas officiella namn var "Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet" fram till 1918). Sedan ryska revolutionen har ordet kommunism därför avsett en revolutionär Marxistisk variant av socialismen. Efter Sovjets fall har kommunister desperat försökt omdefiniera ordet så att det kan betyda lite vad som helst, och det påstås ofta att kommunism minsann kan vara icke-Marxistisk, men även dom som säger det brukar vara Marxister och hänvisa till Marx teorier när dom argumenterar. Därför kan man lugnt säga att kommunismen är Marxistisk och revolutionär. Det är det som särskiljer kommunism från andra ideologier (som kan vara Marxistiska eller revolutionära, men sällan båda).
Vad vill kommunismen?
Kommunismen vill alltså införa ett statslöst samhälle med gemensamt ägande av produktionmedlen. Statslöst därför att kommunister anser att staten är det verktyg som den härskande klassen använde för att förtrycka andra. Staten är enligt dom här teorierna alltid förtryckande och instrumental i att upprätthålla klassamhället. Det är sant att stater ofta har varit just detta. Men när man antar att det måste vara så, så är det lätt att hamna fel. För om staten inte kan användas till något bra, så kan den inte reformeras. Demokrati blir meningslöst, utan den enda vägen framåt är att störta staten i en revolution. Det är en stor anledning till varför kommunismen är revolutionär3.
Om vi fokuserar på Marx ett tag, så ansåg han att att arbetarklassen skulle ta över staten i en revolution och sedan använda den för att förtrycka alla klassfiender, under en övergångsperiod under vilken man skall förstatliga alla produktionsmedel. Detta skall i sin tur enligt ett klassiskt kalsongtomteresonemang leda till statens upphävande, och allas befriande från förtryck. Andra revolutionära socialister (då främst anarkister) menar att man bara med våld skall krossa staten, så löser sig resten. Även vissa kommunister (som Pol Pot) har menat att staten måste avskaffas så fort som möjligt för att inte ett nytt förtryck skall uppstå. Kambodja är ju bra bevis på hur det gick.
Vi ser här hur det här resonemanget kräver att man låter ändamålet, den kommunistiska utopin, helga medlen, våld och förtryck. Och medlen blir snabbt ganska hårda. För få kommunister inbillar sig att när man väl har tagit makten, att alla bara helt plötsligt skall inse att kommunism är bra. Man tror på en period efter revolutionen, där det blir nödvändigt att med våld trycka ner dom kapitalister som, likaså med våld, kommer att försöka åstakomma en kontrarevolution. Under den här perioden av förmodat inbördeskrig är det alltså nödvändigt att med våld förtrycka alla antikommunistiska åsikter.
Allt det här är helt logiskt, och nödvändigt från en kommunistisk synpunkt. Eftersom den kapitalistiska staten inte kan reformeras demokratiskt så måste man störta den med våld och sedan förtrycka oppositionen medans man inför den kommunistiska utopin. Kommunism leder alltså alltid, även i teorin, till våld och förtryck. Det är en i grunden antidemokratisk ideologi, eftersom man inte tror på demokrati.
Tror man på demokrati, och istället vill reformera staten gradvis med demokratiska medel, då är man inte kommunist, då är man socialdemokrat. Det är det ordet socialdemokrat betyder: Någon som vill införa den klasslösa utopin med demokratiska reformer.
Men vad händer sedan?
Det är alltså inte konstigt att kommunism leder till våld och förtryck. Det finns inbyggt direkt i ideologin. Kommunismen anser allt våld och förtryck är nödvändiga men tillfälliga medel som berättigas av målet: Den kommunistiska utopin. För en liberal är det här illa nog, eftersom vi inte anser att förtryck rättfärdigas av en ventuell framtida utopi. Men det som gör det riktigt illa är att denna kommunistiska utopi är ogenomförbar, och det av två anledningar. Dels leder statslöshet till våldsamt kaos, och slutar ofta i en mycket statlig diktatur4, men det är mindre viktigt, för man kommer aldrg så långt i genomförandet. Innan statslösheten skall nämligen produktionsmedlen socialiseras. Men gemensamt ägande fungerar extremt dåligt och leder till extrem fattigdom, och ofta svält. Det är alltså bara en dålig idé.
I en demokratisk stat leder det gradvisa genomförandet av en dålig idé till att det blir gradvis sämre, och oppositionen kan då kritisera detta och försöka få till stånd en annan politik. Men den stat som skall genomföra införandet av den kommunistiska utopin skall enligt teorierna inte göra detta demokratiskt. Dom som skulle kunna kritisera politiken och dess effekter är per definition kontrarevolutionära och skall, enligt teorierna, förtryckas. Resultatet är att man försöker genomföra idéerna trots att dom inte fungerar, och så skyller man misslyckandet på yttre omständigheter, eller på att dom som skall genomföra det är kontra-revolutionära. Den kombinationen av attityder har vi sett både under dom stora svältkatastroferna i Sovjet, och under kulturrevolutionen i Kina, där svältkatastrofer orsakade av socialisering av jordbruk skylldes på kontrarevolutionära element, och ledde till omfattande mördande av dom som (ofta felaktigt) uppfattades som oppositionella i rena häxjakter. Förtrycket av oppositionella, som i sig är dåligt nog, övergår i ett förtryck av hela befolkningen, när verkligheten vägrar att uppföra sig som dom kommunistiska teorierna säger.
Effekten av en kommunistisk revolution kan alltså bara bli mer och mer förtryck, tills ledningen själva slutar att tro på kommunismen, och istället bara är intresserade av att ha makt. Det såg vi hända i Sovjet med Chrustjov, som slutade försöka tvinga på folket mer socialism, men trivdes bra med att vara diktator. I Kina hände det i slutet på 70-talet, och Kina har sedan dess transformerats från en socialistisk diktatur till en mestadels kapitalistisk diktatur, och är som ett resultat av detta på väg ur fattigdomen med hög fart.
Förtrycket och våldet är alltså inbyggt i kommunismens ideologi. Om man plockar bort detta, och istället säger att den kommunistiska utopin skall genomföras demokratiskt, då är man inte kommunist, då är man socialdemokrat. Och då kan man försöka införa ett statslöst samhälle med genmensamma produktionsmedel på demokratisk väg. Det är det många som har försökt. Det går så klart fortfarande inte för det är fortfarande en dålig idé, men när man försöker genomföra det demokratiskt så leder det inte till våld och förtryck eller omfattande massvält. Det enda det leder till är kass ekonomi och att socialisterna blir bortröstade, vilket också har skett i flera länder. I ännu fler länder, däribland Sverige, har dom demokratiska socialisterna fått makten och snabbt börjat koncentera sig på att göra det bättre för fattiga istället för att försöka införa en utopi. För det är ju det folket är intresserade av: Att det skall bli bättre. Dom är inte intresserade av ideologiska teoribyggen och ogenomförbara utopier. Dom vill bara ha friheten att skaffa sig ett bättre liv. En frihet kommunismen inte är intresserad av.
Kanske intressanta bloggar om: ideologi, kommunism, politik
Fotnoter:
1) Ja, det heter så nu. Det är nationalisterna själva som kallar sig så numera, dom kunde väl inte stava till "nationalister" dom små patetiska stackarna.
2) En lång lista på bloggosfärkommentarer. Säkert inte alla:
3) Det här i sin tur är en effekt av det att den Ryska staten inte kunde reformeras, för Tsarerna blockerade alla former av reformer. Det gjorde att socialisterna i Ryssland blev revolutionära, dom blev kommunister, alltså. I Marx hittade man en snubbe som hade teorier om varför det var så, och resultatet var att Marx var oerhört mer läst och poppis i Ryssland än nån annanstans, där han var i stort ignorerad utanför vissa små kretsar.
4) Läs mer om mina tankar om detta här: http://www.liberalism.nu/ideologier/anarkism/
Egentligen borde man väl ignorera kommunisterna, dom är ju trots allt inte så jättemånga, och dom har absolut noll praktiskt inflytande på förd politik. Men likaväl som det är svårt att ignorera nationella1 är det svårt att ignorera kommunister, eftersom det dom förespråkar är så vansinnigt. Och tack vare UOKs undersökning om ungdomars kunskaper och attityder till kommunism (och avståndet till Tallin) så är ämnet aktuellt igen, och det drösar av mer eller mindre (mest mindre) insiktsfulla kommentarer om saken i bloggosfären2. Men låt oss kolla lite djupare på saken.
Vad är kommunism?
Innan man kan diskutera kommunism måste man veta vad det är. Jag tror att mycket av den svenska ungdomens missförstånd om kommunism är att man inte vet vad det är. Man tror att kommunism är att "folk skall vara snälla mot varandra, typ". Det är klart att kommunismens brott blir svåra att skylla på den kommunistiska ideologin med den missuppfattningen.
Kommunism är två olika saker. Dels är det namnet på en viss typ av utopiskt samhälle. Dels är det namnet på en ideologi. Det vi skall koncentrera oss på här är ideologin, så när jag säger "kommunism" här så menar jag ideologin, och inget annat.
Kommunismen är en variant av socialism. Socialism är åsikten om att alla produktionsmedel skall vara gemensamt ägda (det är i stort en smaksak vad som är produktionsmedel och inte). Vad skiljer då kommunism från annan socialism? Ordet kommunism och socialism var på 1800-talet synonymer, och sin distinkta mening fick ordet kommunism först med ryska revolutionen och Lenin (även Bolsjevikernas officiella namn var "Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet" fram till 1918). Sedan ryska revolutionen har ordet kommunism därför avsett en revolutionär Marxistisk variant av socialismen. Efter Sovjets fall har kommunister desperat försökt omdefiniera ordet så att det kan betyda lite vad som helst, och det påstås ofta att kommunism minsann kan vara icke-Marxistisk, men även dom som säger det brukar vara Marxister och hänvisa till Marx teorier när dom argumenterar. Därför kan man lugnt säga att kommunismen är Marxistisk och revolutionär. Det är det som särskiljer kommunism från andra ideologier (som kan vara Marxistiska eller revolutionära, men sällan båda).
Vad vill kommunismen?
Kommunismen vill alltså införa ett statslöst samhälle med gemensamt ägande av produktionmedlen. Statslöst därför att kommunister anser att staten är det verktyg som den härskande klassen använde för att förtrycka andra. Staten är enligt dom här teorierna alltid förtryckande och instrumental i att upprätthålla klassamhället. Det är sant att stater ofta har varit just detta. Men när man antar att det måste vara så, så är det lätt att hamna fel. För om staten inte kan användas till något bra, så kan den inte reformeras. Demokrati blir meningslöst, utan den enda vägen framåt är att störta staten i en revolution. Det är en stor anledning till varför kommunismen är revolutionär3.
Om vi fokuserar på Marx ett tag, så ansåg han att att arbetarklassen skulle ta över staten i en revolution och sedan använda den för att förtrycka alla klassfiender, under en övergångsperiod under vilken man skall förstatliga alla produktionsmedel. Detta skall i sin tur enligt ett klassiskt kalsongtomteresonemang leda till statens upphävande, och allas befriande från förtryck. Andra revolutionära socialister (då främst anarkister) menar att man bara med våld skall krossa staten, så löser sig resten. Även vissa kommunister (som Pol Pot) har menat att staten måste avskaffas så fort som möjligt för att inte ett nytt förtryck skall uppstå. Kambodja är ju bra bevis på hur det gick.
Vi ser här hur det här resonemanget kräver att man låter ändamålet, den kommunistiska utopin, helga medlen, våld och förtryck. Och medlen blir snabbt ganska hårda. För få kommunister inbillar sig att när man väl har tagit makten, att alla bara helt plötsligt skall inse att kommunism är bra. Man tror på en period efter revolutionen, där det blir nödvändigt att med våld trycka ner dom kapitalister som, likaså med våld, kommer att försöka åstakomma en kontrarevolution. Under den här perioden av förmodat inbördeskrig är det alltså nödvändigt att med våld förtrycka alla antikommunistiska åsikter.
Allt det här är helt logiskt, och nödvändigt från en kommunistisk synpunkt. Eftersom den kapitalistiska staten inte kan reformeras demokratiskt så måste man störta den med våld och sedan förtrycka oppositionen medans man inför den kommunistiska utopin. Kommunism leder alltså alltid, även i teorin, till våld och förtryck. Det är en i grunden antidemokratisk ideologi, eftersom man inte tror på demokrati.
Tror man på demokrati, och istället vill reformera staten gradvis med demokratiska medel, då är man inte kommunist, då är man socialdemokrat. Det är det ordet socialdemokrat betyder: Någon som vill införa den klasslösa utopin med demokratiska reformer.
Men vad händer sedan?
Det är alltså inte konstigt att kommunism leder till våld och förtryck. Det finns inbyggt direkt i ideologin. Kommunismen anser allt våld och förtryck är nödvändiga men tillfälliga medel som berättigas av målet: Den kommunistiska utopin. För en liberal är det här illa nog, eftersom vi inte anser att förtryck rättfärdigas av en ventuell framtida utopi. Men det som gör det riktigt illa är att denna kommunistiska utopi är ogenomförbar, och det av två anledningar. Dels leder statslöshet till våldsamt kaos, och slutar ofta i en mycket statlig diktatur4, men det är mindre viktigt, för man kommer aldrg så långt i genomförandet. Innan statslösheten skall nämligen produktionsmedlen socialiseras. Men gemensamt ägande fungerar extremt dåligt och leder till extrem fattigdom, och ofta svält. Det är alltså bara en dålig idé.
I en demokratisk stat leder det gradvisa genomförandet av en dålig idé till att det blir gradvis sämre, och oppositionen kan då kritisera detta och försöka få till stånd en annan politik. Men den stat som skall genomföra införandet av den kommunistiska utopin skall enligt teorierna inte göra detta demokratiskt. Dom som skulle kunna kritisera politiken och dess effekter är per definition kontrarevolutionära och skall, enligt teorierna, förtryckas. Resultatet är att man försöker genomföra idéerna trots att dom inte fungerar, och så skyller man misslyckandet på yttre omständigheter, eller på att dom som skall genomföra det är kontra-revolutionära. Den kombinationen av attityder har vi sett både under dom stora svältkatastroferna i Sovjet, och under kulturrevolutionen i Kina, där svältkatastrofer orsakade av socialisering av jordbruk skylldes på kontrarevolutionära element, och ledde till omfattande mördande av dom som (ofta felaktigt) uppfattades som oppositionella i rena häxjakter. Förtrycket av oppositionella, som i sig är dåligt nog, övergår i ett förtryck av hela befolkningen, när verkligheten vägrar att uppföra sig som dom kommunistiska teorierna säger.
Effekten av en kommunistisk revolution kan alltså bara bli mer och mer förtryck, tills ledningen själva slutar att tro på kommunismen, och istället bara är intresserade av att ha makt. Det såg vi hända i Sovjet med Chrustjov, som slutade försöka tvinga på folket mer socialism, men trivdes bra med att vara diktator. I Kina hände det i slutet på 70-talet, och Kina har sedan dess transformerats från en socialistisk diktatur till en mestadels kapitalistisk diktatur, och är som ett resultat av detta på väg ur fattigdomen med hög fart.
Förtrycket och våldet är alltså inbyggt i kommunismens ideologi. Om man plockar bort detta, och istället säger att den kommunistiska utopin skall genomföras demokratiskt, då är man inte kommunist, då är man socialdemokrat. Och då kan man försöka införa ett statslöst samhälle med genmensamma produktionsmedel på demokratisk väg. Det är det många som har försökt. Det går så klart fortfarande inte för det är fortfarande en dålig idé, men när man försöker genomföra det demokratiskt så leder det inte till våld och förtryck eller omfattande massvält. Det enda det leder till är kass ekonomi och att socialisterna blir bortröstade, vilket också har skett i flera länder. I ännu fler länder, däribland Sverige, har dom demokratiska socialisterna fått makten och snabbt börjat koncentera sig på att göra det bättre för fattiga istället för att försöka införa en utopi. För det är ju det folket är intresserade av: Att det skall bli bättre. Dom är inte intresserade av ideologiska teoribyggen och ogenomförbara utopier. Dom vill bara ha friheten att skaffa sig ett bättre liv. En frihet kommunismen inte är intresserad av.
Kanske intressanta bloggar om: ideologi, kommunism, politik
Fotnoter:
1) Ja, det heter så nu. Det är nationalisterna själva som kallar sig så numera, dom kunde väl inte stava till "nationalister" dom små patetiska stackarna.
2) En lång lista på bloggosfärkommentarer. Säkert inte alla:
- Approximation - Sveriges ungdomar är inte indoktrinerade (men vi jobbar på det)
- Danne Nordling - Okunskapen om Stalin-kommunismen
- Eklind - Sovjets propaganda lever kvar
- Fridholm - UOK skjuter nära men darrar på handen och missar målet
- Frihetens Grip - Kommunismens försvarare
- Gnistor - Lågvattenmärke; högerns intellektuella kollaps
- Loke - Debattartikeln är ett skämt
- Petter Nilsson- Nu har vi bevisat vad?, Smoke and mirrors
- Red Metal - Därför är jag kommunist!
- Röda Raketer - Kommunismen Lever
3) Det här i sin tur är en effekt av det att den Ryska staten inte kunde reformeras, för Tsarerna blockerade alla former av reformer. Det gjorde att socialisterna i Ryssland blev revolutionära, dom blev kommunister, alltså. I Marx hittade man en snubbe som hade teorier om varför det var så, och resultatet var att Marx var oerhört mer läst och poppis i Ryssland än nån annanstans, där han var i stort ignorerad utanför vissa små kretsar.
4) Läs mer om mina tankar om detta här: http://www.liberalism.nu/ideologier/anarkism/
2006-08-08
Ideologiernas skuld
(Återpost från i Söndags, eftersom Blogspot är puckat)
Man säger ofta att ideologier inte kan mörda, enbart individer kan det. Och det är principiellt korrekt, så klart. Samma slags argument är att säga att man inte har en kollektiv skuld. Bara för att vissa kommunister mördade, så är inte alla kommunister skyldiga till mord. Man är inte automatiskt skyldig bara för att man tillhör ett visst kollektiv. Skulden är alltid individuell. Men det betyder inte att man inte kan prata om en kommunistisk eller nazistisk eller liberal skuld.
Individernas skuld
Först och främst måste man ju inse och erkänna att människor inte är perfekta. Det finns massor av människor som tillskriver sig en ideologi utan att följa den i praktiken. Hinder kan vara allt från realpolitik till girighet, eller att man tillskriver sig ideologin enbart för att skaffa sig en legitimitet man inte har. Att en individ som gör fel därför inte automatiskt kastar en skuld över alla andra som tillskriver sig samma ideologi är ju därför uppenbart. En skugga faller enbart över andra om dom accepterar eller stöder det felaktiga beteendet. Ett exempel kan vara om ledningen för ett socialdemokratiskt parti för en rasistisk politik. Medlemmarna i partiet som accepterar detta har då givetvis en skuld att tampas med i att dom inte hindrade att detta skedde. En minoritet av medlemmarna kan vara skuldfria genom att dom protesterade, men man kan i längden inte vara medlem i ett parti som för en rasistisk politik utan att drabbas av den skulden heller, för även som protesterande medlem så accepterar man ju ändå att partiet inte ändrar sig om man är kvar som medlem.
Sprids den här skulden utanför partiet, till resten av dom som är del av ideologin? Nej. Om detta socialdemokratiska och rasistiska parti (låt oss låtsas att det är ett hypotetiskt parti vid pratar om) är med i en socialdemokratisk international, så sprids kanske en viss skam över dom andra partierna, som inte sparkar ut rasisterna, men utanför den organisationen faller givetvis ingen skuld på andra socialdemokrater.
Så, skulden hos personer ligger i ett sådant fall enbart hos dom som genomförde, stödde eller tyst tillät det felaktiga.
Ideologins skuld
Så att individer kan ha skuld är enkelt konstaterat. Att den skulden inte automatiskt sprids till andra ideologer är också självklart. Men kan det finnas någon slags skuld som sprids över ideologin självt, och alla som tillhör en ideologi? Ja, om ideologin i sig innehåller element som är eller leder till nåt felaktigt, så är alla som tillskriver sig ideologin delaktiga i att förespråka det dåliga. Uppenbara exempel är nazism, vars ideologi innehåller ett i sig dåligt judehat, och som leder till förföljelser av människor baserat på etnicitet, sexuell läggning eller politiska åsikter. Nazismen är alltså i sig ondskefull, och alla nazister har del i nazismens skuld, då dom förespråkar en omoralisk politik.
Mindre uppenbart blir det om resultatet av ideologins genomförande inte är det som ideologin påstår sig eftersträva. Låt oss ta anarko-kapitalism som exempel. Det är ett bra exempel då ingen har försökt genomföra den än, så anarko-kapitalismen kan inte sägas ha nån skuld eftersom ingen någonsin har dött av den. Anarko-kapitalismen är en utopisk variant av liberalism, som vill avskaffa alla monopolet på lag och ordning. Man vill alltså ha flera konkurrerande lagsystem och polisstyrkor. För dom flesta är det rätt uppenbart att det inte fungerar på det sätt anarko-kapitalister tänker sig. För dom som tror på anarko-kapitalismen har jag tidigare skrivit en längre artikel i frågan. Kort sagt menar anarko-kapitalister att man med konkurrens inte kommer få ineffektiva lagsystem och övergrepp, för om ett rättsväsende uppför sig illa så kommer folk gå över till ett annat. Men istället kommer rättsystemen så klart snart hamna i mindre krig med varandra, och samhället kommer bli ett laglöst maffiasamhälle. Inte bara skulle massor av människor dö i skärmytslingarna, ekonomin skulle gå sämre, och många skulle hamna i fattigdom. Anarko-kapitalister vill ju också avskaffa alla sociala skyddsnät och offentlig skola och sjukvård, med det resultatet att samhället snabbt skulle bli ett mycket orättvist klassamhälle.
Så ja, jag måste säga att ideologier kan ha skuld, när det är idéerna som leder till dödandet. Det är i det läget farligt att säga att det bara är dom individer som genomförde det som har skuld, för det tillåter andra med samma ideologi att göra samma sak igen.
Ideologers skuld
Så individer kan ha skuld, och en ideologi som förespråkar en politik som leder till människors död har också en skuld. Men har då människor som förespråkar en viss ideologi en skuld?
I exemplet med anarko-kapitalism ovan, så är det som jag absolut tror kommer hända precis tvärtom mot vad anarko-kapitalister faktiskt avser skall hända, och vad dom tror skall hända. Eftersom ingen har försökt införa anarko-kapitalism så finns det en teoretisk möjlighet att jag har fel, även om det faktum att få människor är anarko-kapitalister efter att dom har fyllt tjugo tycks indikera att även anarko-kapitalister brukar komma fram till att det inte fungerar efter ett tag. Men så länge man inte har försökt genomföra en ideologi så är ju både ideologin och därmed ideologerna rimligen att se som skuldfria.
Efter att man har försökt genomföra den, och resultatet har varit mångas död, då har ideologin en skuld, och dom personer som försökte genomföra den har också skulden, då dom borde ha insett att det inte fungerade och stoppade experimentet innan det gick åt helvete.
Men har dom anhängare av ideologin som inte var inblandade i försöket en skuld? Inte alltid. I fallet Nazism är det klart att så är fallet, då man direkt förespråkar en mordisk politik. Men i dom fall där ideologins effekter inte är den avsiktliga, så behöver det inte vara så. Man kan anse att människor som vill införa en ideologi som är bevisbart mordisk för onda, okunniga eller blåögda, men i grund och botten blir det nog en åsiktsfråga om dom har en skuld eller inte. Kanske har dom en liten, liten skuld i att andra länder sedan försöker införa samma ideologi igen. Men det viktiga här är att när man säger att en ideologi har skuld så betyder inte det att alla som är anhängare av ideologin är automatiskt medskyldiga.
Kanske intressanta bloggar om: politik, ideologi, skuld
Man säger ofta att ideologier inte kan mörda, enbart individer kan det. Och det är principiellt korrekt, så klart. Samma slags argument är att säga att man inte har en kollektiv skuld. Bara för att vissa kommunister mördade, så är inte alla kommunister skyldiga till mord. Man är inte automatiskt skyldig bara för att man tillhör ett visst kollektiv. Skulden är alltid individuell. Men det betyder inte att man inte kan prata om en kommunistisk eller nazistisk eller liberal skuld.
Individernas skuld
Först och främst måste man ju inse och erkänna att människor inte är perfekta. Det finns massor av människor som tillskriver sig en ideologi utan att följa den i praktiken. Hinder kan vara allt från realpolitik till girighet, eller att man tillskriver sig ideologin enbart för att skaffa sig en legitimitet man inte har. Att en individ som gör fel därför inte automatiskt kastar en skuld över alla andra som tillskriver sig samma ideologi är ju därför uppenbart. En skugga faller enbart över andra om dom accepterar eller stöder det felaktiga beteendet. Ett exempel kan vara om ledningen för ett socialdemokratiskt parti för en rasistisk politik. Medlemmarna i partiet som accepterar detta har då givetvis en skuld att tampas med i att dom inte hindrade att detta skedde. En minoritet av medlemmarna kan vara skuldfria genom att dom protesterade, men man kan i längden inte vara medlem i ett parti som för en rasistisk politik utan att drabbas av den skulden heller, för även som protesterande medlem så accepterar man ju ändå att partiet inte ändrar sig om man är kvar som medlem.
Sprids den här skulden utanför partiet, till resten av dom som är del av ideologin? Nej. Om detta socialdemokratiska och rasistiska parti (låt oss låtsas att det är ett hypotetiskt parti vid pratar om) är med i en socialdemokratisk international, så sprids kanske en viss skam över dom andra partierna, som inte sparkar ut rasisterna, men utanför den organisationen faller givetvis ingen skuld på andra socialdemokrater.
Så, skulden hos personer ligger i ett sådant fall enbart hos dom som genomförde, stödde eller tyst tillät det felaktiga.
Ideologins skuld
Så att individer kan ha skuld är enkelt konstaterat. Att den skulden inte automatiskt sprids till andra ideologer är också självklart. Men kan det finnas någon slags skuld som sprids över ideologin självt, och alla som tillhör en ideologi? Ja, om ideologin i sig innehåller element som är eller leder till nåt felaktigt, så är alla som tillskriver sig ideologin delaktiga i att förespråka det dåliga. Uppenbara exempel är nazism, vars ideologi innehåller ett i sig dåligt judehat, och som leder till förföljelser av människor baserat på etnicitet, sexuell läggning eller politiska åsikter. Nazismen är alltså i sig ondskefull, och alla nazister har del i nazismens skuld, då dom förespråkar en omoralisk politik.
Mindre uppenbart blir det om resultatet av ideologins genomförande inte är det som ideologin påstår sig eftersträva. Låt oss ta anarko-kapitalism som exempel. Det är ett bra exempel då ingen har försökt genomföra den än, så anarko-kapitalismen kan inte sägas ha nån skuld eftersom ingen någonsin har dött av den. Anarko-kapitalismen är en utopisk variant av liberalism, som vill avskaffa alla monopolet på lag och ordning. Man vill alltså ha flera konkurrerande lagsystem och polisstyrkor. För dom flesta är det rätt uppenbart att det inte fungerar på det sätt anarko-kapitalister tänker sig. För dom som tror på anarko-kapitalismen har jag tidigare skrivit en längre artikel i frågan. Kort sagt menar anarko-kapitalister att man med konkurrens inte kommer få ineffektiva lagsystem och övergrepp, för om ett rättsväsende uppför sig illa så kommer folk gå över till ett annat. Men istället kommer rättsystemen så klart snart hamna i mindre krig med varandra, och samhället kommer bli ett laglöst maffiasamhälle. Inte bara skulle massor av människor dö i skärmytslingarna, ekonomin skulle gå sämre, och många skulle hamna i fattigdom. Anarko-kapitalister vill ju också avskaffa alla sociala skyddsnät och offentlig skola och sjukvård, med det resultatet att samhället snabbt skulle bli ett mycket orättvist klassamhälle.
Så ja, jag måste säga att ideologier kan ha skuld, när det är idéerna som leder till dödandet. Det är i det läget farligt att säga att det bara är dom individer som genomförde det som har skuld, för det tillåter andra med samma ideologi att göra samma sak igen.
Ideologers skuld
Så individer kan ha skuld, och en ideologi som förespråkar en politik som leder till människors död har också en skuld. Men har då människor som förespråkar en viss ideologi en skuld?
I exemplet med anarko-kapitalism ovan, så är det som jag absolut tror kommer hända precis tvärtom mot vad anarko-kapitalister faktiskt avser skall hända, och vad dom tror skall hända. Eftersom ingen har försökt införa anarko-kapitalism så finns det en teoretisk möjlighet att jag har fel, även om det faktum att få människor är anarko-kapitalister efter att dom har fyllt tjugo tycks indikera att även anarko-kapitalister brukar komma fram till att det inte fungerar efter ett tag. Men så länge man inte har försökt genomföra en ideologi så är ju både ideologin och därmed ideologerna rimligen att se som skuldfria.
Efter att man har försökt genomföra den, och resultatet har varit mångas död, då har ideologin en skuld, och dom personer som försökte genomföra den har också skulden, då dom borde ha insett att det inte fungerade och stoppade experimentet innan det gick åt helvete.
Men har dom anhängare av ideologin som inte var inblandade i försöket en skuld? Inte alltid. I fallet Nazism är det klart att så är fallet, då man direkt förespråkar en mordisk politik. Men i dom fall där ideologins effekter inte är den avsiktliga, så behöver det inte vara så. Man kan anse att människor som vill införa en ideologi som är bevisbart mordisk för onda, okunniga eller blåögda, men i grund och botten blir det nog en åsiktsfråga om dom har en skuld eller inte. Kanske har dom en liten, liten skuld i att andra länder sedan försöker införa samma ideologi igen. Men det viktiga här är att när man säger att en ideologi har skuld så betyder inte det att alla som är anhängare av ideologin är automatiskt medskyldiga.
Kanske intressanta bloggar om: politik, ideologi, skuld
2006-07-18
Ideologiska sönderfallskedjor
Idag, när jag skrev ett helt annat inlägg som jag inte har postat än, så lade jag märke till likheten mellan hur en ung nyliberals idologiska utveckling går till och det som kallas sönderfallskedjor.
Unga liberaler brukar starta sitt politiska liv i tonåren, ofta som fanatiska objektivister, och ibland till och med som anarko-kapitalister. Det tillståndet är dock vanligen övergående, precis som om dom vore radioaktiva ämnen. Och under processen att gå från en inställning till en annan så frigörs också enorma mängder energi, oftast via debattforum på internet. Så liberalismens sönderfallskedja ser ut såhär:
Andra bloggar om: politik, ideologi, humor
Intressant.se
Unga liberaler brukar starta sitt politiska liv i tonåren, ofta som fanatiska objektivister, och ibland till och med som anarko-kapitalister. Det tillståndet är dock vanligen övergående, precis som om dom vore radioaktiva ämnen. Och under processen att gå från en inställning till en annan så frigörs också enorma mängder energi, oftast via debattforum på internet. Så liberalismens sönderfallskedja ser ut såhär:
| Nuklid | Sönderfallstyp | Halveringstid | Sönderfalls-energi |
|---|---|---|---|
| Anarko-kapitalist | Brutalslakt på internetforum | 0,04 år | 1307 inlägg |
| Objektivist | Uppklippande av cirkelargument | 3,23 år | 1638 inlägg |
| Nyliberal | Självinsikt | 7,12 år | 4959 inlägg |
| "Bara liberal" | Upphörande att associera "social" med "socialist". | 1,5 år | 2 inlägg |
| Social-liberal | Stabilt. |
Socialister har två sönderfallskedjor. Energin mäts dock i antal demontrationsplakat. Den första ser ut såhär:
| Nuklid | Sönderfallstyp | Halveringstid | Sönderfalls- energi |
|---|---|---|---|
| Socialist | Besvikelse med socialdemokratiska partiet | 2,23 år | 5,07 plakat |
| Kommunist | Besvikelse med kommunistiska partiet | 1,52 år | 20,2 plakat |
| Maoist | Besvikelse med Kinas utveckling | 0,34 år | 58,3 plakat |
| Anarko-kommunist | Irritation över andra anarko-kommunisters bristande radikalitet | 0,12 år | 1,3 plakat |
| Individuell anarkist | Självinsikt | 105,3 år | Artikeln varför jag blev liberal" i DN. |
| Liberal | Beror på typ, se tabell ovan. |
Den andra sönderfallskedjan är den här:
| Nuklid | Sönderfallstyp | Halveringstid | Sönderfalls-energi |
|---|---|---|---|
| Socialist | Demokratisk insikt | 1,15 år | 15,47 plakat |
| Socialdemokrat | Cynicim | 5,38 år | 125,8 plakat |
| Maktkonservativ gråsosse | Den politiska världens stabilaste ämne. Så stabil att till och med dess barn och barnbarn är gråsossar. | ||
Andra bloggar om: politik, ideologi, humor
Intressant.se
2006-07-09
Kommunister och kreationister
Om du tror att kommunister och kreationister inte har mycket gemensamt så är du förlåten. Trots allt brukar som stå på var sin sida i dom flesta åsiktskonflikter. Kreationister är kristna och djupt konservativa, och tycks onekligen vara närmast motsatsen till kommunister. Men ändå finns det en djupt liggande likhet, som ligger till grunden för både kommunisters och kreationisters antiliberalism och vetenskapsförakt, och den likheten är deras oförmåga att förstå konceptet om självorganiserande system.
Ett klassiskt argument för att gud har skapat människan är den så kallade "urmakarliknelsen". Om du hittade en klocka på en strand, så inte skulle du anta att den har uppkommit av slump, utan att en urmakare har skapat den. Med det menar man att alltså borde vi anta att en livsskapare, dvs en gud, har skapat livet. Men faktum är ju att när man hittar en klocka antar man att den är tillverkad av en urmakare, för vi vet att urmakare tillverkar klockor. Gejsern "Old Faithful" i Yellowstone är en komplex skapelse som också håller hyfsat regelbunden tid. Inte tusan börjar vi söka igenom Yellowstones nationalpark efter en gubbe som tillverkar Gejsrar!
Urmakarliknelsen gör misstaget att tro att bara för att något verkar organiserat på ett visst sätt så är det därför att någon någonstans har organiserat det. Det är ett förståeligt att göra det antagandet, men likväl utan grund. Om du tar ett par hundra stålkulor och lägger dom i låda, så ser du att dom kommer bilda ett regelbundet mönster alldeles av sig själva. Det gör dom helt enkelt för att varje kula kommer av gravitationen dras så långt ner som möjligt. Och eftersom kulorna är runda, så finns inget om hindrar dom att göra detta, och dom kommer bilda ett regelbundet mönster. Men inte heller här kommer vi leta efter personen som noggrant staplade alla kulorna i just det mönstret. Det sker av sig självt. Det är ett exempel på ett mycket enkelt självorganiserande system. Och om vi skulle plocka sönder en gejser atom för atom, så kommer vi inte heller nånstans hitta den lilla saken som talar om för gejsern när den skall ha ett utbrott.
Evolutionen är ett annat exempel på hur olika funktioner agerar tillsammans för att få ett resultat som i efterhand ser uttänkt ut, fast det inte är det. Kreationister tror att en gud har sagt "nu har du vingar", medans vetenskapen kan visa på hur först fjädrar har gradvis uppstått hos vissa dinosaurier, förmodligen fört att hålla dom varma, och till sist har, efter miljoner år av sakta utveckling, fullfjädrade (haha) fåglar seglat runt bland träden.
Och hur kan en sådan sak ske? Jo, genom ärftliga egenskaper som kan blandas, och förändras. Alla vet ju att vi har ärftliga egenskaper. Vissa av dom ärftliga egenskaper gör det enklare att få många barn, och sådana egenskaper kommer då bli vanligare. Dom egenskaper som gör det lättare att få barn är ofta dom egenskaper som gör att man kan utnyttja en viss nisch i naturen bättre. Och dom barnen som är bäst på att utnyttja nichen kommer få flest barn, och så vidare tills man har en art som är helt specialiserad på att utnyttja den nischen. Något kreationister tycker ser ut som om någon har tänkt att det skall vara så, och därför tar som bevis för att en gud har styrt processen, fast det klart och tydligt inte behövs.
Vad kommer kommunister in i den här då? Jo, dom gör ofta samma misstag. Ett vanligt missförstånd är det som Adam Smith kallade "den osynliga handen". Smith menade att en fri marknad är det som är bäst för fattiga, och att detta sker även om ingen rik agerar på marknaden för att det skall bli bra för fattiga. Det blir istället så, som om en osynlig hand styr heheten. Med andra ord, en fri marknad är ett slags självorganiserande system. Men jag har flera gånger råkat ut för socialister som tar den metaforen på allvar, och tror att Smith och andra liberaler tror på marknaden som en slags gud som ser till att det blir bra. Det gör vi naturligtvis inte, men om man inte förstår att system kan organisera sig själva så blir såklart begreppet "den osynliga handen" helt obegripligt, eftersom det då måste vara en faktisk "osynlig hand" som arbetar.
Att man kan bygga ett system som får ett positivt utfall, utan att någon styr utfallet från toppen är alltså för många socialister obegripligt. En person som inte förstår självorganiserande system kommer vara för centralstyrning och för att staten och politiker bestämmer så mycket som möjligt. Ett exmpel på detta är Lars Ohlys motstånd mot friskolor. Han anser att friskolor inte medför nåt bra, utan att skolan skall vara helt kommunal, och mångfalden skall styras från toppen av politiker, och att en skola som inte styrs av politikerna måste vara dålig för vissa elever. Han förstår helt enkelt inte hur man kan få ett bra utfall, utan att det sittet nån i mitten och bestämmer att det skall bli ett bra utfall. Lars Ohly begriper inte att självorganiserande system kan fungera. Samtidigt tror han att centralstyrning kan bryta ner hierarkier och byråkrati, vilket ju bara är skrattretande naivt.
Både kommunister och kreationister kan inte föreställa sig en verklighet som fungerar om inte nån sitter i mitten och bestämmer att den skall fungera. Och eftersom hela syftet och poängen med liberalismen är att ingen skall sitta i mitten och bestämma om det inte absolut behövs, så är det inte så konstigt att både kreationister och kommunister hatar frihet. Man tror att frihet kommer förstöra allt som är bra, eftersom bara central auktoritet kan bestämma att allt skall vara bra. (Dom socialister som inte tror detta är vanligen anarkister, kan påpekas).
Ett klassiskt argument för att gud har skapat människan är den så kallade "urmakarliknelsen". Om du hittade en klocka på en strand, så inte skulle du anta att den har uppkommit av slump, utan att en urmakare har skapat den. Med det menar man att alltså borde vi anta att en livsskapare, dvs en gud, har skapat livet. Men faktum är ju att när man hittar en klocka antar man att den är tillverkad av en urmakare, för vi vet att urmakare tillverkar klockor. Gejsern "Old Faithful" i Yellowstone är en komplex skapelse som också håller hyfsat regelbunden tid. Inte tusan börjar vi söka igenom Yellowstones nationalpark efter en gubbe som tillverkar Gejsrar!
Urmakarliknelsen gör misstaget att tro att bara för att något verkar organiserat på ett visst sätt så är det därför att någon någonstans har organiserat det. Det är ett förståeligt att göra det antagandet, men likväl utan grund. Om du tar ett par hundra stålkulor och lägger dom i låda, så ser du att dom kommer bilda ett regelbundet mönster alldeles av sig själva. Det gör dom helt enkelt för att varje kula kommer av gravitationen dras så långt ner som möjligt. Och eftersom kulorna är runda, så finns inget om hindrar dom att göra detta, och dom kommer bilda ett regelbundet mönster. Men inte heller här kommer vi leta efter personen som noggrant staplade alla kulorna i just det mönstret. Det sker av sig självt. Det är ett exempel på ett mycket enkelt självorganiserande system. Och om vi skulle plocka sönder en gejser atom för atom, så kommer vi inte heller nånstans hitta den lilla saken som talar om för gejsern när den skall ha ett utbrott.
Evolutionen är ett annat exempel på hur olika funktioner agerar tillsammans för att få ett resultat som i efterhand ser uttänkt ut, fast det inte är det. Kreationister tror att en gud har sagt "nu har du vingar", medans vetenskapen kan visa på hur först fjädrar har gradvis uppstått hos vissa dinosaurier, förmodligen fört att hålla dom varma, och till sist har, efter miljoner år av sakta utveckling, fullfjädrade (haha) fåglar seglat runt bland träden.
Och hur kan en sådan sak ske? Jo, genom ärftliga egenskaper som kan blandas, och förändras. Alla vet ju att vi har ärftliga egenskaper. Vissa av dom ärftliga egenskaper gör det enklare att få många barn, och sådana egenskaper kommer då bli vanligare. Dom egenskaper som gör det lättare att få barn är ofta dom egenskaper som gör att man kan utnyttja en viss nisch i naturen bättre. Och dom barnen som är bäst på att utnyttja nichen kommer få flest barn, och så vidare tills man har en art som är helt specialiserad på att utnyttja den nischen. Något kreationister tycker ser ut som om någon har tänkt att det skall vara så, och därför tar som bevis för att en gud har styrt processen, fast det klart och tydligt inte behövs.
Vad kommer kommunister in i den här då? Jo, dom gör ofta samma misstag. Ett vanligt missförstånd är det som Adam Smith kallade "den osynliga handen". Smith menade att en fri marknad är det som är bäst för fattiga, och att detta sker även om ingen rik agerar på marknaden för att det skall bli bra för fattiga. Det blir istället så, som om en osynlig hand styr heheten. Med andra ord, en fri marknad är ett slags självorganiserande system. Men jag har flera gånger råkat ut för socialister som tar den metaforen på allvar, och tror att Smith och andra liberaler tror på marknaden som en slags gud som ser till att det blir bra. Det gör vi naturligtvis inte, men om man inte förstår att system kan organisera sig själva så blir såklart begreppet "den osynliga handen" helt obegripligt, eftersom det då måste vara en faktisk "osynlig hand" som arbetar.
Att man kan bygga ett system som får ett positivt utfall, utan att någon styr utfallet från toppen är alltså för många socialister obegripligt. En person som inte förstår självorganiserande system kommer vara för centralstyrning och för att staten och politiker bestämmer så mycket som möjligt. Ett exmpel på detta är Lars Ohlys motstånd mot friskolor. Han anser att friskolor inte medför nåt bra, utan att skolan skall vara helt kommunal, och mångfalden skall styras från toppen av politiker, och att en skola som inte styrs av politikerna måste vara dålig för vissa elever. Han förstår helt enkelt inte hur man kan få ett bra utfall, utan att det sittet nån i mitten och bestämmer att det skall bli ett bra utfall. Lars Ohly begriper inte att självorganiserande system kan fungera. Samtidigt tror han att centralstyrning kan bryta ner hierarkier och byråkrati, vilket ju bara är skrattretande naivt.
Både kommunister och kreationister kan inte föreställa sig en verklighet som fungerar om inte nån sitter i mitten och bestämmer att den skall fungera. Och eftersom hela syftet och poängen med liberalismen är att ingen skall sitta i mitten och bestämma om det inte absolut behövs, så är det inte så konstigt att både kreationister och kommunister hatar frihet. Man tror att frihet kommer förstöra allt som är bra, eftersom bara central auktoritet kan bestämma att allt skall vara bra. (Dom socialister som inte tror detta är vanligen anarkister, kan påpekas).
2006-07-08
Centern på rätt väg (fast dom kunde gasa på lite).
Som jag tidigare har skrivit om tycks Centern ha slutat virra omkring i ett ideologiskt icke-land utan med stadiga kliv allt mer blivit tydligt liberala. I torsdags presenterade man ett program för öppenhet i Visby. Det är bland annat för ökad arbetskraftsinvandring. Det är bra. Centern är på rätt väg. Men det går för sakta. Det saknas en punkt om att folk som har fått jobb i Sverige skall få uppehållstillstånd direkt. Det finns ingen anledning att hindra folk som vill bidrag till den svneska tillväxten från att göra det.
Och lite smolk i bägaren finns det allt i förslaget. Som följande punkt: "Den offentliga sektorn bör, som man gör i Kanada, i sin upphandling ställa krav på att entreprenörerna arbetar aktivt med mångfaldsfrågorn."
Det där är i praktiken bara blaj, och innebär att offentlig sektor kommer kräva i alla upphandlingar att dom som bjuder skall ha skrivit nån slags integrationspolitiskt program eller rapport. Det är bara ett onödigt jobb, och ett hinder för småföretag, nåt Centern ju säger sig värna om.
Men, som sagt, det går framåt med Centern, samtidigt som fp blir allt mer dumkonservativa.
Och lite smolk i bägaren finns det allt i förslaget. Som följande punkt: "Den offentliga sektorn bör, som man gör i Kanada, i sin upphandling ställa krav på att entreprenörerna arbetar aktivt med mångfaldsfrågorn."
Det där är i praktiken bara blaj, och innebär att offentlig sektor kommer kräva i alla upphandlingar att dom som bjuder skall ha skrivit nån slags integrationspolitiskt program eller rapport. Det är bara ett onödigt jobb, och ett hinder för småföretag, nåt Centern ju säger sig värna om.
Men, som sagt, det går framåt med Centern, samtidigt som fp blir allt mer dumkonservativa.
2006-06-14
Och världen uttråkades
Några på Timbro och i gänget runt är kära i Aynd Rand. Nu har dom startat en essä-tävling, där den som bäst kan förklara varför "Och världen skälvde" är världens allra mest jätteviktigaste bok i den svenska valrörelsen.
Själv säger jag som Dorothy Parker sa (förmodigen om nån helt annan bok):
Den är lång och tråkig. Och långtråkig. Nej, jag har inte läst hela, jag tröttnade. Unga liberaler som läser den bli slagna av en religiös fanatism som det tar flera år innan den går över och dom sansar sig, och såtillvida är den väl den fanatiska nyliberalismens motsvarighet till Kommunistiska Manifestet.
Och om ni undrar, så är det inte beröm.
Själv säger jag som Dorothy Parker sa (förmodigen om nån helt annan bok):
"This is not a novel to be tossed aside lightly. It should be thrown with great force."
Den är lång och tråkig. Och långtråkig. Nej, jag har inte läst hela, jag tröttnade. Unga liberaler som läser den bli slagna av en religiös fanatism som det tar flera år innan den går över och dom sansar sig, och såtillvida är den väl den fanatiska nyliberalismens motsvarighet till Kommunistiska Manifestet.
Och om ni undrar, så är det inte beröm.
2006-03-20
Ideologier som luftslott
Socialism: Alla människor skall bo i luftslott.
Socialdemokrati: Vi skall flyga till luftslottet efter att majoriteten har börjat flaxa med armarna.
Kommunism: Anledningen till att socialdemokrater aldrig lyckas flyga till luftslottet är att dom försöker börja flyga från marken. Vi menar att man behöver ta en springande start över en klippkant.
Maoism: Man behöver inte springa över klippkanten. Allt som behövs är ett stort språng framåt.
Stalinism: Det står i Marx texter att människor kan flyga. Det är inte vårt fel att dom dog när vi kastade dom från klippan.
Anarkism: Luftslottet förstörs när någon försöker bygga det.
Miljöpartism: Världen är ett luftslott tyngt ner av kapitalistisk smuts.
Nyliberalism: Nej, under skatter vi digna ner. Avskaffar vi bara skatterna kommer världen att sväva.
Konservatism: Nej, världen tyngs ner av synd. Om alla bara gör och tycker som jag kommer världen bli ett luftslott.
Rasism: Nej, det är dom där borta som tynger världen. Och judarna.
Islamism: Det är inte alls vi. Det är ni. Och judarna.
Socialliberalism: Vi har inte nåt luftslott, men vi har en hoppborg!
Liberalism: Människor skall inte behöva bo i luftslott om dom inte vill.
Ibland undrar man varför det konceptet skall vara så svårt att acceptera.
Socialdemokrati: Vi skall flyga till luftslottet efter att majoriteten har börjat flaxa med armarna.
Kommunism: Anledningen till att socialdemokrater aldrig lyckas flyga till luftslottet är att dom försöker börja flyga från marken. Vi menar att man behöver ta en springande start över en klippkant.
Maoism: Man behöver inte springa över klippkanten. Allt som behövs är ett stort språng framåt.
Stalinism: Det står i Marx texter att människor kan flyga. Det är inte vårt fel att dom dog när vi kastade dom från klippan.
Anarkism: Luftslottet förstörs när någon försöker bygga det.
Miljöpartism: Världen är ett luftslott tyngt ner av kapitalistisk smuts.
Nyliberalism: Nej, under skatter vi digna ner. Avskaffar vi bara skatterna kommer världen att sväva.
Konservatism: Nej, världen tyngs ner av synd. Om alla bara gör och tycker som jag kommer världen bli ett luftslott.
Rasism: Nej, det är dom där borta som tynger världen. Och judarna.
Islamism: Det är inte alls vi. Det är ni. Och judarna.
Socialliberalism: Vi har inte nåt luftslott, men vi har en hoppborg!
Liberalism: Människor skall inte behöva bo i luftslott om dom inte vill.
Ibland undrar man varför det konceptet skall vara så svårt att acceptera.
2006-03-16
Politisk debattmobbning
I alla sociala sammanhang finns olika grupperingar och gemenskaper. Allt från folk på jobbet, via kvällskursen, dom gamla klasskamraterna till familjen. Dom flesta av dom här grupperingarna fungerar väl, och folk uppför sig vettigt och civiliserat.
Men det finns ju folk som gärna trampar andra på tårna för att uppnå sociala fördelar. Vi har alla råkat ut för dom. En del kör på som ångvältar och plattar till fötter med buller och brak, andra seglar smidigt igenom den sociala hierarkin utan att nån tycks märka att folk som råkar stå i vägen för personen förvinner ut ur gruppen.
Mobbning är att försöka utesluta någon från en social gemenskap genom att med olika nedvärderande metoder få personen att känna sig mindervärdig och oönskad. Metoderna är allt från att man pucklar på personen fysiskt, till aktivt ignorerande. Men vanligast är ju att man hel enkelt gaddar ihop sig för att tala om för personen hur ful/tråkig/dum/töntig personen är.
Det hela är en primitiv rest av våran tid som apor. Dom sysslar med sånt mest hela tiden. Vi, som något intelligentare djur, lär oss att det inte bara är taskigt, det är ofta dåligt för gruppen. Om man vill genomföra något politiskt är det ju ett stort problem om kunniga och arbetsvilliga människor mobbas ut. Så konstruktiva och intelligenta människor sysslar helt enkelt inte med mobbing. Men trots detta förekommer det rätt ofta. Alla är ju inte konstruktiva och smarta, tyvärr.
Så därför finns det massa sociala grupperingar som mobbar ut folk. Och lustigt nog finns dom också bland politiska grupperingar. Dom här grupperingarna är inte intresserade av att diskutera eller genomföra politik. Allt medlemmarna i grupperingen sysslar med är att dunka varandra i ryggen och förlöjliga alla som inte är med i gänget. Dessa människor kommer i politisk debatt alltid försvara andra som klistrar på sig samma politiska etikett, oavsett vad dom gör, för dom är med i gänget. Dom kommer också alltid kritisera dom som inte är med i gänget, oavsett vad dom gör. Och dom kommer mycket sällan ha sakliga argument.
Diskussioner om politiska frågor med folk i dom här mobbargrupperna blir ganska märkliga, för dom är inte intresserade av sakdebatt. Dom är bara intresserade av att stärka gemenskapen i sin grupp och att stiga i respekt inom gruppen. Och hur stiger man i respekt? Jo, antingen genom att rekrytera beundrare, eller genom att mobba ut folk som inte passar in.
Så ta två hypotetiska personer, M och O. Båda är politisk aktiva. O försöker övertyga M om att Os politiska åsikter är bättre än Ms. M reagerar med osakligheter och förlöjliganden. Ironiskt nog försöker M alltså mobba ut O, men O är inte intresserad av att bli med Ms grupp. Och därmed kommer ju inte O inse att han är utmobbad heller, för man kan ju inte bli utmobbad ur en grupp man inte vill vara med i. O kommer därför oftast att kontra med, hör och häpna, mer sakargument. För O vill ju övertyga M. Antingen bara för sakdiskussionens skull, eller för att han vill utöka sin egen grupp (som då alltså inte är en grupp vars sociala hierarki grundar sig på mobbning. Om den gjorde det skulle han inte försöka övertyga M, utan bara syssla med att tala om hur korkad han är).
Vi får då mycket snabbt en märklig situation där O allt mer frustrerad försöker få M att diskutera sakfrågan, allt medans M bara är intresserad av att förlöjliga O så mycket som möjligt. Och ironiskt nog fattar ingen vad den andra sysslar med. För M, vars hela social bild präglas av mobbningen, tror ju att O försöker mobba honom och sänka hans sociala nivå. Vilket ju också kan ske, om Ms kompisar ser honom får stryk i en diskussion. Men O försöker inte mobba M, han försker övertyga honom. Nåt M är totalt ointresserad av, Vilka politiska åsikter M har är helt sekundärt. Han är med i sin grupp för att han har status och gemenskap där. Dom politiska åsikterna är irrelevanta.
Och så fortsätter diskussionen. O försöker övertyga, M, förlöjligar, ingen förstår vad den andra sysslar med, för båda är för korkade för att förstå att dom inte pratar om samma sak. O är för korkad för att fatta att M försöker mobba ut honom, och M är för korkad för att fatta att O inte VILL vara med i hans klubb.
Och så fortsätter det tills O får spel och skäller ut M efter noter.
Det är kanske inte så konstigt att politiska diskussioner oftast är så fruktlösa.
Men det finns ju folk som gärna trampar andra på tårna för att uppnå sociala fördelar. Vi har alla råkat ut för dom. En del kör på som ångvältar och plattar till fötter med buller och brak, andra seglar smidigt igenom den sociala hierarkin utan att nån tycks märka att folk som råkar stå i vägen för personen förvinner ut ur gruppen.
Mobbning är att försöka utesluta någon från en social gemenskap genom att med olika nedvärderande metoder få personen att känna sig mindervärdig och oönskad. Metoderna är allt från att man pucklar på personen fysiskt, till aktivt ignorerande. Men vanligast är ju att man hel enkelt gaddar ihop sig för att tala om för personen hur ful/tråkig/dum/töntig personen är.
Det hela är en primitiv rest av våran tid som apor. Dom sysslar med sånt mest hela tiden. Vi, som något intelligentare djur, lär oss att det inte bara är taskigt, det är ofta dåligt för gruppen. Om man vill genomföra något politiskt är det ju ett stort problem om kunniga och arbetsvilliga människor mobbas ut. Så konstruktiva och intelligenta människor sysslar helt enkelt inte med mobbing. Men trots detta förekommer det rätt ofta. Alla är ju inte konstruktiva och smarta, tyvärr.
Så därför finns det massa sociala grupperingar som mobbar ut folk. Och lustigt nog finns dom också bland politiska grupperingar. Dom här grupperingarna är inte intresserade av att diskutera eller genomföra politik. Allt medlemmarna i grupperingen sysslar med är att dunka varandra i ryggen och förlöjliga alla som inte är med i gänget. Dessa människor kommer i politisk debatt alltid försvara andra som klistrar på sig samma politiska etikett, oavsett vad dom gör, för dom är med i gänget. Dom kommer också alltid kritisera dom som inte är med i gänget, oavsett vad dom gör. Och dom kommer mycket sällan ha sakliga argument.
Diskussioner om politiska frågor med folk i dom här mobbargrupperna blir ganska märkliga, för dom är inte intresserade av sakdebatt. Dom är bara intresserade av att stärka gemenskapen i sin grupp och att stiga i respekt inom gruppen. Och hur stiger man i respekt? Jo, antingen genom att rekrytera beundrare, eller genom att mobba ut folk som inte passar in.
Så ta två hypotetiska personer, M och O. Båda är politisk aktiva. O försöker övertyga M om att Os politiska åsikter är bättre än Ms. M reagerar med osakligheter och förlöjliganden. Ironiskt nog försöker M alltså mobba ut O, men O är inte intresserad av att bli med Ms grupp. Och därmed kommer ju inte O inse att han är utmobbad heller, för man kan ju inte bli utmobbad ur en grupp man inte vill vara med i. O kommer därför oftast att kontra med, hör och häpna, mer sakargument. För O vill ju övertyga M. Antingen bara för sakdiskussionens skull, eller för att han vill utöka sin egen grupp (som då alltså inte är en grupp vars sociala hierarki grundar sig på mobbning. Om den gjorde det skulle han inte försöka övertyga M, utan bara syssla med att tala om hur korkad han är).
Vi får då mycket snabbt en märklig situation där O allt mer frustrerad försöker få M att diskutera sakfrågan, allt medans M bara är intresserad av att förlöjliga O så mycket som möjligt. Och ironiskt nog fattar ingen vad den andra sysslar med. För M, vars hela social bild präglas av mobbningen, tror ju att O försöker mobba honom och sänka hans sociala nivå. Vilket ju också kan ske, om Ms kompisar ser honom får stryk i en diskussion. Men O försöker inte mobba M, han försker övertyga honom. Nåt M är totalt ointresserad av, Vilka politiska åsikter M har är helt sekundärt. Han är med i sin grupp för att han har status och gemenskap där. Dom politiska åsikterna är irrelevanta.
Och så fortsätter diskussionen. O försöker övertyga, M, förlöjligar, ingen förstår vad den andra sysslar med, för båda är för korkade för att förstå att dom inte pratar om samma sak. O är för korkad för att fatta att M försöker mobba ut honom, och M är för korkad för att fatta att O inte VILL vara med i hans klubb.
Och så fortsätter det tills O får spel och skäller ut M efter noter.
Det är kanske inte så konstigt att politiska diskussioner oftast är så fruktlösa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
