Lennart Regebro

Jag har innan frågat om det finns en demokratisk vänster och lyckats hitta fem personer inom vänstern som har ansträngt sig för att argumentera mot diktatur och för demokrati även när det är vänsterdiktatur. Och med tanke på att jag har fem antidemokratiska vänsterpersoner som kommenterar bara det blogginlägget så inser ni ju ungefär hur läget är inom vänstern. Kort sagt, större delen av vänstern skiter i om det är demokrati eller inte, bara det är vänster.

Men jag har idag glädjen att utöka den lilla skaran från fem till sex med Zaida Catalán, efter hennes artikel i Expressen idag. Det innebär att den totala listan är:

• Annika Hjelm efter artikeln Tacka högern för hjälpen i Arbetaren.


• Zaida Catalán efter artikeln Blunda inte för Chávez fasoner! i Expressen.
  


• Jonas Morian efter ett antal artiklar som denna i frågan på sin blogg Promemorian.


• Mattias Axelsson efter Varför går vänstern vilse i världen? på sin blogg Utsikt från Höjden.


• Per Madsen efter att ha kritiserat Kubas diktatur i kommentarerna till min blogg.


• Ulf B Andersson, efter artikeln Förnekandets Anatomi i Ordfront. Det är dock oklart var hans politiska sympatier ligger. Han kan mycket väl vara nyliberal, jag har ingen susning. Men han antas tills vidare vara vänster eftersom han skrev i Ordfront.

Summa summarum: Jag har hittat sex personer som kallar sig vänster och som har kritiserat vänsterdiktaturer. Bland dessa finns en socialdemokrat som ofta "anklagas" för att vara liberal av andra inom vänstern, och en som vi inte är säkra på att han är vänster.

Det är ingen imponerande samling av demokrater inom vänstern, direkt.

Andra bloggar om: politik, vänstern, demokrati

Åsa Linderborg har återigen skrivit en drapa full av så dumma felaktigheter att det är svårt att tro att hon verkligen tror på det hon skriver. Så vi får väl tävla igen om vem som kan hitta flest fel. ;)

Jag börjar:

Så försöker ju till exempel borgerligheten övertyga sig själv och alla andra att man alltid har stöttat ANC:s befrielsekamp och dess ledare Nelson Mandela.

Nej, det försöker inte borgerligheten alls göra. Liberaler stödde inte ANC och Nelson Mandela under många år, eftersom ANC hade bestämt sig för att våld var den vägen som gällde. Ja, ANC var terrorister, och Nelson Mandela var terrorist, och den som grundade MK, ANCs militära avdelning. 1985 erbjöds han att bli frigiven mot att ANC avsade sig våld. Mandela sa nej. ANC gav upp den beväpnade kampen och blev demokratiska efter Nelson Mandelas frigivning 1990. Från den dagen stödde liberalerna ANCs kamp igen.

Så nej, borgerligheten försöker inte alls övertyga sig och alla andra om att vi stödde terrorister under 70-och 80-talet. Jag gjorde det definitivt inte. Men sossarna gjorde det. Och Sovjet också för den delen. Fina kompisar Åsa Linderborg har.

OK, över till er andra. Nog kan vi väl hitta fem fel här?

Andra bloggar om: politik, åsa linderborg, anc, historierevisionism, finn fem fel

Syrran klagar på att att liberaler tycker att det är fel att vissa "antifascister" inom vänstern använder våld för att främja sin ståndpunkt. Det är tydligen "hyckleri" att tycka att det är fel. Hur det är hyckleri är oklart.

Kan nån förklara vad det är som är bra med att använda våld för att främföra eller genomföra politiska ståndpunkter? För det inser faktiskt varken jag eller andra "pissliberaler".

Andra bloggar om: våld, politik, vänstern, fascism, liberalism, ideologi, demokrati, pissliberaler

Via Gudmundsons ledare om gårdagens demonstration blev jag upplyst om existensen av en ny vänsterorganisation. "Vår makt" heter dom, och dom är ganska roliga, för dom försöker faktiskt argumentera för sina våldsförhärligande ståndpunkter med mer än bara avgrundsbröl om fascister.

Bäst är deras text om varför liberalism är våld. Den innehåller en hel del intressanta vändningar och förvridningar.

Om våld definieras som att en människa på något vis försöker tvinga någon annan att ingå i en viss relation

Varför skulle det definieras så? Våld är ett ganska grundläggande begrepp, jag vet inte om det behöver definieras alls, för det första. För det andra använder man begreppet "tvång" i definitionen, vilket är betydligt svårare att definiera. I synnerhet är det svårt att definiera tvång utan att hänvisa till våld, och då skulle man ju få en cirkeldefinition. Men det tredje och mest intressanta är begränsningen att det bara är våld om man försöker tvinga fram en viss relation. Så om jag slår sönder dina knän för att det är kul så är det alltså inte våld? Man undrar varför dom har bestämt sig för en sådan märklig definition. Men det blir nog klart senare...

Men bara det våld som lyckas uppnå legitimitet kan undgå att kallas för våld. Det våld som är institutionaliserat erkänns inte och är därmed osynligt

Jaså? Vanligtvis brukar man erkänna att om en person slår en annan så är det våld, även om våldet är institutionaliserat. Poliser använder institutionaliserat våld, till exempel. Ingen förnekar att det är våld.

det är de tvingande relationer som ses som en utgångspunkt och mot vilka varje form av ingripande kommer att ses som en våldshandling.

Vänta här nu... Innan var våld att tvinga in nån i en relation. Nu har man omdefinierat det som att tvingande relationer är våld. Nu kan man alltså definiera en relation som våld, om man bara klarar av att hävda att relationen är "tvingande". Vilket man fortfarande inte har definierat. Intressant. Vad kan detta tänkas leda till, tror ni?

Således är privategendomen eller ägandet av produktionsmedel, även om vi tar ett extremt (men högst realistiskt) exempel där någon lever i enormt överflöd bredvid någon som svälter ihjäl, inte att ses som en våldsrelation. Det är, i liberal diskurs, mindre våldsamt att låta den en person svälta ihjäl i enlighet med rådande egendomsförhållanden än att ifrågasätta dem genom att ta av överflödet och fördela det till de svältande. Stöld är således mer våldsamt än döden genom svält. Strejk är mer våldsamt än invaliditet genom arbetsskada. Klasskamp är mer våldsamt än imperialistiska krig osv.

Japp, ingen större förvåning där. Det ledde till att man definierar ägande som våld. När jag äger en dator, och du inte gör det så slår jag dig. Bara så du vet, alltså.

Nej, stöld är inte våld i "liberal diskurs" (ordet diskurs framstår dom lite av ett modeord inom vänstern just nu. "Liberal diskurs" betyder "verklighetskontakt", så vitt jag kan bedöma). Att låta nån svälta ihjäl är inte heller våld. Våld är när man använder, ja...våld. Du vet, att man slår nån eller skjuter nån. Tvång är när man använder våld eller hot om våld för att tvinga någon att göra nåt. Det här gör det inte moraliskt rätt att låta folk svälta ihjäl utom hos en del nyreligiösa libertarianer.

Det var nu en gång för alla inte vi som uppfann våldet, vi kom till världen utsatta för det.

Vi? Vilka vi menar du? Människor?

Eftersom vårt våld erkänns som våld finns det dock ett hopp för att det ska tas på allvar och en gång försvinna.

Nähä. Du menar "vi" som i "dom som anses använda våld". Här försöker dela upp mänskligheten i goda människor som använder våld, och demonisera alla andra som människor som har "uppfunnit våld" och använder det men på ett hemligt sätt som inte erkänns som våld.

Vi som utövar det revolutionära våldet har det gemensamt att vi alla är berövade möjligheterna till försörjning annat än genom att sälja våra liv till kapitalet, och i detta känner vi igen varandra och organiserar oss för att få ett slut på exploatering, utsugning och våld.

Jaja, ni använder våld för att få slut på våld. Ja, det har ju funkat bra innan. Inte. Och dessutom är det ju inte ert fel att ni använder våld, för det var ju inte ni som uppfann det, det var ju dom ni använder våld MOT som uppfann våldet. Jojo, så är det.

Det stora problemet när vårt våld ifrågasätts är helt enkelt att det våld på vilket det liberala samhället bygger varit så effektivt i sitt osynliggörande av sig självt.

"Det liberala våldet är ett magiskt osynligt våld. Du är faktiskt utsatt för våld hela tiden, du bara inte märker det!" Här försöker man definiera upp en parallell verklighet som är mer verklig än verkligheten. En egentlig verklighet. Folk är egentligen utsatta för våld, fast dom inte ens märker det. Folk är egentligen tvingade att göra saker som dom gör frivilligt.

Därför är det svårt att övertyga människor om att status quo är ett våldsamt tillstånd.

Jaha. Det har inget att göra med att om du försöker tala om för människor att dom egentligen är utsatta för våld fast dom inte märker det så kommer dom flesta tro att du är helt sinnesförvirrad?

I tider där progressiva rörelser är starkare finns det en större acceptans för våldsamma metoder som en effekt av att en progressiv rörelse ifrågasätter den borgerliga hegemonin och därmed effektivare påvisar de våldsamma grunder på vilken den vilar.

Så ju mer våld ni använder, desto mer bevisar det att det inte är ni som använder våldet? Jahaaa... Logiken är fin där.

Vi vet alla att liberalismen påstår sig stå för individens friheter och möjligheter, en jämlik demokrati och den bästa av alla världar. Vi vet också, likt realsocialismens försök, att dess verkliga resultat är något helt annat.

Så att liberalism har skapat de mest individuellt fria, jämlika och demokratiska samhällena i mänsklighetens historia är bevis på att det inte är så? Intressant. Javisst ja, det var ju det där med "egentligen". Visst, visserligen är liberala samhällen demokratiska och jämlika, men egentligen så är det tvärtom.

Jag föreslår därför att vi konstaterar att vi, likt alla andra människor, vill slippa våld i den utsträckning vi kan. Men vi hoppas på ett samhälle vars själva grund inte är ett våldsförhållande, och därför måste vi försöka etablera nya mänskliga relationer.

Kommer detta att vara våldsamt? Tveklöst.

Jaja, ni skall avskaffa våldet och förtrycket genom att införa mer våld och förtryck. För det funkar ju. Egentligen. Att realsocialismen just är försök att göra precis exakt det som ni föreslår, och att den har misslyckats om och om igen spelar ingen roll. För egentligen är det ju inte så. Egentligen. Gud vad lätt allt blir när man kan ignorera verkligheten.

Men för vår rörelse finns egentligen ingen distinktion mellan medel och mål

Men medlet är ju våld, och målet är icke-våld sa du ju. Är våld och avsaknad av våld samma sak? Egentligen?

Det osynliga partiet är lika kritiskt till våld som alla andra partier, men medan vi är ett osynligt parti med synligt våld så är de synliga partier med osynligt våld.

Ja, icke-våld är tydligen våld. Och krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka.

Andra bloggar om: vår makt, politik, kommunism, våld, ideologi

Venezuelas ekonomi lider av 16%-ig inflation, en praktisk devaluering av valutan på 30%, och brist på många grundläggande matvaror. Detta mitt under värsta oljeboomen. (Via Björn)

Så, socialismen misslyckades igen. När skall socialisterna koppla slutsaten?

Nåja, det intressanta blir att se vad som händer i Venezuela, nu när verkligheten och kartan som vanligt inte stämmer överens. Att Chavez väljer kartan framför verkligheten är det ingen tvekan om. I en demokrati hade det inte nödvändigtvis varit ett stort problem, eftersom folket snart skulle rösta bort honom. Men Chavez har inte direkt uppvisat några större demokratiska tendenser, så förmodligen kommer vi nu få se Chavez att ta ett allt starkare tag om makten, och slutligen göra Venezuela till en full diktatur. Det är min gissning, iaf.

---

Andra bloggar om: politik, socialism, venezuela, chavez

Nu är det dags för en ny tävling där med Åsa Linderborgs debatt-artiklar. Nu är det dags för hennes artikel om finska skolor. Den här artikeln är så kort att det inte finns nåt hopp om att hitta fem rätt, men fem fel borde gå bra.

Grupparbeten - i Sverige symbolen för den urartade skolan

Sedan när då? Jag har följt skoldebatten i tio år nu och har ALDRIG hört någon klaga på grupparbeten.

Anmärkningsvärt är också att ”ett stort prestationstryck” anses ha en negativ effekt. Kunskapsinhämtning befrämjas inte med ”hårdare tag” och betygshets, utan med stor pedagogisk frihet och lustfylld studiemiljö.

Här framställs det som om pedagogisk frihet, lustfylld studiemiljö och betyg är motsatser. Det är inte sant.

När de nu - utan anledning - inför friskolesystem,

Det finns massor med anledningar, och i Sverige har införandet av friskolor haft positiva effekter. Att hävda att det då inte finns någon anledning att göra det i Finland är ju bara löjligt.

På bara några år har den så kallade skolpengen ökat klassklyftorna och raserat den demokratiska idén om en likvärdig skola för alla.

Ren lögn.

Som vanligt ljuger Åsa Linderborg rakt ut om det mesta. Fascinerande med en människa som så totalt saknar etik. Fyra fel hittade jag vid en snabb genomläsning. Hitta det femte och vinn evig ära och berömmelse. Eller nåt. :-)

---

Andra bloggar om: politik, åsa linderborg, skolan

(Detta inlägg kan ses som en sen uppföljare på Ideologiernas skuld)

Egentligen borde man väl ignorera kommunisterna, dom är ju trots allt inte så jättemånga, och dom har absolut noll praktiskt inflytande på förd politik. Men likaväl som det är svårt att ignorera nationella¹ är det svårt att ignorera kommunister, eftersom det dom förespråkar är så vansinnigt. Och tack vare UOKs undersökning om ungdomars kunskaper och attityder till kommunism (och avståndet till Tallin) så är ämnet aktuellt igen, och det drösar av mer eller mindre (mest mindre) insiktsfulla kommentarer om saken i bloggosfären². Men låt oss kolla lite djupare på saken.

Vad är kommunism?
Innan man kan diskutera kommunism måste man veta vad det är. Jag tror att mycket av den svenska ungdomens missförstånd om kommunism är att man inte vet vad det är. Man tror att kommunism är att "folk skall vara snälla mot varandra, typ". Det är klart att kommunismens brott blir svåra att skylla på den kommunistiska ideologin med den missuppfattningen.

Kommunism är två olika saker. Dels är det namnet på en viss typ av utopiskt samhälle. Dels är det namnet på en ideologi. Det vi skall koncentrera oss på här är ideologin, så när jag säger "kommunism" här så menar jag ideologin, och inget annat.

Kommunismen är en variant av socialism. Socialism är åsikten om att alla produktionsmedel skall vara gemensamt ägda (det är i stort en smaksak vad som är produktionsmedel och inte). Vad skiljer då kommunism från annan socialism? Ordet kommunism och socialism var på 1800-talet synonymer, och sin distinkta mening fick ordet kommunism först med ryska revolutionen och Lenin (även Bolsjevikernas officiella namn var "Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet" fram till 1918). Sedan ryska revolutionen har ordet kommunism därför avsett en revolutionär Marxistisk variant av socialismen. Efter Sovjets fall har kommunister desperat försökt omdefiniera ordet så att det kan betyda lite vad som helst, och det påstås ofta att kommunism minsann kan vara icke-Marxistisk, men även dom som säger det brukar vara Marxister och hänvisa till Marx teorier när dom argumenterar. Därför kan man lugnt säga att kommunismen är Marxistisk och revolutionär. Det är det som särskiljer kommunism från andra ideologier (som kan vara Marxistiska eller revolutionära, men sällan båda).

Vad vill kommunismen?
Kommunismen vill alltså införa ett statslöst samhälle med gemensamt ägande av produktionmedlen. Statslöst därför att kommunister anser att staten är det verktyg som den härskande klassen använde för att förtrycka andra. Staten är enligt dom här teorierna alltid förtryckande och instrumental i att upprätthålla klassamhället. Det är sant att stater ofta har varit just detta. Men när man antar att det måste vara så, så är det lätt att hamna fel. För om staten inte kan användas till något bra, så kan den inte reformeras. Demokrati blir meningslöst, utan den enda vägen framåt är att störta staten i en revolution. Det är en stor anledning till varför kommunismen är revolutionär³.

Om vi fokuserar på Marx ett tag, så ansåg han att att arbetarklassen skulle ta över staten i en revolution och sedan använda den för att förtrycka alla klassfiender, under en övergångsperiod under vilken man skall förstatliga alla produktionsmedel. Detta skall i sin tur enligt ett klassiskt kalsongtomteresonemang leda till statens upphävande, och allas befriande från förtryck. Andra revolutionära socialister (då främst anarkister) menar att man bara med våld skall krossa staten, så löser sig resten. Även vissa kommunister (som Pol Pot) har menat att staten måste avskaffas så fort som möjligt för att inte ett nytt förtryck skall uppstå. Kambodja är ju bra bevis på hur det gick.

Vi ser här hur det här resonemanget kräver att man låter ändamålet, den kommunistiska utopin, helga medlen, våld och förtryck. Och medlen blir snabbt ganska hårda. För få kommunister inbillar sig att när man väl har tagit makten, att alla bara helt plötsligt skall inse att kommunism är bra. Man tror på en period efter revolutionen, där det blir nödvändigt att med våld trycka ner dom kapitalister som, likaså med våld, kommer att försöka åstakomma en kontrarevolution. Under den här perioden av förmodat inbördeskrig är det alltså nödvändigt att med våld förtrycka alla antikommunistiska åsikter.

Allt det här är helt logiskt, och nödvändigt från en kommunistisk synpunkt. Eftersom den kapitalistiska staten inte kan reformeras demokratiskt så måste man störta den med våld och sedan förtrycka oppositionen medans man inför den kommunistiska utopin. Kommunism leder alltså alltid, även i teorin, till våld och förtryck. Det är en i grunden antidemokratisk ideologi, eftersom man inte tror på demokrati.

Tror man på demokrati, och istället vill reformera staten gradvis med demokratiska medel, då är man inte kommunist, då är man socialdemokrat. Det är det ordet socialdemokrat betyder: Någon som vill införa den klasslösa utopin med demokratiska reformer.

Men vad händer sedan?
Det är alltså inte konstigt att kommunism leder till våld och förtryck. Det finns inbyggt direkt i ideologin. Kommunismen anser allt våld och förtryck är nödvändiga men tillfälliga medel som berättigas av målet: Den kommunistiska utopin. För en liberal är det här illa nog, eftersom vi inte anser att förtryck rättfärdigas av en ventuell framtida utopi. Men det som gör det riktigt illa är att denna kommunistiska utopi är ogenomförbar, och det av två anledningar. Dels leder statslöshet till våldsamt kaos, och slutar ofta i en mycket statlig diktatur⁴, men det är mindre viktigt, för man kommer aldrg så långt i genomförandet. Innan statslösheten skall nämligen produktionsmedlen socialiseras. Men gemensamt ägande fungerar extremt dåligt och leder till extrem fattigdom, och ofta svält. Det är alltså bara en dålig idé.

I en demokratisk stat leder det gradvisa genomförandet av en dålig idé till att det blir gradvis sämre, och oppositionen kan då kritisera detta och försöka få till stånd en annan politik. Men den stat som skall genomföra införandet av den kommunistiska utopin skall enligt teorierna inte göra detta demokratiskt. Dom som skulle kunna kritisera politiken och dess effekter är per definition kontrarevolutionära och skall, enligt teorierna, förtryckas. Resultatet är att man försöker genomföra idéerna trots att dom inte fungerar, och så skyller man misslyckandet på yttre omständigheter, eller på att dom som skall genomföra det är kontra-revolutionära. Den kombinationen av attityder har vi sett både under dom stora svältkatastroferna i Sovjet, och under kulturrevolutionen i Kina, där svältkatastrofer orsakade av socialisering av jordbruk skylldes på kontrarevolutionära element, och ledde till omfattande mördande av dom som (ofta felaktigt) uppfattades som oppositionella i rena häxjakter. Förtrycket av oppositionella, som i sig är dåligt nog, övergår i ett förtryck av hela befolkningen, när verkligheten vägrar att uppföra sig som dom kommunistiska teorierna säger.

Effekten av en kommunistisk revolution kan alltså bara bli mer och mer förtryck, tills ledningen själva slutar att tro på kommunismen, och istället bara är intresserade av att ha makt. Det såg vi hända i Sovjet med Chrustjov, som slutade försöka tvinga på folket mer socialism, men trivdes bra med att vara diktator. I Kina hände det i slutet på 70-talet, och Kina har sedan dess transformerats från en socialistisk diktatur till en mestadels kapitalistisk diktatur, och är som ett resultat av detta på väg ur fattigdomen med hög fart.


Förtrycket och våldet är alltså inbyggt i kommunismens ideologi. Om man plockar bort detta, och istället säger att den kommunistiska utopin skall genomföras demokratiskt, då är man inte kommunist, då är man socialdemokrat. Och då kan man försöka införa ett statslöst samhälle med genmensamma produktionsmedel på demokratisk väg. Det är det många som har försökt. Det går så klart fortfarande inte för det är fortfarande en dålig idé, men när man försöker genomföra det demokratiskt så leder det inte till våld och förtryck eller omfattande massvält. Det enda det leder till är kass ekonomi och att socialisterna blir bortröstade, vilket också har skett i flera länder. I ännu fler länder, däribland Sverige, har dom demokratiska socialisterna fått makten och snabbt börjat koncentera sig på att göra det bättre för fattiga istället för att försöka införa en utopi. För det är ju det folket är intresserade av: Att det skall bli bättre. Dom är inte intresserade av ideologiska teoribyggen och ogenomförbara utopier. Dom vill bara ha friheten att skaffa sig ett bättre liv. En frihet kommunismen inte är intresserad av.

Kanske intressanta bloggar om: ideologi, kommunism, politik

Fotnoter:

1) Ja, det heter så nu. Det är nationalisterna själva som kallar sig så numera, dom kunde väl inte stava till "nationalister" dom små patetiska stackarna.

2) En lång lista på bloggosfärkommentarer. Säkert inte alla:

• Approximation - Sveriges ungdomar är inte indoktrinerade (men vi jobbar på det)
• Danne Nordling - Okunskapen om Stalin-kommunismen
• Eklind - Sovjets propaganda lever kvar
• Fridholm - UOK skjuter nära men darrar på handen och missar målet
• Frihetens Grip - Kommunismens försvarare
• Gnistor - Lågvattenmärke; högerns intellektuella kollaps
• Loke - Debattartikeln är ett skämt
• Petter Nilsson- Nu har vi bevisat vad?, Smoke and mirrors
• Red Metal - Därför är jag kommunist!
• Röda Raketer - Kommunismen Lever

3) Det här i sin tur är en effekt av det att den Ryska staten inte kunde reformeras, för Tsarerna blockerade alla former av reformer. Det gjorde att socialisterna i Ryssland blev revolutionära, dom blev kommunister, alltså. I Marx hittade man en snubbe som hade teorier om varför det var så, och resultatet var att Marx var oerhört mer läst och poppis i Ryssland än nån annanstans, där han var i stort ignorerad utanför vissa små kretsar.

4) Läs mer om mina tankar om detta här: http://www.liberalism.nu/ideologier/anarkism/

Här är nu ett utmärkt tillfälle för demokraterna inom vänstern att bekänna färg. Aron Etzler skrev förra månaden i Flamman ett försvar för diktaturerna i Latinamerika. Hade det varit postat två veckor senare hade det passat bra som aprilskämt, men så var alltså inte fallet. Läs dom här godbitarna till exempel:

Val anses ju i vår del av världen vara en garant för stabilitet och civiliserat beteende. I Latinamerika har det under decennier varit en inbjudan till problem. Röster kan köpas, valfusk kan arrangeras. Påstått valfusk kan vara ett skäl till militärt ingripande.

Man bör alltså, enligt Aron Etzler, inte ha några val i Latinamerika. Mmhm. Samtidigt försvarar han den Kubanska diktaturen, som ju håller val. Fuskval, förstås, och då kanske det är OK, enligt Etzler? Eller?

USA har gjort det till ett oändligt mödosamt riskprojekt att vara demokratiskt statsöverhuvud med reformambitioner i Latinamerika. Förutom risken att bli mördad eller avsatt, finns alltid möjligheten att statens ekonomi undergrävs genom uteblivna krediter och handel.

Tydligen mördar USA demokratiskt valda statsöverhuvud på löpande band, och dessutom vägrar dom låna pengar och handla med vissa demokratier (vilka då egentligen?) menar Etzler.

Det kubanska kommunistpartiet har under snart ett halvsekel haft ett gott empiriskt underlag för sitt påstående att enpartisystemet är nödvändigt för landets självständighet.

Jaha, hade man haft demokrati, och därmed med största sannolikhet en bra relation med USA och därmed krediter och handel, så hade man alltså inte varit självständiga, utan kontrollerade av USA. Ah, så när USA inte ger krediter och handlar, då är det fel, och när dom ger krediter och handlar, då är det fel. Jag förstår. Oavsett vad USA gör och vad som händer så är det fel, alltså.

Liberaler tycks ha ett klart svar, en invasion eller regimskifte med tvång i landet skulle kunna innebära demokrati.

Jag har aldrig hört en enda liberal argumentera för en invasion av Kuba eller nåt annat latinamerikanskt land. Vad svamlar Etzler om egentligen?

Etzler avslutar med att försiktigt hoppas på att representativ demokrati kanske komemr att kunna fungera i Latinamerika och också Kuba i framtiden. Men det är helt klart att han anser att diktatur har varit bra för Latinamerika fram till nu. Om detta gäller enbart vänsterdiktaturer framgår inte, men det verkar inte så.

Hur har då vänstern reagerat på detta? Tja, Eva Björklund svarade i Flamman, med att i en artikel helt sonika förklara att Kuba visst är en fullgod demokrati. Det är så vrickat att man kan förstå resten av vänsterns tystnad över hennes pinsamma utfall, men var är resten av vänsterns mothugg mot Etzler, som ju försvarar diktatur? Dom lyser helt med sin frånvaro. Två boggar har kommenterat, en som verkar hävda att någon av artiklarna (oklart vilken) inte är diktatur-krameri, och en annan som kallar debatten för "nyanserad", vilket måste vara årets mest felaktigt använda adjektiv.

Men sen då? Jag hittar inte en enda vänsterartikel som kritiserar eller arumenterar mot Etzler. Nada. Inte en. Finns dom? Finns det en demokratisk vänster?

---

Andra bloggar om: vänstern, aron etzler, eva björklund, kuba, flamman

Ju längre till vänster man går desto oftare blir sakliga kommentarer raderade när bloggaren inte har svar. Men i bloggosfären kan man alltid svara på sin egen blogg. Det har blivit några stycken senaste veckan. Här kommer den andra.

Uno på "Tänk om" skrev också om "kubakrisen". Mina kommentarer blir inte godkända längre (jag har inget konto på Aftonbladet, och ingen svensk mobiltelefon, så jag kan inte skaffa ett konto ens om jag vill). Slutklämmen från Uno innehåller påståendet "Castro har inte gjort våldtäkt på sitt folk." Det är givetvis fel. Jag tippar på att Uno inte vill godkänna mina kommentarer av den enkla anledning att dom innehåller följande länkar:

http://web.amnesty.org/report2006/cub-summary-eng
http://www.rsf.org/country-47.php3?id_mot=109
http://hrw.org/english/docs/2006/01/18/cuba12207.htm
http://www.freedomhouse.org/template.cfm?page=22&year=2006&country=6947

Det måste vara lite svårt att hävda att Kubas regering inte förtrycker sitt folk när varenda oberoende människorättsorganisation har bevis för motsatsen. Det är väl bäst att ignorera, helt enkelt, eller hur Uno?

---

Andra bloggar om: politik, replik, kuba

Ju längre till vänster man går desto oftare blir sakliga kommentarer raderade när bloggaren inte har svar. Men i bloggosfären kan man alltid svara på sin egen blogg. Det har blivit några stycken senaste veckan. Här kommer den första.

Adamski skrev en bloggpost om Sveriges lilla "kubakris" och tyckte att Bildt skulle kritisera USA istället. Debatten blev snabbt om Kuba, såklart, och ett par dagar senare slog Adamski av debattfunktionen och raderade alla kommentarer han inte klarade av att svara på.

Så här kommer mina svar. Först det som raderades:

Adamski:
"Ta Noam Chomsky till exempel, allt han skriver i sin bok har vetenskaplig grund. Hans litteratur är prövad och diskuterad på den vetenskapliga arenan. Där har du ingen populärvänstergormare."

Hans litteratur om SPRÅKVETENSKAP är vetenskapligt prövad. Det han skriver om politik är inte vetenskapligt prövat [och överhuvudtaget inte vetenskap].

"Det är hans skrifter jag har baserat det mesta av min USA-kritik på."

Det är synd, för han har fel.
http://lennartregebro.blogspot.com/2006/01/uppdrag-chomsky-aftonbladet-mission.html
http://lennartregebro.blogspot.com/2006/07/chomsky-ljuger-om-konflikten-i.html

Men han förklarar själv varför:

rich, privileged westerners [...] are well educated and therefore deeply irrational".

Det är väl få den beskrivningen passar bättre in på än Chomsky. Synd bara att han dömer alla andra efter sig själv.


Och här kommentarer jag inte kan göra, för att han har stängt av kommentarerna på den bloggposten:

"Hans slutsatser kan du angripa, men angrip aldrig Chomskys källor, där har du ingenting att hämta."

Det är det ingen som har gjort heller. Det är hans slutsatser som är fel. Och det faktum att han ljuger rätt friskt.

"Jag vet inte om du ens har läst Chomsky, men han bygger allting på simpel logik och svidande rationalitet samt fakta."

Nej, han bygger på förvridningar, ensidighet och undanhållande av fakta, kombinerat med en irrationell känslomässig logik. Så visst bygger han det på fakta. Om dom stödjer honom. Fakta som inte stödjer honom ignoreras. Och det är inte att bygga saker på fakta. Det kan du läsa i artiklarna ovan.

"Fan det finns verkligen inte någon kärlek eller solidaritet i den blå politiken, det är så att man blir ledsen och deprimerad."

Jo, det gör det. Men det är enklare för dig att låtsas som det inte gör det, för då slipper du lyssna på vad andra säger.

---

Andra bloggar om: politik, replik, chomsky, kuba, bloggosfären

Det är mycket diskussion om mänskliga rättigheter nu. Först hyllar Mikael Wiehe Castro, och nu skriver Lennart Palm om folkmord i SvD. Lennart Palms poäng är att man inte skall lagstifta mot förnekelse av olika folkmord. Det håller jag med honom om, men hans argument för detta är av det märkligare slaget.

Han verkar för det första upprörd över att förintelsen framställs som världens värsta folkmord. Det kan man iofs vara, för sex miljoner människor är inte värst i antal om man räknar in dom som Stalin lät svälta ihjäl. Det är inte heller värst i andel av befolkning per tid. Jag vet inte vilket folkmord som är värst, men Rwanda kommer högt upp på listan, där ungefär 5000 personer av en befolkning på 9 miljoner dog varje dag under 100 dagar av mördande.

Så nej, visst på vissa sätt är inte förintelsen värst. På andra sätt är den det, för det är världens enda organiserade industriella massmord där man bygger fabriken för masslakt av människor. Men att det inte är värst rent numeriskt är inte det som upprör Lennart Palm. Det som upprör honom är man inte betonar den europeiska borgerlighetens medansvar. Det som är fel i historiebeskrivningen är alltså att man inte skyller förintelsen på borgarna, utan hemska tanke, att man skyller den på nazisterna. Ja, det är ju ett fruktansvärt brott mot historien. Jag förstår att han är upprörd över att röster höjs på att man skall prata om kommunismens folkmord också med den attityden, för dom folkmorden var ju inte heller den kapitalistiska borgerlighetens fel.

Allra mest förbannad är han dock över att man inte likställer USAs brott mot mänskliga rättigheter med förintelsen. "När ska USA:s systematiska brott efter 1945 uppmärksammas?" frågar han. Det skall vara en professor i historia för att fråga det. För han har väl näsan i historieböcker istället för att följa med i den pågående debatten. För USAs brott uppmärksammas mest hela tiden. Vietnam och dom brott som begicks där kommer upp titt som tätt, särkilt i debatten om Irak, Iran och Afhanistan, som ett exempel.Vietnam och brotten i mellanamerika uppmärksammas i samband med att någon säger nåt om Kuba. Om man bara knystar om att Castro är diktator får man minsann reda alla brott USA har begått i minsta detalj på stört, som om detta skulle göra Castros brott bättre.

Och det Lennart Palm sysslar med är förstås samma sak, fast i större skala. Han försöker inte sopa Castros brott under mattan genom att hänvisa till USAs brott, han försöker relativisera förintelsen genom att hänvisa till USAs brott, och han försöker dessutom sopa undan socialismens och nationalsocialismens skuld till det hela genom att skylla på borgerligheten.

Jag vet inte vad Lennart Palms politiska åsikter är, men jag kan gissa. Jag tror att hela huvudproblemet här är att Lennart Palm har insett att inte bara Sovjets folkmord grundar sig i socialismens kollektivistiska antidemokrati, utan att dessa grundattityder också är nazismens grogrund och nödvändiga för förintelsen. Och då kan Lennart Palm göra två saken. Antingen kan han bli en liberal demokrat som tar avstånd från kollektivism och diktatur, eller så kan han syssla med historieförfalskning och ljuga ihop att det är borgerlighetens fel alltihopa. För om han ljuger för sig själv så slipper han ju erkänna att han hade fel.

---

Kanske intressanta bloggar om: lennart palm, politik, folkmord, mänskliga rättigheter

Året är 1975. Franco ligger för döden. En välkänd svensk artist skriver en artikel om varför han ställer upp på en hyllningsgala för den spanska diktaturen. Så här skriver han:

Demokrati betyder som bekant folkstyre. Jag är för demokrati. Hur folkstyret däremot skall se ut i praktiken är inte en helt enkel fråga. Skall demokratin vara representativ eller direkt? Hur skall röstandet gå till? Skall valkampanjer kunna sponsras av militär eller stat? Detta gäller inte minst den elit som styrt Sovjet allt sedan Trotsky varnade för det militärindustriella komplexets växande makt. Denna elit har under efterkrigstiden störtat folkvalda ledare och regeringar och stött olika former av diktaturer i hela världen.

Detta har Spanien sluppit. Dels tack vare den revolution som under Francos ledning segrade och därmed gjorde slut på Spaniens status som Sovjet lekstuga i medelhavet och återupprättade det nationella självbestämmandet, dels tack vare det motstånd som Spanien gjort mot den aggressionspolitik som Sovjet sedan dess fört.

Trots trycket från omvärlden har Spanien lyckats uppnå den högsta medellivslängden av alla medelhavsländer. Spanien har den bästa läkarvården för sitt lands befolkning på kontinenten och låter spanska läkare arbeta gratis i många – framför allt latinamerikanska – länder. Spanien har också ett högt utvecklat utbildningssystem – öppet också för utländska studenter – och bostäder till alla. Analfabetismen existerar inte i Spanien.
Detta är den spanska revolution jag vill försvara.
Nej, Spanien är ingen parlamentarisk demokrati. Spanien anser sig däremot genom olika massorganisationer ha byggt upp andra kanaler för att tillgodose det folkliga inflytandet.

Enligt Amnesty International finns det 69 så kallade samvetsfångar i spanska fängelser, människor som sitter inspärrade för sina åsikters skull. Varje sådan fånge är en för mycket.
Men det måste också sägas i sammanhanget att Sovjet-stödda regimer har mördat miljontals. Vi har då inte talat om de fängslade, de torterade eller de som drevs i landsflykt.
Det är i ljuset av detta som jag anser mig kunna säga att Spanien är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna.
Jag anser det därför speciellt viktigt att stödja Spaniens rätt till nationellt oberoende just nu när omvärlden har skärpt den ekonomiska blockaden, tillsatt en speciell emissarie för att ”främja Spaniens övergång till demokrati” och öppet hotar med invasion.

Jag har skrivit om vänstern och demokratin tidigare. Då kom debatten upp på grund av Harold Pinter, nu är det Mikael Wiehe som har satt igång den välbehövliga debatten. Och vi kan återigen konstatera att demokrati fortfarande inte är nåt som ligger vänstern nära om hjärtat.

Visserligen har i alla fall två vänsterbloggare, Mattias och Morian, den här gången tagit avstånd från diktaturkrameriet. Men det uppvägs av att Jonas Morian (som vanligt) blir överöst av glåpord från diktaturkramare som kallar honom diverse saker, och att bloggare som Kristoffer Ejenmark på fullt allvar hävdar att man måste stödja Kubas diktatur eftersom USA tänker invadera och kolonisera Kuba.

Visst, man kan avfärda Kristoffer och andra som honom som knäppgökar, men det gör ju inte saken bättre. För faktum är att Castro-kramarna i SVEK, Harold Pinter, Jan Myrdal och dom flesta andra inom avgrundsvänstern är just sådana knäppgökar, och resten av vänstern försvarar dom istället för att ta avstånd från dom.

Ja, med undantag för Jonas Morian och Mattias den här gången då. Och det är ju trots allt fler än när det gällde Harold Pinter för lite mer än ett år sedan. Så det går väl framåt i alla fall. Om än sakta.

---

Andra bloggar om: politik, kuba, mikael wiehe, demokrati, vänstern

Dom som stödjer facket i konflikten med Wild'n Fresh verkar uppdelade i två läger. Dom som inbillar sig att dom anställda på Wild'n Fresh ville ha kollektivavtal, och dom som inte fattar varför dom inte ville ha kollektivavtal.

Det verkar som om alla har missat en mycket viktig punkt i kollektivavtalet: Facket har med kollektivavtal rätt till några procent av alla anställdas lön, oavsett om dom är med i facket eller inte. Jag tycker det då är rätt uppenbart varför dom anställda inte ville ha kollektivavtal. Det avtal dom hade var lika bra eller bättre än kollektivavtalet på alla punkter, men med kollektivavtalet försvinner några procent i lön till en fackförening dom inte anser sig behöva.

Jag har frågat många av dom som stödjer facket samma fråga: Varför skall facket ha rätt att tvinga till sig pengar från dom anställda? Jag har inte fått nåt svar. Ingen försöker ens svara på frågan. Frågan skrämmer så totalt slag på vänstern att två nu blockerar mina kommentarer. Red metal är iaf mogen nog att erkänna det, Antigon avslutade debatten med att blockera mig och sedan vara oförskämd. Både Johan Sjölander och Magnus Ljungkvist låtsas som det regnar, vilket ju är vettigare än att blockera folk som ställer jobbiga frågor, men som inte ger nåt svar.
(Uppdatering: Även Anne Cahling trycker på stora censurknappen och stoppar debatten.)

Om dom verkligen inte har nåt svar på den frågan, och det verkar dom ju inte ha, då innebär det ju faktiskt att facket gjorde fel i den här frågan. Så det vore kanske bra om vi kan få klarhet i den här saken? Kanske fler än jag kan fråga, så vi får svar nångång?

---

Andra bloggar om: facket, wildn fresh, politik

Här kommer man tillbaka från julsemestern och får omedelbart värsta politiska chocken. Ulrica Messing anklagar Carl Bildt för att ta emot mutor, vilket är direkt häpnadsväckande, och Peter Eriksson står inte långt efter.

Ingen av dom tror naturligtvis på fullt allvar att Carl Bildt har begått något som helst fel. Dom hoppas bara på att Svenska folket skall höra "fyra komma åtta miljoner", "mutor" och "Carl Bildt" i samma andetag, och därmed tro att Carl Bildt har begått nåt fel. Man ljuger alltså, och hoppas alltså att smutskastningen mot Carl Bildt skall slå rot i det svenska medvetandet.

Och så har det vart hela hösten. Vartenda utspel från oppositionen har varit baserat på rena lögner, eller personangrepp, från början till slut. Populärast har varit att hävda att regeringen bryter vallöften när man genomför det som står i valprogrammet.

Varför ljuger dom då? Och framförallt, varför är allt dom kommer med lögner eller angrepp på person? Varför framför dom inga som helst sakliga argument? Jo, enkelt: Dom har inga. Oppositionen i sverige är idag totalt politiskt krossad. Dom har inget vettigt att säga alls. Alltså står dom helt enkelt i TV och ljuger.

Det är bara att hoppas att folk inte går på det. Men sannolikt är att stora grupper går på det, och för en annan stor grupp kommer det bara resultera i ökat politikerförakt. Det är i vilket fall svårt att se vem som tjänar på alla lögnerna. Det är möjligt att sossarna kan tjäna på det genom att skrämma fler borgerliga till sofforna i nästa val än dom skrämmer sossar till sofforna, men jag tvivlar.

Sverige hade behövt en saklig politisk debatt. Dagens oppositionspolitiker är varken kapabla eller intresserade av det. Det är ett stort demokratiskt problem.

---

Kanske intressanta bloggar om: politik, carl bildt, socialdemokraterna

Än fler vänsterpartister hoppar av, enligt egen utsago därför att dom vägrar att arbeta för en komplett orealistisk politik.

Det var ju det jag sa.

(Ja, jag gillar att ha rätt. So sue me.)

---

Kanske intressanta bloggar om: vänsterpartiet

Socialismen är en rolig ideologi så tillvida att socialister som har fått makt demokratiskt sällan har försökt att faktiskt praktiskt genomföra den. Socialismens grundtanke är ju det gemensamma ägandet. Hur det skall se ut är olika, det sträcker sig från arbetarägda företag till det totala förstatligandet av allt, inklusive barnen. Men om vi tar Sverige som exempel, så har ingen socialdemokratisk regering på allvar försökt att införa nåt av detta. Branting kan väl vara förlåten, hans majoritet var inte så stor och det var mellankrigstid och allt. Per Albin Hansson satt också under krigs och kristider, så vi kanske kan bortförklara honom också. Men under Erlander ledde socialdemokraterna Sverige säkert och med god marginal. Då, om något, borde man ha försökt införa socialismen. Men icke.

Varför är det så? Jo, det är enkelt. Socialism fungerar inte, och när socialister kommer till makten så märker dom dels att folket inte är intresserat av ideologiskt mumbo jumbo, dom är intresserade av att få en bättre livskvalitet. Så Per Albin Hansson och Tage Erlander, dom gav folket det. Hur? Ja, genom att sätta sig i samma båt som kapitalet, som det ju heter. Socialdemokratiska regeringar har alltid använt sig av socialistisk retorik och kapitalistisk praktik. Några typiska indikationer på detta är att socialdemokraterna först omfamnade marknadsekonomin, och inte har pratat om gemensamt ägande av produktionsmedlen sedan 70-talet.

Nu får man istället när man debatterar med socialdemokrater ofta veta att socialdemokrater är för marknadsekonomi och privat ägande. Men socialism är, enligt alla definitioner, gemensamt ägande av produktionsmedlen, något som i praktiken innebär planekonomi. Har socialdemokratin ändrats?

Ja, det tror jag den har. Socialismen har förlorat kampen om ekonomi mot kapitalismen. Det har visat sig att kapitalism är bättre på att göra allt det socialisterna ville än vad socialismen är. Så sakta har man helt enkelt släppt själva socialismen. Men har man blivit liberala då? Nej, det har man inte. Man är fortfarande mycket fokuserade på att styra över folks liv och bestämma vad som är bra för dom. Och orättvisor skall fortfarande enligt socialdemokratin utrotas genom att man straffar den lycklige, inte genom att hjälpa den olycklige.

Men jag tycker det är olyckligt att man fortfarande kallar detta "socialdemokrati". Det orsakar förvirring. Vilken socialdemokrati menar man? Den gamla, demokratiska socialismen? Det Erlanderska folkhemmet? Den moderna kapitalistiska socialdemokratin?

Nej, vi behöver ett nytt namn för den här nya ideologin. "Socialliberalism" är upptaget, "maktkonservativa" är visserligen en bra beskrivning av dom flesta socialdemokratiska partier, men är inte en bra beskrivning av den mer principfasta högerfalangen inom sossarna som undviker gamla socialistiska slogans om klasskamp. Så jag föreslår: Socialkapitalism!

Ordet kan förstås på flera olika sätt, både som "före detta socialdemokrater som har omfamnat kapitalismen" eller med hänvisning till etymologin, "gemensam kapitalism". Det har använts tidigare, dels om blandekonomier, dels om det som annars vanligen kallas "statskapitalism", och om ett samhälle grundat på Keynes ekonomiska idéer. I den sista varianten är det närmast en synonym med det användandet jag nu föreslår.

Så, vad säger ni? Jag tänker i alla fall börja dela upp sossarna i socialdemokrater och socialkapitalister, för att minska förvirringen.

---

Andra bloggar om: politik, ideologi, socialism, socialkapitalism

Angående Esbatis hyllning till Castro frågar Kalle Larsson om liberala hjärnor klarar en analys av Castro som har mer än en dimension. Javisst klarar vi det. De flesta liberalers analys av Castro brukar vara mångdimentionella. Frågan är om Esbatis analys är det. Och svaret måste vara att den är mångdimensionell enbart med stor ovilja. Artikeln är i själva verket är nästan helt ohämmad hyllning till Castro.

"Fidel Castro kommer att hyllas runtom i världen. Hans oerhörda popularitet i världens alla hörn beror knappast på att han ledde det kubanska kommunistpartiet - för övrigt bildat först sju år efter revolutionen. Det han som få andra lyckats personifiera för många, är hoppet om värdighet, om befrielse från imperialismens ok, möjligheten att bygga en egen framtid."

Sådär låter större delen av artikeln. Det är en närmast ohämmad Castro-dyrkan som rinner ur Esbatis fingrar dom ett ystert och kärleksfullt vattenfall. Men den är bara nästan ohämmad. För ingen människa med vett och sans kan ju hävda att Cuba är en demokrati. Så Esbati ser sig tvungen att erkänna att Castro är en diktator:

"Castro har varit en diktator. Han har dikterat det politiska livet på Kuba. Han har varit lagen och konstitutionen. Han har lett en enpartistat med inskränkt yttrande- och organisationsfrihet. Han har varit den yttersta ansvariga för att människor fängslats och trakasserats på grund av sina politiska åsikter. Han och hans skäggiga kamrater avskaffade inte demokratiska fri- och rättigheter." (Jag misstänker att Esbati menar att säga att dom inte införde demokratiska fri-och rättigheter).

Men detta är all kritik som framförs. Och det kan knappt en kallas kritik, utan är bara ett konstaterande av ofrånkomliga fakta. Fakta han måste nämna för att inte för all framtid avfärdas som en knäppgök. Men efter att han har klarat av detta, så är det bara lovord. I den vidare analysen menar Esbati att disktaturen inte var Castros fel utan berodde på "brist på demokratiska traditioner och det kalla krigets logik". Vi får reda på att det är farligare att vara oppositionell i Columbia än i Kuba, som om detta på nåt vis gör det okej att förtrycka oppositionen. Och enligt Esbati så "har de sociala framstegen på Kuba gett människor ett större inflytande över samhällsutvecklingen än i många andra formella demokratier i den fattiga världen". Det är säkert sant. Både Kuba och Nordkorea är ju formellt demokratier.

Att Kuba är mindre förtryckande än andra diktaturer är bara en variant av den gamla vanliga diktatorundanflykten. "Jo, visst han fängslar och dödar folk, men tågen går ju i tid/han fick ju ekonomin på fötter/sjukhusen är bra." Det håller inte. Man kan inte förtrycka folk med undanflykten att dom har det bättre så, för det är inte upp till dig att bestämma. Det är upp till folket att bestämma, och det kan dom bara göra i en demokrati. Det är detta som Esbati, Larsson och resten av diktaturkramarna i vänstern inte har förstått.


Så Esbatis artikel är inte "mångdimensionell" i nån rimlig mening. Det är inte ett försök att göra en oberoende, opartisk analys av Castros gärning. Den är en endimensionell dyrkan av Castro som fantastisk superhjälte, som gör en snabb gir för att slippa krocka med verkligheten, men lika snabbt är tillbaka på sin motorväg, i 140 knyck i fel riktning.

Intressant om ali esbati, kalle larsson, vänsterpartiet, castro, cuba, politik

Chomsky har blivit intervjuad angående konflikten i mellanöstern. Av någon anlending blir han det ofta, trots att han inte vet nåt speciellt mycket om den. Chomsy blir ofta intervjuad om saker han inte känner till, vilket är ett mysterium av den högre graden.

Angående den senaste tidens händelser blev han intervjuad i Democracy Now, där han börjar med att förklara att han inte har nån insides information. Senare i intervjun kommer det här guldkornet:

"Gaza, itself, the latest phase, began on June 24. It was when Israel abducted two Gaza civilians, a doctor and his brother. We don't know their names. You don’t know the names of victims. They were taken to Israel, presumably, and nobody knows their fate."

OK, så Noam Chomsky, som hävdar att han inte vet mer än några andra, vet ändå nåt ingen annan vet: Att dom personer som Israel arresterade den 24:e Juni var civila, och en doktor och hans bror. Detta vet Chomsky. Men han vet inte vad dom heter. Det är enligt Wikipedia Chomsky som är källan till dom här påståendena.

Hur exakt vet Chomsky att dom är civila, och en doktor och hans bror, när han inte vet vilka dom är och vad dom heter och Chomsky inte har nån insidesinformation? Enkelt: Han blåljuger. Chomsky hittar på att dom är civila, och han klämmer i med att det är en doktor och hans bror för det låter bra och skapar sympati. Israel hävdar att dom arresterade personerna är militanta Hamas-medlemmar. Är dom det? Är Israels arrest försvarbar? Det vet inte jag, och mer intressant, det vet inte Noam Chomsky heller. Men han påstår saker ändå.

Ändring: Det visar sig att Los Angeles times vet precis vilka det är, och lika så resten av världens media. Det är en läkarstudent och hans bror.

They were identified by neighbors as brothers Osama Muamar, 31, a medical student who returned from Sudan last week, and Mustafa, a 20-year-old university student in Gaza.

Noam Chomsky hittade inte på det. Det han hittar på för att få sympati är påståendet "Man vet inte vad dom heter", nåt han klämmer i med för att få Israel att framstå som ondare och brutalare än dom är. Resultatet är såklart att kritiskt tänkande människor reagerar. Hur fan kan man veta att dom är bröder utan att veta vad dom heter? Det kan man inte. Chomsky ljuger. Likaså är det en lögn att vi inte vet deras "öde". Även detta en lögn för att öka sympatin för bröderna och få Israel att framstå som brutalt och mordiskt. Faktum är att dom sitter i Israeliskt förvar/fängelse. (Slut på ändring.)

Angående Hizbollahs raketattacker mot Israel så säger han följande:

Yeah. Well, he's correct that hundreds of rockets have been fired, and naturally that has to be stopped. But he didn't mention, or maybe at least in this comment, that the rockets were fired after the heavy Israeli attacks against Lebanon, which killed -- well, latest reports, maybe 60 or so people and destroyed a lot of infrastructure.

Årets konflikt började den 12:e juli med att Hizbollah attackerade, med ganater och raketer, den Israeliska byn Shlomi, för att sedan attackera Israelisk soldater. Hizbollah har även innan sysslad med att göra mindre attacker mot Israel, trots att Israel drog sig ur Libanon år 2000. Chomskt försöker alltså hävda att det var Israel som startade den här aggressionen. Det är en lögn, och det vet han. Han är ju inte omedveten om Hizbollahs handlingar:

And there's a difference, incidentally, between abduction of civilians and abduction of soldiers. Even international humanitarian law makes that distinction.

Ja, men glöm inte att dom Israel kidnappade definitivt är civila är ju nåt Chomsky har hittat på själv. Varför skulle Chomky ljuga? Två anledningar. Ett, han vill ha uppmärksamhet och respekt. Det får han inom vänstern, genom att säga det vänstern vill höra. Dessutom är det nog helt enkelt så att Chomsky inte ser konflikten i mellanöstern på ett normalt moraliskt sätt, vilket man märker av följande citat från samma artikel, där han kommenterar att Hizbollah startade attackerna mot Israel:

It's a very -- mind you -- very irresponsible act. It subjects Lebanese to possible -- certainly to plenty of terror and possible extreme disaster. Whether it can achieve any result, either in the secondary question of freeing prisoners or the primary question of some form of solidarity with the people of Gaza, I hope so, but I wouldn't rank the probabilities very high.

Hans problem med Hizbollahs aggression mot Israel, är inte att det är en aggression, inte att dom skjuter på civila Israeler, utan att det har en låg chans att lyckas! Tydligen så är det helt okej att mörda civila, eller i alla fall civila israeler, så länge man har en bra chans att få politiska fördelar av det! Chomsky visar tydligt att han är en del av den totala moraliska kollaps vi vanligen kallar "vänster". Mord är inga problem, bara man mördar rätt, tydligen.



Ps. Chomsky vore inte Chomsky om han nöjer sig inte med rena lögner. Angående huruvida Syrien och Libanon ligger bakom Hizbollahs actioner så säger han såhär:

Well, the fact is that we have no information about that, and I doubt very much that the people who are writing it have any information. And frankly, I doubt that U.S. intelligence has any information. It's certainly plausible. I mean, there's no doubt that there are connections, probably strong connections, between Hezbollah and Syria and Iran, but whether those connections were instrumental in motivating these latest actions, I don't think we have the slightest idea. You can guess anything you’d like. It's a possibility. In fact, even a probability. But on the other hand, there's every reason to believe that Hezbollah has its own motivations, maybe the ones that Hearst and the Financial Times and others are pointing to. That seems plausible, too. Much more plausible, in fact.

Han säger alltså här först att ingen vet, och att dom som påstår sig ha information i frågan ljuger. Sedan säger han att det förmodligen är sant. Fast det är ännu mer förmodligen inte sant. Så vad sa han egentligen? Ingenting, som vanligt.

Edit: Och även här proclamerar Chomsky världens okunnighet. Man KAN inte veta saker, som folk faktiskt vet. Chomsky verkar tro att ingen vet mer än han, eller bortförklara sin okunskap med att man inte kan veta.

---

Andra bloggar om: Hizbollah, Noam Chomsky, Israel, Mellanöstern
Amir Sariaslan har översatt intervjun till svenska.
Intressant.se

Om du tror att kommunister och kreationister inte har mycket gemensamt så är du förlåten. Trots allt brukar som stå på var sin sida i dom flesta åsiktskonflikter. Kreationister är kristna och djupt konservativa, och tycks onekligen vara närmast motsatsen till kommunister. Men ändå finns det en djupt liggande likhet, som ligger till grunden för både kommunisters och kreationisters antiliberalism och vetenskapsförakt, och den likheten är deras oförmåga att förstå konceptet om självorganiserande system.

Ett klassiskt argument för att gud har skapat människan är den så kallade "urmakarliknelsen". Om du hittade en klocka på en strand, så inte skulle du anta att den har uppkommit av slump, utan att en urmakare har skapat den. Med det menar man att alltså borde vi anta att en livsskapare, dvs en gud, har skapat livet. Men faktum är ju att när man hittar en klocka antar man att den är tillverkad av en urmakare, för vi vet att urmakare tillverkar klockor. Gejsern "Old Faithful" i Yellowstone är en komplex skapelse som också håller hyfsat regelbunden tid. Inte tusan börjar vi söka igenom Yellowstones nationalpark efter en gubbe som tillverkar Gejsrar!

Urmakarliknelsen gör misstaget att tro att bara för att något verkar organiserat på ett visst sätt så är det därför att någon någonstans har organiserat det. Det är ett förståeligt att göra det antagandet, men likväl utan grund. Om du tar ett par hundra stålkulor och lägger dom i låda, så ser du att dom kommer bilda ett regelbundet mönster alldeles av sig själva. Det gör dom helt enkelt för att varje kula kommer av gravitationen dras så långt ner som möjligt. Och eftersom kulorna är runda, så finns inget om hindrar dom att göra detta, och dom kommer bilda ett regelbundet mönster. Men inte heller här kommer vi leta efter personen som noggrant staplade alla kulorna i just det mönstret. Det sker av sig självt. Det är ett exempel på ett mycket enkelt självorganiserande system. Och om vi skulle plocka sönder en gejser atom för atom, så kommer vi inte heller nånstans hitta den lilla saken som talar om för gejsern när den skall ha ett utbrott.

Evolutionen är ett annat exempel på hur olika funktioner agerar tillsammans för att få ett resultat som i efterhand ser uttänkt ut, fast det inte är det. Kreationister tror att en gud har sagt "nu har du vingar", medans vetenskapen kan visa på hur först fjädrar har gradvis uppstått hos vissa dinosaurier, förmodligen fört att hålla dom varma, och till sist har, efter miljoner år av sakta utveckling, fullfjädrade (haha) fåglar seglat runt bland träden.

Och hur kan en sådan sak ske? Jo, genom ärftliga egenskaper som kan blandas, och förändras. Alla vet ju att vi har ärftliga egenskaper. Vissa av dom ärftliga egenskaper gör det enklare att få många barn, och sådana egenskaper kommer då bli vanligare. Dom egenskaper som gör det lättare att få barn är ofta dom egenskaper som gör att man kan utnyttja en viss nisch i naturen bättre. Och dom barnen som är bäst på att utnyttja nichen kommer få flest barn, och så vidare tills man har en art som är helt specialiserad på att utnyttja den nischen. Något kreationister tycker ser ut som om någon har tänkt att det skall vara så, och därför tar som bevis för att en gud har styrt processen, fast det klart och tydligt inte behövs.

Vad kommer kommunister in i den här då? Jo, dom gör ofta samma misstag. Ett vanligt missförstånd är det som Adam Smith kallade "den osynliga handen". Smith menade att en fri marknad är det som är bäst för fattiga, och att detta sker även om ingen rik agerar på marknaden för att det skall bli bra för fattiga. Det blir istället så, som om en osynlig hand styr heheten. Med andra ord, en fri marknad är ett slags självorganiserande system. Men jag har flera gånger råkat ut för socialister som tar den metaforen på allvar, och tror att Smith och andra liberaler tror på marknaden som en slags gud som ser till att det blir bra. Det gör vi naturligtvis inte, men om man inte förstår att system kan organisera sig själva så blir såklart begreppet "den osynliga handen" helt obegripligt, eftersom det då måste vara en faktisk "osynlig hand" som arbetar.

Att man kan bygga ett system som får ett positivt utfall, utan att någon styr utfallet från toppen är alltså för många socialister obegripligt. En person som inte förstår självorganiserande system kommer vara för centralstyrning och för att staten och politiker bestämmer så mycket som möjligt. Ett exmpel på detta är Lars Ohlys motstånd mot friskolor. Han anser att friskolor inte medför nåt bra, utan att skolan skall vara helt kommunal, och mångfalden skall styras från toppen av politiker, och att en skola som inte styrs av politikerna måste vara dålig för vissa elever. Han förstår helt enkelt inte hur man kan få ett bra utfall, utan att det sittet nån i mitten och bestämmer att det skall bli ett bra utfall. Lars Ohly begriper inte att självorganiserande system kan fungera. Samtidigt tror han att centralstyrning kan bryta ner hierarkier och byråkrati, vilket ju bara är skrattretande naivt.

Både kommunister och kreationister kan inte föreställa sig en verklighet som fungerar om inte nån sitter i mitten och bestämmer att den skall fungera. Och eftersom hela syftet och poängen med liberalismen är att ingen skall sitta i mitten och bestämma om det inte absolut behövs, så är det inte så konstigt att både kreationister och kommunister hatar frihet. Man tror att frihet kommer förstöra allt som är bra, eftersom bara central auktoritet kan bestämma att allt skall vara bra. (Dom socialister som inte tror detta är vanligen anarkister, kan påpekas).