Det här började som en kort kommentar till en artikel av Erik Laakso. Men innan jag tryckte på sänd så blev det så långt att det får bli en bloggpost.
Ett litet parti måste skaffa sig profilfrågor för att få en väljarbas. Men när dom har blivit stora så räcker inte profilfrågorna längre. Skall partiet ta många röster, så måste man attrahera många, och då måste man ligga i mitten av det politiska spektrumet, och prata breda frågor. Klamrar man sig fast vi profilfrågorna, så sätter man ett tak på hur stort man kan bli, precis som ett parti på tillbakagång dömer sig till undergång om man försöker attrahera alla. Så fungerar politik i medelklassens västvärld.
Det här har Fredrik Reinfeldt förstått, och det var därför socialdemokraterna förlorade.
Socialdemokratin var möjligen ett profilparti för hundra år sedan. Men sedan fick vi demokrati i det här landet, och socialdemokraterna fick maktvittring och omedelbart förvandlades dom till ett mittenparti, utan att egentligen någonsin försöka införa socialism. Folkhemmet var en lätt nationalistisk, lätt socialistisk och väldigt kapitalistisk mittendröm. Men tiden gick, och det politiska spektrat blev allt smalare. Extrema ideologier har prövats förlorat och marginaliserats. Men socialdemokratin står kvar på samma plats, med en folkhemsdröm och en socialistisk retorik som ser allt mer vänster ut ju smalare det politiska spektrat blir. Och som konsekvens har deras väljarunderlag sakta krympt.
Moderaterna har under 80 och 90-talet mestadels varit ett skattesänkarparti. Det är en profilfråga som heter duga, folk vill i allmänhet ha lägre skatt. Men svenskar vill också ha social trygghet och andra mittenmysigheter, och om man håller sig fast vid den trygga skattesänkarrinken så kan man aldrig ta sig in i mitten på planen.
Så anledningen till den borgerliga vinsten kan enklast sammanfattas med att Reinfeldt klippte snöret till de nyliberala skattesänkarideologerna och steg in i mitten, medans Göran Persson desperat försökte hålla fast socialdemokraterna i sin folkhemsmyt. Steget mot mitten stack hål på sossarnas favoritargument, att moderaterna är onda egoistiska människor som äter barn. Dessutom framstod alliansen som en trovärdig regering, medans Göran Persson närmast verkade medvetet begå självmord när han envist hävdade att han vill ha en ren sosseregering, fast miljöpartiet krävde ministerpost. Att skylla på "splittringar" inom borgerligheten fungerade inte längre. Men denna täta allians hade aldrig fungerat med det gamla moderata skattesänkarpartiet. Alliansen blev möjlig tack vare nya moderaternas steg mot mitten.
Socialdemokrater verkar förtjusta i att hävda att dom förlorade för att alliansen lyckades slå dom på det område där sossarna brukar vara bäst: Jobben. Men det där luktar undanflykt. Sossarna har nästan alltid hanterat jobbfrågan precis som dom gjorde nu. Genom att åtgärder och bidrag, och borgerligheten har klagat på detta. Det fanns ingen egentlig skillnad där. Möjligtvis var skillnaden att det den här gången blev alldeles uppenbart att sossarna inte hade några svar och faktiskt inte vet hur man skall skapa jobb (eller jo, dom vet, dom vill bara inte). Och jag kan inte se annat än att det blev uppenbart för att dom vanliga undanflykterna om en splittrad ondskefull borgerlighet som vill låta dina barn svälta inte längre fungerade.
Hela valrörelsen tycks kunna kokas ner till denna grund: Moderaterna klev in i mitten, fick över några procentenheter från sossarna och vann.
Socialdemokraternas framtid
Den här slitningen mellan förankringen i socialism och verkligheten har varit tydlig i socialdemokratin ett bra tag. Det är mestadels en slitning mellan en ledning som vet vilken politik man måste föra i praktiken, och gräsrötter som fortfarande tror på dom socialistiska flosklerna och slagorden.
Göran Persson var en duktig ledare genom att han lyckades överbrygga och hålla ihop gapet. Men därmed var han också stoppklossen för en förändring, och en direkt orsak till förlusten. Och ju längre valrörelsen gick, desto mer framstod han som desperat fastklamrande vid ett svunnet femtiotal.
Att Persson nu slutar, samtidigt som man har förlorat ett val i en ekonomisk uppgång kommer, tror jag, göra den här ställningen ohållbar. Partiet måste antingen bli ett mittenparti eller ett vänsterparti, för det finns ingen som kan hålla ihop båda fraktionerna längre.
Det är inte så troligt att socialdemokratin tar ett steg åt vänster och åter börjar omfamna socialismen. Jag ser en del gräsrötter och bloggar som försöker åstadkomma detta, men folk i partiledningen tycks inte som försöka göra detta, åtmisntonde syns det inte utåt. Partiledningen vet att en sådan rörelse skulle omedelbart och för evigt marginalisera socialdemokratin.
Vad som istället kommer hända beror på den nya partiledaren. En svag ledare kommer inte kunna skapa en ändring i riktningen, och kommer istället vara fortsätta att försöka överbrygga gapet. Det kommer leda till en långsam och plågsam marginalisering när partiets handlingsförlamning blir allt mer uppenbar. Nästa val kommer man då förlora stort.
En stark ledare kommer istället att ställa sig upp i talarstolen och peka med hela den retoriska floskelhanden åt mitten. Varför krävs det en stark ledare för det? Är det för att gräsrötterna inte kommer att hänga med? Nejdå, dom kommer troget följa partiledaren dit hon (eller kanske han) går. Nej, problemet är att för att åstadkomma detta måste man ta en fajt med facket. Och det är ingen liten fajt. Facket har länge totalt styrt socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik, och styrt den stenhårt mot allt mer bidrag, allt mer marginalisering och allt större hinder för att ta sig in på jobbmarknaden. Sossarna behöver en stark ledare, som kan säga nej till facket, även när dom hotar att dra in sina mutpengar.
Men trots detta är det där mina pengar ligger. Kanske redan i vår, om inte så om ett par år, så kommer socialdemokraterna att bli ett mittenparti i Tony Blairs anda. Man slutar hacka på friskolor, man lägger ner urkorkade idéer som stopplagar och friår, man erkänner att det är bättre med jobb än bidrag och för en politik som är konsekvent med det. När det sker kommer det också ske massavhopp, kanske till vänsterpartiet som kommer ta en snabbt steg åt höger för att fånga upp socialdemokratiskt lagda väljare. Och det kommer att bli ett ramaskri från facket, som antingen kommer att tillslut resignera eftersom nu verken sossarna eller alliansen tänker genomföra LOs antijobbpolitik, eller kommer i ett sista desperat ryck gå ut i storstrejk för att fälla alliansregeringen innan sossarna hinner bli klara med förändringen mot mitten.
Om dessa "nya socialdemokrater" återfår makten 2010 så kommer vi inte se annat än små ändringar från den politik alliansen nu har riktat in Sverige på. I princip har Sverige då två stora mittenpartier, som drar ut ungefär samma håll, och småpartierna kommer fungera som möjligheter för folket att styra inriktningen i mer detalj. Och det är nog en rätt bra situation för Svensk politik.
Kanske intressanta bloggar om: politik, eftervalsanalys, socialdemokraterna, nya moderaterna
2006-10-13
Om folkpartiets statsråd
Det är mycket nu. Kort sagt jobbar jag ett och ett halvt jobb, och det är därför jag inte har bloggat nåt här på ett tag. Det kommer fortsätta vara så resten av året, ser det ut som. Men nu har jag iaf äntligen tagit mig tid att skriva lite om den nya regeringen. Det kommer mera om det under helgen.
Kanske intressanta bloggar om: politik, regeringen
Kanske intressanta bloggar om: politik, regeringen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
