Lennart Regebro

Splittringen i vänsterpartiet har varit uppenbar länge. Jag har varit förvånad över att partiet inte har splittrats, som vänsterpartier brukar, men jag har nu insett varför.

Vänsterns historia, och inte bara här i Sverige, är en lång rad med partisplittringar. Alla socialistiska partier i Sverige är idag någon slags rest av ett parti som bildades genom att en grupp hoppade av ett annat parti. Dom här splittringarna händer genom en enkel mekanism som är oundviklig inom socialismen: Ideologins krock med verkligheten.

Socialismen lockar till sig anhängare på många olika sätt, genom att vara en vacker teori, genom att erbjuda ett enkelt svar på alla frågor (det är kapitalismens fel), och genom samma gemenskapskänsla som alla politiska rörelser erbjuder. Men problemet är att socialism helt enkelt inte fungerar. Socialistiska rörelser, och i synnerhet dom som bygger på Marx, har en tendens till att ha en snyggt uppbyggd teorivärld utan någon likhet med verkligheten. I alla större socialistiska rörelser kommer därför två falanger uppstå. En falang som är beredd att rucka lite på ideologin för att tillmötesgå verkligheten, och en som dogmatiskt klamrar sig fast vid en idealistisk och helt felaktig världsbild.

Alla splittringar inom vänstern, förutom möjligen den första, när socialdemokraterna splittrades i frågan om ryska revolutionen, och denna sista inom vänsterpartiet följer denna modell; Konflikten mellan ideologer och realister ställs på sin spets, och idealisterna hoppar av och bildar ett nytt parti. Och där har vi en av dom stora skillnaderna i dagens konflikt: Realisterna är i minoritet. Ganska rejäl minoritet också. Det är en följdeffekt av kommunismens fall. När Gudrun Schyman packade undan kommunismen i en låda, så blev vänsterpartiet ideologiskt odistinkt från socialdemokraterna. Det gav vänsterpartiet massor av röster, men det innebar också att den enda skillnaden var att vänsterpartiet var något mindre realistiskt i sin politik än socialdemokraterna. I praktiken var dom socialdemokrater, och tyckte samma saker som gräsrötterna i sossarna. Nu när kommunisterna har tagit makten i partiet igen, finns det inte så många socialdemokrater i partiet. För dom är ju medlemmar i socialdemokraterna. Dom enda som finns är den lilla grupp som var radikala när dom gick med, men faktiskt ändrade åsikt efter kommunismens fall. Och dom är inte många. Dessutom kan dom följa Gudrun Schyman till hennes nya parti eller få utlopp för sina åsikter igenom Vägval Vänster.

Men när Ohly nu tar till strid mot realisterna, då jublar kongressen. Och därmed är realismen inom vänsterpartiet med största sannolikhet helt död. Ideologer kan bilda ett nytt parti på få medlemmar. Dom hindras inte av sådana trivialiteter som att ett nytt smurfparti inte har en realistisk chans att komma in i riksdagen. Men realister hindras av sånt. Dom är inte intresserade av att sitta i en liten klubb för intern beundran, dom vill påverka verkligheten. Så istället hoppar dom av en och en. Antingen till andra partier, eller för att helt ge upp politiken.

Vänsterpartiet kommer inte splittras. Dom kommer bara tappa alla dom medlemmar som har någon som helst verklighetskontakt.



ps. Jo, jag vet. När Kommunistisk Ungdom bildades var det realisterna som var minoritet och bildade en ny organisation. Men det var ju bara en sidoeffekt av moderpartiets splittring, så det räknas inte riktigt. ;-) ds.