Det här började som en kort kommentar till en artikel av Erik Laakso. Men innan jag tryckte på sänd så blev det så långt att det får bli en bloggpost.
Ett litet parti måste skaffa sig profilfrågor för att få en väljarbas. Men när dom har blivit stora så räcker inte profilfrågorna längre. Skall partiet ta många röster, så måste man attrahera många, och då måste man ligga i mitten av det politiska spektrumet, och prata breda frågor. Klamrar man sig fast vi profilfrågorna, så sätter man ett tak på hur stort man kan bli, precis som ett parti på tillbakagång dömer sig till undergång om man försöker attrahera alla. Så fungerar politik i medelklassens västvärld.
Det här har Fredrik Reinfeldt förstått, och det var därför socialdemokraterna förlorade.
Socialdemokratin var möjligen ett profilparti för hundra år sedan. Men sedan fick vi demokrati i det här landet, och socialdemokraterna fick maktvittring och omedelbart förvandlades dom till ett mittenparti, utan att egentligen någonsin försöka införa socialism. Folkhemmet var en lätt nationalistisk, lätt socialistisk och väldigt kapitalistisk mittendröm. Men tiden gick, och det politiska spektrat blev allt smalare. Extrema ideologier har prövats förlorat och marginaliserats. Men socialdemokratin står kvar på samma plats, med en folkhemsdröm och en socialistisk retorik som ser allt mer vänster ut ju smalare det politiska spektrat blir. Och som konsekvens har deras väljarunderlag sakta krympt.
Moderaterna har under 80 och 90-talet mestadels varit ett skattesänkarparti. Det är en profilfråga som heter duga, folk vill i allmänhet ha lägre skatt. Men svenskar vill också ha social trygghet och andra mittenmysigheter, och om man håller sig fast vid den trygga skattesänkarrinken så kan man aldrig ta sig in i mitten på planen.
Så anledningen till den borgerliga vinsten kan enklast sammanfattas med att Reinfeldt klippte snöret till de nyliberala skattesänkarideologerna och steg in i mitten, medans Göran Persson desperat försökte hålla fast socialdemokraterna i sin folkhemsmyt. Steget mot mitten stack hål på sossarnas favoritargument, att moderaterna är onda egoistiska människor som äter barn. Dessutom framstod alliansen som en trovärdig regering, medans Göran Persson närmast verkade medvetet begå självmord när han envist hävdade att han vill ha en ren sosseregering, fast miljöpartiet krävde ministerpost. Att skylla på "splittringar" inom borgerligheten fungerade inte längre. Men denna täta allians hade aldrig fungerat med det gamla moderata skattesänkarpartiet. Alliansen blev möjlig tack vare nya moderaternas steg mot mitten.
Socialdemokrater verkar förtjusta i att hävda att dom förlorade för att alliansen lyckades slå dom på det område där sossarna brukar vara bäst: Jobben. Men det där luktar undanflykt. Sossarna har nästan alltid hanterat jobbfrågan precis som dom gjorde nu. Genom att åtgärder och bidrag, och borgerligheten har klagat på detta. Det fanns ingen egentlig skillnad där. Möjligtvis var skillnaden att det den här gången blev alldeles uppenbart att sossarna inte hade några svar och faktiskt inte vet hur man skall skapa jobb (eller jo, dom vet, dom vill bara inte). Och jag kan inte se annat än att det blev uppenbart för att dom vanliga undanflykterna om en splittrad ondskefull borgerlighet som vill låta dina barn svälta inte längre fungerade.
Hela valrörelsen tycks kunna kokas ner till denna grund: Moderaterna klev in i mitten, fick över några procentenheter från sossarna och vann.
Socialdemokraternas framtid
Den här slitningen mellan förankringen i socialism och verkligheten har varit tydlig i socialdemokratin ett bra tag. Det är mestadels en slitning mellan en ledning som vet vilken politik man måste föra i praktiken, och gräsrötter som fortfarande tror på dom socialistiska flosklerna och slagorden.
Göran Persson var en duktig ledare genom att han lyckades överbrygga och hålla ihop gapet. Men därmed var han också stoppklossen för en förändring, och en direkt orsak till förlusten. Och ju längre valrörelsen gick, desto mer framstod han som desperat fastklamrande vid ett svunnet femtiotal.
Att Persson nu slutar, samtidigt som man har förlorat ett val i en ekonomisk uppgång kommer, tror jag, göra den här ställningen ohållbar. Partiet måste antingen bli ett mittenparti eller ett vänsterparti, för det finns ingen som kan hålla ihop båda fraktionerna längre.
Det är inte så troligt att socialdemokratin tar ett steg åt vänster och åter börjar omfamna socialismen. Jag ser en del gräsrötter och bloggar som försöker åstadkomma detta, men folk i partiledningen tycks inte som försöka göra detta, åtmisntonde syns det inte utåt. Partiledningen vet att en sådan rörelse skulle omedelbart och för evigt marginalisera socialdemokratin.
Vad som istället kommer hända beror på den nya partiledaren. En svag ledare kommer inte kunna skapa en ändring i riktningen, och kommer istället vara fortsätta att försöka överbrygga gapet. Det kommer leda till en långsam och plågsam marginalisering när partiets handlingsförlamning blir allt mer uppenbar. Nästa val kommer man då förlora stort.
En stark ledare kommer istället att ställa sig upp i talarstolen och peka med hela den retoriska floskelhanden åt mitten. Varför krävs det en stark ledare för det? Är det för att gräsrötterna inte kommer att hänga med? Nejdå, dom kommer troget följa partiledaren dit hon (eller kanske han) går. Nej, problemet är att för att åstadkomma detta måste man ta en fajt med facket. Och det är ingen liten fajt. Facket har länge totalt styrt socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik, och styrt den stenhårt mot allt mer bidrag, allt mer marginalisering och allt större hinder för att ta sig in på jobbmarknaden. Sossarna behöver en stark ledare, som kan säga nej till facket, även när dom hotar att dra in sina mutpengar.
Men trots detta är det där mina pengar ligger. Kanske redan i vår, om inte så om ett par år, så kommer socialdemokraterna att bli ett mittenparti i Tony Blairs anda. Man slutar hacka på friskolor, man lägger ner urkorkade idéer som stopplagar och friår, man erkänner att det är bättre med jobb än bidrag och för en politik som är konsekvent med det. När det sker kommer det också ske massavhopp, kanske till vänsterpartiet som kommer ta en snabbt steg åt höger för att fånga upp socialdemokratiskt lagda väljare. Och det kommer att bli ett ramaskri från facket, som antingen kommer att tillslut resignera eftersom nu verken sossarna eller alliansen tänker genomföra LOs antijobbpolitik, eller kommer i ett sista desperat ryck gå ut i storstrejk för att fälla alliansregeringen innan sossarna hinner bli klara med förändringen mot mitten.
Om dessa "nya socialdemokrater" återfår makten 2010 så kommer vi inte se annat än små ändringar från den politik alliansen nu har riktat in Sverige på. I princip har Sverige då två stora mittenpartier, som drar ut ungefär samma håll, och småpartierna kommer fungera som möjligheter för folket att styra inriktningen i mer detalj. Och det är nog en rätt bra situation för Svensk politik.
Kanske intressanta bloggar om: politik, eftervalsanalys, socialdemokraterna, nya moderaterna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
18 kommentarer:
Om man är konspiratoriskt lagd, skulle man kunna fundera på om Persson valde att förlora valet för att borgarna skulle vara de som blev tvungna att ta fajten med LO.
Det tror jag inte. Han verkade uppgiven, och jag tror att han hade forlorat hoppet om att vinna valet i slutet av valrörelsen. Uppgivenheten verkar ha karaktäriserat hela socialdemokratin vid det laget. Om den började hos toppen eller hos gräsrötterna vet jag inte. Kanske är det en så enkel sak som att han tröttnade på att förlora vareviga debatt mot Reinfeldt.
Men att han skulle ha förlorat med vilje har jag svårt att tro. Göran hade säkert velat avgå som statsminister. Han hade då framstått som den sista riktiga socialdemokraten, och dom som kommer efter hade sett ut som om dom förstörde partiet, och han hade lyckats i sitt mål att bli en av dom stora socialdemokratiska historiska ledarna. Man hade andäktigt pratat om Hansson, Erlander och Persson som dom stora folkfädrerna.
Han kan nog framställa sig som detta om han spelar sina kort väl, men risken är stor att han kommer att framstå som den som hindrade sossarna att ta steget in i framtiden. Störst chans har han att framstå som Stor Ledare om nästa ledare är svag. Min gissning är att han kommer pusha fram nån som inte kommer att göra nånting, som sedan avgår om två år för att han inte "har stöd hos medlemmarna".
Jag vet inget om olika personer i sossarna för att gissa på vem det skulle vara.
Jag tror inte de är så konspiratoriskt lagda, faktiskt. Det här är ju faktiskt inget unikt skeende.
Socialdemokratin i både Norge och Danmark har fått vandra vägen mot mitten och mot en lång tid i opposition. Jag ser inte varför samma process inte skulle ske i Sverige.
För tjugo år sedan var ju både S i Norge och Danmark där S i Sverige befann sig i förra valet. Man var det enda reella regeringspartiet medan oppositionen var liten och hankade sig fram på marginella profilfrågor.
När oppositionen klev in mot mitten med Kristelig folkeparti i t.ex. Norge i spetsen så ersattes Brundtland med en Bondevik, och så förblev det i många år. Under senare partiledare så cementerades norska S i opposition och det är egentligen först nu som partiet kommit tillbaka - och det beror främst på att de övergivit tanken på enpartiregeringar.
Man skulle väl kunna säga att eftersom (s) inte tog fajten med LO så hade de ett program som de inte kunde vinna valet på. Det var internt omöjligt att hantera frågan och blev då externt omöjligt att vinna valet. Ingen konspiration behövs.
Plus att ingen till höger om sossarna ville regera med dem på några villkor.
Intressant analys,
Jag delar din uppfattning om socialdemokraterna. Däremot tror jag att förvandlingsnumret till "nya socialdemokraterna" blir mycket svårt och smärtsamt. De kommer att förlora väljare vare sig de går åt höger eller vänster. Mycket hänger på den nya ledarens framtoning och retoriska förmåga.
Slutligen, vem ska s regera tillsammans med, om de går åt mitten? Vänster och miljöpartiet måste också göra en ansiktslyftning, för att kunna agera stödpartier.
Vänsterpartiet har ju redan genomgått sin kris, efter att deras Starke Ledare, Gudrun Schyman, blev avsatt. Hos V förlorade verkligheten den striden, och man har blivit en socialistisk slagordsmaskin med orimliga och verklighetsfrämmande krav. Frågan är om en lockande druvklase med väljare kan få dom att släppa det kommunistiska oket och bli socialdemokrater igen. Förhoppningsvis inte. :) Det kommer aldrig ske under Ohly, det är iaf klart.
Miljöpartiet är i en annan sits, för dom har inte en socialistisk ryggsäck. Medlemmarna är ofta antingen socialister eller så har dom en socialistisk världsbild, men eftersom myten om dom är att dom är ett mittenparti har dom inga problem med att faktiskt bli ett. Miljöpartiet har ju till exempel släppt kritiken mot friskolor, och gjort andra utspel och samarbeten över blockgränsen. Man kan vara mindre dogmatiska, helt enkelt.
Jag håller med om det mesta, fast är det inte Reinfeldts parti som är New Labour?
Man kan dock notera att efter Clintons lyckade triangulering så följde inte Bush efter med en supertriangulering i valet efter. Det kan bli för trångt i mitten ibland.
Det där var ett märkligt användande av ordet "triangulera", men du verkar mena "gå mot mitten". Och faktum är att Bush vann just på att dra republikanerna mot mitten med "compassionate conservatism".
Extrem blev han enbart efter 9/11, och Demokraterna förlorade helt och hållet på att vara ännu extremare än Bush. Hela den demokratiska attityden med att Bush är djävulens avföda och antingen hatar du honom eller så älskar du honom, drev amerikanska folket in i Bushs armar.
Nej, moderaterna är inte New Labour, men dom har gjort en liknande sak som New Labour gjorde, ja. Och nu måste Sossarna göra det också, precis som Tories behöver. Folk är i demokratier sällan speciellt extrema, och röstar bara på extrema partier om det inte finns några konkreta och reella mittenval. Här i Frankrike är situationen sådan. Här kan man välja på halvgalna sossar och maktgalna konservativa, medans ingen vågar göra det som måste göras för att fixa ekonomin. Resultatet är att folk röstar på Front National i ren protest.
"Halvgalna sossar" och "maktgalna" högerpolitiker i Frankrike och att folk röstar på FN i ren protest är väl en ganska slarvig analys i ett annars intressant samtal.
Socialdemokraterna i Sverige har alltid legat längre till höger än de norska. Att de norska gått kräftgång har mer att göra med radikalitet och konkurrens från SV. Men det är helt rätt att det är uppgivandet av enpartiidéen som gett den norska socialdemokratin regeringsmakten.
Jag tror inte att socialdemokratin i första hand går mer mot mitten (det är ärligt talat svårt :-)) men däremot tror jag att såväl mp som v kan dra mot mitten för att stötta upp SAP. Med en annan ledare än Persson kanske ett samarbete med åtminstone mp är möjligt - något som öppnar för enmajoritetsregering även till vänster.
Reinfeldt har haft svårt med sin mittenförskjutning. Historiskt har borgerliga partier i Europa gått mot mitten sedan början av 1900-talet - men Reinfeldt snabba förflyttning har lämnat en del personer kvar på perrongen. Jag tror inte de kommer att acceptera det.
SD kan växa i vakuumet på högersidan, men kanske farligare, vi kan få ett riktigt missnöjesparti typ ND igen. De kan ta tillräckligt många röster för att försätta svensk politik i limbo. Det oroar mig.
En analys av fransk politik gjord i en mening kan knappast vara annat än "slarvig". Det innebär inte att den inte är i stort sett korrekt. ;) Skall man diskutera det mer i detalj så får det nog bli nån annanstans. :)
Att socialdemokraterna kan gå mot mitten torde vara uppenbart för alla utom stalinister eller nynazister. ;) Om dom gör det eller inte får vi se.
Din kommentar om SD grundar sig på en felaktig endimensionell bild av politiken. Men det "höger", "vänster" och "mitten" som jag pratar om är ekonomiskt, och där är SD på inget som helst sätt mer höger än gamla M var. Att dom nyliberaler inom M som känner sig lämnade kvar på perongen av nya moderaterna skulle gå till SD är ett rent urlöjligt påstående.
Nejnej, jag menar inte att de moderater inom partiet som är lämnade på perrongen skulle gå till SD. (Men något "urlöjligt påstående" är det inte - ta en titt på f d moderater i skåne så ser du attf lera gått just till SD eller motsvarande). Det tror inte jag heller. Men moderaternas förskjutning öppnar upp ett möjligheternas fönster till höger om moderaterna (och jag talar om den v-h-skala som används inom samhällsvetenskap) där ett sådant parti kan vinna nya väljare.
Jag tycker det är lite tråkigt att du verkar så låst i ditt svar. Raljanta kommentarer av typen "Att socialdemokraterna kan gå mot mitten torde vara uppenbart för alla utom stalinister eller nynazister" befordrar inget bra samtal. SAP har redan gått mot mitten, det har blivit ett problem för väljarna i deras val.
Du är alltså inte alls bekymrad för att vi får ett riktigt missnöjesparti som verkligen hotar balansen i den svenska politiken? Jag menar allvar och vill inte ha någon raljant kommentar - jag vill ha din uppriktiga mening.
Om en samhällsvetare använder en vänster-högerskala bör han bli av med sitt jobb.
"SAP har redan gått mot mitten, det har blivit ett problem för väljarna i deras val."
Du ignorerar i ditt svar på min artikel, hela artikeln. DET befordrar inget bra samtal, och är grunden till det du finner ett "raljant svar". Ja, SAP har gått mot mitten. Det gjorde dom när dom fick makten på 30-talet. Sedan dess gled dom lite vänster under 70-talet och sedan tillbaka under 80-talet igen. Det är det hela. Om du i dina svar utgår från att detta är fel utan att först argumentera för den ståndpunkten så kommer vi ingen vart.
"Du är alltså inte alls bekymrad för att vi får ett riktigt missnöjesparti som verkligen hotar balansen i den svenska politiken?"
Det finns en stor risk att SD tar sig in i riksdagen nästa val, och en liten risk att det resulterar i att inget av blocken får en majoritetsregering. Om det blir så är det ett problem, men det är en rätt liten risk och ett rätt litet problem jämfört med andra problem i Sverige. Så kort sagt: Nej, jag är inte speciellt bekymrad för det.
Tråkig ton du har.
Jag ignorerar inte din artikel och fr a inte debatten i kommentarerna. Tvärtom, vilket jag också markerade. Men du vill inte ha en diskussion utan bara bekräftelse.
Vi är uppenbart alldeles för långt ifrån varandra för att ett samtal skall vara möjligt.
Om vi är för lång ifrån varandra för att föra en debatt lär vi knappast få reda på förrän du faktiskt försöker. Jag har förklarat varför socialdemokraterna inte är i mitten, och varför dom måste dit i artikeln. Du kan inte då komma och föra en debatt med utgångspunkten att dom är i mitten och borde bli vänster, utan att först argumentera för den ståndunkten. Så enkelt är det.
Och ja, att kräva att du har argument för det du säger är en tråkig ton. Jag vet. Men det är nödvändigt för att föra en saklig debatt.
Jag borde inte skriva mer för du vill inte föra en debatt, men eftersom jag är en rationell människa som vill nå fram i dialogen även om det visar sig att man bara blir ense om att man är oense så gör jag det i alla fall.
Du ger faktiskt inte ett enda argument för att SAP "måste" till mitten. Du gör en analys som innebär att de annars kommer att marginaliseras, men att kravet är en stark ledare om det skall lyckas. Problemet är att SAP redan gått långt mot mitten och i sin kompromiss med medelklassen också vunnit stora delar av den för sin sak. Jag har aldrig hävdat att SAP "borde bli" till vänster. De orden lägger du i min mun. Det är inte den relevanta frågan, istället är frågan med vilken grupp man skall göra den klasskompromiss som man gjorde med medelklassen i början av 1960-talet.
Men du verkar så fast i frågan om ledarskap, "socialistiska floskler" och "kampen med facket" att du inte kan se lite nyktert på situationen. Den norska socialdemokratin (som diskuteras i kommentarerna) har alltid varit med till vänster, därför har de också kunnat gå mot mitten, ssk som SV har funnits till vänster.
Det jag ville diskutera var just hur samarbetet inom vänsterblocket kommer att påverka SAP (jag tror på en öppning mot mp som en kompensatorisk åtgärd) samt hur moderaternas mittenförskjutning (som är ännu ett steg i de borgerligas mittenförskjutning sedan tidigt 1900-tal) påverkar möjligheten av nya högerpartier.
Jag ville att du skulle föra resonemangen vidare och jag hade fräckheten att säga att jag inte trodde på en ytterligare mittenförskjutning hos SAP (något som du som sagt inte ger något argument för). Mitt argument var att SAP redan gått så långt mot mitten som man kan i nuläget.
Du säger att du tror att det blir en mittenförskjutning eftersom SAP annars blir marginaliserat. Det är ett teleologiskt resonemang som man kan anlägga på förfluten tid, och det kräver en aktör med intentioner som förmår implementera sin egen verklighetsbild på en hel folkrörelse.
Jag tror inte på ditt scenario men du får gärna satsa en hundring.
Skulle du nu kunna gå i diskussion om de frågor jag förde fram i min första kommentar?
Redan första stycket förklarar varför sossarna måste gå mot mitten eller marginaliseras. Man kan inte föra en verklighetsfrånvänd politik ute på kanterna och förbli ett stort parti i någon västerländsk demokrati. Det torde vara rätt självklart, egentligen, även om man ignorerar det faktum att maktövertagande av den typ vi nu har sätt nästan alltid innebär just att man rör sig mot mitten.
Du får görna förklara hur detta på nåt som helst sätt skulle kunna missförstås för att vara teleologiskt. Det hade varit intressant att höra ditt resoenmang där.
"Problemet är att SAP redan gått långt mot mitten och i sin kompromiss med medelklassen också vunnit stora delar av den för sin sak."
Det här är också redan besvarat.
"Det är inte den relevanta frågan, istället är frågan med vilken grupp man skall göra den klasskompromiss som man gjorde med medelklassen i början av 1960-talet."
Det existerar ingen grupp att göra kompromisser med idag, politiken är inte en fråga om grupper som ställs mot varandra. Frågeställningen är alltså felaktig.
"Mitt argument var att SAP redan gått så långt mot mitten som man kan i nuläget."
Då borde du väl rimligenkunna argumentera för det påståendet?
"Det kräver en aktör med intentioner som förmår implementera sin egen verklighetsbild på en hel folkrörelse."
Ja, det gör det. Men sådana aktörer har folkrörelsen i fråga haft flera av här i Sverige, som Per-Albin Hansson och Palme. Kanske Erlander var en också, och jag tror att Göran Persson hade kunnat vara en om han hade velat. Om det finns nån nu får folk som är medlemmar av partiet och känner till vad som rör sig i toppen svara på.
"Skulle du nu kunna gå i diskussion om de frågor jag förde fram i min första kommentar?"
Jag besvarade detta redan i svaret på den kommentaren.
Jag har sällan mött en person med en sådan förmåga att glida i resonemangen för att slippa utsätta sina teser för kritik samt förväxla argument med statements.
Men fortsätt du att gosa med dina vänner.
Patetiskt. Kom med argument om du har några istället för att gnälla.
Skicka en kommentar