2007-01-31

Betyg. Nu.

Mikael skriver om betyg i skolan, och hävdar att innan man kräver betyg eller skriftliga omdömen för barnen i skolorna måste man kräva det samma för folk i arbetslivet.
Innan vi börjar sätta betyg på 7-åringar, så borde vi införa betygsättning på alla arbetsplatser. Offentliga skall dessa betyg också vara. Sedan kan vi börja prata om 7-åringar. För varför skulle inte vi vuxna behöva lite riktiga incitament vi också?
Det resonemanget vore relevant om man i arbetslivet aldrig får löneförhöjningar, och inte kan arbeta sig upp i en hierarki och aldrig kan byta jobb. Kort sagt, om hur väl du utför ditt arbete inte på något sätt påverkar din lön eller ditt jobb, då hade Mikael haft en poäng.

För hur bra man är i skolan påverkar inte skolgången. När jag började skolan kunde jag läsa och skriva och räkna. Nån gång i 2:a eller 3:e klass hittade jag en bok på bibliotket som förklarade matematik från grunden och upp. Jag läste den boken tills jag inte fattade längre. Jag insåg på gymnasiet att jag under den vecka jag tragglade mig igenom den boken hade förstått hela grundskolematten. Hur påverkade det här min skolgång? Inte ett dugg. Jag behövde fortfarande sitta igenom hela första klass, fast jag inte lärde mig nånting. Jag kommer ihåg att jag älskade engelska, som vi började med i tredje klass, för att jag lärde mig nåt. Förälskelsen tog slut några år senare, när min allmänna brist på språkkänsla hann ifatt mig.

Och hur påverkade denna bristande språkkänsla min skoltid? Igen, inte alls. Jag hade franska på högstadiet. Jag var värdelös och lätt sämst i klassen. Men innebar det att jag behövde gå om franskan? Nej. Jag satt fortfarande där i klassen, och kom längre och längre efter mina klasskamrater, och fick det allt svårare att ens försöka lära mig nåt. I nionde klass hade jag ju helt gett upp, och tillbringade mina franska-lektioner på samma sätt som mina matte-lektioner: Genom att titta ut genom fönstret.

Det enda som överhuvudtaget gav mig nåt incintament var betygen. I synnerhet i nian, där jag helt plötsligt insåg att jag behövde höja mitt genomsnitt från 2,9 till 4,1 (tror jag) för att komma in på 4-årig teknisk, som det hette på den tiden. Jag satte igång att vrålplugga, och lyckades precis komma in.

Så ja, elever behöver incintament, Mikael, för till skillnad mot dom flesta vuxna som arbetar, så har dom inga incintament. Inga alls. Och betyg är dom enda incintament som är möjliga utan att radikalt bygga om hela skolsystemet från grunden. Det bör man göra (men hur man bör bygga om det är ett ämne stort nog för en annan bloggpost) men att göra det tar tid. Att införa betyg och omdömen kan man göra imorgon.

Andra bloggar om: , ,

4 kommentarer:

Mikael sa...

Hej,

Incitamenten är ju en sak. De finns i arbetslivet i form av lön, karriärmöjlighet m m. Det har du rätt i. Och jag var otydlig i min bloggpost där. Det jag menar är det viktiga för betyg i första klass är vilka sociala effekter det har. T ex har jag under min studietid extrajobbat på en bank, och när provisionsbaserad ersättning skulle införas för en del av säljare (eller, delar av lönen skulle vara provisionsbaserad) tog det hus i *. Att det dessutom skulle öppet redovisas vem som sålde mest o s v tyckte de var hemskt. Min poäng är att många vuxna reagerar på det sättet, och samtidigt tycker betyg för 7-åringar är en finfin idé.

Det du å andra sidan beskriver som ett stort problem i din bloggpost är ju skolans stelbenthet. Där har vi nog rätt liknande åsikter. Det är absurt att alla skall fram i samma fart i alla ämnen o s v. De som är lite bättre på något ämne får oftast ingen stimulans. När jag själv gick i 4:an och var framme i 6:ans mattebok sattes jag i ett rum för mig själv och förmodades undervisa mig själv helt och hållet. Mitt intresse för matematik dog relativt snabbt efter detta. Så visst, elever behöver få utvecklas i olika fart i olika ämnen. Men vad har det med betyg i första klass att göra? Jag ser inte alls någon relevant koppling där.

Dessutom, den uppsatsen jag refererade till i min bloggpost, kan framöver (verkar det som) komma fram till att tidigare betyg var just negativt för (framförallt pojkars) framtida intresse för studier och de verkade avskräckande. Så betygsförespråkarna för 6-7-åringar har en del att bevisa.

Dessutom, Björklunds argumentation att föräldrarna inte får reda på hur det går för barnen utan betyg är ju faktiskt mest strunt. Föräldrar som inte bryr sig kan säkert hävda det när ungarna är 12 och är långt efter. Men det finns inga som helst problem med samtal med föräldrar och konsekventa avstämningar, utan att behöva införa betyg för små, små, barn.

Mikael sa...

Eller, för att vara lite mindre dogmatisk...det sista där kom ut på ett märkligt sätt. Det jag försökte få fram är att de föräldrar som inte bryr sig (och således inte vet, eller påstår sig inte veta) tror jag man inte kommer åt med betyg heller. Visst, de får svårare att i efterhand konstruera historier om "jag visste inte att min son var efter", men har det någon effekt för den faktiska inlärningen?

Tyvärr är jag pessimistisk till det. Det vimlar av människor som inte borde barn, och deras engagemeng ökar (tror jag) inte av betyg.

Sen kan man hävda att man borde prova, men eftersom jag ser en del negativa aspekter med att just prova, tycker jag det är en dålig idé.

Lennart Regebro sa...

Kopplingen är att ett incintament är att få lära sig saker, och att få gå framåt,och få börja med nästa bok. Du hade lyckan att få köra slut på 5:an och 6:ans bok i 4:an. Det fick inte jag. Jag löste slut på matteboken i förväg i grundskolan. Inte fick jag börja på 2:ans övningar inte. Hade jag fått det hade det varit ett incintament.

Som det är nu så är det snarare så att man uppmuntras att INTE lära sig saker.

Dom sociala effekterna är intressantare. Men dom är till den största delen positiva. För i ett "samhälle" (som skolan är) där det inte finns några reella saker att hänga upp den sociala strukturen på, så kommer ovettiga sådana att uppstå. Det innebär att det uppstår en social kultur som struktureras upp i hierarkier baserade nästan helt på konformism. Med andra ord, man accepteras och ses som cool om man gör som alla andra gör. I amerikanska skolor (är det här fenomenet verkar starkare än i svenska skolor) så finns dock en utväg. Man isolerar sig från den huvudsakliga "ballhetskulturen" genom att bli nörd och plugga hårt och stiga i en alternativ hierarki genom att skaffa sig bra betyg. I en betyglös skola är detta en omöjlighet.

Så du gör helt rätt i att ta upp dom sociala effekterna, men du greppar inte hur den sociala strukturen ser ut i skolan nu, och varför den är helt negativ och att detta förstärks av betyglösheten.


Jag håller med om att det inte finns nån anledning att posta betygen i korridoren. Men har man någonsin gjort det? Jag fick betyg i grundskolan sammanlagt fem gånger. Ingen gång av dessa delades dom ut offentligt. Det verkar vara en "röd sill" från din sida. :)

Att betyg inte är den perfekta läsningen är uppenbart. Men i dagens skola skulle dom utan tvekan till största delen verka positivt. Och dom kan, som sagt, införas imorgon.

Vi måste..eller vadå bi, för den delen. NI, och då menar jag svenskar i gemen, måste vara så jävla rädda för att säga att det är BRA att vara smartare och kunnigare än andra.

Jöns sa...

På företaget jag jobbar på får man betyg en gång om året, i december. Betyget används sedan för bonus, lönesättning m.m.