Det har kommit en uppföljare till Hans Roslings fantastiska video från förra året. (Se den från förra året först om ni inte redan har sett den).
Hans Roslings storhet ligger inte i att han har rätt. Den ligger i hur extremt pedagogiskt han förklarar VARFÖR han har rätt. Det här årets presentation bidrar framförallt med hans ytterst pedagogiska lista över mål och medel. Han har listat utvecklingens mål och medel, och talat om vilka han tycker är viktigast som mål och som medel. Och resultatet är det här:
Och jag tror han här pekar på en anledning till att vänstern motarbetar förbättringar i tredje världen. Man ser (helt riktigt) inte rikedom som ett mål. Men man fattar inte att det är det bästa medlet att nå dom mål man faktiskt har. Jag tror det grundar sig i vänsterns vanliga sammanblandning av mål och medel. Vänstern måste förstå att man inte kan förbättra världen genom att bra tycka att det skall bli bättre. Nåt måste göras. Man måste också förstå att det bästa sättet att förbättra världen är att göra fattiga länder rikare och därmed ge dom en praktisk frihet att göra det som är bäst för dom själva.
Men hur man skall få vänstern att fatta det vet jag inte.
Kanske intressanta bloggar om: politik, inbördeskrig, fattigdom, hans rosling
2007-06-27
2007-06-21
Ayn Rand? Nej, Adam Smith!
Johan Norberg tycker att Argentinas korkade energipolitik är bevis på att Ayn Rand hade rätt. Jag tycker att cred bör gå till rätt person: Adam Smith. Det var trots allt från honom som Aynd Rand och alla andra marknadsliberaler sedan slutet på 1700-talet har fått sin marknadsliberalism, direkt eller indirekt.
När man pratar om Ayn Rands idéer skall man väl ändå prata om det HON bidrog med. Vilket är sådana fantastiska idéer som att det finns objektivt god och objektivt dålig konst, och andra totala dumheter.
Och det är sånt som får mig att ruttna på Ayn Rand: Hennes försvarare är fanatiska, blinda och har en tendens till att beskriva Ayn Rand som Godhetens Ursprung, när hon i själva verket bidrog med extremt lite vettigt filosofiskt eller ideologiskt. Det bästa man kan säga om Ayn Rand är väl att hon gör fanatiska nyliberaler av människor som annars hade blivit fanatiska marxister, om dom bara hade råkat läsa Marx först. Och Marx är värre, eftersom han förklarar att man skall använda våld för att genomföra hans idéer.
Kan ni inte bli fanatiska över nån som har RÄTT? Nejvisstnej, en skribent som har rätt BEHÖVER man inte vara fanatisk om. Fanatismen behövs ju bara när dom har fel.
Kanske intressanta bloggar om: politik, ekonomi, liberalism, ayn rand, ideologi
När man pratar om Ayn Rands idéer skall man väl ändå prata om det HON bidrog med. Vilket är sådana fantastiska idéer som att det finns objektivt god och objektivt dålig konst, och andra totala dumheter.
Och det är sånt som får mig att ruttna på Ayn Rand: Hennes försvarare är fanatiska, blinda och har en tendens till att beskriva Ayn Rand som Godhetens Ursprung, när hon i själva verket bidrog med extremt lite vettigt filosofiskt eller ideologiskt. Det bästa man kan säga om Ayn Rand är väl att hon gör fanatiska nyliberaler av människor som annars hade blivit fanatiska marxister, om dom bara hade råkat läsa Marx först. Och Marx är värre, eftersom han förklarar att man skall använda våld för att genomföra hans idéer.
Kan ni inte bli fanatiska över nån som har RÄTT? Nejvisstnej, en skribent som har rätt BEHÖVER man inte vara fanatisk om. Fanatismen behövs ju bara när dom har fel.
Kanske intressanta bloggar om: politik, ekonomi, liberalism, ayn rand, ideologi
2007-06-19
Vad orsakar fattigdom? Del 2: Inbördeskrig
För att komma upp med en teori om vad som orsakar fattigdom kan man titta på dom fattigaste länderna. För att få ett mer användbart mått har jag inte använt mig av det rent ekonomiska måttet BNI, utan tittat på FN's Human Development Index. Det är ett mått på levnadsstandard, mer än bara inkomst, och är därför intressantare. Låt oss titta lite snabbt på den moderna historien för dom länder som kommer längst ner på listan:
Plats 168: Mozambique
Mozambique var Marxist-Leninistiskt fram till 1989. Inbördeskrig fram till 1992. Har numera en stark ekonomisk tillväxt efter att man har så smått börjat liberalisera ekonomin efter 1994 (man tillhör dock fortfarande den ofriaste tredjedelen i världen, så det är ingen nyliberalism det är frågan om direkt).
Plats 169: Burundi
Från självständigheten fram till 2002 drabbat av inbördeskrig och etniska konflikter mellan Hutuer och Tutsis. Hundratusentals (kanske totalt så många som en halv miljon) har dött av dessa konflikter och etniska rensningar sedan självständigheten.
Plats 170: Etiopien
Ethiopien, som aldrig har varit kolonialiserat (det var DEN teorin om fattigdomens orsaker) blev
Marxist-Leninistiskt efter en kupp 1974. Efter en period av "röd terror" som bland annat orsakade den välkända massvälten i Etiopien, och därmed gav oss Live Aid, så blev han avsatt 1991 av EPRDF, en annan socialistisk grupp. Man har sedan mitten på 90-talet krigat till och från med Eritrea.
Plats 171: Tchad
Pågående inbördeskrig sedan 2005. Chad har varit i mer eller mindre konstant inbördeskrig sedan självständigheten, och dessutom krigat mot Libyen 1978 till 1987.
Plats 172: Centralafrikanska republiken
Interna stridigheter (kallat "myteri" på Wikipedia vilket verkar vara en eufemism för inbördeskrig mellan olika delar av armén) under hela 90-talet och slutligen en kupp 2003.
Plats 173: Guinea-Bissau
Upprepade kupper och kuppförsök under hela självständigheten, den senaste 1999 (om man inte räknar den oblodiga kuppen 2003). Inbördeskrig 1998-1999.
Plats 174: Burkina Faso
60 och 70-talet var konfliktrika med många kupper. Landet blev Marxist-Leninistiskt efter 1983, medans kuppandet fortsatte. Det styrande partiet övergav officellt Marxismen 1997, men ekonomin är fortfarande starkt statsstyrd och statsägd. Ekonomin har expanderat dom senaste åren, men det beror mestadels på ökade bomullspriser.
Plats 175: Mali
Socialism under 60-70 talet, sedan långdragna interna konflikter
med ett flertal kupper och etniska konflikter inklusive inbördeskrig 1990-1996 (the Tuareg insurgency). Demokratiskt sedan 2002, och liberala ekonomiska reformer har börjat genomföras sedan dess (återigen är det ingen nyliberalism vi snackar om här, utan man har börjat lätta lite på dom ekonomiska restriktionerna. Landet är fortfarande bland världens 40 mest ofria ekonomier), vilket har resulterat i ekonomin har vänts till en god tillväxt runt 5% per år.
Plats 176: Sierra Leone
Efter stora interna oroligheter under 60-talet stabiliserades politiken under en korrupt diktatur under 80-talet. Ett inbördeskrig mellan 1991 och 2002 nästan halverade GDP/capita. Politisk stabilitet har fått ekonomin att gå från katastrofal till något mindre katastrofal, men ekonomin är fortfarade mycket restriktiv.
Plats 177: Niger
Mycket oro och flertal kupper under hela självständigheten, i synnerhet under 90-talet.
Ett mindre inbördeskrig 1990-1994 (the Tuareg insurgency). Senaste kuppen 1999, stora demokratiska reformer i början av 2000-talet. En extremt ofri ekonomi under 90-talet har nu börjat reformeras. Det senaste åren har haft en god ekonomisk tillväxt som följd.
Som ni ser här finns det ett klart samband. ALLA dessa länder har haft inbördeskrig nån gång efter 80-talet. Problemet här, tror jag, är egentligen inte inbördeskriget i sig, utan den laglöshet som följer av inbördeskrig. Det kan man se av det som händer i länder där strider eller annat gör att staten helt kollapsar, så kallade "failed states". Paradexemplet på detta är Somalia som i princip har varit en ren anarki sedan 1991. Varför är så inte Somalia med på listan ovan? Jo, för att kaoset och våldet i landet gör det omöjligt att samla in nog med data för att beräkna HDI. Samma läge är det i Liberia, som har varit extremt våldsamt upp till rätt nyligen. Man kan nog rätt lugnt gissa att dom länderna skulle ha hamnat på plats 178 och 179 ovan, om det bara hade gått att få tillräckligt med pålitlig information.
Kanske intressanta bloggar om: politik, inbördeskrig, fattigdom
Plats 168: Mozambique
Mozambique var Marxist-Leninistiskt fram till 1989. Inbördeskrig fram till 1992. Har numera en stark ekonomisk tillväxt efter att man har så smått börjat liberalisera ekonomin efter 1994 (man tillhör dock fortfarande den ofriaste tredjedelen i världen, så det är ingen nyliberalism det är frågan om direkt).
Plats 169: Burundi
Från självständigheten fram till 2002 drabbat av inbördeskrig och etniska konflikter mellan Hutuer och Tutsis. Hundratusentals (kanske totalt så många som en halv miljon) har dött av dessa konflikter och etniska rensningar sedan självständigheten.
Plats 170: Etiopien
Ethiopien, som aldrig har varit kolonialiserat (det var DEN teorin om fattigdomens orsaker) blev
Marxist-Leninistiskt efter en kupp 1974. Efter en period av "röd terror" som bland annat orsakade den välkända massvälten i Etiopien, och därmed gav oss Live Aid, så blev han avsatt 1991 av EPRDF, en annan socialistisk grupp. Man har sedan mitten på 90-talet krigat till och från med Eritrea.
Plats 171: Tchad
Pågående inbördeskrig sedan 2005. Chad har varit i mer eller mindre konstant inbördeskrig sedan självständigheten, och dessutom krigat mot Libyen 1978 till 1987.
Plats 172: Centralafrikanska republiken
Interna stridigheter (kallat "myteri" på Wikipedia vilket verkar vara en eufemism för inbördeskrig mellan olika delar av armén) under hela 90-talet och slutligen en kupp 2003.
Plats 173: Guinea-Bissau
Upprepade kupper och kuppförsök under hela självständigheten, den senaste 1999 (om man inte räknar den oblodiga kuppen 2003). Inbördeskrig 1998-1999.
Plats 174: Burkina Faso
60 och 70-talet var konfliktrika med många kupper. Landet blev Marxist-Leninistiskt efter 1983, medans kuppandet fortsatte. Det styrande partiet övergav officellt Marxismen 1997, men ekonomin är fortfarande starkt statsstyrd och statsägd. Ekonomin har expanderat dom senaste åren, men det beror mestadels på ökade bomullspriser.
Plats 175: Mali
Socialism under 60-70 talet, sedan långdragna interna konflikter
med ett flertal kupper och etniska konflikter inklusive inbördeskrig 1990-1996 (the Tuareg insurgency). Demokratiskt sedan 2002, och liberala ekonomiska reformer har börjat genomföras sedan dess (återigen är det ingen nyliberalism vi snackar om här, utan man har börjat lätta lite på dom ekonomiska restriktionerna. Landet är fortfarande bland världens 40 mest ofria ekonomier), vilket har resulterat i ekonomin har vänts till en god tillväxt runt 5% per år.
Plats 176: Sierra Leone
Efter stora interna oroligheter under 60-talet stabiliserades politiken under en korrupt diktatur under 80-talet. Ett inbördeskrig mellan 1991 och 2002 nästan halverade GDP/capita. Politisk stabilitet har fått ekonomin att gå från katastrofal till något mindre katastrofal, men ekonomin är fortfarade mycket restriktiv.
Plats 177: Niger
Mycket oro och flertal kupper under hela självständigheten, i synnerhet under 90-talet.
Ett mindre inbördeskrig 1990-1994 (the Tuareg insurgency). Senaste kuppen 1999, stora demokratiska reformer i början av 2000-talet. En extremt ofri ekonomi under 90-talet har nu börjat reformeras. Det senaste åren har haft en god ekonomisk tillväxt som följd.
Som ni ser här finns det ett klart samband. ALLA dessa länder har haft inbördeskrig nån gång efter 80-talet. Problemet här, tror jag, är egentligen inte inbördeskriget i sig, utan den laglöshet som följer av inbördeskrig. Det kan man se av det som händer i länder där strider eller annat gör att staten helt kollapsar, så kallade "failed states". Paradexemplet på detta är Somalia som i princip har varit en ren anarki sedan 1991. Varför är så inte Somalia med på listan ovan? Jo, för att kaoset och våldet i landet gör det omöjligt att samla in nog med data för att beräkna HDI. Samma läge är det i Liberia, som har varit extremt våldsamt upp till rätt nyligen. Man kan nog rätt lugnt gissa att dom länderna skulle ha hamnat på plats 178 och 179 ovan, om det bara hade gått att få tillräckligt med pålitlig information.
Kanske intressanta bloggar om: politik, inbördeskrig, fattigdom
Ekonomisk frihet och ojämlikhet
Efter mitt förra inlägg blev jag uppmanad att kolla på om det finns något samband mellan fri ekonomi och inkomstfördelning. Det är ju ett av dom vanligaste argumenten mot kapitalism, globalisering och frihandel, att fria länder är ojämlikare.
Såvitt jag kan se, så stämmer dock inte det. Hur ojämlik inkomstdistributionen är verkar inte ha något som helst samband med hur fri ekonomin är. Jag har tittat på lite olika mått på ojämlikhet, och graferna slutar alla upp ungefär såhär:
Ett stort runt moln av pluttar, och inget uppenbart samband alltså, och definitivt inget som helst stöd för påståendet att länder med mycket ekonomisk frihet skulle ha en ojämlikare inkomstdistribution.
Med är det är ju såklart så att det egentligen är rätt ointressant att se på inkomstfördelning. Det intressanta är såklart hur dåligt dom sämst ställda har det. Och där är den här grafen rätt upplysande:
[Källa]
Grafen jämför inkomster hos rika och fattiga i rika länder och fattiga länder. Man jämför visserligen inte med ekonomisk frihet, men vi har redan sett att ekonomisk frihet skapar välstånd. Och vad är det intressantaste med den här grafen? Jo, att fattiga i rika länder har det betydligt bättre än rika i fattiga länder.
Bästa sättet att avskaffa fattigdom är inte att omfördela den rikedom som finns (den räcker inte långt) utan att skapa MER rikedom. Vilket bäst görs med kapitalism, globalisering och frihet.
Kanske intressanta bloggar om: politik, ekonomi, liberalism, fattigdom
Såvitt jag kan se, så stämmer dock inte det. Hur ojämlik inkomstdistributionen är verkar inte ha något som helst samband med hur fri ekonomin är. Jag har tittat på lite olika mått på ojämlikhet, och graferna slutar alla upp ungefär såhär:
Ett stort runt moln av pluttar, och inget uppenbart samband alltså, och definitivt inget som helst stöd för påståendet att länder med mycket ekonomisk frihet skulle ha en ojämlikare inkomstdistribution.
Med är det är ju såklart så att det egentligen är rätt ointressant att se på inkomstfördelning. Det intressanta är såklart hur dåligt dom sämst ställda har det. Och där är den här grafen rätt upplysande:
[Källa]
Grafen jämför inkomster hos rika och fattiga i rika länder och fattiga länder. Man jämför visserligen inte med ekonomisk frihet, men vi har redan sett att ekonomisk frihet skapar välstånd. Och vad är det intressantaste med den här grafen? Jo, att fattiga i rika länder har det betydligt bättre än rika i fattiga länder.
Bästa sättet att avskaffa fattigdom är inte att omfördela den rikedom som finns (den räcker inte långt) utan att skapa MER rikedom. Vilket bäst görs med kapitalism, globalisering och frihet.
Kanske intressanta bloggar om: politik, ekonomi, liberalism, fattigdom
2007-06-08
Vad orsakar fattigdom? Del 1: Ja, inte är det liberalism iaf.
Många gånger i dagens debatt får man höra att det är globalisering, kapitalism eller liberalisering av ekonomin som orsakar fattigdom och som håller dagens fattigaste länder i sin extrema fattigdom. Dom fattigaste länderna skulle alltså vara fattiga för att dom har tvingats liberalisera sin ekonomi och handla med omvärlden.
Men isåfall skulle rika länder har skyddad, styrd ekonomi, och fattiga länder ha fri kapitalism och mycket handel. I själva verket är det tvärtom, som man kan se av den här grafen.
Snarare skapar alltså fri ekonomi rikedom, och oavsett om den är driven av korruption, företagarlobbyer eller socialistiska dogmer så orsakar en ofri ekonomi fattigdom.
Men ofri ekonomi är inte den enda, eller ens den största anledningen till fattigdom. Värst av alla är krig och andra oroligheter. Men det blir nästa del.
Kanske intressanta bloggar om: politik, ekonomi, liberalism, fattigdom
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)