Lennart Regebro

Mikael skriver om betyg i skolan, och hävdar att innan man kräver betyg eller skriftliga omdömen för barnen i skolorna måste man kräva det samma för folk i arbetslivet.

Innan vi börjar sätta betyg på 7-åringar, så borde vi införa betygsättning på alla arbetsplatser. Offentliga skall dessa betyg också vara. Sedan kan vi börja prata om 7-åringar. För varför skulle inte vi vuxna behöva lite riktiga incitament vi också?

Det resonemanget vore relevant om man i arbetslivet aldrig får löneförhöjningar, och inte kan arbeta sig upp i en hierarki och aldrig kan byta jobb. Kort sagt, om hur väl du utför ditt arbete inte på något sätt påverkar din lön eller ditt jobb, då hade Mikael haft en poäng.

För hur bra man är i skolan påverkar inte skolgången. När jag började skolan kunde jag läsa och skriva och räkna. Nån gång i 2:a eller 3:e klass hittade jag en bok på bibliotket som förklarade matematik från grunden och upp. Jag läste den boken tills jag inte fattade längre. Jag insåg på gymnasiet att jag under den vecka jag tragglade mig igenom den boken hade förstått hela grundskolematten. Hur påverkade det här min skolgång? Inte ett dugg. Jag behövde fortfarande sitta igenom hela första klass, fast jag inte lärde mig nånting. Jag kommer ihåg att jag älskade engelska, som vi började med i tredje klass, för att jag lärde mig nåt. Förälskelsen tog slut några år senare, när min allmänna brist på språkkänsla hann ifatt mig.

Och hur påverkade denna bristande språkkänsla min skoltid? Igen, inte alls. Jag hade franska på högstadiet. Jag var värdelös och lätt sämst i klassen. Men innebar det att jag behövde gå om franskan? Nej. Jag satt fortfarande där i klassen, och kom längre och längre efter mina klasskamrater, och fick det allt svårare att ens försöka lära mig nåt. I nionde klass hade jag ju helt gett upp, och tillbringade mina franska-lektioner på samma sätt som mina matte-lektioner: Genom att titta ut genom fönstret.

Det enda som överhuvudtaget gav mig nåt incintament var betygen. I synnerhet i nian, där jag helt plötsligt insåg att jag behövde höja mitt genomsnitt från 2,9 till 4,1 (tror jag) för att komma in på 4-årig teknisk, som det hette på den tiden. Jag satte igång att vrålplugga, och lyckades precis komma in.

Så ja, elever behöver incintament, Mikael, för till skillnad mot dom flesta vuxna som arbetar, så har dom inga incintament. Inga alls. Och betyg är dom enda incintament som är möjliga utan att radikalt bygga om hela skolsystemet från grunden. Det bör man göra (men hur man bör bygga om det är ett ämne stort nog för en annan bloggpost) men att göra det tar tid. Att införa betyg och omdömen kan man göra imorgon.

---

Andra bloggar om: betyg, skola, politik

Via Jonas Morian ser jag att Peter Eriksson klagar på folk som rör sig mellan politik och näringsliv.

”medborgarna ska känna trygghet i att vi politiker inte springer andra ärenden än de vi fått i uppdrag att förvalta av medborgarna”.

Taget ur kontext såhär är ju påståendet riktigt. Men när man adderar kontexten att detta har något att göra med politiker som kommer från eller går till näringslivet blir påståendet fullständigt urvrickat. Det Eriksson säger är att många politiker som inte är politikerbroilers är mutade, och att många politiker som slutar bli politiker gör det för att dom är mutade. Och det är tametusan inte rimligt på nåt som helst sätt.

Jag tror att det snarare är tvärtom, men jag erkänner att det nog bara är en känsla. Inom alla täta grupper av folk utan mycket yta mot omvärlden skapas gärna konstiga världsbilder. Vi har sett detta inom politikervärlden under förra sommaren där det ses som OK inom delar folkpartiets ledning att logga in på andras konton. Om dom fick nån information eller inte spelar ingen roll, många på det kansliet visste om vad som hände, men reagerade inte. Det beror på att man ser valrörelsen som ett spel där det är okej att böja lite på reglerna. Man tar inte så allvarligt på det. Samma sak såg vi med KDUs försök att lista ut när SSU skulle börja sätta upp valafficherna. Det intressenta där är inte att KDU-tjejen ljög för att få information, det intressanta där är att hon behövde lista ut informationen. För SSU tjuvstatar nämligen med affichuppsättningen dom flesta val, och genom att tjuvstarta lyckas dom alltid få monopol på Sergels Torg. Det är väl inte så allvarlig heller, men då försöker såklart dom andra ungdomsförbunden motverka detta med andra taskspel. Det blir ett spel. En lek där man kan se vem som kan böja reglerna på effektivast sätt, och det där är ett typiskt exempel på den här typen avv "grupptänk". Man gör saker som man i andra sammanhang hade ansett vara fel, utan att tänka på att det är fel, för alla andra gör ju samma sak.

Och om man inte låter folk gå mellan näringsliv och politik, så är alla politiker bara politiker, och dom kommer umgås nästa bara med politiker, och herrejävlar vad med mutor och förturer i köer och tobleroneköp och avgångsvederlag vi kommer att få se bland politiker om DET händer. Det vill nog inte Peter Eriksson se heller. Men han uttalar sig så här ändå, och det gör han säkert för att han inte kan se utanför sin lilla sfär av umgänge, som bergis inte inkluderar många företagare. Det inkluderer nog inte ens speciellt många som faktiskt jobbar i näringslivet alls, kan man tänka.

Så, Peter Eriksson, försök vidga dina vyer lite.

---

Andra bloggar om: politik, peter eriksson, mutor, näringsliv, politiker

Jag blev utmanad av MrBrown att svara på den här enkäten, så...

1. Hur länge har du bloggat?

Jag började blogga på order av mitt dåvarande jobb i Februari 2005. Den här politiska bloggen tillkom i september 2005, efter att jag hade sett en partiledardebatt på TV, där dom flesta politikerna undvek sakfrågorna.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?

Jag var irriterad på dom flesta bloggar för att det var svårt att se gamla inlägg, eller listor på inlägg och för att dom ofta var ointressenta stream-of-consciousness-tjafs eller nån slags ersättning för bookmarks. Kort sagt, jag var inte imponerad.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Bloggregeringen.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

Dom är nästan bättre än dom jag skriver idag. "I sverige har man ett sjukvårdssystem" är från September 2005 och fortfarande ett av dom bästa och viktigaste inläggen jag har skrivit. Det går utför.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?

Jag har 14 bloggar jag prenumererar på, samt ett par generella bloggfeeds, där jag prenumererar på alla bloggarna på en site.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?

Inga är dagboksbloggar. Om mina kompisar vill prata om vad som händer i deras liv så ringer dom mig.

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.

Det är väl David Byrne, då. Det finns nog ingen i Sverige som är genuint olik mig som person eller som bloggare som jag faktiskt gillar så mycket att jag läser den regelbundet. Jag blev utmanad av MrBrown, och han är väldigt olik mig, men jag har ändå respekt för honom för att han försöker vara saklig och ärlig i sitt debatterande. Det är rätt ovanligt bland vänsterbloggar. Av dom svenska bloggar jag läser regelbundet är nog Dennis mest olik mig i sitt bloggande. Hur lika vi är som person vet jag inte.

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.

Om dom är väldigt lika mig så är dom outhärdliga besserwissrar. Det står jag inte ut med. Men Jörgen Modin och jag har mycket gemensamt trots att han inte är en besserwisser. Fast frågans avsikt är kanske inte att man skall länka till kompisar? ;-)

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Svårt att säga. Min flickvän är irriterad på att jag bloggar på Svenska, och mina syskon läser inte bloggen (fast det borde dom). Men dom tycker inte illa om det i alla fall.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Ja.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?

Jag är inte speciellt privat i min blogg, så gränsen funkar nog bra.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.

Ha, den lätta går jag inte på!

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?

Till en början var det en stor anledning. Numera skriver jag mest av mig när jag är förbannad.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Dagboksbloggar, ja. Men dom dagboksbloggar jag har sätt verkar mest vara av störda och konstiga personer, så jag vill nog inte lära känna dom.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?

Nej.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Nej.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?

Ha! Eftersom jag har en politisk blogg så blir man överöst av personangrepp, dom flesta anonyma! Nej, jag har inte blivit sårad av nåt, eftersom jag ar diskuterat politik på internet i snart 20 år. Jag är van. Jag hanterar anonyma påhopp genom att radera dom (eller på senare tid genom att inte godkänna dom, efter att en annan bloggare försökte sabotera min blogg genom att spamma mina kommentarer) oavsett vem som hoppar på.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Javisst.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Det tar tid.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?

Vet ej.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Bloggandet innebär att alla får en enkel publiceringskanal. Innan behövde man en egen website, och innan det behövde man en tidningskolumn. Nu är alla kolumnister. Det innebär att alla kan få ut sin åsikt. I längden innebär det här att man underminerar journalisternas åsiktsmonopol, vilket är mycket positivt. I synnerhet i ett land som Sverige, där 99,9% av journalisterna är komplett inkompetenta idioter.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Nej, det kan jag inte.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Jag har lärt mig saker. Jag får mer saklig input, och jag har också insett hur få på vänstern som ens försöker ha sakliga argument.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten
Det får bli fyra: Jag har redan nämnt Jörgen och Dennis ovan då, så jag tar dom. Och så Andreas (om han har tid) och Mikael.

Här kommer man tillbaka från julsemestern och får omedelbart värsta politiska chocken. Ulrica Messing anklagar Carl Bildt för att ta emot mutor, vilket är direkt häpnadsväckande, och Peter Eriksson står inte långt efter.

Ingen av dom tror naturligtvis på fullt allvar att Carl Bildt har begått något som helst fel. Dom hoppas bara på att Svenska folket skall höra "fyra komma åtta miljoner", "mutor" och "Carl Bildt" i samma andetag, och därmed tro att Carl Bildt har begått nåt fel. Man ljuger alltså, och hoppas alltså att smutskastningen mot Carl Bildt skall slå rot i det svenska medvetandet.

Och så har det vart hela hösten. Vartenda utspel från oppositionen har varit baserat på rena lögner, eller personangrepp, från början till slut. Populärast har varit att hävda att regeringen bryter vallöften när man genomför det som står i valprogrammet.

Varför ljuger dom då? Och framförallt, varför är allt dom kommer med lögner eller angrepp på person? Varför framför dom inga som helst sakliga argument? Jo, enkelt: Dom har inga. Oppositionen i sverige är idag totalt politiskt krossad. Dom har inget vettigt att säga alls. Alltså står dom helt enkelt i TV och ljuger.

Det är bara att hoppas att folk inte går på det. Men sannolikt är att stora grupper går på det, och för en annan stor grupp kommer det bara resultera i ökat politikerförakt. Det är i vilket fall svårt att se vem som tjänar på alla lögnerna. Det är möjligt att sossarna kan tjäna på det genom att skrämma fler borgerliga till sofforna i nästa val än dom skrämmer sossar till sofforna, men jag tvivlar.

Sverige hade behövt en saklig politisk debatt. Dagens oppositionspolitiker är varken kapabla eller intresserade av det. Det är ett stort demokratiskt problem.

---

Kanske intressanta bloggar om: politik, carl bildt, socialdemokraterna