Lars Leijonborg ställer inte upp till omval. Förmodligen ett bra drag, han har fört in fp i en borgerlig regering, och brutit nedåttrenden. Mer än så kan han nog inte göra.
Dennis frågar om det är dags att dra igång kampanjen "Vem som helst, men inte Jan Björklund" och svaret på den frågan är "ja", det är dags för den kampanjen, och den är redan igång. Björklund skriker på polis oavsett vad problemet är (FP har till och med föreslagit mer närpoliser i förorten för att, hör och häpna, minska utanförskapet bland invandrare). Så kör på med den kampanjen. Vem som helst, men inte Jan Björklund.
Jag är dock mindre pessimistisk än Louise, och tycker att det finns vettiga kandidater. Fast jag vet inte om dom ställer upp.
Johan Pehrson nämns ibland, och han ställer säkert upp, men han är en stark motståndare till alla former av integritet, så han är nog lika katastrofal som Björklund. En partiledare som gillar spioneri, övervakning och avslyssning? I folkpartiet? Folk kommer ju skratta så dom pinkar på sig.
Nyamko Sabuni har också nämnts. Hon är en stenhård logiker, vilket vore roligt att ha som partiledare. En person som man faktiskt kan övertyga med argument. Det ni. Det hade vart nåt! Men hon är nog för ny och oerfaren, och hon har sagt nej, och om Nyamko säger nej så menar Nyamko nej. Så henne kan man glömma.
Av dom som har nämnts, återstår då Cecilia Malmström, som är trevlig men lite mesig. Men hon har ett bra stöd inom partiet och har skött sig bra i EU. Så det går väl bra.
Men media har glömt(?) två personer: Karin Pilsäter och Håkan Lind. Karin Pilsäter är dock mest förtjust i skattefrågor, och risken är att fp med henne vid rodret börjar tävla med c om att gulla med småföretagare. Bra för småföretagarna, men om alla partier utom kd bara pratar om skatter, vad händer då med resten av politiken? Men om Pilsäter är beredd att släppa småföretagarkrameriet till c kan det gå. Men som sagt, jag vet inte om hon är intresserad.
Och så har vi Håkan Lindh. Briljant politiker och allmänt smart kille som har tagit fp i Skellefteå från en flugskit på den politiska kartan till det ledande oppositionspartiet i Skellefteå. Om han är intresserad tror jag han vore perfekt!
Så, ropen skalla! Vem som helst utom Björklund eller Pehrsson, och helst Pilsäter eller Lindh! Tja, det rullar ju inte av tungan direkt, det kampanjvrålet... Jaja, man kan inte få allt.
Kanske intressanta bloggar om: jan björklund, folkpartiet, politik, håkan lindh, karin pilsäter, johan pehrsson
2007-04-22
Presidentval i Underlandet
I dag är det första omgången i presidentvalet här i Frankrike. Fransk politik är allmänt underlig, och presidentval är inget undantag. Det allra underligaste är avsaknaden av liberaler. I sverige har vi ju ett antal partier som är mer eller mindre liberala. I Frankrike finns det bara ett avlägset liberalt parti, och det får räknas som mindre liberalt.
Sju (av tolv) är nån form socialister. Trotskisterna kan som vanligt inte komma överens ens med sig själva, och det finns två trotskist-kandidater. Det finns två andra kommunister, en uttalad socialist och en grön kandidat och en antiglobalist som båda förespråkar en rent socialistisk politik, även om jag inte vet om dom själv använder ordet.
De här sju presidentkandidaterna är helt dogmatiskt emot all for av förbättring av den franska ekonomin. För det är ju så att om den franska ekonomin blir bättre så hade det ju inneburit att inte bara dom arbetslösa hade blivit färre och lönerna hade ökat. Det hade väl vart OK, men skulle detta hända skulle ju även dom i Frankrike som är rika i dag också blivit rikare, och det kan man inte stå ut med. En del är inte emot att rika blir riakre, dom är bara emot att facket inte styr allt. För i Frankrike idag är det facket som styr. Nästan allt. Lägger regeringen ett förslag som facket inte gillar så blir det upplopp och storstrejk direkt. 2003 var det massor av strejker överallt mot ett förslag på att ändra pensionerna. Förslaget var, hör och häpna, att privatanställda och offentliganställda skulle får samma villkor, så att privatanställda inte längre behövde arbeta flera år längre för att uppnå maximal pension. Denna rättvisa tyckte dom starkaste franska facken (som är fack för just offentliganställda, vilken slump va?) var alldeles för rättvis. Så kan man ju inte ha det, och facken fick igenom massa förändringar av förslagen så att förslagen blev i stort sett meningslösa. Förra året strejkade facken, och ungdomar kastade stenar, för att regeringen ville genomföra förändringar för att minska ungdomsarbetslösheten. Man får förmoda att dom blev upprörda över att någon kunde tänkas erbjuda dom jobb, dom stackars ungdomarna.
På andra sidan har vi en rasist, som inbillar sig att man kan förbättra fransk ekonomi genom att slånga ut alla invandrare, och en anti-EU konservativ, och en från det absurda partiet "Jakt, Fiske, Natur, Tradition" som är ett poppis landsbygdsparti vars huvudfråga är att ge mer bidrag till jordbruket. Dom här konservativa är mot förbättringen av fransk ekonomi, eftersom dom är konservativa, och en bra fransk ekonomi är ju nytt och skrämmande. Sånt kan man inte ha.
Sedan kommer den konservativa Nikolas Sarkozy, som hävdar att han skall satsa på att fixa den franska ekonomin genom diverse i sig liberala förslag. Men samtidigt är han förtjust i att lägga sig i företagslivet, mot Turkiets inträde till EU och väl förtjust i att göra det svårt för både personer och varor att röra sig över gränser. Han är väl i grund och botten konservativ, av den typen som gillar nyliberala ekonomiska teorier för att dom gör samhället rikare, inte för att dom är baserade på frihet. Det är för all del bättre än ingenting, men det är ju inte bra.
Sist har vi François Bayrou, en mesig mittenkandidat som inte riktigt vågar tycka nånting utom att man skall "brygga över vänster-höger-gulfen". Han betecknar sig själv, fantastiskt nog, som liberal. Eller, ja, social-liberal om man skall vara mer noggran. Det borde ju vara bra, kan man tycka, men social-liberalism utanför Sverige betyder inte samma sak som socialliberalism i Sverige. Social-liberalism är oftast, och så även i Frankrike, idén om att man skall göra samhället rikare genom att låta staten fixa ekonomin. En av effekterna av detta är att Bayrou tycker att EU med dess ogenomträngliga regel verk och enorma bidragsapparat, är "mänsklighetens vackraste konstruktion". Jo, han har sagt så.
Så det finns ingen bra kandidat. Vilken är minst dålig då? Ja, det är nog Nikolas Sarkozy. Bayrous åsikter kanske är bättre om man ser till helheten, men Frankrikes största problem är ekonomin, och det kommer Bayrou förmodligen inte göra nåt åt. Bland annat för att varje åtgärd för att förbättra fransk ekonomi kommer att åtföljas av massdemonsytrationer och masstrejker. Man måste ha både den politiska basen, och den politiska styrka, och den politiska ambitionen att genomföra det ändå. Det har inte Bayrou. Det är det enbart Sarkozy som har. Inte ens den socialistiska huvudkandidaten, Ségolène Royal, har styrkan och basen att genomföra radikala förändringar, om hon skulle vilja det.
Så vem vinner då? Ja, det är det svårt att sia om. Sarkozy ligger klart bäst till. Han leder i opinionsundersökningarna. Men då det här är ett två-omgångsval, så blir det mer komplicerat. Bayrou ligger nämlige hack i häl med Royal, och skulle han ta mer röster än Royal, så blir det i den andra omgången ett val mellan Sarkozy och Bayrou. Och då kommer alla socialister rösta på Bayrou, fast som inte gillar honom, precis som dom hellre röstade på Chirac än på rasisten Le Pen när Le Pen tog sig vidare till andra omgången 2002. Le Pens siffror är också förmodligen underskattade i opinionsundersökningarna, och det är teoretiskt möjligt att han tar sig vidare till andra omgången. Då vinner den andra kandidaten som kommer vidare, förmodligen Sarkozy.
Men troligast är att andra omgången kommer stå mellan Sarkozy och Royal. Och där är det jämnt, men för tillfället lutar det åt Sarkozy.
Och det är nog lika bra det. Han är en usel kandidat, men han är nog minst usel, förutsatt att han faktiskt gör det han säger att han skall göra. För hans partikamrat Chirac lovade ungefär samma saker innan han blev vald, och han visade sig bli Frankrikes Göran Persson: Mycket huffande och puffande, men ingen verkstad.
Så, inget hejarop för Sarkozy, men rejäla burop för alla andra, så kanske, bara kanske, Frankrike kan få någon slags framtid igen.
Kanske intressanta bloggar om: politik, frankrike
Sju (av tolv) är nån form socialister. Trotskisterna kan som vanligt inte komma överens ens med sig själva, och det finns två trotskist-kandidater. Det finns två andra kommunister, en uttalad socialist och en grön kandidat och en antiglobalist som båda förespråkar en rent socialistisk politik, även om jag inte vet om dom själv använder ordet.
De här sju presidentkandidaterna är helt dogmatiskt emot all for av förbättring av den franska ekonomin. För det är ju så att om den franska ekonomin blir bättre så hade det ju inneburit att inte bara dom arbetslösa hade blivit färre och lönerna hade ökat. Det hade väl vart OK, men skulle detta hända skulle ju även dom i Frankrike som är rika i dag också blivit rikare, och det kan man inte stå ut med. En del är inte emot att rika blir riakre, dom är bara emot att facket inte styr allt. För i Frankrike idag är det facket som styr. Nästan allt. Lägger regeringen ett förslag som facket inte gillar så blir det upplopp och storstrejk direkt. 2003 var det massor av strejker överallt mot ett förslag på att ändra pensionerna. Förslaget var, hör och häpna, att privatanställda och offentliganställda skulle får samma villkor, så att privatanställda inte längre behövde arbeta flera år längre för att uppnå maximal pension. Denna rättvisa tyckte dom starkaste franska facken (som är fack för just offentliganställda, vilken slump va?) var alldeles för rättvis. Så kan man ju inte ha det, och facken fick igenom massa förändringar av förslagen så att förslagen blev i stort sett meningslösa. Förra året strejkade facken, och ungdomar kastade stenar, för att regeringen ville genomföra förändringar för att minska ungdomsarbetslösheten. Man får förmoda att dom blev upprörda över att någon kunde tänkas erbjuda dom jobb, dom stackars ungdomarna.
På andra sidan har vi en rasist, som inbillar sig att man kan förbättra fransk ekonomi genom att slånga ut alla invandrare, och en anti-EU konservativ, och en från det absurda partiet "Jakt, Fiske, Natur, Tradition" som är ett poppis landsbygdsparti vars huvudfråga är att ge mer bidrag till jordbruket. Dom här konservativa är mot förbättringen av fransk ekonomi, eftersom dom är konservativa, och en bra fransk ekonomi är ju nytt och skrämmande. Sånt kan man inte ha.
Sedan kommer den konservativa Nikolas Sarkozy, som hävdar att han skall satsa på att fixa den franska ekonomin genom diverse i sig liberala förslag. Men samtidigt är han förtjust i att lägga sig i företagslivet, mot Turkiets inträde till EU och väl förtjust i att göra det svårt för både personer och varor att röra sig över gränser. Han är väl i grund och botten konservativ, av den typen som gillar nyliberala ekonomiska teorier för att dom gör samhället rikare, inte för att dom är baserade på frihet. Det är för all del bättre än ingenting, men det är ju inte bra.
Sist har vi François Bayrou, en mesig mittenkandidat som inte riktigt vågar tycka nånting utom att man skall "brygga över vänster-höger-gulfen". Han betecknar sig själv, fantastiskt nog, som liberal. Eller, ja, social-liberal om man skall vara mer noggran. Det borde ju vara bra, kan man tycka, men social-liberalism utanför Sverige betyder inte samma sak som socialliberalism i Sverige. Social-liberalism är oftast, och så även i Frankrike, idén om att man skall göra samhället rikare genom att låta staten fixa ekonomin. En av effekterna av detta är att Bayrou tycker att EU med dess ogenomträngliga regel verk och enorma bidragsapparat, är "mänsklighetens vackraste konstruktion". Jo, han har sagt så.
Så det finns ingen bra kandidat. Vilken är minst dålig då? Ja, det är nog Nikolas Sarkozy. Bayrous åsikter kanske är bättre om man ser till helheten, men Frankrikes största problem är ekonomin, och det kommer Bayrou förmodligen inte göra nåt åt. Bland annat för att varje åtgärd för att förbättra fransk ekonomi kommer att åtföljas av massdemonsytrationer och masstrejker. Man måste ha både den politiska basen, och den politiska styrka, och den politiska ambitionen att genomföra det ändå. Det har inte Bayrou. Det är det enbart Sarkozy som har. Inte ens den socialistiska huvudkandidaten, Ségolène Royal, har styrkan och basen att genomföra radikala förändringar, om hon skulle vilja det.
Så vem vinner då? Ja, det är det svårt att sia om. Sarkozy ligger klart bäst till. Han leder i opinionsundersökningarna. Men då det här är ett två-omgångsval, så blir det mer komplicerat. Bayrou ligger nämlige hack i häl med Royal, och skulle han ta mer röster än Royal, så blir det i den andra omgången ett val mellan Sarkozy och Bayrou. Och då kommer alla socialister rösta på Bayrou, fast som inte gillar honom, precis som dom hellre röstade på Chirac än på rasisten Le Pen när Le Pen tog sig vidare till andra omgången 2002. Le Pens siffror är också förmodligen underskattade i opinionsundersökningarna, och det är teoretiskt möjligt att han tar sig vidare till andra omgången. Då vinner den andra kandidaten som kommer vidare, förmodligen Sarkozy.
Men troligast är att andra omgången kommer stå mellan Sarkozy och Royal. Och där är det jämnt, men för tillfället lutar det åt Sarkozy.
Och det är nog lika bra det. Han är en usel kandidat, men han är nog minst usel, förutsatt att han faktiskt gör det han säger att han skall göra. För hans partikamrat Chirac lovade ungefär samma saker innan han blev vald, och han visade sig bli Frankrikes Göran Persson: Mycket huffande och puffande, men ingen verkstad.
Så, inget hejarop för Sarkozy, men rejäla burop för alla andra, så kanske, bara kanske, Frankrike kan få någon slags framtid igen.
Kanske intressanta bloggar om: politik, frankrike
2007-04-20
Lägg ner Kungliga Operan.
Via Björn ser jag ett förslag om att bygga ett nytt operahus vid Slussen. Tydligen tycker Kungliga Operans chef att han borde få ett nytt hus att leka i, för det gamla må vara snyggt, men opraktiskt.
Ärligt talat, den enda anledning jag kan hitta att överhuvudtaget ha kvar Kungliga Operan är att det skulle var asynd att riva byggnaden, och att det då tametusan inte passar till nåt annat än Opera.
Kungliga Operan fick 2005 in 59 miljoner i intänkter. Det är en inte föraktlig summa. Till detta kom lite statliga bidrag. 348 miljoner statliga bidrag, mer exakt. Trots detta lyckades man gå med 4 miljoner i förlust. Snyggt jobbat. Varje operaföreställning kostar i genomsnitt 1,71 miljoner. Per föreställning, alltså. Det finns 1100 platser i operan, och man fyller upp i genomsnitt 78% av platserna. Det ger ungefär 858 besökar per föreställning. Vilket är 2000 spänn per plats, vilket är betalt till 85% av bidrag. Varje gång du går på operna, får du alltså 1700 spänn av staten för att göra det.
1700 spänn.
Alltså, kultur i all ära, men man kan får en attans massa kultur för 1700 spänn. Man kan gå på massa rock-konserter eller se typ 20 filmer, allt utan att få många ören i bidrag av staten.
Så nej, lägg ner operan. I synnerhet om man skall slösa ytterligare pengar på ett nytt operahus. Vad sägs om att man lägger ner operna, tar ett års budget och bygger ett schysst litet konserthus för att hålla mindre, subventionerade konserter av nya band och artister? Eller håller intressant dans-konst-installationer och liknande. Det kunde behövas nåt sånt inne i stan. Det är oändligt mycket intressantare kultur än gamla Wagner-operor, och dessutom oerhört mycket billigare.
"Men då döööör operaaaan" hör jag folk skrika. Nej, det gör den inte. Folkoperan får mindre än 10% av bidragen Kungliga Operan får, och dom gör intressant och nyskapande opera som samtidigt lyckas vara lättillgänglig. Det är snarare tvärtom. Kungliga Operans dyra uppsättningar gör att man måste köra saker som man vet drar folk, och man vågar inte ta risker. Resultatet blir en dlöd, konservativ kultur, jämfört med alternativen.
Kanske intressanta bloggar om: politik, kultur, stockholm, opera
Ärligt talat, den enda anledning jag kan hitta att överhuvudtaget ha kvar Kungliga Operan är att det skulle var asynd att riva byggnaden, och att det då tametusan inte passar till nåt annat än Opera.
Kungliga Operan fick 2005 in 59 miljoner i intänkter. Det är en inte föraktlig summa. Till detta kom lite statliga bidrag. 348 miljoner statliga bidrag, mer exakt. Trots detta lyckades man gå med 4 miljoner i förlust. Snyggt jobbat. Varje operaföreställning kostar i genomsnitt 1,71 miljoner. Per föreställning, alltså. Det finns 1100 platser i operan, och man fyller upp i genomsnitt 78% av platserna. Det ger ungefär 858 besökar per föreställning. Vilket är 2000 spänn per plats, vilket är betalt till 85% av bidrag. Varje gång du går på operna, får du alltså 1700 spänn av staten för att göra det.
1700 spänn.
Alltså, kultur i all ära, men man kan får en attans massa kultur för 1700 spänn. Man kan gå på massa rock-konserter eller se typ 20 filmer, allt utan att få många ören i bidrag av staten.
Så nej, lägg ner operan. I synnerhet om man skall slösa ytterligare pengar på ett nytt operahus. Vad sägs om att man lägger ner operna, tar ett års budget och bygger ett schysst litet konserthus för att hålla mindre, subventionerade konserter av nya band och artister? Eller håller intressant dans-konst-installationer och liknande. Det kunde behövas nåt sånt inne i stan. Det är oändligt mycket intressantare kultur än gamla Wagner-operor, och dessutom oerhört mycket billigare.
"Men då döööör operaaaan" hör jag folk skrika. Nej, det gör den inte. Folkoperan får mindre än 10% av bidragen Kungliga Operan får, och dom gör intressant och nyskapande opera som samtidigt lyckas vara lättillgänglig. Det är snarare tvärtom. Kungliga Operans dyra uppsättningar gör att man måste köra saker som man vet drar folk, och man vågar inte ta risker. Resultatet blir en dlöd, konservativ kultur, jämfört med alternativen.
Kanske intressanta bloggar om: politik, kultur, stockholm, opera
2007-04-12
Adaktusson undergräver sig själv.
I en artikel i SvD så kritiserar Lars Adaktusson grävande journalistisk, eller åtminstånde det som han tycker man kallar grävande journalistik i Sverige. Han huvudkritik mot den svenska grävande journalistisken är att det är syn om dom det skrivs om, för uppmärksamheten förstör deras privatliv.
Det är en bitvis intressant vinkel. Men Adaktusson skjuter sig totalt i foten när han som enda exempel på detta tar Lars Danielsson. Tydligen har Lars Danielsson blivit överfallen, och hotad. Detta är enligt Adaktusson mediadrevets orsak. Och visst är det så att ett mediadrev kan orsaka sådana effekter. Medias makt är stor, och när man drevar mot en oskyldig människa hamnar inte bara den personen utan även närstående i kläm. Men det är ju där som Adaktussons val är så märkligt. För Lars Danielsson hade kunnat slippa hela mediadrevet på ett mycket enkelt sätt: Han kunde ha talat sanning.
Nu har medias rapportering om hanteringen av Tsunamin handlat orättvist mycket om Lars Danielssons förehavanden, men det beror ju på att han ljuger. Han döljer något. Media försöker därför, helt riktigt, lista ut vad han döljer, i tron att det är nåt viktigt. Det kanske det inte är, men det vet inte Lars Adaktusson rimligen inte.
Ännu märkligare är valet av Danielsson som exempel när det finns en person i Danielssons närhet som har råkat ut för drevet utan synbar egen förskyllan nämligen Helen Eduards. Hon har väl inte blivit hotad och överfallen, får man anta, men hon har ändå fått stå ut med hintar och gliringar i kvällspressen, och sedan mer öppna påståenden på ett par bloggar. Så om Adaktussons poäng är att oskyldiga inte skall hängas ut i media är det ju märkligt att ta en skyldig som exempel när en oskyldig finns så nära till hands.
Och vill Adaktusson mot förmodan hävda att även dom som begått fel skall slippa mediagranskning så finns ju Per Jodenius som utmärkt exempel. Det är väl egentligen ingen tvekan om att resten av LUF-ledningen visste om vad som försiggick, inte fan satt Per Jodenius och var hemlig på LUF-expen och dolde för dom andra att han hade ett lösenord till SAPnets inre, det tror jag inte en sekund på. Men Per Jodenius var den som loggade in. Det går att hävda att Per Jodenius inte skall stå ensam för hundhuvudet, eller att han var offfer för en gruppmentalitet då dom andra inte stoppade honom, och kanske till och me uppmuntrade honom. Om Adaktussons poäng är att man skall slippa hängas ut i media oavsett om man faktiskt gör fel, så är Jodenius ett mycket bättre exempel än Danielsson, eftersom han faktiskt gjorde fel, men förmodligen inte är den enda som gjorde det, men ändå har fått ta hela smällen.
Så vad är Lars Adaktussons poäng egentligen? Att journalister inte skall gräva, utan bara rapportera vad politiker säger? Att det är OK att ljuga om man är sosse? Att han är sur på att han inte är bra på grävande journalistisk? Jag vet inte, men Adaktusson skall ju tydligen skriva regelbundet i SvD, så han kanske förklarar sig senare.
Andra bloggar om: lars adaktusson, media
Det är en bitvis intressant vinkel. Men Adaktusson skjuter sig totalt i foten när han som enda exempel på detta tar Lars Danielsson. Tydligen har Lars Danielsson blivit överfallen, och hotad. Detta är enligt Adaktusson mediadrevets orsak. Och visst är det så att ett mediadrev kan orsaka sådana effekter. Medias makt är stor, och när man drevar mot en oskyldig människa hamnar inte bara den personen utan även närstående i kläm. Men det är ju där som Adaktussons val är så märkligt. För Lars Danielsson hade kunnat slippa hela mediadrevet på ett mycket enkelt sätt: Han kunde ha talat sanning.
Nu har medias rapportering om hanteringen av Tsunamin handlat orättvist mycket om Lars Danielssons förehavanden, men det beror ju på att han ljuger. Han döljer något. Media försöker därför, helt riktigt, lista ut vad han döljer, i tron att det är nåt viktigt. Det kanske det inte är, men det vet inte Lars Adaktusson rimligen inte.
Ännu märkligare är valet av Danielsson som exempel när det finns en person i Danielssons närhet som har råkat ut för drevet utan synbar egen förskyllan nämligen Helen Eduards. Hon har väl inte blivit hotad och överfallen, får man anta, men hon har ändå fått stå ut med hintar och gliringar i kvällspressen, och sedan mer öppna påståenden på ett par bloggar. Så om Adaktussons poäng är att oskyldiga inte skall hängas ut i media är det ju märkligt att ta en skyldig som exempel när en oskyldig finns så nära till hands.
Och vill Adaktusson mot förmodan hävda att även dom som begått fel skall slippa mediagranskning så finns ju Per Jodenius som utmärkt exempel. Det är väl egentligen ingen tvekan om att resten av LUF-ledningen visste om vad som försiggick, inte fan satt Per Jodenius och var hemlig på LUF-expen och dolde för dom andra att han hade ett lösenord till SAPnets inre, det tror jag inte en sekund på. Men Per Jodenius var den som loggade in. Det går att hävda att Per Jodenius inte skall stå ensam för hundhuvudet, eller att han var offfer för en gruppmentalitet då dom andra inte stoppade honom, och kanske till och me uppmuntrade honom. Om Adaktussons poäng är att man skall slippa hängas ut i media oavsett om man faktiskt gör fel, så är Jodenius ett mycket bättre exempel än Danielsson, eftersom han faktiskt gjorde fel, men förmodligen inte är den enda som gjorde det, men ändå har fått ta hela smällen.
Så vad är Lars Adaktussons poäng egentligen? Att journalister inte skall gräva, utan bara rapportera vad politiker säger? Att det är OK att ljuga om man är sosse? Att han är sur på att han inte är bra på grävande journalistisk? Jag vet inte, men Adaktusson skall ju tydligen skriva regelbundet i SvD, så han kanske förklarar sig senare.
Andra bloggar om: lars adaktusson, media
2007-04-11
Finns det en demokratisk vänster?
Här är nu ett utmärkt tillfälle för demokraterna inom vänstern att bekänna färg. Aron Etzler skrev förra månaden i Flamman ett försvar för diktaturerna i Latinamerika. Hade det varit postat två veckor senare hade det passat bra som aprilskämt, men så var alltså inte fallet. Läs dom här godbitarna till exempel:
Man bör alltså, enligt Aron Etzler, inte ha några val i Latinamerika. Mmhm. Samtidigt försvarar han den Kubanska diktaturen, som ju håller val. Fuskval, förstås, och då kanske det är OK, enligt Etzler? Eller?
Tydligen mördar USA demokratiskt valda statsöverhuvud på löpande band, och dessutom vägrar dom låna pengar och handla med vissa demokratier (vilka då egentligen?) menar Etzler.
Jaha, hade man haft demokrati, och därmed med största sannolikhet en bra relation med USA och därmed krediter och handel, så hade man alltså inte varit självständiga, utan kontrollerade av USA. Ah, så när USA inte ger krediter och handlar, då är det fel, och när dom ger krediter och handlar, då är det fel. Jag förstår. Oavsett vad USA gör och vad som händer så är det fel, alltså.
Jag har aldrig hört en enda liberal argumentera för en invasion av Kuba eller nåt annat latinamerikanskt land. Vad svamlar Etzler om egentligen?
Etzler avslutar med att försiktigt hoppas på att representativ demokrati kanske komemr att kunna fungera i Latinamerika och också Kuba i framtiden. Men det är helt klart att han anser att diktatur har varit bra för Latinamerika fram till nu. Om detta gäller enbart vänsterdiktaturer framgår inte, men det verkar inte så.
Hur har då vänstern reagerat på detta? Tja, Eva Björklund svarade i Flamman, med att i en artikel helt sonika förklara att Kuba visst är en fullgod demokrati. Det är så vrickat att man kan förstå resten av vänsterns tystnad över hennes pinsamma utfall, men var är resten av vänsterns mothugg mot Etzler, som ju försvarar diktatur? Dom lyser helt med sin frånvaro. Två boggar har kommenterat, en som verkar hävda att någon av artiklarna (oklart vilken) inte är diktatur-krameri, och en annan som kallar debatten för "nyanserad", vilket måste vara årets mest felaktigt använda adjektiv.
Men sen då? Jag hittar inte en enda vänsterartikel som kritiserar eller arumenterar mot Etzler. Nada. Inte en. Finns dom? Finns det en demokratisk vänster?
Andra bloggar om: vänstern, aron etzler, eva björklund, kuba, flamman
Val anses ju i vår del av världen vara en garant för stabilitet och civiliserat beteende. I Latinamerika har det under decennier varit en inbjudan till problem. Röster kan köpas, valfusk kan arrangeras. Påstått valfusk kan vara ett skäl till militärt ingripande.
Man bör alltså, enligt Aron Etzler, inte ha några val i Latinamerika. Mmhm. Samtidigt försvarar han den Kubanska diktaturen, som ju håller val. Fuskval, förstås, och då kanske det är OK, enligt Etzler? Eller?
USA har gjort det till ett oändligt mödosamt riskprojekt att vara demokratiskt statsöverhuvud med reformambitioner i Latinamerika. Förutom risken att bli mördad eller avsatt, finns alltid möjligheten att statens ekonomi undergrävs genom uteblivna krediter och handel.
Tydligen mördar USA demokratiskt valda statsöverhuvud på löpande band, och dessutom vägrar dom låna pengar och handla med vissa demokratier (vilka då egentligen?) menar Etzler.
Det kubanska kommunistpartiet har under snart ett halvsekel haft ett gott empiriskt underlag för sitt påstående att enpartisystemet är nödvändigt för landets självständighet.
Jaha, hade man haft demokrati, och därmed med största sannolikhet en bra relation med USA och därmed krediter och handel, så hade man alltså inte varit självständiga, utan kontrollerade av USA. Ah, så när USA inte ger krediter och handlar, då är det fel, och när dom ger krediter och handlar, då är det fel. Jag förstår. Oavsett vad USA gör och vad som händer så är det fel, alltså.
Liberaler tycks ha ett klart svar, en invasion eller regimskifte med tvång i landet skulle kunna innebära demokrati.
Jag har aldrig hört en enda liberal argumentera för en invasion av Kuba eller nåt annat latinamerikanskt land. Vad svamlar Etzler om egentligen?
Etzler avslutar med att försiktigt hoppas på att representativ demokrati kanske komemr att kunna fungera i Latinamerika och också Kuba i framtiden. Men det är helt klart att han anser att diktatur har varit bra för Latinamerika fram till nu. Om detta gäller enbart vänsterdiktaturer framgår inte, men det verkar inte så.
Hur har då vänstern reagerat på detta? Tja, Eva Björklund svarade i Flamman, med att i en artikel helt sonika förklara att Kuba visst är en fullgod demokrati. Det är så vrickat att man kan förstå resten av vänsterns tystnad över hennes pinsamma utfall, men var är resten av vänsterns mothugg mot Etzler, som ju försvarar diktatur? Dom lyser helt med sin frånvaro. Två boggar har kommenterat, en som verkar hävda att någon av artiklarna (oklart vilken) inte är diktatur-krameri, och en annan som kallar debatten för "nyanserad", vilket måste vara årets mest felaktigt använda adjektiv.
Men sen då? Jag hittar inte en enda vänsterartikel som kritiserar eller arumenterar mot Etzler. Nada. Inte en. Finns dom? Finns det en demokratisk vänster?
Andra bloggar om: vänstern, aron etzler, eva björklund, kuba, flamman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
