Lennart Regebro

I dag är det första omgången i presidentvalet här i Frankrike. Fransk politik är allmänt underlig, och presidentval är inget undantag. Det allra underligaste är avsaknaden av liberaler. I sverige har vi ju ett antal partier som är mer eller mindre liberala. I Frankrike finns det bara ett avlägset liberalt parti, och det får räknas som mindre liberalt.

Sju (av tolv) är nån form socialister. Trotskisterna kan som vanligt inte komma överens ens med sig själva, och det finns två trotskist-kandidater. Det finns två andra kommunister, en uttalad socialist och en grön kandidat och en antiglobalist som båda förespråkar en rent socialistisk politik, även om jag inte vet om dom själv använder ordet.

De här sju presidentkandidaterna är helt dogmatiskt emot all for av förbättring av den franska ekonomin. För det är ju så att om den franska ekonomin blir bättre så hade det ju inneburit att inte bara dom arbetslösa hade blivit färre och lönerna hade ökat. Det hade väl vart OK, men skulle detta hända skulle ju även dom i Frankrike som är rika i dag också blivit rikare, och det kan man inte stå ut med. En del är inte emot att rika blir riakre, dom är bara emot att facket inte styr allt. För i Frankrike idag är det facket som styr. Nästan allt. Lägger regeringen ett förslag som facket inte gillar så blir det upplopp och storstrejk direkt. 2003 var det massor av strejker överallt mot ett förslag på att ändra pensionerna. Förslaget var, hör och häpna, att privatanställda och offentliganställda skulle får samma villkor, så att privatanställda inte längre behövde arbeta flera år längre för att uppnå maximal pension. Denna rättvisa tyckte dom starkaste franska facken (som är fack för just offentliganställda, vilken slump va?) var alldeles för rättvis. Så kan man ju inte ha det, och facken fick igenom massa förändringar av förslagen så att förslagen blev i stort sett meningslösa. Förra året strejkade facken, och ungdomar kastade stenar, för att regeringen ville genomföra förändringar för att minska ungdomsarbetslösheten. Man får förmoda att dom blev upprörda över att någon kunde tänkas erbjuda dom jobb, dom stackars ungdomarna.

På andra sidan har vi en rasist, som inbillar sig att man kan förbättra fransk ekonomi genom att slånga ut alla invandrare, och en anti-EU konservativ, och en från det absurda partiet "Jakt, Fiske, Natur, Tradition" som är ett poppis landsbygdsparti vars huvudfråga är att ge mer bidrag till jordbruket. Dom här konservativa är mot förbättringen av fransk ekonomi, eftersom dom är konservativa, och en bra fransk ekonomi är ju nytt och skrämmande. Sånt kan man inte ha.

Sedan kommer den konservativa Nikolas Sarkozy, som hävdar att han skall satsa på att fixa den franska ekonomin genom diverse i sig liberala förslag. Men samtidigt är han förtjust i att lägga sig i företagslivet, mot Turkiets inträde till EU och väl förtjust i att göra det svårt för både personer och varor att röra sig över gränser. Han är väl i grund och botten konservativ, av den typen som gillar nyliberala ekonomiska teorier för att dom gör samhället rikare, inte för att dom är baserade på frihet. Det är för all del bättre än ingenting, men det är ju inte bra.

Sist har vi François Bayrou, en mesig mittenkandidat som inte riktigt vågar tycka nånting utom att man skall "brygga över vänster-höger-gulfen". Han betecknar sig själv, fantastiskt nog, som liberal. Eller, ja, social-liberal om man skall vara mer noggran. Det borde ju vara bra, kan man tycka, men social-liberalism utanför Sverige betyder inte samma sak som socialliberalism i Sverige. Social-liberalism är oftast, och så även i Frankrike, idén om att man skall göra samhället rikare genom att låta staten fixa ekonomin. En av effekterna av detta är att Bayrou tycker att EU med dess ogenomträngliga regel verk och enorma bidragsapparat, är "mänsklighetens vackraste konstruktion". Jo, han har sagt så.

Så det finns ingen bra kandidat. Vilken är minst dålig då? Ja, det är nog Nikolas Sarkozy. Bayrous åsikter kanske är bättre om man ser till helheten, men Frankrikes största problem är ekonomin, och det kommer Bayrou förmodligen inte göra nåt åt. Bland annat för att varje åtgärd för att förbättra fransk ekonomi kommer att åtföljas av massdemonsytrationer och masstrejker. Man måste ha både den politiska basen, och den politiska styrka, och den politiska ambitionen att genomföra det ändå. Det har inte Bayrou. Det är det enbart Sarkozy som har. Inte ens den socialistiska huvudkandidaten, Ségolène Royal, har styrkan och basen att genomföra radikala förändringar, om hon skulle vilja det.

Så vem vinner då? Ja, det är det svårt att sia om. Sarkozy ligger klart bäst till. Han leder i opinionsundersökningarna. Men då det här är ett två-omgångsval, så blir det mer komplicerat. Bayrou ligger nämlige hack i häl med Royal, och skulle han ta mer röster än Royal, så blir det i den andra omgången ett val mellan Sarkozy och Bayrou. Och då kommer alla socialister rösta på Bayrou, fast som inte gillar honom, precis som dom hellre röstade på Chirac än på rasisten Le Pen när Le Pen tog sig vidare till andra omgången 2002. Le Pens siffror är också förmodligen underskattade i opinionsundersökningarna, och det är teoretiskt möjligt att han tar sig vidare till andra omgången. Då vinner den andra kandidaten som kommer vidare, förmodligen Sarkozy.

Men troligast är att andra omgången kommer stå mellan Sarkozy och Royal. Och där är det jämnt, men för tillfället lutar det åt Sarkozy.

Och det är nog lika bra det. Han är en usel kandidat, men han är nog minst usel, förutsatt att han faktiskt gör det han säger att han skall göra. För hans partikamrat Chirac lovade ungefär samma saker innan han blev vald, och han visade sig bli Frankrikes Göran Persson: Mycket huffande och puffande, men ingen verkstad.

Så, inget hejarop för Sarkozy, men rejäla burop för alla andra, så kanske, bara kanske, Frankrike kan få någon slags framtid igen.

---

Kanske intressanta bloggar om: politik, frankrike