Lennart Regebro

(Detta inlägg kan ses som en sen uppföljare på Ideologiernas skuld)

Egentligen borde man väl ignorera kommunisterna, dom är ju trots allt inte så jättemånga, och dom har absolut noll praktiskt inflytande på förd politik. Men likaväl som det är svårt att ignorera nationella¹ är det svårt att ignorera kommunister, eftersom det dom förespråkar är så vansinnigt. Och tack vare UOKs undersökning om ungdomars kunskaper och attityder till kommunism (och avståndet till Tallin) så är ämnet aktuellt igen, och det drösar av mer eller mindre (mest mindre) insiktsfulla kommentarer om saken i bloggosfären². Men låt oss kolla lite djupare på saken.

Vad är kommunism?
Innan man kan diskutera kommunism måste man veta vad det är. Jag tror att mycket av den svenska ungdomens missförstånd om kommunism är att man inte vet vad det är. Man tror att kommunism är att "folk skall vara snälla mot varandra, typ". Det är klart att kommunismens brott blir svåra att skylla på den kommunistiska ideologin med den missuppfattningen.

Kommunism är två olika saker. Dels är det namnet på en viss typ av utopiskt samhälle. Dels är det namnet på en ideologi. Det vi skall koncentrera oss på här är ideologin, så när jag säger "kommunism" här så menar jag ideologin, och inget annat.

Kommunismen är en variant av socialism. Socialism är åsikten om att alla produktionsmedel skall vara gemensamt ägda (det är i stort en smaksak vad som är produktionsmedel och inte). Vad skiljer då kommunism från annan socialism? Ordet kommunism och socialism var på 1800-talet synonymer, och sin distinkta mening fick ordet kommunism först med ryska revolutionen och Lenin (även Bolsjevikernas officiella namn var "Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet" fram till 1918). Sedan ryska revolutionen har ordet kommunism därför avsett en revolutionär Marxistisk variant av socialismen. Efter Sovjets fall har kommunister desperat försökt omdefiniera ordet så att det kan betyda lite vad som helst, och det påstås ofta att kommunism minsann kan vara icke-Marxistisk, men även dom som säger det brukar vara Marxister och hänvisa till Marx teorier när dom argumenterar. Därför kan man lugnt säga att kommunismen är Marxistisk och revolutionär. Det är det som särskiljer kommunism från andra ideologier (som kan vara Marxistiska eller revolutionära, men sällan båda).

Vad vill kommunismen?
Kommunismen vill alltså införa ett statslöst samhälle med gemensamt ägande av produktionmedlen. Statslöst därför att kommunister anser att staten är det verktyg som den härskande klassen använde för att förtrycka andra. Staten är enligt dom här teorierna alltid förtryckande och instrumental i att upprätthålla klassamhället. Det är sant att stater ofta har varit just detta. Men när man antar att det måste vara så, så är det lätt att hamna fel. För om staten inte kan användas till något bra, så kan den inte reformeras. Demokrati blir meningslöst, utan den enda vägen framåt är att störta staten i en revolution. Det är en stor anledning till varför kommunismen är revolutionär³.

Om vi fokuserar på Marx ett tag, så ansåg han att att arbetarklassen skulle ta över staten i en revolution och sedan använda den för att förtrycka alla klassfiender, under en övergångsperiod under vilken man skall förstatliga alla produktionsmedel. Detta skall i sin tur enligt ett klassiskt kalsongtomteresonemang leda till statens upphävande, och allas befriande från förtryck. Andra revolutionära socialister (då främst anarkister) menar att man bara med våld skall krossa staten, så löser sig resten. Även vissa kommunister (som Pol Pot) har menat att staten måste avskaffas så fort som möjligt för att inte ett nytt förtryck skall uppstå. Kambodja är ju bra bevis på hur det gick.

Vi ser här hur det här resonemanget kräver att man låter ändamålet, den kommunistiska utopin, helga medlen, våld och förtryck. Och medlen blir snabbt ganska hårda. För få kommunister inbillar sig att när man väl har tagit makten, att alla bara helt plötsligt skall inse att kommunism är bra. Man tror på en period efter revolutionen, där det blir nödvändigt att med våld trycka ner dom kapitalister som, likaså med våld, kommer att försöka åstakomma en kontrarevolution. Under den här perioden av förmodat inbördeskrig är det alltså nödvändigt att med våld förtrycka alla antikommunistiska åsikter.

Allt det här är helt logiskt, och nödvändigt från en kommunistisk synpunkt. Eftersom den kapitalistiska staten inte kan reformeras demokratiskt så måste man störta den med våld och sedan förtrycka oppositionen medans man inför den kommunistiska utopin. Kommunism leder alltså alltid, även i teorin, till våld och förtryck. Det är en i grunden antidemokratisk ideologi, eftersom man inte tror på demokrati.

Tror man på demokrati, och istället vill reformera staten gradvis med demokratiska medel, då är man inte kommunist, då är man socialdemokrat. Det är det ordet socialdemokrat betyder: Någon som vill införa den klasslösa utopin med demokratiska reformer.

Men vad händer sedan?
Det är alltså inte konstigt att kommunism leder till våld och förtryck. Det finns inbyggt direkt i ideologin. Kommunismen anser allt våld och förtryck är nödvändiga men tillfälliga medel som berättigas av målet: Den kommunistiska utopin. För en liberal är det här illa nog, eftersom vi inte anser att förtryck rättfärdigas av en ventuell framtida utopi. Men det som gör det riktigt illa är att denna kommunistiska utopi är ogenomförbar, och det av två anledningar. Dels leder statslöshet till våldsamt kaos, och slutar ofta i en mycket statlig diktatur⁴, men det är mindre viktigt, för man kommer aldrg så långt i genomförandet. Innan statslösheten skall nämligen produktionsmedlen socialiseras. Men gemensamt ägande fungerar extremt dåligt och leder till extrem fattigdom, och ofta svält. Det är alltså bara en dålig idé.

I en demokratisk stat leder det gradvisa genomförandet av en dålig idé till att det blir gradvis sämre, och oppositionen kan då kritisera detta och försöka få till stånd en annan politik. Men den stat som skall genomföra införandet av den kommunistiska utopin skall enligt teorierna inte göra detta demokratiskt. Dom som skulle kunna kritisera politiken och dess effekter är per definition kontrarevolutionära och skall, enligt teorierna, förtryckas. Resultatet är att man försöker genomföra idéerna trots att dom inte fungerar, och så skyller man misslyckandet på yttre omständigheter, eller på att dom som skall genomföra det är kontra-revolutionära. Den kombinationen av attityder har vi sett både under dom stora svältkatastroferna i Sovjet, och under kulturrevolutionen i Kina, där svältkatastrofer orsakade av socialisering av jordbruk skylldes på kontrarevolutionära element, och ledde till omfattande mördande av dom som (ofta felaktigt) uppfattades som oppositionella i rena häxjakter. Förtrycket av oppositionella, som i sig är dåligt nog, övergår i ett förtryck av hela befolkningen, när verkligheten vägrar att uppföra sig som dom kommunistiska teorierna säger.

Effekten av en kommunistisk revolution kan alltså bara bli mer och mer förtryck, tills ledningen själva slutar att tro på kommunismen, och istället bara är intresserade av att ha makt. Det såg vi hända i Sovjet med Chrustjov, som slutade försöka tvinga på folket mer socialism, men trivdes bra med att vara diktator. I Kina hände det i slutet på 70-talet, och Kina har sedan dess transformerats från en socialistisk diktatur till en mestadels kapitalistisk diktatur, och är som ett resultat av detta på väg ur fattigdomen med hög fart.


Förtrycket och våldet är alltså inbyggt i kommunismens ideologi. Om man plockar bort detta, och istället säger att den kommunistiska utopin skall genomföras demokratiskt, då är man inte kommunist, då är man socialdemokrat. Och då kan man försöka införa ett statslöst samhälle med genmensamma produktionsmedel på demokratisk väg. Det är det många som har försökt. Det går så klart fortfarande inte för det är fortfarande en dålig idé, men när man försöker genomföra det demokratiskt så leder det inte till våld och förtryck eller omfattande massvält. Det enda det leder till är kass ekonomi och att socialisterna blir bortröstade, vilket också har skett i flera länder. I ännu fler länder, däribland Sverige, har dom demokratiska socialisterna fått makten och snabbt börjat koncentera sig på att göra det bättre för fattiga istället för att försöka införa en utopi. För det är ju det folket är intresserade av: Att det skall bli bättre. Dom är inte intresserade av ideologiska teoribyggen och ogenomförbara utopier. Dom vill bara ha friheten att skaffa sig ett bättre liv. En frihet kommunismen inte är intresserad av.

Kanske intressanta bloggar om: ideologi, kommunism, politik

Fotnoter:

1) Ja, det heter så nu. Det är nationalisterna själva som kallar sig så numera, dom kunde väl inte stava till "nationalister" dom små patetiska stackarna.

2) En lång lista på bloggosfärkommentarer. Säkert inte alla:

• Approximation - Sveriges ungdomar är inte indoktrinerade (men vi jobbar på det)
• Danne Nordling - Okunskapen om Stalin-kommunismen
• Eklind - Sovjets propaganda lever kvar
• Fridholm - UOK skjuter nära men darrar på handen och missar målet
• Frihetens Grip - Kommunismens försvarare
• Gnistor - Lågvattenmärke; högerns intellektuella kollaps
• Loke - Debattartikeln är ett skämt
• Petter Nilsson- Nu har vi bevisat vad?, Smoke and mirrors
• Red Metal - Därför är jag kommunist!
• Röda Raketer - Kommunismen Lever

3) Det här i sin tur är en effekt av det att den Ryska staten inte kunde reformeras, för Tsarerna blockerade alla former av reformer. Det gjorde att socialisterna i Ryssland blev revolutionära, dom blev kommunister, alltså. I Marx hittade man en snubbe som hade teorier om varför det var så, och resultatet var att Marx var oerhört mer läst och poppis i Ryssland än nån annanstans, där han var i stort ignorerad utanför vissa små kretsar.

4) Läs mer om mina tankar om detta här: http://www.liberalism.nu/ideologier/anarkism/