Lennart Regebro

Igår skrev jag ett inlägg om demokratisynen inom vänstern. Det var ju tursam timing av mig, eftersom vänsterpartiet igår släppte rapporter om sin egen historia. Där trycker man enligt DN på den moderna demokratisynen inom vänsterpartiet.

Ja, det gör jag också, för jag tycker inte den har ändrat sig. Dom har samma demokratisyn som alltid. Skillnaden är bara att omvärlden har ändrat sig, det finns allt färre socialistiska diktaturer att omfamna, och alltså omfamnar vänsterpartiet allt färre diktaturer.

Men man fortsätter att släta över diktaturers övergrepp, och man fortsätter att svara alla demokratidiskussioner med det absurda påståendet att USA är en diktatur, och man fortsätter att omfamna anti-demokrater, som nu senast Harold Pinter. Det är inte demokratiskt trovärdigt, Man måste behandla alla övergrepp sakligt och rättvist, oavsett vem som utfört dom.

Ett parti som har antidemokrater som Eva Björklund i partiledningen har inte en hälsosam demokratisyn. Och detta problem förtydligas av att Ohly, som tidigare har haft en mycket tveksam demokratisyn, vidhåller att han inte har ändrat sig. Jag tror att han kanske har ändrat sig. Men en omvändelse blir inte trovärdig om man hävdar att den inte har hänt. För vilken slutsats skall man ta av Ohlys icke-omvändelse? Antingen är han ju fortfarande anti-demokrat, eller så har han fortfarande inte insett poängen med demokrati, eller så ljuger han i ett försök att släta över sina tidigare anti-demokratiska ståndpunkter. Och inget av detta är ju direkt nåt som inspirerar trovärdighet.

För att vänsterpartiet skall få nån demokratisk trovärdighet måste man för det första helt bryta med den revolutionära Marxismen. Och det kommer naturligtvis inte ske så länge dom unga i vänsterpartiet omfamnar denna mördarlära. Och för det andra måste man sparka ut anti-demokraterna från partiledningen. Och det kommer inte ske så länge majoriteten av medlemmarna i grund och botten är kalla-kriget-nostalgiker. Och för det tredje måste Ohly ställa sig upp och som en ärlig människa erkänna att han under större delen av sitt liv har varit anti-demokrat, och att han nu äntligen har fattat vad som är poängen med demokrati. Och för det fjärde och sista, måste man sedan konsekvent ställa sig på demokratins sida, istälelt för att som hittils konsekvens ställa sig på diktaturens sida.

Vänsterpartiet kan inte småfjutta, och under kniven göra små, små steg bort från diktaturkramandet. En skåpsupande alkis är fortfarande en alkis. En person som under täcket hånglar med diktatorer är fortfarande en antidemokrat. Vänsterpartiet måste bryta helt med diktaturkramandet. Annars kommer man aldrig återfå sin demokratiska trovärdighet.