2005-12-28

Det är inte socialistisk att äga

I sin krönika om fildelning och piratkopiering klämmer Jan Guillou ur sig att "Rent ideologiskt kokar hela frågan ner till ett enda påstående, som jag härmed med övertygelse framför: Det är inte socialistiskt att stjäla, ens från författare." Ja, så är det ju onekligen. Det är inte socialistiskt att stjäla, eftersom socialism är egendomsgemenskap, i synnerhet av det som kallas "produktionsmedel" (dvs saker man kan tjäna pengar på). I en socialism äger inte Jan Guillou sina böcker. Att någon då lyssnar på hans böcker utan att betala är alltså inte stöld.

Så, ja, Jan, stöld är inte socialistisk. Med att kopiera dina talböcker utan att ge dig pengar, det är i högsta grad socialistiskt. Så, rent ideologiskt kokar hela frågan ner till ett enda påstående, som jag härmed med övertygelse framför: Det är helt rätt att piratkopiera verk, om upphovsrätten innehas av en socialist.

Sådeså.

2005-12-21

Det är ingen backlash, det är harakiri.

Jag är feminist. Jag tycker det är viktigt med feministisk forskning och vetenskap. Vetenskap är att förklara och förstå vår värld. I vetenskapen studerar man omvärlden och lägger fram hypoteser om hur saker och ting fungerar. När man har lagt fram teorier, eller presenterat studier av omvärlden, så kan andra forskare titta på vad man har gjort, och komma med kritik mot det man har gjort, eller så kan man ta resultaten och bygga vidare på dom för att komma med nya hypoteser.

Den här kritiken är viktig. Den är faktiskt den viktigaste delen av hela vetenskapen. Man kan faktiskt säga att om man inte kan kritisera forskning, så är det inte forskning, utan tro.

Det här är viktigt när man tittar på den debatt som följde på rapporten angående Eva Lundbergs forskning. För svaren går att placera i tre grupper:
  1. Rapporten skulle inte handla om forskningen var bra eller inte.
  2. Kritikerna är okunniga eller inkompetenta.
  3. Feministisk forskning kan inte kritiseras.
Det är för all del sant att rapporten inte skulle handla om forskningens kvalité, men det gör inte att rapportens kritik mot forskningen är felaktig. Kritik är kritik även om den är oombedd, och måste behandlas och besvara sakligt. Det förekommer även kritik mot Eva Lundbergs forskning utanför rapporten. Det var det kritiken som var orsaken till rapporten, faktiskt. Hon har också fått en särställning där hon nästan står utanför andra fakulteter, vilket enligt universitetets rektor har gjort att hennes forskning har ignorerats, och alltså granskats mindre än den borde. Den särställningen är vad jag förstår delvis beroende på tidigare massiv kritik mot hennes forskning, som har fått till resultat att samarbetsklimatet surnat till. Kritik förekommer alltså. Att ignorera den och vifta undan den gör bara saken värre.

Det är möjligt att kritikerna är okunniga, men det gör fortfarande inte kritiken fel. Om Kejsaren inte har några kläder så är det sant, även om det är ett litet barn som säger det. Om kritiken som framförs är felaktig på grund av okunnighet, så är det ju lätt påvisat.

Den tredje och sista punkten är intressantast. Dom här undanflykterna kommer i två varianter. Dels varianten att forskningen grundar sig på en princip som gör den omöjlig att kritisera, (vilket även Eva Lundgren tycks implicera när hon hänvisar till hermeneutik och dialektik) dels varianten att all kritik mot forskningen är en del av en konspiration, och därmed bevisar att forskningen har rätt. I båda fallen viftar man bort kritiken, och säger rakt ut att forskningsresultaten är omöjliga att kritisera. Det här gör ju då att forskningen inte alls är forskning, utan religion. Den är sann, för att dom som tror på den säger att den är sann. Oavsett hur fel eller meningslös forskningen är, så är den ändå sann, för det har vi sagt, och alla som säger nåt annat är ogudaktiga och skall brännas på bål!

Det här håller ju såklart inte. All kritik måste bedömas och bemötas sakligt. Om kritiken i sig är osaklig, så måste detta påtalas, på ett sakligt och seriöst sätt. Man kan inte bara vifta undan kritik därför att den som framförde den inte var ombedd att framföra den. Man kan inte bara vifta undan kritik för att den som framförde den inte har en viss ställning. Man kan inte behandla forskning som omöjlig att kritisera. Gör man nåt av detta, så ogiltigförsklarar man forskningen totalt. Den är då inte vetenskaplig, och alltså ur vetenskaplig synpunkt ointressant.

Jag anser inte att Eva Lundgrens forskning är ovetenskaplig. Jag anser att den är vetenskaplig, och skall behandlas som sådan. Det innebär också att den måste får kritiseras. Men många feminister är tydligen av en annan åsikt. Länkarna ovan är till feminister, två bloggare och en hel hög på DN, som förklarar att Eva Lungrens forskning är ovetenskaplig, genom att använda dom tre resonemangen ovan. Samtidigt pratar man om en backlash, om en anti-feministisk konspiration, och patriarkaliskt förtryck. Vardå? Det behövs ingen sådan konspiration, det behövs inget sådant förtryck, när radikala feminister på detta sätt begår offentlig harakiri.

2005-12-20

Migrationsverket väcker två socialdemokrater ur sina drömmar.

Michael Silkesjöö och Bo Andersson verkar förvånade över dagens nyhet, migrationsverkets firande. Jaha, när det dags att vakna nu? Det har varit välkänt länge att svensk invandringspolitik är att utvisa så många som möjligt. Bästa chansen att få stanna kvar är att få Aftonbladet eller Expressen att skriva om dig. Utvisningar är aldrig kul, och oftast djupt tragiska, och snyfthistorier är ju populärt i kvällstidningarna, men det finns såklart en begränsning på hur många sådana historier man kan skriva om. Resultatet är att utvisning eller inte ofta är en fråga om tur.

Att Migrationsverket firar när dom lyckas utvisa folk är knappast förvånande. Inte ens vanligtvis verklighetsfrånvända Kalle Larsson är förvånad.
Migrationsverket följer bara socialdemokraternas politik. Man kan klaga på dom, men inte skylla på dom. Ansvaret är helt och hållet socialdemokraternas. Att Barbro Holmberg fördömer firandet är inget annat än rent och skärt hyckleri. Hon har medverkat till denna politiken, och är en direkt medspelare i detta.

Hur vore det om dom rabiata kommunisterna i Vänsterpartiet tog sitt snack om brunvandring och fascistisering och applicerade dom där det faktiskt stämmer? Hur vore det om vissa mer oresonliga centerpartister tog sitt snack om att flörta med invandrarfientliga och vände det mot dom som faktiskt sysslar med det, nämligen
nämligen på socialdemokraterna och deras invandrarfientliga politik?

Är det inte dags att vi börjar behandla invandrare och flyktingar med respekt? Är det inte dags att vi erkänner det bidrag som dom har gjort till det svenska samhället?

Jag får hoppas att det är fler sossar som har vaknat upp för vad deras parti faktiskt sysslar med än dom två jag ramlade på. Men om det inte är så, så får man iaf vara glad för dessas uppvaknande. Hoppas dom inte somnar igen.

2005-12-19

Nyamko Sabuni räddar dagen

Jag har hört från flera ledande folkpartister som inte håller med Rojas artikel från förra måndagen. Och jag har inte hört från nån folkpartist som håller med honom. Rojas är i en minoritet i den här frågan. Han brukar vara smart, och förhoppningsvis ändrar han sig. Om han inte gör det kommer han nog tappa sin ställning inom partiet. Man kan inte ha folk att leda en känslig fråga som invandringspolitik om dom inte tänker innan dom pratar.

Tills Rojas ändrar sig så Nyamko Sabuni skrivit en betydligt mer balanserad och insiktfull artikel i frågan, i dagens Expressen. Läs den.

Folkpartiets ställning i invandringsfrågor visar att ett parti som folkpartiet behövs i svensk politik. Sverige behöver ett parti som är tydligt invandringsvänligt och erkänner det, och är berett att ta striden med sossarnas hycklande invandringspolitik. Och hittills är det bara folkpartiet som har gjort det. Det vore en stor tragedi om dom slutade.

2005-12-18

Svenska offer

Sverige, eller i alla fall svenska medier, gillar offer. Tycker man bara synd om sig själv blir det stora rubriker och alla förlåter en, oavsett vad man har gjort. Första exemplet jag kan komma ihåg var Tommy Körberg, som dömdes till innehav av kokain. Detta orsakade stor uppståndelse, och indignerade saker skrevs i media. Till Körberg fick genidraget att gråta i media och tala om hur synd det var om honom. Det kanske det var. Han kanske var fast i ett missbruk vid den tiden, jag vet inte jag, känner inte honom. Men det var ändå han själv som började, och att kokain kan leda till missbruk var ju inte direkt okänt, ens i början på 80-talet. Helt oansvarig för sin egen situation var han väl inte? Eller?

Senaste offer-stjärnan på den svenska mediahimlen är Åsa Waldau. Hon var en av pastorerna i en församling där ett märkligt mord hade begåtts. En bild växte fram av en församling där åtminstånde en liten del av toppen i församlingen tycktes vara en sekt, driven på av Helge Fossmo och Åsa Waldau. Hon framställdes som en manipulativ häxa, och som en av hjärnorna bakom en sekt som mördade folk på löpande band.

Men sedan, som i ett slag, gick Åsa Waldau ut i TV och tyckte synd om sig själv. Oj vad hon tyckte synd om sig själv. Och media tvärvände. Nu är Waldau ett offer av första graden. Det är klart det är synd om henne, hennes syster har blivit mördad, och Åsa tror nu själv, enligt dagens snyftrekord i Aftonbladet, att hennes vän, Helges första fru också blev mördad.

Troligtvis är ingen av bilderna rätt. Åsa Waldau är varken hjärnan bakom alla morden, eller ett offer helt utan skuld. Och ett offer utan skuld är hon inte oavsett vad som faktiskt hände, för hon var en av pastorerna i församlingen och så måste man anses ha lite mer ansvar. Åsa Waldau har enligt egen utsago alltså hjälp till att lura församlingen, genom att hon själv stödde Helge Fossmos lögner och påhittade drömmar från gud. Ett offer?

Och även om vi ignorerar henns pastorsställning, så är det ju ändå så att i slutändan måste varje människa anses vara åtminstonde den som är mest ansvarig för sig själv och sitt eget liv. Allt annat är att omyndigförklara människan. Och sveriges, eller iaf svensk medias, förtjusning i denna offermentalitet och att på detta sätt acceptera en lite lätt nedåtande omyndigförklaring av folk tycker jag är mycket märklig. Är det konstigt att arbetslösa sitter hemma och tycker synd om sig själva, om det tidningarna är fulla av framgångsrika folk som tycker synd om sig själv?

Vad är det för fel på att ta ansvar för sig själv?

"Det är synd om mig, för jag kan inte ta ansvar för mitt eget liv" tycks Waldau gråta," och därför skall ni tycka om synd mig, och tycka om mig".

Det tror hon naturligtvis inte på själv, men det intressanta är att svenska media glatt sväljer betet med hull och hår, och hakar på. Jag personligen hade tyckt synd om Åsa Waldau om jag hade trott att hon inte hon kunde ta ansvar för sitt eget liv. Men då bör hon också omyndigförklaras på stört. Eller?

2005-12-16

Intriger leder till usel forskning.

En mycket uppmärksammad rapport om Eva Lundgrens forskning blev klar för några dagar sedan. En kritik som har riktats mot Eva Lundgren är hon inte gör sitt underlag tillgängligt för andra forskare. Rapporten bekräftar detta:

Vi har efterfrågat underlaget (utskrifter eller kassettband) till
dessa men inte fått tillgång till det.

Det finns visst underlag, men inte komplett. Borde då Lundgren fällas? Det går inte att säga om de intervjuer hon hänvisar till existerar eller har skett. Det är teoretiskt möjligt att hon har hittat på alltihop, eller?

Tja, såhär står det i rapporten:

Med vetenskaplig ohederlighet avses:
  1. förfalskning och fabrikation
  2. plagiering
  3. obehörigt användande av information given i förtroende
  4. oberättigat hävdande av författarskap
  5. underlåtelse att följa vedertagna rekommendationer om inhämtande av tillstånd från berörda myndigheter (t ex etikkommittéer för humanforskning och djurförsök, isotopkommittéer, Datainspektionen, Läkemedelsverket m m).
Givetvis borde man anse att det faktum att hon inte kan producera underlag skall tas som att hon har fabricerat alltihopa, men det finns en hake:

Rapporten är oehört kritisk mot vetenskapligheten i Eva Lundgrens forskning. Kort sagt, hennes forskning blir totalt sågad vid fotknölarna. Enlig rapporten kan man inte dra dom slutsatser Eva Lundgren drar, ofta drar hon slutsatser som går direkt på tvären av vad hennes påstådda underlag säger. Det finns naturligtvis ingen anledning att fabricera eller förfalska underlag, om man sedan ändå säger tvärtemot vad underlaget säger. Med andra ord, Eva Lundgren är inte ohederlig, hon är bara en extremt usel forskare, som konsekvent ignorerar sitt eget underlag.

Vad jag förstår kan inte Eva Lundgren sparkas, om hon inte gör nåt fel. Att hon slösar skattepengar på att skriva värdelöst trams är inte anledning nog. Jag tänkte mig att hon bara skulle ignoreras av andra, men se, det visar sig i rektorns promemoria att det är själva problemet! Anledningen till att Eva Lundgren har fått producera sådan total skitforskning är att hon, pga konflikter på sociologiska institutionen har getts en särställning där hon i praktiken är isolerad från övriga forskare. Ingen läser hennes forskning och ingen kritiserar hennes forskning, uppenbarligen för att alla vet att hon bara producerar skräp! Konflikter, intriger och den här typen av problem finns på alla arbetsplatser, och är inte bra nånstans. Det är intressant att se att det kan leda till att man publicerar usel forskning.

Det är bra att rektorn nu uppmärksammar det här problemet. Vi får hoppas att resultatet av dom förändringar som nu skall genomföras för att få bort Eva Lundgrens särställning är att Uppsala Universitet inte i framtiden kommer publicera en enda rad av Eva Lundgrens fantasifoster.

Vänsterpartiets nygamla demokratisyn.

Igår skrev jag ett inlägg om demokratisynen inom vänstern. Det var ju tursam timing av mig, eftersom vänsterpartiet igår släppte rapporter om sin egen historia. Där trycker man enligt DN på den moderna demokratisynen inom vänsterpartiet.

Ja, det gör jag också, för jag tycker inte den har ändrat sig. Dom har samma demokratisyn som alltid. Skillnaden är bara att omvärlden har ändrat sig, det finns allt färre socialistiska diktaturer att omfamna, och alltså omfamnar vänsterpartiet allt färre diktaturer.

Men man fortsätter att släta över diktaturers övergrepp, och man fortsätter att svara alla demokratidiskussioner med det absurda påståendet att USA är en diktatur, och man fortsätter att omfamna anti-demokrater, som nu senast Harold Pinter. Det är inte demokratiskt trovärdigt, Man måste behandla alla övergrepp sakligt och rättvist, oavsett vem som utfört dom.

Ett parti som har antidemokrater som Eva Björklund i partiledningen har inte en hälsosam demokratisyn. Och detta problem förtydligas av att Ohly, som tidigare har haft en mycket tveksam demokratisyn, vidhåller att han inte har ändrat sig. Jag tror att han kanske har ändrat sig. Men en omvändelse blir inte trovärdig om man hävdar att den inte har hänt. För vilken slutsats skall man ta av Ohlys icke-omvändelse? Antingen är han ju fortfarande anti-demokrat, eller så har han fortfarande inte insett poängen med demokrati, eller så ljuger han i ett försök att släta över sina tidigare anti-demokratiska ståndpunkter. Och inget av detta är ju direkt nåt som inspirerar trovärdighet.

För att vänsterpartiet skall få nån demokratisk trovärdighet måste man för det första helt bryta med den revolutionära Marxismen. Och det kommer naturligtvis inte ske så länge dom unga i vänsterpartiet omfamnar denna mördarlära. Och för det andra måste man sparka ut anti-demokraterna från partiledningen. Och det kommer inte ske så länge majoriteten av medlemmarna i grund och botten är kalla-kriget-nostalgiker. Och för det tredje måste Ohly ställa sig upp och som en ärlig människa erkänna att han under större delen av sitt liv har varit anti-demokrat, och att han nu äntligen har fattat vad som är poängen med demokrati. Och för det fjärde och sista, måste man sedan konsekvent ställa sig på demokratins sida, istälelt för att som hittils konsekvens ställa sig på diktaturens sida.

Vänsterpartiet kan inte småfjutta, och under kniven göra små, små steg bort från diktaturkramandet. En skåpsupande alkis är fortfarande en alkis. En person som under täcket hånglar med diktatorer är fortfarande en antidemokrat. Vänsterpartiet måste bryta helt med diktaturkramandet. Annars kommer man aldrig återfå sin demokratiska trovärdighet.

2005-12-15

Varför är demokrati kontroversiellt?

Några av mina senaste bloggposter har rört vid demokratiska frågor. Jag skrev om att demokratier svarar bättre på internationella påtryckningar än diktaturer. Och jag skrev om att vänstern hyllar Pinters politiska uttalanden trots hans diktaturkramande.

Svaren lät inte vänta på sig. Den vanligaste typen av kommentarer (förutom personangrepp) är att USA är också är onda. Några typexempel:

de blodiga kupper USA bevisligen legat bakom, såsom Guatelama '54 eller Chile '73, och anfallskrigen i Haiti och Vietnam. - Benjamin

USA begår och har begått brott mot folkrätten och mänskligheten under falsk flagg utan att ta några som helst konsekvenser. - Anonym

Man försöker alltså bortförklara att diktaturer är värre, och man försöker släta över Pinters diktaturkrameri, med argumentet att USA också begår övergrepp. Men två fel gör ju inte ett rätt. Lite ironiskt blir det med den näst vanligaste typen av kommentarer:

Detta får man enligt dig inte kritisera eftersom Sovjet var värre?!? - ClaesW

Jo, man får kritisera USAs övergrepp. Det man inte får är att ta använda USAs övergrepp som undanflykter för att inte kritisera Sovjet. Och inte Castro eller Milosevic heller. Halva vänstern använder USAs övergrepp (både dom riktiga och dom påhittade) för att släta över diktatures övergrepp. Den andra halvan hävdar att all kritik mot diktaturers övergrepp är ett försök att släta över USAs övergrepp. Ironiskt så det förslår. Och blint också. Visst finns det en del människor som stödjer USA oavsett vad dom gör, precis som det finns människor i vänstern som fortfarade hyllar Stalin. Galningar finns det överallt. Men att hävda att dom som kritiserar diktaturers övergrepp inte kritiserar USAs övergrepp är bara löjligt, och bara en slags hycklande sätt att släta över diktatures övergrepp. Man skall inte få kritisera diktaturer utan att brännmärkas.

En del av vänstern vet att dom inte har några argument, och blir desperata i sina försök att hitta undanflykter. I en kommentar på subjektiv.se så bortförklarar Tobias Lindberg en artikel av Mae Liz Orrego Rodriguez med att hon är liberal och alltså subjektiv.

Eller så försöker man helt bortförklara hela frågan genom att implicera att diktaturernas övergrepp aldrig har skett:

finns det inte den ringaste lilla möjlighet att USA:s offentliga förehavanden till åtminstone en del är ett typexempel på det välkända historieförfalskande fenomenet "segraren skriver historien"? - Marcus

Det jag till slut har börjat fråga mig är varför vänstern bara vill kritisera demokratier medan diktaturers övergrepp skall slätas över och skyllas på demokratierna? Var grundar sig vänsterns envisa diktaturkramande i?

Varför är det forfarande kontroversiellt att demokrati är att föredra framför diktatur?

För det förstår inte jag.

2005-12-13

Ställer Centern upp på sossarnas lögner?

Idag har jag hittat några inlägg av Centerpartister, angående Rojas. Två av dom står ut extra mycket, nämligen Per Ankersjös, och Annie Johanssons. Annie Börjar sitt inlägg med att försöka hävda att Folkpartiet flörtar med rasister, och Per Ankersjö verkar faktiskt inte ha nåt annat att säga alls.

Ärligt talat, folkpartiets flörtande med rasistsvensson är en ren myt, påhittad av sosarna och vänsterpartiet. Det finns ingenting varken i folkpartiets uttalanden eller politik som kan anses flörta med rasister, eller ens på nåt vis tolkas som rasistiskt, förrän gårdagens olyckliga hjärnsläpp av Rojas. Men sossarna och vänstern gillar inte att man diskuterar invandringspolitik, för dom vill fortsätta att hävda att dom är för invandring, samtidigt som DOM flörtar med rasistsvensson genom att göra det så svårt att invandra som möjligt.

Folkpartiet är för ökad invandring, kortare asylköer, bättre integration i samhället och utökade rättigheter för invandrare och framförallt flyktingar. Sossarnas invandringspolitik är att ta emot så få som möjligt, slänga ut dom så fort som mäjligt och inte bry sig om flyktingars mänskliga rättigheter.

Vilka av dessa två ståndpunkter om invandringspolitik stödjer centern egentligen? Varför stödjer dessa centerpartister vänsterns mytbildning om borgerliga som rasister? Är det ett panikslaget försök att dölja Centerpartiets bruna (men numera överspelade) historia?

Att baktala folk är kanske ett bra sätt att dra in röster på, men det är oärligt, och knappast än i längden hållbar taktik, om man har som mål att genomföra bra politik, och inte bara som mål att klamra sig fast vid makten.

2005-12-12

Rojas: Är han fascist eller har han bara fel?

BRÅ säger att invandrares överrepresentation i brottsstatistiken inte kan bortförklaras enbart med skillnader i "socioekonomisk status", dvs vad man jobbar med, om man jobbar, och hur mycket man tjänar. Rojas reaktion på detta är det måste vara invandrarnas sociokulturella arv som är orsaken. Jag tror Rojas har fel, men det är inte det jag vill skriva om idag. Istället tänker jag diskutera olika typer av reaktioner på Rojas artikel.

Om vi börjar med Ali Esbatis reaktion, så är den en typisk Esbati-artikel. Allt han säger går ut på att utmåla Rojas som rasist. Esbati har inget egentligt alternativ förklaring till Rojas förklaring förutom socioekonomisk status, men hela grunden för Rojas artikel är just att BRÅ visar att det inte är en tillräcklig förklaring. Istället försöker Esbati tabubelägga hela frågan. Om Rojas har fel eller rätt är helt sekundärt i Esbatis artikel. Det är själva faktumet att han diskuterar frågan, och framförallt att han nämner en annan förklaringsmodell än socioekonomiska som är problemet.

Att Esbati inte har några alternativa förklaringar beror på hans socialistiska förklaringsmodell. Alla skillnader måste förklaras utifrån socioekonomiska skillnader, för det har Marx sagt. När BRÅ nu säger att i det här fallet kunde man inte det, då skall det resultatet tigas ihjäl. Att Rojas uttalanden dessutom enkelt kan förvridas till Esbatis favoritteori, att liberaler är fascister, ger honom dessutom ännu mer vatten på sin kvarn. Rojas tror inte på det han säger enligt Esbati, utan uttalandet är bara ett sätt att flörta med rasism. Att Rojas inte skulle tro på det han själv säger utan bara sysslar med kalkylerade lögner tycker jag är rätt osannolikt. Men som man känner sig själv dömer man väl andra, antar jag.


Det här kan kontrasteras mot Liberala Ungdomsförbundets reaktion. Här tar man upp flera sannolika förklaringar som Rojas kan ha missat, en av dom rätt grov (undersökningen tar ingen hänsyn till om invandraren kom hit som flykting eller inte). LUF kritiserar Rojas, för att dom anser att han har fel och har gjort en överförenkling som komemr spä på folks fördomar.

LUFs reaktion är saklig. Esbatis är osaklig och lögnaktig.
LUF har alternativa förklaringar. Esbati har bara personangrepp och misstänkliggöranden.
LUF vill hitta alternativa förklaringar. Esbati vill svartmåla.
LUFs reaktion är kort, och går direkt på kärnfrågan. Esbatis inlägg är långt, upprepande och svamlande.

Var hittar vi orsaken till de här skillnaderna? Jag är inte säker, men jag tror helt enkelt skillnaden ligger i att både LUF och Esbati blir förbannade och upprörda. Men LUF väljer att få utlopp för detta med saklig argumentation. Esbati har inga sakliga argument. han har ingen lösning, har ser bara problem. Så hans argumentation är osaklig, för det är allt han har att ta till.

Vänstern har inga argument, och stora delar av vänstern har helt slutat låtsas att dom har det, och sysslar istället med personangrepp. Både Esbati, Etzler och Ohly tillhör i den gruppen.

2005-12-09

Harold Pinter och vänsterfascismen.

Harold Pinters tal har hyllats av en enig vänsterkör. Nu har jag satt mig ner och läst saken. Och talet är en salig blanding av självrefererande flum och politiska lögner.

'Dark.' A large window. Evening sky. A man, A (later to become Deeley), and a woman, B (later to become Kate), sitting with drinks. 'Fat or thin?' the man asks. Who are they talking about? But I then see, standing at the window, a woman, C (later to become Anna), in another condition of light, her back to them, her hair dark.

It's a strange moment, the moment of creating characters who up to that moment have had no existence. What follows is fitful, uncertain, even hallucinatory, although sometimes it can be an unstoppable avalanche. The author's position is an odd one. In a sense he is not welcomed by the characters.


Ja, sådär håller han på, när han påstår att han pratar om nåt som har med sanning att göra. Det gör han inte. Det han gör är att tala om att "Jag är en så fantastisk pjäsförfattare med så djupa insikter om författande". Det kanske han är, jag har då aldrig sett nån av hans pjäser. Däremot har jag sett en del av hans politiska åsikter och uttalanden. Och dom går konsekvent ut på att anklaga USA för att vara onda och bortförklara diktaturers övergrepp.

Everyone knows what happened in the Soviet Union and throughout Eastern Europe during the post-war period: the systematic brutality, the widespread atrocities, the ruthless suppression of independent thought. All this has been fully documented and verified.

But my contention here is that the US crimes in the same period have only been superficially recorded, let alone documented, let alone acknowledged, let alone recognised as crimes at all.

Pinter säger att visst var Sovjets övergrepp hemska, men istället för att stanna där försöker han förminska och bortförklara dessa övergrepp genom att implicera att USAs övergrepp var lika illa eller värre. Han hävdar att vi faktiskt inte vet hur illa USAs övergrepp var, för att dom inte är dokumenterade, och inte erkända som övergrepp. Det är rena lögner. USAs övergrepp (för dom existerar) är väldokumenterade och välerkända och dom är oerhört mycket mindre än dom som har genomförts av Sovjet och andra stater i kommunismens namn.

Men Pinter vill inte konfronteras med detta. Istället fortsätter han att hylla diktatorer som Castro och Milosevic. Allt som är fel i världen skylls på demokratiska länder som USA och England. Det blir tydligen med Pinters världssyn helt OK att mörda folk i enorma mängder, bara man är diktator. För Pinter anser inte att Miosevic är oskyldig. Tvärtom är han enligt Pinter skyldig till krigsförebrytelser, men han skall släppas fri ändå, och istället skall NATO anklagas för krigsförbrytelser för att man lade sig i Jugoslaviens krig och försökte (men misslyckads) att stoppa övergreppen.

Det är en märklig moralsyn. Den som utför övergreppen är inte skyldig om han är diktator. Den som försöker stoppa övergreppen är skyldig, åtminstonde om han är demokrat. Det är en moralsyn som är så fantastiskt vidrig att det är för mig helt obegripligt hur vänstern kan överhuvudtaget vilja associeras med folk som Pinter. För mig är en sådan moral inget annat än ren fascism: Den som har makten har rätt. Vänstern borde kritisera Pinter, men istället blir han hyllad och klappad på ryggen.

Några av dom allra mest förvirrade i vänstern, med Aron Etzler och Ali Esbati i spetsen, pratar om någon inbillad fascistisering av liberalismen (man ljuger ihop att vissa liberaler är islamofober, och så tar man denna lögn som bevis för en inbillad fascistisering). Men dom blundar för fascisterna i sina egna led. Ja, värre än så, dom hyllar dom.

Hur förklarar man nåt sådant? Vad är det som gör det möjligt för dagens vänster stå rakryggat och försvara Pinters moral?

I spoke earlier about 'a tapestry of lies' which surrounds us.

Nej, Harold Pinter. Vi omges inte av någon vävbonad av lögner. Det är det bara du och dina vänsterkompisar som gör, och den väven har ni byggt själva. Ni bygger ett luftslott av lögner för att slippa konfronteras med att era politiska åsikter var fel, och sedan klagar ni när ni upptäckte att slottet blev ett spindelnät av lögner ni inte längre kan ta er ur. Det Pinter skriver om pjäsförtattande verkar intressant. Problemet är att han påstår att det har nåt med sanning att göra, när allt han sysslar med är fiktion.

2005-12-08

Vårdgarantier: Ett tomt löfte.

I Stockholms sjukvårdsområde kunde det ibland ta upp till ett år att få tid hos ortopeden. Ni är det infört vårdgaranti, och det skall nu gå på tre månader. Bra va?

Jo, fast, det förstås, nu får man inte längre komma till ortopeden utan remiss från distriktsläkare. Det tar en vecka. Innan distriktsläkaren skriver remissen skall man på röntgen, dit det kan vara kö på upp till tre månader, plus den tid det tar att skicka remissen. Sedan återbesök hos distriktsläkaren, en vecka till, och sedan upp till tre månaders väntan (plus återigen ett par veckor av remiss-skrivning och internpost. Sedan har dom tre månader på sig innan dom behöver påbörja behandlingen.

Nio månader plus lite extra. Med lite tur kan dom dra ut på tiden till ett år innan man får hjälp. Ungefär lika lång tid som före vårdgarantin, alltså.

I en offentlig planekonomi, som landstinget, är patienter bara utgifter, och alltså nåt som helst skall undvikas om man skall hålla budgeten. Reguljära läsare av den här bloggen vet redan hur man löser detta: Det enda sättet man kan bli av med köerna är att se till att det lönar sig att ta emot patienter.

Se även bloggposterna I Sverige har man ett sjukvårdssystem samt Det nya klassamhället.

2005-12-07

Internationella påtryckningar mot USA och mot andra

Efter en enorm mängd internationell påtryckning innan har nu äntligen USA förbjudit tortyr. Det var tametusan på tiden. Och det är intressant om man jämför med andra internationella påtryckningar. Jämför med till exempel dom internationella påtryckningarna mot Irak, som försiggick i 11 år, och till och med inkluderade en handelsblockad och att USA skickade raketer mot Bagdad. Det hjälpte inte ett dugg. Jämför med internationella påtryckningar mot Iran och Nordkorea om att inte återuppta sina kärnvapenprogram. Det har inte hjälpt ett dugg. Och jämför med blockaden mot Kuba, som inte har hjälpt, och förmodligen har bara stärkt Castros ställning.

Jämför med internationella påtryckningar och blockad mot Sydafrika. Den hjälpte. Och jämför med EUs påtryckningar och lockbeten mot Turkiet och östeuropa, som har fått Turkiet att ta flera steg mot demokrati, och har fått de baltiska länderna att avskaffa dödsstraffet och liknande.


Slutsatsen är viktig: Internationella påtryckningar och blockader fungerar. Mot länder där man väljer styret. Till och med mot Sydafrika, där bara en liten priviligierad del av befolkningen fick rösta, så fungerade blockaden. Men mot diktaturer fungerar varken påtryckningar eller blockader.

Och anledningen är enkel: Påtryckningarna och blockaderna påverkar folket negativt. Men det påverkar inte en diktator, som istället bara använder blockaden och påtryckningarna som propagandamedel och stärker greppet om makten. Bara om landets regering är beroende av folkets välfärd för att behålla sin regeringsstöllning kan den internationella påtryckningar fungera.

Det där är viktigt att komma ihåg när man diskuterar utrikespolitik. Många säger ofta att man skall använda blockader och påtryckningar. Och det skall man, men bara mot demokratier. Använt mot diktaturer åstadkommer det i bästa fall ingenting och i sämsta fall förvärrar det situationen.