I debatter så finns det ett argument som dyker upp om och om igen, nämligen påstendet att det inte finns en sanning. Det yttras oftast som "Du tror att du sitter på sanningen, men det finns ingen sanning, bara åsikter", gärna med tillägget "så vi får väl vara överens om att inte vara överens i den här frågan". Ibland säger man "Vem vet egentligen. Man kan inte vara säker. Inte du, inte jag". Favoritvarianten är väl när nån surt klämmer ur sig "Jaha, ja, nu när du har deklarerat vad som är den objektiva sanningen så behöver vi väl inte diskutera mer!"
Det här är bara naturligtvis bara undanflykter från folk som vet att dom har fel men inte vill erkänna det. Men jag tänkte ta upp saken lite djupare ändå, i ett försök att förklara varför argumentet är fel. Så håll i er nu, för nu blir det filsosofi.
På ett plan är det korrekt att säg aatt vi aldrig kan veta nåt säkert. Vi vet inte ens om vi finns. Descartes uttalande "Jag tänker alltså är jag" förutsätter ju logik, vilket man knappast kan ta som en förutsättning innan man har bevisat att nåt existerar. Men vadå? Skall vi låtsas att vi inte existerar och se vad som händer? Tja, det kan man ju göra om man vill, men vad som händer är ju såklart att man fortsätter att existera som om ingenting hade hänt. Så det var ju ingen mening med. Det går helt enkelt inte att anta att man inte existerar. Men även om jag existerar, finns världen? Ja, samma sak där, blunda och låtsas att världen inte existerar, och när du öppnar ögonen så... är universum där lik förbenat. Och visst kan man låtsas att dom människor som befolkar ens omvärld i själva verket är fantasifoster och tänka "Nu ringer det på dörren och så står det fem nakna fotomodeller utanför och vill ha en orgie med mig".... nä, det hände ju inte det heller.
Kort sagt, allting tyder på att vi existerar, att omvärlden existerar och att andra människor faktiskt också existerar självständigt från varandra. Eller för att uttrycka det koncist: Det existerar en verklighet som oberoende av ditt medvetande.
Och det där är en viktig poäng. Verkligheten är som den är vare sig vi vill eller inte. Om vi vill se en annan verklighet kan vi inte bara tycka att den är annorlunda. Det går inte praktiskt att förneka den objektiva verkligheten. För om du skulle förneka den, så kan du inte fungera praktiskt. Du kan inte gå på fel tunnelbanetåg och förvänta dig att komma till rätt ställe, vilket du skulle kunna göra om verkligheten är subjektiv, eftersom tunnelbanenätet då går dit du tycker att det skall gå. Väggen som befinner sig mellan mig och mitt vardagsrum finns där oavsett om jag vill det eller inte. Jag kan inte vilja bort väggen. Om jag skall ta mig till vardagsrummet måste jag slå ner väggen, eller ta mig genom dörröppningen. Väggen finns där även när jag är medvetslös, och även om jag skulle dö. Detta är en objektiv sanning.
Så enkelt var det alltså att visa på att det visst finns en sanning.
Och innan alla subjektivister får spel, så vill jag påpeka tre saker:
a. Att det finns en sanning innebär inte att den alltid är lätt att nå.
2. Ja, det finns även saker som är subjektiva. Åsiktsfrågor och smaksaker. Dom existerar också.
iii. Det är inte alltid uppenbart vad som är en faktafråga och vad som är en åsiktsfråga.
Men trots dessa tre saker finns den viktiga poängen kvar: Det existerar sanning. Påståendet (som oftast kommer från vänstersympatisörer) att det inte existerar sanning, bara åsikter är fel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Alltid trevligt med filosofi!
När man tänker efter är det ju rätt märkligt att det nuförtiden tycks gå en höger-vänster linje i en av filosofins stora frågor.
Har du nån idé om varför det förhåller sig så? Jag tycker det är slående ofta som sådana filosofiska omdömen är olika för olika politiska läger.
Man kan hävda att det finns en objektiv sanning och att den är "vetbar", utan att det implicerar att en fråga verkligen kan avgöras och fastslås. Detta pga att vi inte kan 'veta att vi vet' något. Det vill säga det finns inga kriterier som säger till oss när vi råkat stöta på sanningen i en fråga. (Vilket för övrigt gör uttrycket "Jaha, ja, nu när du har deklarerat vad som är den objektiva sanningen så behöver vi väl inte diskutera mer!" felaktigt i en mer direkt mening)
Vikten av idén om objektiv sanning anser jag vara dess funktion av 'regulativ idé', dvs att det finns något att överhuvudtaget argumentera kring. Hade jag haft inställningen att 'allt bara är åsikter' så skulle jag förmodligen aldrig bry mig om att diskutera saker och ting. Idén om sanning är en förutsättningen för ett seriöst samtal där man erkänner sin egen "felbarhet", och möjligheten att genom diskussion komma närmare "sanningen".
Din kritik av Descartes, för övrigt, är lite missriktad. Jag tror att det är korrekt att säga att Descartes inte i första hand ute efter bevis för den objektiva verkligheten, han är ute efter otvivelbar kunskap, som han sedan kan bygga upp annan kunskap på. Så det faktum att han 'förutsätter logik' tror jag inte är någon avgörande poäng. Det var helt enkelt där han hittade sin otvivelbara sats. Kan du tvivla på cogito ergo sum?
Jag tror att bevis för att en objektiv verklighet är mer eller mindre hopplösa. Idén att världen är min dröm är helt enkelt omöjlig att motbevisa. Även om jag sticker in fingret i häftapparaten och trycker till kan jag inte påvisa en värld som nödvändigtvis är 'utanför drömmen'.
Du har rätt i att Descartes precis som jag letar efter nåt som inte går att tvivla på. Jag menar dock att "Cogito ergo sum" går att tvivla på dels för att påståendet använder logik, dels för att man kan tvivla på att man tänker. Hur vet du att det är DU som tänker i ett läge när du inte ens vet om begreppet "du" är ett meningsfullt begrepp? :)
"Jag tänker alltså är jag" är egentligen inte mindre tvivelbart än "jag är".
I resten håller jag med dig. Nästa steg i vetands filosofi är hur vetbart saker är och hur man tar reda på dom, och du har rätt i att den objektiva sanningen är just en regulativ idé.
Och här kommer vi nog in på en av anledningarna att det ofta går en höger/vänster-linje i filosofin idag. Den regulativa idén om den objektiva sanningen gör det ju som sagt meningsfullt att diskutera. Om man då hävdar att det inte finns nån objektivt sanning, så blir diskussionen meningslös. Därför är det ett påstående som dras upp just av folk som inte har konkreta argument. När allt du har är en hög med starkt hållna med dåligt underbyggda åsikter, då är verklighetens subjektivitet en mycket praktisk undanflykt för att slippa diskutera frågan mer, och framförallt för att slippa ändra sig fast man är motbevisad. Man deklarerar helt enkelt den objektiva verkligheten som subjektiv, så slipper man ta hänsyn till den. Och det är en av dom skiljelinjer i attityd jag skrev om i "Det är verkligheten, dumbom".
Och dom som oftast är verklighetsfrånvända, och därför dom som oftast tar till den här argumentationen, är just vänstern. Delar av nyliberalismen är också verklighetsfrånvänd, men dom är så förtjusta i Rands objektivism att dom inte kan använda den typen av argumentation, eftersom hela deras korthus av åsikter då skulle kollapsa. Dom tar istället till cirkelargument i samma läge, där dom definierar sina åsikter som det enda objektivt moraliskt rätta, och menar att det måste vara rätt för det är objektivt och det måste vara objektivt för det är rätt.
Det kan vara så att det faktiskt är den här filosofiska skiljelinjen med objektiv vs subjektiv verklighet som är mer grundläggande är den allmänna realismen, men jag lutar nog mer åt att subjektivismen är en undanflykt. Just för att man, som du säger, inte skulle diskutera alls om man verkligen trodde att verkligheten var subjektiv.
"Väggen finns där även när jag är medvetslös, och även om jag skulle dö. Detta är en objektiv sanning."
Problemet är bara att visa det. Att motbevisa solipsism går ju inte, så man kan komma med en massa (ytterst resonabla och med verkligheten överenstämmande) resonemang utan att egentligen slagit fast något.
Nåja, även om "vänster"-människor skulle säga sådana dumheter som att det inte finns en verklighet som kan beskrivas i ord som i växlande grad kan beskriva denna verklighet på ett korrekt sätt, utan att allt bara är åsikter (alltså idéer) är i alla fall ingen marxist, utan en idealist som borde ta och läsa en bok och fråga sig om stolen hon sitter på inte faktiskt är materiell.
Väggen befinner sig mellan dig och vardagsrummet, skriver du trosvisst.
Men väggen kanske är en del av vardagsrummet? Utan vägg inget vardagsrum (särskilt rum som du inte befinner dig i).
Således är vardagsrummet helt avhängigt en vardagsrumsvägg och vardagsrumsväggen kan sägas utgöra det som materialiserar (förverkligar existensen av) ett vardagsrum.
Men ytterst: vad är det som får ett vardagsrum eller en vardagsrumsvägg att vara vardagsrum respektive vardagsrumsvägg om inte vårt språk.
Vissa länder har kanske 30-40 olika benämningar på snö, andra länder har endast en. För dem i länder med en bemning på fenomenet existerar det endast i en form. Existerar då de andra formerna av snö objektivt?
Vardagsrum och vardagsrumsvägg är alltså något annat än det fysiska, utan ett helt koncept som bygger på en hel tankebyggnad och kultur med en visst språkuppbyggnad.
Objektivt kan man kanske säga att väggen (som omslutande rummet bestämmer det) är materia i tid och rum, men samtidigt kan ett vardagsrum vara något helt olika för olika människor eller varelser. En munk kan anse att det är ett slags tortyrkamare medan du anser att det är något helt annat. En silverfisk kanske anser något tredje...
Således är fenomen i världen inte detsamma (det är subjektivt) för olika individer/medvetanden, och vad saker och ting är för något i samhällsforskningen, vem ska egentligen avgöra det och varför?
Vad väggen är en del av är i det här sammanhanget irrelevant. Den är där, och jag kan inte gå igenom den hur mycket jag än låtsas att jag kan det.
Existerar då de andra formerna av snö objektivt?
Ja, självklart gör dom det.
Vardagsrum och vardagsrumsvägg är alltså något annat än det fysiska, utan ett helt koncept som bygger på en hel tankebyggnad och kultur med en visst språkuppbyggnad.
Nej, du blandar ihop den fysiska väggen med ordet "vägg", och olika åsikter om väggen. Helt olika saker. Väggen är lik förbannat där, och du kan lik förbannat inte önska bort den.
Skicka en kommentar