I moralpaniken över elitlistan är jag förvånad över hur många som inte fattar den ironi som är i elitlistans programförklaring.
Här är den bit Mustafa Can citerade:
Den gemensamma nämnaren för Elits medlemmar är deras fysiska och mentala perfektion, stora självförtroende och intresse för att föra elektroniska diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende.
Notera att dom inte säger att dom bara är bättre än andra på ett sätt. Man är inte ens bättre än andra generellt. Nej, om man är med på elitlistan så är man fysiskt och mentalt perfekt. Det är ju inte illa det. Genom att hamna på en mailinglista så förvandlas man alltså helt automagiskt från sitt vanliga otränade, okunniga och småfula jag till en perfekt övermänniska, som inte bara är bättre än andra, utan som det är komplett omöjjligt att förbättra. Glöm bort allt smink! Atkins-dieten, släng dig i väggen! Högskolan kan ta sig i brasan! Allt du behöver göra för att bli perfekt är att gå med på Alexander Bards mailinglista!
Ärligt talat, hur kan man inte fatta att det är ironi? Och ändå tycks halva Sverige nu har drabbats av detta. Jag tror det behövs ett nytt ord för det här fenomenet. Vi behöver ett ord för den diagnos som måste ställas på dom som inte fattar den mest uppenbara ironi. Jag föreslår "dysironi" och "dysironiker".
Definition: Dysironi är ett funktionshinder som leder till humorsvårigheter och i förlängningen sociala problem, genom den drabbades oförmåga att känna igen ironi ens i dom mest uppenbara former. Den yttrar sig i att man tar ironi på allvar, och blir upprörd över ironiska yttranden. I allvarliga fall när många dysironiker samlas kan moralpanik uppstå.
Tror ni man kan få forskningsanslag för att undersöka detta funktionshinder? Tror ni Mustafa Can ställer upp som forskningsobjekt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Tack för ett nytt bra ord, eh var det dystrafåni(media)?
Jag måste säga att du skriver väldigt mycket om någonting som du anser vara ointressant...
Nej, du blandar ihop listan med reaktionerna på listan. Lstan i sig är ointressant. Moralpaniken är det inte.
Ur ett kognitionsvetenskapligt perspektiv finns fenomenet "dysironi". Det heter naturligtvis inte så.
Faktum är att den kognitiva förmåga att förstå ironi inte utvecklas hos barn förrän 6-7 års åldern (kommer inte ihåg exakt vilken ålder så ta åldern med en nypa salt).
Därför är det viktigt att vara sparsam med ironi mot barn eftersom dom lätt kan bli sårad av den eller i lindrigare fall kraftigt förvirrade.
Frågan är om dysironiker stannat i sin "ironiska utveckling" att dom helt enkelt saknar förmågan helt, eller om det är kontextberoende.
("Vissa saker skämtar man helt enkelt inte om" - valfri vän av ordning).
Intressant... och intet nytt under solen. Samhället är fullt av människor som inget förstår.
Det stora problemet med ironin tog fart iom internets framväxt. Ironiska generationen kanske vi minns... Schyffert och gänget. Ironin funkade då, på TV.
Men på chatter och forum blev folk förbannade hela tiden... för så fort ironin omsattes i text blev människor konfunderade. De flesta behöver hela språket för att förstå. Kroppspråk och ansiktsutryck framförallt.
Nuförtiden försöker jag undvika ironi så länge jag inte talar med människor jag känner väl. Och råkar jag skriva ned något dylikt är det av misstag...
Allt blir så mycket enklare då.
Fast för att komma med på listan kanske det krävs en del besök hos plastikkirurgen, eller?
RS
Kulturbloggen.com
Knappast, du.
Skicka en kommentar