2006-02-28

Den obligatoriska Palmebloggen

Idag är det alltså 20 år sedan. Och det är idag dags att prata om vilken chock det var att höra om Palmes död, hur mordet förändrade Sverige och vilken stor man Palme var. Så jag tänker svära i kyrkan, genom att berätta min syn på saken.

Idag, för 20 år sedan, väcktes jag av John Karlsson, som jag då delade en lägenhet med. Stum räckte han fram telefonen och jag tog luren. "Palme har blivit mördad!" sa vår liberala kompis i luren. "Jaha" sa jag. "Men alltså, han har blivit MÖRDAD!" skrek hon. "Åkej" sa jag. "Får jag sova vidare nu?"

Sedan dess har det upprepats till leda vilken chock mordet var. Det har jag aldrig förstått. Han var politiker. Han var Sveriges statsminister. Han var intensivt hatad av många. Andra staters ledare blev mördade. Det förekom inbördeskrig och terrorism. Jag hade själv suttit och gapat över bilderna från västtyska ambassaden när Baader-Meinhof hade bombat den 1975. Jag hade aldrig inbillat mig att Sverige inte var ett perfekt litet underland där ingen gjorde nån annan illa. Tydligen var jag ensam om denna insikt i hela Sverige, och fick länge knata omkring i ett land som var chockat av den plötsliga insikten att man inte längre drömmer.

Och drömmen var bra, sa man. En dröm om ett perfekt samhälle, där alla svenskar är blonda och friska, bor i små tvåvåningshus, med en bjäbbig hund, handlar på IKEA, kör Volvo och jobbar på Ericsson, med en bombastisk Palme längst fram lutande över en talarstol medans han skapar fred i världen. Och Sverige ville börja drömma igen, och en del vill fortfarande drömma den drömmen. Med resultatet att man hyllar Palme som Sveriges största statsman och försöker desperat dra tillbaka Sverige till den storhetstid som var Sverige i början på 70-talet.

Men mitt Sverige såg aldrig ut så. Kanske för att jag och min syster bodde med min morsa i höghus i Alvesta. Nån Volvo hade vi inte råd med, vi hade en skruttig Fiat som stank bensin. Vi hade inte hund, vi hade en katt tog vi hand om för att den hade blivit torterad av ungarna i området. Dom ungarna var blonda, friska och kompletta arschlen vars största nöje var, förutom att tortera katter, att skrämma slag på folk som var mindre än dom (dvs mig). Visst fanns det ett idylliskt Sverige också. För mig var det hos mormor och morfar på landet. Där fanns det inte så mycket ungar, men väl äppelträd, och en allmän stämning av ett slags svunnen tid, som hos Barnen i Bullerbyn. Men ingenstans såg jag någonsin röken av nåt slags folkhem, och när jag väl började fatta vad folkhemmet var, så ser denna dröm för mig mest ut som en fascistisk mardröm, som Aldous Huxleys "Du Sköna Nya Värld", där staten genom genetik och utbildning ser till att inga av medborgarna blir för intelligenta.

Så när det svenska folket rycktes ur sin dröm, och märkte att man inte levde i folkhemmet, så skyllde man folkhemmets försvinnande på Palmes försvinnande. För trots allt, så upptäckte man förvinnandena samtidigt. Men i själva verket var folkhemmet aldrig Palmes. Palmes politik karakteriseras av en enda önskan: Makten. Det var under Palme som socialdemokraterna för första gången förlorade regeringsmakten. Det var nog mest beroende på en internationell kris som drabbade även Sverige, grundad i Oljekriserna 1973 och 1979, men socialdemokraterna verkar inte ha sett det så. Istället tog man till desperata åtgärder för att ta tillbaka makten, vilket bland annat innebar att man för att säkra stödet från facken steg bort från den storföretagsvänliga politik som hade karakteriserat socialdemokratisk ekonomisk politik sedan Per Albin Hanssons tid på 30-talet, och därmed började man nedmonteringen av det trygga 50-tals folkhem som socialdemokraterna hade omfamnat så hårt att det inte längre gick att säga var socialdemokraterna slutade och folkhemmet började.

Även i utrikespolitiken kastade Palme undan folkhemmet till fördel för sin personliga makt. Folkhemmets utrikespolitik hade karakteriserats av en låg profil, alliansfrihet och att försiktigt hålla sig undan omvärldens konflikter. Men Palme, han ville ha makt och respekt internationell sett, och gick rakt på. Och alliansfriheten förändrades till en artificiell neutralitet som resulterade i hand stora huvudtes; att USA och Soviet var lika goda kålsupare. Soviet, som spionerade på sina medborgare och fängslade och torterade oppositionella, dom var inte värre än det demokratiska USA. Franco fick välförtjänt skit från Palme, men Castro var han bundis med. Palme var helt enkelt inte demokrat. Han sket i demokratin. Hans internationella politik gick enbart ut på att försöka ta den moraliska ledningen i olika internationella kampanjer, för att på det sättet skaffa sig ett internationell rykte och maktbas. Han lyckades nog rätt bra, och hade säkert blivit en mäktig internationell politiker om han hade fått leva.

Men om han hade utnyttjad den makten till att göra nåt bra, det är en annan fråga.

10 kommentarer:

Unknown sa...

Det här var tamejtusan det bästa du har skrivit. Förutom att Palme var Sveriges statschef så kan jag hålla med dig i allt, och då har du inte ens gått in på löntagarfonder o dyl.

Lennart Regebro sa...

Tack!

Givetvis menade jag ju statsminister. Det är nu fixat. :)

Anonym sa...

Det demokratiska 70-tals-USA, ja. Undrar på vilken planet det låg. Som om Palmes tes inte handlade om utrikespolitik & det kalla kriget i synnerhet.

& vill du kasta skit på sossar / vissa din mysiga distantiering så är det ju alltid trevligt, men om du på köpet ska övertyga oss om vad som var någons personliga drivkrafter får du nog hitta lite mer bakgrund än att en socialdemokrat knöt facket närmare sig, annars är det inte mer än skrattretande.

Lennart Regebro sa...

Det demokratiska 70-tals-USA, ja. Undrar på vilken planet det låg.

Jorden, verkligheten. Var bor du, om USA var en totalitär diktatur som fängslar oppositionella? Kokobängogalaxen?

Anonym sa...

nejdå, inte kokobänggalaxen. Inte sandlådan heller :) utrikespolitik, som sagt. att USA under 70-talet, som nation var otroligt mycket mer demokratiskt än Sovjet skulle jag aldrig säga emot, (däremot skulle jag inte kalla det "demokratiskt", bara i relation; mer demokratiskt än en brutal diktatur, absolut) men nu menade jag ju USA som utrikespolitisk aktör. hur många odemokratiska (gärna högervridna militaristiska) nationer har inte USA stöttat efter andra världskriget? När de & CCCP satt & fräste åt varandra genom diverse u-länder kan jag inte se en enda anledning att hålla på någon av dem.

Lennart Regebro sa...

att USA under 70-talet, som nation var otroligt mycket mer demokratiskt än Sovjet skulle jag aldrig säga emot

Fast det var ju precis det du gjorde. ;)
Nåja, jag antar det var av misstag, då. :)

men nu menade jag ju USA som utrikespolitisk aktör.

OK, så genom att totalt ignorera ALLT utom just en viss del, så har du lyckats komma fram till att USA inte var värre än Sovjet som helhet? Den logiken tycker jag inte riktigt håller, du.

När de & CCCP satt & fräste åt varandra genom diverse u-länder kan jag inte se en enda anledning att hålla på någon av dem.

"Hålla på"? Det är inte ishockey, det här...

Anonym sa...

nej, det gjorde jag inte, även om det kanske inte var så tydligt. ber om ursäkt, i så fall.
& vem har pratat om helheter? det jag hävdar är att Palme, som den internationalist han var, tyckte att det i de många konflikter som utspelades supermakterna emellan inte var bättre att hålla på den folkomröstningsförhindrande, (vietnam?) militärkuppsstötjande, (chile?) med mera(afghanistan? världen?) aktören USA än den dylika aktören Sovjet. något jag instämmer helt i.

(& ja, står det mellan kvasikommunism i en elitiststat & kvasidemokrati i en kapitaliststat väljer även jag det senare, faktiskt. lite lättare att omvandla den till något friskt. men nu var det ju faktiskt inte det jag ville mena, som sagt)

för övrigt tyder det på argumentbrist att bemöta ordval istället för teser. du förstår nog jag vad jag menade, annars kan du ju prova att byta ut orden i fråga mot "sympatisera med" eller "stödja".

Lennart Regebro sa...

Kalla kriget var ett ställningskrig mellan Sovjet och USA. Om man i det läget säger "det spelar ingen roll vem som vinner", som ju är det som blir effekten av Palmes ställningstagande, så säger man "det spelar ingen roll om världen är en diktatur eller demokrati".

Och det är den ståndpunkten som är Palmes avtryck på eftervärlden. Hans diktaturkrameri visar att han inte brydde sig om demokratin.

Anonym sa...

Kalla kriget var ett ställningskrig mellan USA och Sovjet, det instämmer jag helt i. Det var INTE ett krig mellan ideologier. Med tanke på de metoder som USA använde i dessa konfilktert, och hur dessa metoder sade ytterst lite om demokratin inom USA's gränser utan istället var minst lika hemska som Sovjets(vad gäller, t ex, stöd till ej demokratiska och ej demokratiskt valda grupper) är slutsatsen att det inte spelar någon roll vem som vinner inte det minsta tokig. Den i sig är inte på något sätt diktaturkramande - snarare säger den att vi måste göra något mer än att ställa oss bakom USA om vi vill ha demokrati. I det här läget verkade ju USA's planer på att exportera något annat än sina egna värderingar ytterst obefintliga, retorik och doktiner till trots (eller kanske snarare "retorik och doktriner helt talande för detta"?).

Anonym sa...

...och med "egna värderingar" menar jag förståss dåvarande amerikanska, de som växt fram i USA's demokrati, inte demokratiska & mot alla inställningar toleranta värderingar.

bara så jag inte får säga det sen istället.