Lennart Regebro

Socialism: Alla människor skall bo i luftslott.

Socialdemokrati: Vi skall flyga till luftslottet efter att majoriteten har börjat flaxa med armarna.

Kommunism: Anledningen till att socialdemokrater aldrig lyckas flyga till luftslottet är att dom försöker börja flyga från marken. Vi menar att man behöver ta en springande start över en klippkant.

Maoism: Man behöver inte springa över klippkanten. Allt som behövs är ett stort språng framåt.

Stalinism: Det står i Marx texter att människor kan flyga. Det är inte vårt fel att dom dog när vi kastade dom från klippan.

Anarkism: Luftslottet förstörs när någon försöker bygga det.

Miljöpartism: Världen är ett luftslott tyngt ner av kapitalistisk smuts.

Nyliberalism: Nej, under skatter vi digna ner. Avskaffar vi bara skatterna kommer världen att sväva.

Konservatism: Nej, världen tyngs ner av synd. Om alla bara gör och tycker som jag kommer världen bli ett luftslott.

Rasism: Nej, det är dom där borta som tynger världen. Och judarna.

Islamism: Det är inte alls vi. Det är ni. Och judarna.

Socialliberalism: Vi har inte nåt luftslott, men vi har en hoppborg!

Liberalism: Människor skall inte behöva bo i luftslott om dom inte vill.



Ibland undrar man varför det konceptet skall vara så svårt att acceptera.

I alla sociala sammanhang finns olika grupperingar och gemenskaper. Allt från folk på jobbet, via kvällskursen, dom gamla klasskamraterna till familjen. Dom flesta av dom här grupperingarna fungerar väl, och folk uppför sig vettigt och civiliserat.

Men det finns ju folk som gärna trampar andra på tårna för att uppnå sociala fördelar. Vi har alla råkat ut för dom. En del kör på som ångvältar och plattar till fötter med buller och brak, andra seglar smidigt igenom den sociala hierarkin utan att nån tycks märka att folk som råkar stå i vägen för personen förvinner ut ur gruppen.

Mobbning är att försöka utesluta någon från en social gemenskap genom att med olika nedvärderande metoder få personen att känna sig mindervärdig och oönskad. Metoderna är allt från att man pucklar på personen fysiskt, till aktivt ignorerande. Men vanligast är ju att man hel enkelt gaddar ihop sig för att tala om för personen hur ful/tråkig/dum/töntig personen är.

Det hela är en primitiv rest av våran tid som apor. Dom sysslar med sånt mest hela tiden. Vi, som något intelligentare djur, lär oss att det inte bara är taskigt, det är ofta dåligt för gruppen. Om man vill genomföra något politiskt är det ju ett stort problem om kunniga och arbetsvilliga människor mobbas ut. Så konstruktiva och intelligenta människor sysslar helt enkelt inte med mobbing. Men trots detta förekommer det rätt ofta. Alla är ju inte konstruktiva och smarta, tyvärr.

Så därför finns det massa sociala grupperingar som mobbar ut folk. Och lustigt nog finns dom också bland politiska grupperingar. Dom här grupperingarna är inte intresserade av att diskutera eller genomföra politik. Allt medlemmarna i grupperingen sysslar med är att dunka varandra i ryggen och förlöjliga alla som inte är med i gänget. Dessa människor kommer i politisk debatt alltid försvara andra som klistrar på sig samma politiska etikett, oavsett vad dom gör, för dom är med i gänget. Dom kommer också alltid kritisera dom som inte är med i gänget, oavsett vad dom gör. Och dom kommer mycket sällan ha sakliga argument.

Diskussioner om politiska frågor med folk i dom här mobbargrupperna blir ganska märkliga, för dom är inte intresserade av sakdebatt. Dom är bara intresserade av att stärka gemenskapen i sin grupp och att stiga i respekt inom gruppen. Och hur stiger man i respekt? Jo, antingen genom att rekrytera beundrare, eller genom att mobba ut folk som inte passar in.

Så ta två hypotetiska personer, M och O. Båda är politisk aktiva. O försöker övertyga M om att Os politiska åsikter är bättre än Ms. M reagerar med osakligheter och förlöjliganden. Ironiskt nog försöker M alltså mobba ut O, men O är inte intresserad av att bli med Ms grupp. Och därmed kommer ju inte O inse att han är utmobbad heller, för man kan ju inte bli utmobbad ur en grupp man inte vill vara med i. O kommer därför oftast att kontra med, hör och häpna, mer sakargument. För O vill ju övertyga M. Antingen bara för sakdiskussionens skull, eller för att han vill utöka sin egen grupp (som då alltså inte är en grupp vars sociala hierarki grundar sig på mobbning. Om den gjorde det skulle han inte försöka övertyga M, utan bara syssla med att tala om hur korkad han är).

Vi får då mycket snabbt en märklig situation där O allt mer frustrerad försöker få M att diskutera sakfrågan, allt medans M bara är intresserad av att förlöjliga O så mycket som möjligt. Och ironiskt nog fattar ingen vad den andra sysslar med. För M, vars hela social bild präglas av mobbningen, tror ju att O försöker mobba honom och sänka hans sociala nivå. Vilket ju också kan ske, om Ms kompisar ser honom får stryk i en diskussion. Men O försöker inte mobba M, han försker övertyga honom. Nåt M är totalt ointresserad av, Vilka politiska åsikter M har är helt sekundärt. Han är med i sin grupp för att han har status och gemenskap där. Dom politiska åsikterna är irrelevanta.

Och så fortsätter diskussionen. O försöker övertyga, M, förlöjligar, ingen förstår vad den andra sysslar med, för båda är för korkade för att förstå att dom inte pratar om samma sak. O är för korkad för att fatta att M försöker mobba ut honom, och M är för korkad för att fatta att O inte VILL vara med i hans klubb.

Och så fortsätter det tills O får spel och skäller ut M efter noter.

Det är kanske inte så konstigt att politiska diskussioner oftast är så fruktlösa.

(Ja, titeln skall sjungas).

Jag tycker det här med buggning är en svår fråga. Buggningsförslaget innebär ju faktiskt att man måste ha domstolsbeslut på det och det måste förekomma starka misstankar om allvarliga brott. Är det verkligen automatiskt och uppenbart fel?

En del påstår att det helt enkelt inte hjälper. Är det verkligen så?

Och förslaget handlar om buggning av rum, vad jag förstår. Telefoner får man ju redan avlyssna i dom här fallen. Är det också automatiskt kränkande?

Folkpartiet är enligt uppgift kluvet i frågan. Det är jag också. Övertyga mig.

Jag har röstat på Folkpartiet hela mitt liv. Och Folkpartiets politik är fortfarande hyfsat bra. Men senaste året har Folkpartiets tendens att ropa på polis i varenda fråga irriterat mig. Mer poliser löser bara problem om problemet var att det var för lite poliser. Praktexemplet är när Fp gör en jättebra analys om upploppen i Paris, och kommer fram till att det beror på utanförskap och arbetslöshet hos ungdomar med invandrarbakgrund. Fps lösning på problemet? Mer poliser! Känn på den logiken!

Samtidigt har Centern senast året lagt fram liberala förslag, och allt fler centerpartister kallar sig liberaler. Man uppfann under 90-talet begreppet "ekohumanism", och det står fortfarande kvar i idéprogrammet från 2001, men ingen idag kallar sig "centerpartistisk ekohumanist", utan det är "socialliberal" som gäller, i synnerhet bland dom från ungdomsförbundet.

Det här är trevligt, eftersom en sak som alltid har irriterat mig med Centern och CUF är att man är så slumpmässiga i sina åsikter. Man tycker i allmänhet en del bra saker och några få riktigt urkorkade saker, och jag tror det beror på att man inte har haft nån ideologi. Det har inte funnits nån måttstock för om en idé är bra eller dålig, ingen sätt att se om en idé passar in med resten av åsikterna. Dom bra åsikterna har man i allmänhet dessutom haft gemensamt med resten av dom borgerliga partierna, så att rösta på Centern har inte varit aktuellt.

Men nu är det aktuellt, och det senaste förslaget från Centern tippar slutligen över vågen för mig. Centern kallar det "köksbordsdemokrati" vilket ju är ett klatchigt och något missvisande namn, men så är det ju i politiken. Det skall låta fint. Vad det egentligen är frågan om är att man ta principen som ligger till grund för skolpengen, och anpassar den för andra frågor också. Dvs, när det är en sak som staten anser att en person eller ett företag har rätt till eller behöver hjälp med, då skall staten stå för pengarna, men inte den direkta hjälpen.

Som skolan, till exempel. Alla har rätt till utbildning. Då skall det offentliga betala utbildningen. Men det offentliga behöver inte hålla utbildningen. Genom att ge folk skolpeng, så kan dom välja den bästa utbildningen själva. Centern vill göra samma sak med barnomsorg och företagsrådgivning. Utmärkta förslag. Tyvärr vill dom inte lägga ner AMS, bara decentralisera det (fegt, AMS är meningslöst och kostar bara massa pengar och bör läggas ner helt, men det vågar inte Centern säga.)

Inget parti vågar heller föreslå att man kör denna principen inom det område där den behövs allra mest: Sjukvården. (Se även här, här och här) Men om Centern lyckas genomföra dom här två förslagen så kanske nästa borgerliga regering vågar fortsätta med att "köksbordsdemokatisera" fler delar av det statliga bidragssystemet.

Jag vill också passa på att ge Centern ett förslag till för att öka medborgarnas kontroll över sina pengar: Utbyggda lönebesked och direktskatter.

Jag vet inte om Centern verkligen är liberalare än Fp, men Centern går åt rätt håll, Folkpartiet har "peakat" och är på väg bort från liberalismen. Jag hoppas att dom skärper sig, men gör dom inte det blir det Centern i höstens val. Och att Maud Olofsson gjorde bort sig mindre i höstens TV-debatt än Lars Leijonborg skadar ju inte.

Det slog mig idag att Marxister är som kalsongtomtarna i South Park. Tomtarna har en tre-stegs plan:

1. Samla kalsonger.
3. Vinst!

Ja, du ser rätt. Steg 2 fattas. Ingen vet vad steg 2 är, och det är ju inte helt enkelt att förstå hur man skall kunna tjäna pengar på att samla in gamla kalsonger. Kalsongtomtarna är som vanligt när det gäller South Park fantastiskt rolig satir, och driver med dotcom-bolagen, som ju ofta verkade lika verklighetsförankrade.

1. Website.
3. Vinst!

Men, bra satir går att återanvända, och inte bara dotcom bolag gör såhär. Marx och hans efterföljare gör också samma logiska "leap of faith":

1. Statligt ägande av produktionsmedlen.
3. Statslöshet och slut på allt förtryck!

Men hur man går från statligt ägande till statslöshet är ytterst diffust. Marx själv är otydlig på punkten. Marx var bra på att hitta på märkliga teorietiska resonemang för att förklara allt möjligt. Det finns djupa resonemang om varför anställning är förtryck, hur revolutionen är nödvändig, varför staten är ond, osv. Men just här är det bara ett stort hål. Efter att staten har tagit över ägandet av produktionsmedlen, så uppstår statslösheten och Marx kommunistiska utopi av sig självt, tjoff bara. Eller kanske inte...

Och dom flesta Marxister man diskuterar med gör liknande logiska hopp mest jämt.

1. Globalisering!
3. Fattigdom!

1. Höjd a-kasse avgift.
3. Välfärdens kollaps!

1. Euro!
3. Fascism!

Ja, sådär går debatten mest jämt. Värst är att folk blir sura när man kräver att dom förklarar steg 2. Men jag kommer nog kräva det i fortsättningen ändå, envis som jag är.

Jag skrev ett inlägg om feminismen för några dagar sedan. Fyra bloggare har kommit med kritiska svar. Dom mest seriösta har varit ClaesW och Annika Bryn. Dom har hållit debattnivån på en jämförelsevis hög nivå, genom att begränsa sig till halmgubbar och guilt-by-association.

ClaesW: "Män i allmänhet (även du) tycker att det är oerhört mycket värre med en feminist som generaliserar över t. ex mäns våld mot kvinnor än själva problemet mäns våld mot kvinnor."

Skitsnack, det tycker jag inte alls det. Och jag tror inte för en sekund på att "män i allmänhet" tycker det heller. Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en man som tycker så, och om dom flesta män tycker det tycker man ju att jag borde ha träffat EN i alla fall. Nej, det här är en del av en feministisk mytbildning. Man försöker måla upp män som onda skitstövlar och roten till allt ont i samhället. Man försöker måla upp motståndet som ondskefullt, eftersom man inte har några hållbara argument. Demonisering istället för diskussion.

Annika Bryn började seriöst men redan i hennes andra inlägg föll hennes argumentation sönder, och hon hängav sig åt guilt-by-association:
Jag öppnade som jag gjorde därför att ditt inlägg inte gav en seriöst intryck. [...] Jag tror inte mina öron när jag hör karlar säga att de tror prostituerade är det för att de gillar sex heller (vilket jag sett på ett par andra bloggar), men de tror faktiskt det.

Jaha, vad har det med saken att göra? Jag tror inte det, och jag har aldrig sagt nåt sånt. Och vad är det hon inte tror sina öron när jag säger? Det säger hon aldrig. Det här är bara guilt-by-association, hon försöker klumpa ihop mig med mans-chauvinister iställlet för att faktiskt läsa och seriöst kritisera det jag faktiskt sa.

Och sedan kommer mer implikationer:
Här får folk slåss för livet och du trippar runt och är sur för att du anser att du anklagas för medskyldighet? Vad är det för larv? Ställ upp och hjälp till istället! Är det något vi behöver, så är det bra karlar som gör något annat än pratar.

Och till slut går implikationen över till rena påståenden:
[Du] anser att det faktiska våldet mot kvinnor och barn inte är värt att ta på allvar eller ens diskuteras på allvar.

Ett rent personangrepp, alltså. Och påstpåendet att jag inte tycker det är värt att diskuteras på allvar är ju synnerligen skrattretande, då det är precis det jag gör, men får skit tillbaka för att jag försöker diskutera det. Annika Bryn var inte heller intresserad av att diskutera seriöst, alltså. Eller, jo, hon är nog intresserad. Men hon har helt enkelt inga argument, och kastar skit istället.

Tredje kommentaren kom från Stefan från Hit och Dit. Han nöjde sig med att bara hoppa in för att kasta skit, och försöker inte ens låtsas att han är seriös.

Men veckans värsting är ändå Rebecka på gylf.se. Hon börjar med att kalla mig idiot, utan vidare argumentation. Jag frågar varför hon anser att jag skall förolämpas bara för att vi inte är överens, och säger att jag är öppen för seriös diskussion. Nu blir allt jag skriver där borttaget illa kvickt. Rebecka är så rädd för seriös diskussion att jag numera inte ens får besvara alla dom påhopp som andra gör på hennes blogg. Jag får inte ens längre bjuda in till en seriös debatt utan påhopp. Sådana inlägg blir raderade.

Vad kan man dra för slutsats av det här? Tja, tydligen är det så att så kvickt man skriver nånting som är det minsta kritiskt mot feminister, då skall man enligt feministerna bemötas med personangrepp och påhopp. Seriös debatt måste undvikas, tydligen.


Jag är fortfarande öppen för seriös debatt i frågan, vilket jag har skrivit på Rebekas blogg fyra gånger nu. Tre gånger av dom har det blivit borttaget. Det blir nog borttaget nästa gång också, skall ni se.

Olle Wästberg förklarar i sitt nyhetsbrev att han har lämnat Elitlistan. Han har varit med i åratal, men när DN kritiserar listan så lämnar han den. Om han kunde vara med på listan och läsa det elaka skvallret innan, varför kan han helt plötsligt inte det nu?

Fegt kappvänderi, Wästberg. Skäms.

Maria Carlshamre, folkpartiet, har bytt sida och gått över till Feministiskt Initiativ. Om det hade vart en månade senare hade jag antagit att det var ett skämt, men tydligen inte.

Vad kan resultatet vara av detta? Tja, jag tror inte speciellt många folkpartister kommer rösta på Fi ändå, för Fi hör klart hemma i tokvänstern, och deras politik går helt och hållet ut på att dela ut pengar som inte finns, istället för att få igång ekonomin så det finns mer pengar att dela på. Man har också som käpphäst att göra den offentliga sektorn större, trots att detta enbart kan leda till ännu större inkomsskillnader mellan könen. Kort sagt, politiken är precis den verklighetsfrånvända och skadliga politik vänsterpartiet stod för under Schyman. Inte nåt att förvånas över, då Fi ju inte är nåt annat än Gudrun Schymans försök att hålla sig kvar i riksdagen. Kort sagt: Vänsterpartiet - kommunism + Schyman = Fi. Och att det skulle bli några större avhopp från borgerligheten till Fi är inte sannolikare än att masssor av borgerliga helt plötsligt skulle rösta på Lars Ohly.

Så kommer fler rösta på Fi för att Carlshamre är med? Kanske. Men då kommer dom från vänsterblocket. Och eftersom det inte ser ut som om Fi har en chans att ta sig in i Riksdagen just nu så är alla extra röster på Fi bra för Sverige eftersom det i praktiken minskar rösterna för vänsterblocket. Så, kör på Carlshamre. Att du hellre jobbar för politik som är dålig för kvinnor men kallar sig feministisk, än politik som är bra för kvinnor men kallar sig liberal är helt och hållet ditt problem. Lycka till!

Ibland är det tydligen jobbigt att hitta en vinkel. Så även i det här fallet, där BBC rapporterar att en katt på Rügen är det första däggdjuret i EU att falla offer för fågelinfluensan. Ja, det för står ju alla att detta är mycket hemskare än om det hade varit en ödla som dött. Vi däggdjur, vi håller ju ihop!

Suck.

Idag är det alltså 20 år sedan. Och det är idag dags att prata om vilken chock det var att höra om Palmes död, hur mordet förändrade Sverige och vilken stor man Palme var. Så jag tänker svära i kyrkan, genom att berätta min syn på saken.

Idag, för 20 år sedan, väcktes jag av John Karlsson, som jag då delade en lägenhet med. Stum räckte han fram telefonen och jag tog luren. "Palme har blivit mördad!" sa vår liberala kompis i luren. "Jaha" sa jag. "Men alltså, han har blivit MÖRDAD!" skrek hon. "Åkej" sa jag. "Får jag sova vidare nu?"

Sedan dess har det upprepats till leda vilken chock mordet var. Det har jag aldrig förstått. Han var politiker. Han var Sveriges statsminister. Han var intensivt hatad av många. Andra staters ledare blev mördade. Det förekom inbördeskrig och terrorism. Jag hade själv suttit och gapat över bilderna från västtyska ambassaden när Baader-Meinhof hade bombat den 1975. Jag hade aldrig inbillat mig att Sverige inte var ett perfekt litet underland där ingen gjorde nån annan illa. Tydligen var jag ensam om denna insikt i hela Sverige, och fick länge knata omkring i ett land som var chockat av den plötsliga insikten att man inte längre drömmer.

Och drömmen var bra, sa man. En dröm om ett perfekt samhälle, där alla svenskar är blonda och friska, bor i små tvåvåningshus, med en bjäbbig hund, handlar på IKEA, kör Volvo och jobbar på Ericsson, med en bombastisk Palme längst fram lutande över en talarstol medans han skapar fred i världen. Och Sverige ville börja drömma igen, och en del vill fortfarande drömma den drömmen. Med resultatet att man hyllar Palme som Sveriges största statsman och försöker desperat dra tillbaka Sverige till den storhetstid som var Sverige i början på 70-talet.

Men mitt Sverige såg aldrig ut så. Kanske för att jag och min syster bodde med min morsa i höghus i Alvesta. Nån Volvo hade vi inte råd med, vi hade en skruttig Fiat som stank bensin. Vi hade inte hund, vi hade en katt tog vi hand om för att den hade blivit torterad av ungarna i området. Dom ungarna var blonda, friska och kompletta arschlen vars största nöje var, förutom att tortera katter, att skrämma slag på folk som var mindre än dom (dvs mig). Visst fanns det ett idylliskt Sverige också. För mig var det hos mormor och morfar på landet. Där fanns det inte så mycket ungar, men väl äppelträd, och en allmän stämning av ett slags svunnen tid, som hos Barnen i Bullerbyn. Men ingenstans såg jag någonsin röken av nåt slags folkhem, och när jag väl började fatta vad folkhemmet var, så ser denna dröm för mig mest ut som en fascistisk mardröm, som Aldous Huxleys "Du Sköna Nya Värld", där staten genom genetik och utbildning ser till att inga av medborgarna blir för intelligenta.

Så när det svenska folket rycktes ur sin dröm, och märkte att man inte levde i folkhemmet, så skyllde man folkhemmets försvinnande på Palmes försvinnande. För trots allt, så upptäckte man förvinnandena samtidigt. Men i själva verket var folkhemmet aldrig Palmes. Palmes politik karakteriseras av en enda önskan: Makten. Det var under Palme som socialdemokraterna för första gången förlorade regeringsmakten. Det var nog mest beroende på en internationell kris som drabbade även Sverige, grundad i Oljekriserna 1973 och 1979, men socialdemokraterna verkar inte ha sett det så. Istället tog man till desperata åtgärder för att ta tillbaka makten, vilket bland annat innebar att man för att säkra stödet från facken steg bort från den storföretagsvänliga politik som hade karakteriserat socialdemokratisk ekonomisk politik sedan Per Albin Hanssons tid på 30-talet, och därmed började man nedmonteringen av det trygga 50-tals folkhem som socialdemokraterna hade omfamnat så hårt att det inte längre gick att säga var socialdemokraterna slutade och folkhemmet började.

Även i utrikespolitiken kastade Palme undan folkhemmet till fördel för sin personliga makt. Folkhemmets utrikespolitik hade karakteriserats av en låg profil, alliansfrihet och att försiktigt hålla sig undan omvärldens konflikter. Men Palme, han ville ha makt och respekt internationell sett, och gick rakt på. Och alliansfriheten förändrades till en artificiell neutralitet som resulterade i hand stora huvudtes; att USA och Soviet var lika goda kålsupare. Soviet, som spionerade på sina medborgare och fängslade och torterade oppositionella, dom var inte värre än det demokratiska USA. Franco fick välförtjänt skit från Palme, men Castro var han bundis med. Palme var helt enkelt inte demokrat. Han sket i demokratin. Hans internationella politik gick enbart ut på att försöka ta den moraliska ledningen i olika internationella kampanjer, för att på det sättet skaffa sig ett internationell rykte och maktbas. Han lyckades nog rätt bra, och hade säkert blivit en mäktig internationell politiker om han hade fått leva.

Men om han hade utnyttjad den makten till att göra nåt bra, det är en annan fråga.

David Irving är en berömd förintelseförnekare, och har nyligen blivit dömd till tre års fängelse för detta i Österrike. Detta trots att han har sagt att han inte längre förnekar förintelsen. Det här visar på hur absurt det är att göra det olagligt att ha åsikter.

För det första, om man straffar nån för en åsikt, och han ändrar sig, kan man fortfarande straffa honom då? Irving förnekade förintelsen 1989, men nu har han ändrat sig, påstod han. Men han måste ju fortfarande straffas för det han gjorde 1989, eller hur? Man släpper ju inte en tjuv fri för att han har slutat stjäla! Så det blir då lite märkligt att han straffas för att han hade åsikter han inte längre har, men det blir ju ännu märkligare om han inte straffas. När båda utfallen är konstiga, så är det ju en indikation på att det är nåt grundläggande fel.

Och för det andra, kan man lita på att han har ändrat sig? Är det inte så att han säger att han har ändrat sig bara för att få kortare straff? Jo, det verkar onekligen så, efter nya uttalanden från Irving. David Irving har tidigare erkänt att det fanns gaskammare. Det fick han att låta som att han erkände förintelsen. Men nej, han erkänner nu bara att dom fann och att enstaka avrättningar förekom med dessa, men nån förintelse har inte förekommit tydligen. I alla fall inte i gaskamrarna. Och om det nu förekom en förintelse, varför överlevde folk, säger Irving med förintelseförnekarnas traditionellt vrickade logik.

Så för det tredje: Var lägger man gränsen vid den olagliga åsikten? Måste man, när det gäller förintelsen, erkänna att det fanns gaskamrar. Eller måste man erkänna att dom fanns i tyskland (en annan sak Irving förnekar, själv vet jag inte nåt om den saken) eller måste man erkänna att man dödade miljontals judar, eller måste man erkänna att minst 4 miljoner judar dog? Vad händer om man anser att det är 3.8 miljoner? Var går gränsen för förintelseförnekande?


Nej, åsikter skall inte vara olagliga. Men så länge dom är det, så skall David Irving sitta i fängelse, helst i maxstraffet 10 år. Inte för att det hjälper, han kommer vara lika äcklig när han kommer ut, men han kan gott få lida lite.

Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln gav 1982 ut boken "Holy Blood, Holy Grail". En bok som hävdar att den heliga graalen inte alls är en bägare, utan en helig blodslinje, alltså en släkt som i rakt nedstigande led härstammar från Jesus. Om ni känner igen den teorin så är det för att den fick förnyad aktualitet i och med Dan Browns deckare "DaVinci-koden". Ja, Dan Brown har faktiskt tagit hela "Holy Blood, Holy Grail" som grund för hela sin deckar-historia. Och som resultat så har Michael Baigent och Richard Leigh stämt Dan Brown.

Men det finns en viktig skillnad mellan böckerna. Dan Browns bok är fiktion, medans "Holy Blood, Holy Grail" påstår sig vara fakta. Ja, Dan Brown hävdar också att alla hemliga ordnar och liknande som nämns i boken är fakta, men han spinner en historia runt det som ingen hävdar är sann.

Dan Brown är alltså stämd av Michael Baigent och Richard Leigh därför att han accepterar det som dom anser vara sanning och fakta, som just fakta! Det är som om Einstein hade stämt folk för att dom använder sig av relativitetsteorin! Man har inte upphovsrätt på sanningen. Om Michael Baigent och Richard Leigh verkligen menar att "Holy Blood, Holy Grail" verkligen är non-ficktion så kan dom inte stämma Dan Brown. Det här vet dom naturligtvis. Dom är bara sura på att Dan Brown cashar in på deras idéer. För dom inbillar sig naturligtvis inte en sekund att deras teorier är sanna. Dom har bara presenterat det som en fakta-bok för att tjäna pengar på dom som gillar konspirationsteorier. Dan Brown var smartare. Genom att rama in idéerna i en deckarhistoria kan han sälja boken till alla andra också.


Om du funderar på att läsa nån av dom här böckerna, så kan jag istället rekommendera Umberto Ecos "Focaults Pendel". Det är också en spännande historia om konspirationsteorier, men till skillnad från ovanstående böcker kanske du lär dig nåt vettigt.

Jag gillar inte att kalla mig feminist, och det av två anledningar. Anledning nummer 1 är att jag tycker att vi i dagens samhälle inte behöver diskutera i termer som "feminism". Jag tycker det är självklart att kvinnor skall ha samma rättigheter, möjligheter, löner och rättskydd som män. En del menar att man är feminist om man ser orättvisorna och vill göra nåt åt dom. Då är jag såklart feminist, men frågan är då, vem i Europa är inte feminist med den definitionen? Att ha en definition som är så vid att den omfattar alla är lite meningslöst.

Den andra och viktigare anledningen är att det finns massor av feminster som jag uppfattar som totala knäppskallar. Det är en grupp feminister som går från dom som ser all kritik mot deras åsikter som manligt förtryck, till rent särartfeministiska galningar som anser att kvinnor är bättre än män. Dom ser alltså orättvisor, men vill inte göra nåt åt det, utan dom vill vända på steken, så att män blir orättvist behandlade istället. Det är nåt som passar in i dom felsta definitioner av feminsim, men som inte passar mig. Jag ser istället också att män ibland behandlas orättvist. Till exempel är det ju svårare som man att få vårdnaden om barnen i en vårdnadstvist.

Så därför vill inte jag kalla mig feminist. Jag är istället vad jag i brist på bättre ord skulle kalla postfeminist. Jag anser att feminismen som politisk rörelse och idéströmning i väst (men inte i tredje världen) är överspelad. (*) Extremfeministernas dominans inom den feministiska debatten, trots stark kämpaglöd från liberalfeminister, är ett symptom på detta. När rörelsen ser sina mål genomförda höjer man bara tonen, tills diskussionen är hysterisk. Och nej, jag använder inte ordet "hysterisk" som ett sexistiskt försök att tysta debatten, utan för att den till stora delar är hysterisk, vilket om inte annat visas av dom TV-program om ROKS och debatten om Eva Lundgrens forskning som följde.

Så, välkomna till det postfeministiska samhället. Det är betydligt bättre än det förra!



(*)Noteras skall att inte alla som kallar sig postfeminister anser att feminismen är överspelad. Det verkar vara ett diffust ord, och jag gör möjligen saken värre, då jag ingalunda har läst massa postfeministisk teori. Men jag hittar inget bättre ord, så det får bli "postfeminist", åtminstonde tillsvidare.

I moralpaniken över elitlistan är jag förvånad över hur många som inte fattar den ironi som är i elitlistans programförklaring.

Här är den bit Mustafa Can citerade:

Den gemensamma nämnaren för Elits medlemmar är deras fysiska och mentala perfektion, stora självförtroende och intresse för att föra elektroniska diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende.

Notera att dom inte säger att dom bara är bättre än andra på ett sätt. Man är inte ens bättre än andra generellt. Nej, om man är med på elitlistan så är man fysiskt och mentalt perfekt. Det är ju inte illa det. Genom att hamna på en mailinglista så förvandlas man alltså helt automagiskt från sitt vanliga otränade, okunniga och småfula jag till en perfekt övermänniska, som inte bara är bättre än andra, utan som det är komplett omöjjligt att förbättra. Glöm bort allt smink! Atkins-dieten, släng dig i väggen! Högskolan kan ta sig i brasan! Allt du behöver göra för att bli perfekt är att gå med på Alexander Bards mailinglista!

Ärligt talat, hur kan man inte fatta att det är ironi? Och ändå tycks halva Sverige nu har drabbats av detta. Jag tror det behövs ett nytt ord för det här fenomenet. Vi behöver ett ord för den diagnos som måste ställas på dom som inte fattar den mest uppenbara ironi. Jag föreslår "dysironi" och "dysironiker".

Definition: Dysironi är ett funktionshinder som leder till humorsvårigheter och i förlängningen sociala problem, genom den drabbades oförmåga att känna igen ironi ens i dom mest uppenbara former. Den yttrar sig i att man tar ironi på allvar, och blir upprörd över ironiska yttranden. I allvarliga fall när många dysironiker samlas kan moralpanik uppstå.

Tror ni man kan få forskningsanslag för att undersöka detta funktionshinder? Tror ni Mustafa Can ställer upp som forskningsobjekt?

Man kan inte rapportera och recensera från en tävling där en av de medverkande styr ett av ens privata nätverk.

Maria Schottenius har nu gjort sitt inlägg i elitlistedebatten, och gör bort sig å det grövsta.

För det första så är det är MELODIFESTIVALEN hon snackar om här. En hög med fjantar i fula kläder som sjunger dåliga låtar i avsikt att få åka till final. Det är en liten värld där alla känner alla. Det går inte att ha ett nätverk i kändis-Sverige där inte personer i nätverket medverkar i melodifestivalen.

För det andra menar hon att nätverket "styrs" av Alexander Bard. Det är uppenbart fel. Alexander Bard styr vem som får vara med på mailinglistan. Men även om du blir utsparkad så har du ju kvar emailadresser till dom som har postat på listan, och du kan kontakta dom ändå. Eller tror Schottenius att om man inte är med på listan kommer dom andra vägra prata med dig? Tror hon att medlemmarna på listan är jagsvaga våp som fungerar som Alexander Bards lilla posse som han bossar runt? Sitter Olle Wästberg och kollar med Alexander bard vilka han skall umgås med? Givetvis inte, det är ju löjligt. På nåt vis får jag här känslan att Schottenius dömer andra människor efter sig själv. Antingen det, eller så har hon gått på elitlistans ironiska självbild om att dom är vackra och intelligenta, och att det faktiskt är sveriges elit på listan. Tror Schottenius att elitlistan styr Sverige?

För det tredje, vad skulle problemet vara med att Alexander Bard styr listan och är med i melodifestivalen? Det är ju inte direkt så att din karriär eller ditt jobb hänger på att du är med på listan. Blir du utsparkad från Elit så är allt du har tappat en skitbra skvallerkälla. Vilket är ett problem om du har en skvallerspalt, vilket onekligen rapportering från melodifestivalen kan ses som. Schottenius borde alltså ha snarare ha gett Anna Björkman löneförhöjning. En politisk redaktör som umgås med partiledarna skulle ses som en tillgång. Men Schottenius verkar hävda att om man har kontakter inom det området man skall granska så är man automatiskt korrupt, och skall petas.

Så nu rättas leden på DN, får man anta. Ingen som har nyttiga kontakter skall få vara kvar. Alla måste in i det raka rätta ledet, och ingen får tycka annorlunda, veta bättre, vara smartare eller har mer information än Schottenius själv! Var blir resultatet av den attityden? Jo, att DNs journalister inte skall få umgås med några andra än andra DN-journalister. Och i synnerhet får man ju inte umgås med några inom det område man skriver om. Schottenius gör okunnighet till ett journalistiskt ledmotiv.

Det här är katastrofallt för DN som tidning. Tur att jag inte läser den längre. Schottenius verkar inte har förstått nåt om journalism, och verlar se det som en fördel att journalister inte vet vad dom snackar om, tydligen för att hon tror att dom är med objektiva då. Svensk journalistik lider redan av att journalister i allmänhet inte vet vad dom snackar om. Schottenius tycker tydligen det är bra. Hon måste sparkas omedelbart.

Alexander Bard och hans anhang på elitlistan kallar sig "Elit" och hävdar att dom är snyggare och vackrare än andra. Men det är en illusion. Dom har lurat sig själva, och är i själva verket bara spelpjäser i den verkliga maktelitens skumma planer.

Vilken är då denna verkliga maktelit? Är det Bilderberggruppen? Naturligtvis inte, det är bara en diskussionsklubb. Kan det vara ZOG? Ha! En liten fjantig klubb utan reell makt. Är det Illuminati? Pfah! Amatörer!

Nej, nu skall det avslöjas, den verkliga makteliten går under namnet DNRC, en hemlig sammanslutning som nu har nästan sex hundra tusen medlemmar, alla som arbetar för att ta över världen och förslava resten av mänskligheten. Och ja, dom har också en mailinglista som mobbar! På DNRCs mailinglista mobbar man inte bara småfeta journalister och politiker, utan alla som inte är med i DNRC mobbas konsekvent som mindervärdiga idioter. Populärast är inskickade anekdoter över hur dumma icke-medlemmar, så kallade induhviduals, är.

Detta är inte bara årets, utan århundradets konspiration (och detta inlägg därför århundradets avslöjande. Pultizerpriset hägrar). Om detta inte stoppas omedelbart kommer DNRC ta över världen! Gå med nu!

Har man inget hemskt att indignera sig över så får man väl hitta på nåt. Och Mustafa Cans artikel i DN om Alexander Bards "Elit-lista" är senaste exemplet på idiotisk moralisk indignation över skitsaker man inte har nåt att göra med, och han får genast med sig halva världen i sitt skanderande "usch så hemskt!".

Elit-listan dyker upp i pressen med jämna mellanrum, gärna i nåt slags "avslöjanden" av Bards "hemliga" lista. Alexander Bard skrattar säkert gott åt detta varje gång. Skulle inte förvåna mig om hälften av "avslöjandena" är gjorda av folk på listan, därför att Alexander ber dom att göra det. Om Mustafa Cans avslöjande är ett sådant vet jag inte, men det dryper av etter och indignation så antingen är han en genialisk satrist eller så är han bara blåst. Vilket lär vi få reda på förr eller senare.

Här kommer lite äkta avslöjanden om listan, från en som har varit med på den, nämligen Yours Truly.

• Listan är inte ett skit hemlig. I själva verket stod det med i reglerna för listan att man måste skryta om att man är med på den. Annars får man inte vara med. Jävligt hemligt, du...

• Listan är en skvallercentral, främst för folk i media. Ämnena sträcker sig från vem dom pseudo-hemliga personer med kodnamn som "artisten" eller "35-åringen" på löpsedlarna är, till vad som verkligen hände bakom kulisserna på Big Brother.

Jag blev rekommenderad till listan av en kompis. Efter en vecka insåg jag att listan var aptrist, och att jag inte hade nåt där att göra, eftersom jag tycker kändisskvaller är bland det ointressantaste jag kan föreställa mig, efter dansbandsmusik. En vecka senare insåg Bard också att jag inte hade nåt där att göra, och jag blev kickad.

Mustafa Can pratar om "människokränkning, angiveri, hat och personförföljelse". Vilket fantastiskt skitsnack! Det som förekommer på Eiltlistan är inte värre än vad som förekommer i TV-soffan framför melodifestivalen eller Expedition Robinson. Det är rykten, syrliga kommentarer och allmänt hackande på kändisar, om dom inte är med på listan, förstås. Mellan folk på listan så talar man istället om hur fantastiskt bra och snygg man, och alla andra på listan är. Självironi kallas sånt, och det vet inte Mustafa Can vad det är, uppenbarligen.

Enda skillnaden mellan elit-listan och skvaller mellan kompisar är att eftersom det är så många som är med på listan, och dom flesta av dom är från media eller politiken eller liknande, så har man tillgång till bättre skvaller. Det är en lista för skvallereliten. Sverige bästa, slaskigaste och med nybakta kändisskvaller. Hänt i Veckan på lyxsteroider. Och det är absolut inget att försöka dra igång någon slags moralpanik över. Det är bara ett barnsligt vräkande i snaskigheter, allt draperat i tonvis av lyxig ironi. Det är med andra ord väldigt, väldigt Alexander Bard.

Är det nåt att vara upprörd över? Tja, om du är upprörd över detta, då föreslår jag att du genast säger upp bekantskapen med alla som garvar och säger "Men vad fan har människan PÅ sig" när dom ser på melodifestivalen. Vi kanske skall förbjuda Hänt i Veckan också, när vi ändå håller på?

Edit: Uppföljning.

Åsa Linderborg hade en artikel i Flamman om Ordfrontsstriden. Inte den senaste, om påståendena att Israel styr svenska media, utan den tidigare, den som handlade om Balkan. Åsa Linderborg är intressant, för hon är en av dom inom den svenska vänstern som anstränger sig allra minst för att dölja att hon ljuger.

Här är ett urval av lögnerna i den här artikeln. Jag orkar inte analysera dom i djupet, folk med någon slags vett i huvudet kan äsa artikeln och ser igenom lögnerna direkt, men några har fått kommentarer inom parantes:

"Maciej Zarembas och liberalernas monstertruckar skamlöst deformerade Eklunds åsikter"
"Därmed utdelades ett hugg mot den svenska yttrandefriheten som i sin kraft har få motsvarigheter i svensk efterkrigshistoria."
"Maciej Zaremba, visade sig vara en principiell motståndare till yttrandefriheten"
"För mig blev Ordfrontstriden en påminnelse om att en av vänsterns viktigaste uppgifter är att försvara de goda liberala dygderna; liberalerna gör det allt mer sällan själva – de nya liberalerna gör det aldrig."
"Det finns inte många liberaler som har offrat sitt liv för någon annans rätt att få säga sin mening, men det finns gott om liberaler som offrar sin liberalism för att andra inte ska få skriva som de gör."
"Yttrandefrihetsutredningens sant libe­ra­la hållning står i bjärt kontrast till Maciej Zarembas syn på yttrandefrihet" (Här citerar Linerborg Zaremba, när han säger exakt samma sak som Linderborg själv sa om yttrandefriheten innan i artikeln, men hon hävdar att Zaremba är mot den synen. Linderborg ljuger alltså.)
"För Zaremba är nämligen yttrandefrihet inte en demokratisk rättighet utan något som ska villkoras." (Vilket alltså också är sant för Linderborg själv, enligt det hon skrev först i artikeln, men det låtsas hon nu inte om. Inte speciellt ärlig debatteknik. Ja, lögn skulle man ju kunna säga.)
"Enligt Zaremba bör felaktiga åsikter vara åtalbara."
"Zaremba misstror folks förmåga att tänka kritiskt"
"Att i samhällsdebatten medvetet fara med osanning är ett moraliskt problem, men knappast en fråga för jurister att ta ställning till, som Zaremba anser."
"Till skillnad från liberalerna har vänstern inte råd med sakfel, för då blir det till att springa gatlopp i media."
"Och om vänstern hade samma massmediala tillgångar som liberalerna" (här impliceras det att dom inte har det. I själva verket är vänstern överrepresenterad i media. Implikationen är en lögn alltså).
"Ska man ha rätt att ge ett annat per­s­pek­tiv än det förhärskande? Självklart, säger lagstiftaren, det är just den rätten som lagen om yttrandefrihet skall garantera. Zaremba är av helt motsatt åsikt."

Det där är ur första halvan av artikeln. Andra halvan handlar mest om interna saker på Ordfront. Där har jag ingen möjlighet att uttala mig om vad som är sant eller falskt. Jag förmodar att hon fortsätter i samma stil, så man kan nog lugnt anta att listan på lögner skall fördubblas. I själva verket är den där artikeln en fin kandidat för en "finn fem rätt" tävling, som den jag gjorde med Chomskys artikel i aftonbladet, så nu kör vi den. Linderborg är inte i närheten av samma klass som Chomsky, så vi får begränsa saken lite. Förutom rena citat om vad andra har sagt, hur många rätt kan ni hitta i Linderborgs artikel?

Varför ljuger hon så mycket? Tja, jag tror att enligt Åsa Linderborg helt enkelt inte har nåt koncept om att det är fel att ljuga. Det är möjligt att hon öpverhuvudtaget inte förstår koncepten sanning och lögn. Enligt Linderborg är det bara en sak som räknas: Om man kritiserar USA eller inte. Allt som kan räknas som USA kritik är bra, oavsett om det är en komplett lögn, och allt som kan tolkas som USA-vänligt är fel, även om det är dagens sanning. Linderborg kritiserar Ordfront för att dom försöker upprätthålla journalistisk integritet. Sånt skall man inte ha. Man skall hata USA, och ljuga om USA, annar hötter Åsa Linderborg med pennan. Samma tendens har vi ju sett inom hela vänstern, bland annat i debatten om Pinters diktaturkrameri. Lögner som kritiserar USA: Bra. Sanningar som inte kritiserar USA: Dåligt. Det är den moderna vänsterns grundmantra, verkar det som.

Och en annan intressant sak är hur hon falskeligen omfamnar liberala värderingar, och sedan ljuger ihop att liberalerna inte är liberala. Det visar på hur vänstern i dag har så oerhört lite att stå på att dom försöker sno liberalernas idéplattformar istället för att använda sina egna. Vänstern är panikslagen. Deras teoribyggen har kollapsat. Dom stora socialistiska diktaturerna har kollapsat. Man har inget kvar att göra annat än att säga att man omfamnar liberala ideal, och ljuga ihop lögner om liberaler, samtidigt som man naturligtvis i sann Ohly-anda inte ändrar åsikt. Man bara ljuger om vad man tycker.

Jag har funderat på det här med dom svenska (och franska) facken, och tyvärr är det ju så att dom numera har helt gått bort från sitt egentliga syfte, att verka för arbetarnas intresse på en arbetsplats, till att verka för fackpamparnas personliga intressen. LO går i spetsen för detta genom att muta sossarna. Det ger dom möjligheten att trycka igenom politiska beslut om sådant som borde vara avtal. Samtidigt är en del saker som förmodligen borde vara lagstiftning istället reglerat i kollektvavtal, som man tvingar på företagen. Dessutom tvingar facken en kollektivanslutning genom dessa avtal. Företagen tvingas betala 3.5 procent av arbetarnas löner till facket, och dom måste dubbelförsäkras i facket försäkringsbolag, oavsett om dom är medlemmar eller inte. Det där är en ren beskyddarverksamhet av välkänd maffiatyp, allt med lagens goda minne, som står för en stor del av fackens finansiering, vilket dom som sagt i sin tur använder för att muta sossarna med.

Men, frågar sig då vän av ordning, varför konkurras helt enkelt inte facken bort av fack som faktiskt bryr sig om sina medlemmar, och som inte tvingar företagen att betala beskyddaravgifter till facken? Det borde finnas en liberal fackförening att går med i, men det gör det inte. Jag tvivlar inte på att det finns en bra anledning till detta, men jag känner inte till den, och frågar därför min kära läsarkrets: Varför finns det ingen liberal fackförening? Vilka lagar är det som hindrar detta från att ske, och hur skall vi ändra på dom? Eller är det bara ett fall av kartellbildning? Kan vi bussa konkurrensverket på dom?

En av dom grundläggande metoderna i bekämpning av terrorism och organiserad brottslighet är att skära av inkomstlinjerna. Om vi kunde få en liberal fackförening som erbjuder kollektivavtal som inte innebär beskyddaravgifter skulle företagen givetvis gladeligen skriva på dom avtalen istället. Det skulle i ett svep befria svenska företag från beskyddarverksamheten, och samtidigt strypa de svenska fackens inkomster rätt betydligt. Det skulle göra det svårt för dom att muta sossarna, och det skulle alltså minska fackens politiska unflytande rejält.

Visst, Sverige skulle se många stora och långa storstrejker när facken försöker få igenom lagförslag som förbjuder den liberala fackföreningen att göra det den gör, men efter ett halvår av strejker skulle strejkkassorna vara slut, och dom socialistiska fackföreningarna krossade. Det skulle garanterat vara värt det.

Förra året bildades massa nya partier, inklusive ett påstått liberalt. Vad nyttan med att splittra borgerligheten mer är vet jag inte. Starta ett fack istället.

En C-programmerare skjuter sig själv i foten.

Vad säger man när Dick Cheney skjuter en advokat? Tillfällig sinnesklarhet.