Lennart Regebro

Vänsterns retorik blir allt mer överhettad, trots att detta verkar nästan omöjligt. Varen på bloggsidor eller i TV-debatter eller i media verkar vänstern längre intresserad av att diskutera frågor eller ens framhäva sina egna åsikter. Istället är vänster-retoriken numera nästan helt uteslutande en fråga om att smutskasta sina motståndare. Exempel på detta finns tonvis av på Esbatis blog, men även i den TV-debatt jag refererade i höstas, där Ohlys hela argumentation var att moderatledaren ahde hög lön. Inte en argumentation som imponerar på borgerliga, men säkerligen mycket effektivt inom dom egna leden. Nyligen har också den höjda retoriska temperaturen inom Vänsterpartiet fungerat som exempel på detta, med anklagelser om att dom inom vänstern som inte vill kalla sig kommunister enbart är ute efter att förstöra.

Vad beror då denna panik på? Den låter ju ungefär som det brukar låta när man har slut på argument, men inte har väl vänstern mer slut på argument nu än dom hade, säg 1992? Jag tror att svaret kan finnas i en gammal uppsats som heter The Paranoid Style In American Politics av Richard Hofstader. Den är från 1964 och handlar om den paranoida och hysteriska retorik som republikanerna i USA använde sig av då, men drar paralleller till andra fall av hysterisk retorik i amerikansk politik.

Hofstader menar att den här paranoida och hysteriska debattstilen beror på en känsla av "dispossession". Man känner att man har tappat inte bara makten och inflytandet, utan man känner inte längre igen det man en gång hade makt över. Det här är definitivt sant för dagens vänsterparti, och även sant för stora delar av socialdemokratin. Det är också sant för dagens amerikanska vänster, som brukade ha makten i USA, men idag ser republikanerna ta över allt mer.

För 30 år sedan var den Marxistiska vänstern på sin höjdpunkt. Socialdemokratena styrde Sverige, och Marxistiska idéer hade sitt största inflytande på svensk politik någonsin. Vänsterpartiet hade drömpositionen av att man kunde påverka socialdemokraterna, eftersom socialdemokraterna behövde vänstern i riksdagen, men man satt inte i regeringen, och kunde därför avsäga sig allt ansvar för den faktiskt genomförda politiken. Makt utan ansvar. Marxismen genomsyrade allt så djupt att det till och med fanns människor inom Folkpartiets Ungdomsförbund som kallade sig liberaler och marxister. Någon som i dagens läge verkar fullständigt absurt.

Idag så ser vänstern sin makt försvinna. Världen blir allt mer liberal, av den enkla anledningen att liberalism fungerar. Resultatet blir en värld som man inte känner igen, med fackföreningar som mest fungerar som utpressningsrörelser, en socialdemokrati som visserligen låter som dom gamla socialdemokraterna, men i smyg genomför liberala reformer. Världen globaliseras, precis som liberalerna vill, och det värsta av allt är att den blir rikare på kuppen. Så där skall inte världen se ut, enligt vänsterns retorik. Så där står vänstern, allt mer maktlös och utan att känna igen sig i den globaliserade värld vi nu befinner oss i. Resultatet är, även i Sverige, den panikslagna retoriken som Hofstader beskriver.

Det finns två vägar ur det här. Antingen kan vänstern förnya sig, lära sig leva med den nya globaliserade världen och utgå från denna för att på nytt repositionera sig. Det är det Tony Blair gjorde. Det är det förnyarna i vänsterpartiet har försökt att göra, men misslyckades med. Det kräver mycket riktigt steg mot mitten. Man måste, som Tony Blair, bli lite liberalare. Den andra vägen är att klamra sig fast vid sin allt mer felaktiga världsbild, känna igen sig allt mindre, och därmed ha en allt mer paranoid och uppjagad retorik. Den vägen kommer göra vänsterpartiet till ännu en socialistisk sekt på vänsterkanten, utan riksdagsplatser och utan verken makt eller verklighetskontakt. Det är den väg man nu har valt.

Resultatet är ett Sverige utan en egentlig vänster, utan ett parti som populistiskt försöker motverka dom ekonomiska reformer alla egentligen vet är nödvändiga. Och svensk politik kommer kanske vara lite mindre färgglad, men desto mera vettig.