Lennart Regebro

För ett tag sedan läste jag en bok som heter "Granny made me an anarchist". Det är Stuart Christies självbiografi, där han förklarar vad som fick honom att hjälpa till att försöka mörda Franco. Christie skyller på sin mormor, som gav honom en stark känsla av rätt och fel, och en moral som innebar att man alltid måste göra det rätta.

Men... en sådan moral har jag med, och jag är inte anarkist. Faktiskt är det så att frihetliga anakister inte bara har samma moral, utan till största delen samma värderingar som liberaler med individuell frihet som grundsten. En kommentar från syndikalisten "Egendom är stöld" på Ali Esbatis blogg ger ett annat förslag om vad som kan vara skillnaden mellan liberaler och anarkister:

"Det handlar om vilka man solidariserar sig med. De som har makten (även den ekonomiska, som är den viktigaste) eller de maktlösa. Wallenbergarna eller uteliggarna."

Men nej, det stämmer ju inte heller. Dom flesta liberaler skulle ta det påståendet som en ren förolämpning. Liberaler solidariserar sig inte med makten eller Wallenberg, utan med dom fattiga och förtryckta.

Men i den kommentaren finns en ledtråd, och ett frö till en del av sanningen.

Låt oss återgå till Stuart Christies uppväxt. Där finns två viktiga poänger. För det första växte han upp i Skottland, i ett samhälle som var starkt polariserat mellan katoliker och protestanter. Hela hans uppväxt präglades av "vi" och "dom". "Dom" bodde i andra områden, hejade på andra fotbollslag och sjöng andra sånger, och slagsmål mellan gäng av pojkar var vanliga. Men hans morfar var katolik, och hans mormor var protestant, och den här konflikten att dels passa in i den protestantiska "vi" gruppen, samtidigt som han visste att katoliker faktiskt inte alls var så annorlunda eller sämre än andra, plågar honom i hans uppväxt.

När han i tonåren började få en politisk medvetenhet så fick han den såklart ifrån sin styvfars arbetarkompisar, som var socialister och röstade på Labour. Här fanns också ett "vi" och "dom", men nu var "vi" var arbetarna och "dom" var alla andra. Här kunde han nu använda dn världsbild baserad på "vi" och "dom", utan konflikten med minnet av hans katolska morfar, som ju också var arbetare. Hans politiska och fackliga engemang fick sig dock hela tiden smällar då han märkte att Labour och facken inte var så radikala som han ville att dom skulle vara. Dom kompromissade för mycket, och ibland verkade ledningen vara mer intresserad av sin egen makt än arbetarnas bästa. Med "vi" och "dom" i ryggen så blev såklart både Labour och fackledningen svikare, och placerade i "dom"-facket, och Christie klev allt längre in på den radikala banan, och till slut blev han anarkist. Hans engegemang hamnade i kretsar som var oorganiserade och inte hade nån ledning som kunde korrumperas, men som därför också oftast inte åstadkom nånting. I frustration över att inget hände tog den 19-åriga Christie färjan till Frankrike, kontaktade spanska anarkister i exil, och erbjud sig att hjälpa till. Han åkte över den Spanska gränsen med sprängämnen tejpade runt magen, blev arresterad i Barcelona och satt flera år i fängelse.

Så vad är då ledtråden i citatet om solidariseringen ovan? Jo, där finns två. Det handlar mycket riktigt till stor del vem man solidariserar sig med, men det handlar inte om att solidarisera sig med arbetare eller med rika, utan det handlar om man solidariserar sig med en rörelse, ett artificiellt "vi", som lever på ett lika artificiellt och konstruerat "dom", där "vi" är goda, moraliska, solidariska, hjälpade och socialister, och "dom" är onda, rika, utsugande, egoistiska och liberaler.

Anarkister och syndikalister (och det samma gäller dom flesta inom extremvänstern och extremhögers) solidariserar sig inte med fattiga eller med arbetare eller med tredje världen. Dom solidariserar sig med en idé, och en organisation. Sedan använder man en "vi-och-dom" berättelse för att försöka associera "vi":et med en grupp utsatta människor, i socialismens fall med en förtryckt arbetarklass, och i nationalismens fall med ett hotat folk.

Stuart Christie är inte anarkist för att hans mormor hade en stark moralisk ådra. Och "Egendom är stöld" är inte syndikalist för att han solidariserar sig med arbetarklassen. Dom är det dom är främst därför att deras världsbild innebär att man kan ignorerar alla som inte redan tycker som man själv tycker. Det är en mycket snabbanvänd och enkel världsbild, som gör att världsanalysen slipper komplicerade nyanseringar och lägen där olika godheter kan inskränka på varandra. Allt blir svartvitt, där "vi" är bra och "dom" är dåliga.

Enkelt, men inte särskilt konstruktivt.