Lennart Regebro

Om du tror att kommunister och kreationister inte har mycket gemensamt så är du förlåten. Trots allt brukar som stå på var sin sida i dom flesta åsiktskonflikter. Kreationister är kristna och djupt konservativa, och tycks onekligen vara närmast motsatsen till kommunister. Men ändå finns det en djupt liggande likhet, som ligger till grunden för både kommunisters och kreationisters antiliberalism och vetenskapsförakt, och den likheten är deras oförmåga att förstå konceptet om självorganiserande system.

Ett klassiskt argument för att gud har skapat människan är den så kallade "urmakarliknelsen". Om du hittade en klocka på en strand, så inte skulle du anta att den har uppkommit av slump, utan att en urmakare har skapat den. Med det menar man att alltså borde vi anta att en livsskapare, dvs en gud, har skapat livet. Men faktum är ju att när man hittar en klocka antar man att den är tillverkad av en urmakare, för vi vet att urmakare tillverkar klockor. Gejsern "Old Faithful" i Yellowstone är en komplex skapelse som också håller hyfsat regelbunden tid. Inte tusan börjar vi söka igenom Yellowstones nationalpark efter en gubbe som tillverkar Gejsrar!

Urmakarliknelsen gör misstaget att tro att bara för att något verkar organiserat på ett visst sätt så är det därför att någon någonstans har organiserat det. Det är ett förståeligt att göra det antagandet, men likväl utan grund. Om du tar ett par hundra stålkulor och lägger dom i låda, så ser du att dom kommer bilda ett regelbundet mönster alldeles av sig själva. Det gör dom helt enkelt för att varje kula kommer av gravitationen dras så långt ner som möjligt. Och eftersom kulorna är runda, så finns inget om hindrar dom att göra detta, och dom kommer bilda ett regelbundet mönster. Men inte heller här kommer vi leta efter personen som noggrant staplade alla kulorna i just det mönstret. Det sker av sig självt. Det är ett exempel på ett mycket enkelt självorganiserande system. Och om vi skulle plocka sönder en gejser atom för atom, så kommer vi inte heller nånstans hitta den lilla saken som talar om för gejsern när den skall ha ett utbrott.

Evolutionen är ett annat exempel på hur olika funktioner agerar tillsammans för att få ett resultat som i efterhand ser uttänkt ut, fast det inte är det. Kreationister tror att en gud har sagt "nu har du vingar", medans vetenskapen kan visa på hur först fjädrar har gradvis uppstått hos vissa dinosaurier, förmodligen fört att hålla dom varma, och till sist har, efter miljoner år av sakta utveckling, fullfjädrade (haha) fåglar seglat runt bland träden.

Och hur kan en sådan sak ske? Jo, genom ärftliga egenskaper som kan blandas, och förändras. Alla vet ju att vi har ärftliga egenskaper. Vissa av dom ärftliga egenskaper gör det enklare att få många barn, och sådana egenskaper kommer då bli vanligare. Dom egenskaper som gör det lättare att få barn är ofta dom egenskaper som gör att man kan utnyttja en viss nisch i naturen bättre. Och dom barnen som är bäst på att utnyttja nichen kommer få flest barn, och så vidare tills man har en art som är helt specialiserad på att utnyttja den nischen. Något kreationister tycker ser ut som om någon har tänkt att det skall vara så, och därför tar som bevis för att en gud har styrt processen, fast det klart och tydligt inte behövs.

Vad kommer kommunister in i den här då? Jo, dom gör ofta samma misstag. Ett vanligt missförstånd är det som Adam Smith kallade "den osynliga handen". Smith menade att en fri marknad är det som är bäst för fattiga, och att detta sker även om ingen rik agerar på marknaden för att det skall bli bra för fattiga. Det blir istället så, som om en osynlig hand styr heheten. Med andra ord, en fri marknad är ett slags självorganiserande system. Men jag har flera gånger råkat ut för socialister som tar den metaforen på allvar, och tror att Smith och andra liberaler tror på marknaden som en slags gud som ser till att det blir bra. Det gör vi naturligtvis inte, men om man inte förstår att system kan organisera sig själva så blir såklart begreppet "den osynliga handen" helt obegripligt, eftersom det då måste vara en faktisk "osynlig hand" som arbetar.

Att man kan bygga ett system som får ett positivt utfall, utan att någon styr utfallet från toppen är alltså för många socialister obegripligt. En person som inte förstår självorganiserande system kommer vara för centralstyrning och för att staten och politiker bestämmer så mycket som möjligt. Ett exmpel på detta är Lars Ohlys motstånd mot friskolor. Han anser att friskolor inte medför nåt bra, utan att skolan skall vara helt kommunal, och mångfalden skall styras från toppen av politiker, och att en skola som inte styrs av politikerna måste vara dålig för vissa elever. Han förstår helt enkelt inte hur man kan få ett bra utfall, utan att det sittet nån i mitten och bestämmer att det skall bli ett bra utfall. Lars Ohly begriper inte att självorganiserande system kan fungera. Samtidigt tror han att centralstyrning kan bryta ner hierarkier och byråkrati, vilket ju bara är skrattretande naivt.

Både kommunister och kreationister kan inte föreställa sig en verklighet som fungerar om inte nån sitter i mitten och bestämmer att den skall fungera. Och eftersom hela syftet och poängen med liberalismen är att ingen skall sitta i mitten och bestämma om det inte absolut behövs, så är det inte så konstigt att både kreationister och kommunister hatar frihet. Man tror att frihet kommer förstöra allt som är bra, eftersom bara central auktoritet kan bestämma att allt skall vara bra. (Dom socialister som inte tror detta är vanligen anarkister, kan påpekas).

Som jag tidigare har skrivit om tycks Centern ha slutat virra omkring i ett ideologiskt icke-land utan med stadiga kliv allt mer blivit tydligt liberala. I torsdags presenterade man ett program för öppenhet i Visby. Det är bland annat för ökad arbetskraftsinvandring. Det är bra. Centern är på rätt väg. Men det går för sakta. Det saknas en punkt om att folk som har fått jobb i Sverige skall få uppehållstillstånd direkt. Det finns ingen anledning att hindra folk som vill bidrag till den svneska tillväxten från att göra det.

Och lite smolk i bägaren finns det allt i förslaget. Som följande punkt: "Den offentliga sektorn bör, som man gör i Kanada, i sin upphandling ställa krav på att entreprenörerna arbetar aktivt med mångfaldsfrågorn."

Det där är i praktiken bara blaj, och innebär att offentlig sektor kommer kräva i alla upphandlingar att dom som bjuder skall ha skrivit nån slags integrationspolitiskt program eller rapport. Det är bara ett onödigt jobb, och ett hinder för småföretag, nåt Centern ju säger sig värna om.

Men, som sagt, det går framåt med Centern, samtidigt som fp blir allt mer dumkonservativa.

Här i frankrike finns det en hel del politiska problem. Till exempel är ungdomsarbetslöheten ett stort problem, i synnerhet hos barn till invandrare. Dom flesta är överens om att det utanförskap och frustration detta skapar var huvudorsaken till upplopen runt om i Frankrike i höstas.

Så den demokratiskt valda regeringen lade fram ett förslag som avsåg att skapa mer jobb för ungdomar. Studentorganisationerna och fackföreningarna var inte förtjusta i förslaget, och det är naturligtvis deras fulla rätt att inte vara. Men vad som också är deras lagliga rätt i det läget, är att strejka. Och det gjorde dom. Dom strejkade till lagförslaget drogs tillbaka.

Därmed kringgick facken och studentföreningarna i frankrike den demokratiska processen. Man bestämde sig för att tvinga fram ett visst politisk beslut genom strejker och demonstrationer, och inte genom att rösta.

Jaja, säger ni, det där är ju Frankrike, alla det att fransmän är lite knäppa och Franska facket maktgalna och strejkar så ofta dom kan. Och det är helt sant. Men svenska fack är inte ett dugg bättre. Det är bara det att eftersom vi har sossarna som regering så behöver inte facken strejka. LO mutar nämligen sossarna till att göra det LO vill i alla fall. Det kan man inte med en borgerlig regering, så därför tänker man strejka i stället. Per Winberg, ordförande för Transport säger så här till SvD:

"Det blir strid nästa år om det blir en borgerlig regering. Det kan bli konflikt och om man kallar på Transport så kommer vi att gå ut."

Och även ordföranden för Kommunal och Handels säger liknande saker. LO accepterar alltså inte det svenska folkets demokratiska politik. Om det svenska folket bestämmer sig för att man vill ha en vettig ekonomisk politik i Sverige, då kommer LO försöka stoppa detta genom strejker.

"Självklart blir atmosfären sämre med en regering som vill krossa oss som facklig organisation, säger tunga Kommunals ordförande Ylva Thörn."

Det där är rent skitsnack. Fullständig lögn. Jag tror inte det kommer bli en borgerlig regering, och om det skulle bli det ändå så vill dom inte krossa facken. Tyvärr. Det borde dom vilja. LO arbetar inte för sina medlemmars bästa, och inte heller för Sveriges bästa, utan det arbetar enbart för sina fackpampars bästa. Och det gör man genom rena maffiametoder. Facken borde krossas. Och det första man borde göra är att ta bort fackens rätt att tvinga företag beala fackavgifter även för dom som inte är medlemmar. Och det andra man borde göra är att ta bort rätten för fackföreningar att strejka om lagförslag. Lagförslag skall bestämmas av riksdagen, demokratiskt vald av svenska folket. Dom skall inte bestämmas av en liten grupp myglande fackpampar.

Lars Ohlys dotter går inte i kommunal skola, utan i friskola. Vad kan Ohlys kommentar vara till detta? Jo:

"- Det är inte jag som beslutar det utan det beslutar Felicia själv. Men jag har full förståelse för hennes val och jag tycker att den kommunala skolan borde stå för den mångfald som innebär att det finns utbildningar som idag bara finns på Fryshuset, det är en estetisk utbildning med författarinriktning, säger han till Affärsvärlden.
Lars Ohly säger till tidningen att han inte ser något positivt med friskolor, de leder till en skola som inte omfattar alla."

Självmotsägelsen i dom här påståendena torde vara uppenbar för dom flesta. Men inte för Lars Ohly.

Antingen har man en skola för alla. Då går alla samma utbildning. Eller så har man många skolor med olika utbildningar där eleverna själva får välja vad för utbildningar dom får ha. Man kan inte både ha en skola för alla och och mångfald samtidigt.

Ohly menar säkert också med "en skola för alla" att den skall vara tillgänglig för alla. Det är friskolornas utbildning, eftersom den bekostas av kommunen. Så det är faktiskt så att kommunen står för mångfalden. Men det duger inte för Ohly, det måste vara kommunens skolor som står för mångfalden. Trots att detta bevisligen inte sker, och faktiskt aldrig nånsin har hänt.


Vad Ohly egentligen menar är det gamla klassiska "Kunden får köpa en T-Ford i vilken färg han vill, förutsatt att det är svart". Lars Ohly anser att man skall få ha mångfald, förutsatt att alla väljer samma sak. Du skall få välja vilken skola man vill, så länge det är den kommunen tilldelar dig. Ohlys snack om mångfald är alltså ett rent skämt. Mångfald är nåt bara hans barn skall få ha, men inte andras snorungar.

Det har diskuterats till och från om hur mycket man kan lita på Wikipedia egentligen, och om wikipedia är en bra idé, eller har grundläggande problem. Mycket av kritiken i år har centrerat runt artikeln om John Seigenthaler Sr. Förra året skrev nån en falsk artikel på Wikipedia om honom. Den stod kvar med den falska informationen i flera månader, tills John Seigenthaler Sr fick reda på det. Han blev förbannad såklart, och började säga massa saker om Wikipedia, som till exempel "Wikipedia is a flawed and irresponsible research tool."

Men är det här Wikipedias fel? Är det ett problem med själva modellen med Wikipedia?

Nej. Den synen grundar sig på ett vanligt misstag, att man inte jämför med alternativen. Vem som helst kan skriva skit om vem som helst på internet. Poängen med Wikipedia är att vem som helst kan ändra det. Om det är fel, så blir det förr eller senare ändrat. Om Brian Chase (som skrev den falska artikeln på Wikipedia) hade skrivit den nån annanstans hade John Seigenthaler inte kunnat ändra det. Då hade den stått kvar i all evighet, amen (eller nåt). John Seigenthaler hade dessutom kunnat ändra texten på Wikipedia alldeles själv, men det verkar han inte ha förstått.

Varför var den felaktiga texten kvar så länge då? Brukar det vara så på Wikipedia? Nej, felaktigheter brukar rättas fort. Wikipedia är ett fantastiskt exempel på samarbete, där varje människa som har nån mer information att ge kan göra det. Artiklar på Wikipedia brukar, om man jämför med andra uppslagsverka, vara mer kompletta och mindre vinklade än andra uppslagsverk, helt enkelt därför att artiklar inte är skrivna av en person eller ens en liten grupp, utan att alla som är intresserade av ett ämne är inte och hjälper till, gnabbas och slåss om saken.

Artikeln om John Seigenthaler Sr. var fel så länge av en enda anledning: Ingen var intresserad av honom. Innan han började gnälla om sin Wikipedia-artikel, alltså.

Om du hade sett nyheten att en dansk ring av spritsmugglare som smugglar sprit till Sverige hade blivit krossad, hade du blivit förvånad? Förmodligen inte. Hade du blivit förvånad om du hade sett svensk ungdomar försöka folk att köpa ur sprit till dom? Förmodligen inte. Men om du hör att en ring som smugglar handväskor från Paris till Japan har blivit krossad, då hade du väl blivit förvånad?

Det borde du inte, för det är fullständigt sant, och anledningen är i grund och botten samma. Det är så höga importskatter på lyxiga modevaror i Japan att man kan tjäna grova pengar på att köpa dom i butiker här i Paris, och smuggla in dom i Japan. Så om du åker till Japan och nån säger "Psst, vill du köpa en äkta Chanel-handväska", ja, då är det faktiskt fullt tänkbart att den är äkta, men fortfarande dyr.

Men det är inte bara den nu krossade smugglar-ringen som smugglar lyxvaror. Dom höga skatterna gör också att Japanska turister gärna köper på sig massa lyxvaror när dom är här i Paris. Men dom får inte köpa hur mycket som helst. Louis Vuitton till exempel, tar köparnas passnummer och ser till att dom inte köper "för mycket", enligt uppgift för att dom är rädda för att blir kopierade. Hur detta skulle hindra dom från att bli kopierade framgår inte. Resultatet är hur som helst att Japaner kan återfinnas utanför lyxaffärerna i Paris och försöka övertala fransmän att "köpa ut" åt dom.

Det hela påminner starkt om Sverige och alkohol. Skillnaden är förstås att alkohol är farligt och beroendeframkallande, och förstör människors liv. Jag har aldrig hört att nån har fått sitt liv förstört av Christian Dior-varor.

Le Figaro, The Economist.

Folkpartiet skickar med ojämna mellanrum brev till mig, signerade Lars Leijonborg. Det kom ett igår. Där står det bland annat:

Den senaste tiden har det pågått diskussioner mellan alla riksdagspartier och regeringen om en utredning om det svenska språkets ställning – en språklag. I folkpartiets strategi för att värna det svenska språket ingår att det ska ställas krav på hyggliga kunskaper i svenska för att få bli medborgare i Sverige.

Varför skall man "värna" ett språk? Vad är nyttan med det? Folk får väl prata som dom vill? Har folkpartiet blivit alldeles tokkonservativa? Svenskan har mått bra utan "värn" i tusen år. Det går nog bra i framtiden också.

Språk-krav har INGENTING med att värna språk att göra, utan är till för att bryta invandrares isolering och utanförskap (vilket nyhetsbrevet nämner senare). Det med att språkkravet skulle vara till för att värna svenskan är en uppenar efterhandskonstruktion, där man försöker få igenom språkkravet under falska förutsättningar. Det är ett förljuget handlande och säkerligen ett desperat försök att föra upp språkkravet på dagordningen igen, som om man kan vifta med språkkravet som ett magiskt väljardragande trollspö. (Vilket i sin tur visar att folkpartiet fortfarande inte har fattat varför dom fick många röster i förra valet.)

Folkpartiet fortsätter att ta steg bort från liberalismen, precis som det har gjort dom senaste två åren, och därmed kommer folkpartiet att fortsätta att ta steg bort från dom 13,3% av väljarna dom fick i förra valet.

Några på Timbro och i gänget runt är kära i Aynd Rand. Nu har dom startat en essä-tävling, där den som bäst kan förklara varför "Och världen skälvde" är världens allra mest jätteviktigaste bok i den svenska valrörelsen.

Själv säger jag som Dorothy Parker sa (förmodigen om nån helt annan bok):


Den är lång och tråkig. Och långtråkig. Nej, jag har inte läst hela, jag tröttnade. Unga liberaler som läser den bli slagna av en religiös fanatism som det tar flera år innan den går över och dom sansar sig, och såtillvida är den väl den fanatiska nyliberalismens motsvarighet till Kommunistiska Manifestet.

Och om ni undrar, så är det inte beröm.

OK, med all anti-amerikanism och terrorister och liknande förstår jag att amerikaner kan bli lite paranoida, men det här är ju löjligt. Efter att tre fångar i Guantanamo har begått självmord, så säger lägerchefen följande pärla:

"I believe this was not an act of desperation, but an act of asymmetrical warfare waged against us."

Ah. Självmord är krig. Jag föreslår att Rumpamiral Harris omedelbart besvarar krigshandlingen. Att begå samma sorts hemska övergrepp mot mänskigheten so dessa krigsterrorister är såklart otänkbart, men en mer humanistisk variant av samma krigshandling våre ju att säga upp sig. På det viset är han ju i praktiken borta från lägret, vilket därmed måste vara ett hårt slag mot terroristerna i detta krig.

Jag glömde att säga en sak om debatten mellan Persson och Reinfeldt. Det enda egentligen intressanta i hela debatten var att Göran Persson försökte ta åt sig äran av friskolorna. Vi tar det där igen: Göran Persson försökte ta åt sig äran av friskolorna. Socialdemokraterna var emot friskolor. En borgerlig regering införde det. Det går direkt på tvären av socialdemokraternas politik och retorik. Man vill förbjuda motsvarande politik inom vården. Men Göran Persson försökte i debatten häromsistens ta åt sig äran.

Det där är inte ovanligt i socialdemokratisk retorik. Allt bra som har skett är tack vare sossarna, oavsett vem som genomförde det, och allt dåligt är moderateranas fel, oavsett vem som orsakade det. Och folk tror på det.

Det är väl så att i en demokrati får ett folk den regering dom förtjänar. Det vore kul om Svenska folket bestämde sig för att förtjäna en regering som inte behandlar dom som små korkade barn.

Danielsson-härvan blir allt absurdare. Det är ju uppenbart att Danielsson ljuger, så sossarna försöker dribbla bort frågan. Detta gör man genom att ljuga mer, och hävda att folkpartiet är onda. Både Göran Persson och Helen Eduard säger samma saker:

"Om det där har orkestrerats, organiserats och opererats från de liberala krafterna, som egentligen ska stå för frihet och tolerans, det vet jag inte. Jag vill helst inte tro att det är så det ligger till." - Göran Persson

"Det är att det framförallt är folkpartibloggar som ägnar sig åt den här typen av informationsspridning. Jag kan inte säga huruvida det är en slump eller någonting annat. Jag vill helst inte tro att det finns några partipolitiska syften bakom detta." - Helen Eduards

Dom vet naturligtvis båda två, att det inte är folkpartiet som ligger bakom det. Det är därför dom formulerar sig så. Om dom hade trott att fp låg bakom det, då hade det inte vart något tjafs om "jag vill helst inte tro", det hade varit stora pukor och trumpeter om folkpartiets ondska. Men man har kommit överens om att slå två flugor i en smäll. Få slut på ryktena, och hoppa på folkpartiet samtidigt.

Så här långt är det väl inte mer absurt, utan bara sossarnas vanliga smutsiga politiska spel. Nej, det absurda är bland annat att vanligtvis vettiga socialdemokrater sluter upp bakom Ulvskogs charader och desperat försvarat lögnerna från toppen, genom att gripa dom mest galna halmstrån. Att den stora delen av sossarnas medlemskår går på deras skitsnack förstår jag, men Jonas Morian? Absurt.

Fast riktigt absurt är ju Göran Perssons och Marita Ulvskogs försök att utkräva ansvar från Lars Leijonborg. Var är Göran Perssons ansvar för sossarnas mejl-skandal? Och var är Lars Danielssons ansvar för att göra sitt jobb rätt? Är det bara andra som har ansvar i det här landet? Ja, tydligen, sossar är helt ansvarsbefriade i vilket fall.

Absurdast av allt är nog Göran Persson ändå, när han berömmer Helen Eduards för att hon dementerade kärleksryktena.
Ursäkta mig? Det går rykten om att hon är otrogen, och att dementera detta är "modigt"? Bra är det väl rimligtvis. Men hur exakt är det modigt? Möjligtvis hade det väl varit modigt att erkänna att man är otrogen, om man är det, men att förneka att man är otrogen om man inte är det är knappast modigt på nåt sätt. (Och för den delen, skulle nån ha kallat en man "modig" i det läget? Jag bara undrar?)

Och mitt i allt detta absurda försvar av Lars Danielsson, så tar Lars Danielsson en time-out! Är det den absurdistiska höjdpunkten? På sätt och vis. Det kan tyckas märkligt att sossarna först blåser upp en medie-storm om hur ondskefullt det är att ifrågasätta vad Lars Danielsson gjorde på annandagen och sedan låta honom ta en time-out. Vad var då syftet med mediastormen? En teori kommer från Bloggen Bent. Man startar ett drev, och plockar sedan bort Lars Danielsson, så när media vaknar upp ur sitt drev-tänkande, så finns inte Lars Danielsson tillgänglig för att svara på frågor. Intressant taktik. Om den lyckas.

Men om den gör det återstår att se. Aftonbladet har, absurt nog, tvärvänt, och har ingenting om folkpartibloggarna på sin hemsida, bara om att Danielsson tar time-out, och den stora frågan "Vad är det ni döljer?" Det finns inga länkar till några bloggryktesartiklar längre, dom måste man gå till direkt. DN håller sin sakliga och kritiska ton, och bara Expressen och SvD tycks vilja kännas vid den sk "folkpartikampanjen", och dom har det inte som nån huvudhyhet.

Så det sket sig nog. Media gjorde som sossarna ville, dom satte igång ett drev mot fp. Men när man sedan försökte skyffla ut Danielsson bakvägen (vilket man enligt Expressen har planerat att göra i veckor) så vände media och började dreva om det istället.

Mediadrev är svårtstyrda kompisar. Och det kan kanske tyckas absurt om man är socialdemokrat, men faktum är nog att ärlighet varar längst. För det riktigt absurda i det hela är såklart att om Danielsson bara hade hållt sig till sanningen från början, så hade den här härvan aldrig hänt.

I röran om Tsunamikatastrofen finns ett stort frågetecken: Vad sysslade egentligen Lars Danielsson med, och var var han? Det står klart att han inte säger hela sanningen. Så var han då? Tja, vägrar man tala om var man var, så uppstår såklart rykten. Ryktena som har varit har varit att han var med Helen Eduards. Några bloggare har tagit upp ryktet och frågat sig varför inte resten av media tar upp frågan om var Danielsson befann sig ordentligt, och istället bara hintar och mumlar om att det kanske var nåt fuffens, och det var hemskt vad mycket han umgås med Eduards.

Men idag fick sossarna en idé, nämligen att man skall hävda att detta är ondskefull ryktesspridning i politiskt syfte. Helen Eduards går ut och dementerar att det skulle vara nåt fuffens. Hon säger även att hon har pratat med media och dementerat ryktena tidigare, vilket tidningarna har ignorerat. Detta är tydligen, enligt Eduards, folkpartiets fel, hur det nur går ihop.

Samtidigt ställer sig Marita Ulvskog i TV och säger att detta är extra superhemskt för Eduards är tjänsteman, och tjänstemän är enligt Ulvskog försvarslösa, men det är tydligen inte "politiker" som Johanna Nylander! Hur menar hon då? Exakt hur är Helen Eduards mer försvarslös än 19-åriga studenten Johanna Nylander? Hur skall hon försvara sig? Har Johanna Nylander Sveriges största parti och deras PR-avdelning bakom sig? Nej, inte precis, du. Rapports journalist går stenhårt åt Johanna och säger i nedlåtande ton "Du kanske också skulle ta reda på ordentligt vad som händer innan du skriver om det?" Hur försvarar hon sig mot att bli avklippt och framlagd stammande på riks-TV?

Och vad är det hon inte har tagit reda på, egentligen? Johannas påståenden om att Danielsson och Eduards har ett förhållande skrivet i förbifarten, och är helt och hållet uppenbart inte huvudpoängen i hennes blogginlägg. Hon skriver själv "Det intressanta i detta fallet är inte heller att han varit otrogen mot sin fru, utan att han uppgett felaktiga uppgifter, någonting han måste gjort mycket medvetet, till riksdagens konstitutionsutskott." Borde hon skrivit "om" istället för "att"? Ja. Men gör det detta till politiskt motiverad smutskastning? Nej.

Och sedan, märkligast av allt, så kräver Marita Ulvskog att Lars Leijonborg ber om ursäkt! För vadå? Vad har han gjort för fel? Jo, förstår ni, enligt sossarna är den här ryktesspridningen på Lars Leijonborgs uppdrag, jojomensan.

Äh, dumheter. Sossarna försöker bara flytta fokus från vad Danielsson faktiskt hade för sig på annandagen. Och media, lättlurade som dom är, hoppar på och som alltid bildar svenska media drev. Att Aktuellt och Rapport numera har exakt samma inlägg får man väl acceptera, men jobbar samma journalister på SVT som på Expressen och Aftonbladet? Eller är det så att svenska journalister totalt saknar allt självständigt tänkande? Ja, så är det väl. Den svenska journalistikens majoritetsinkompetens bekräftas på nytt. Det finns enstaka duktiga journalister. Maciej Zaremba står ju ut som ett slags klippa av vettighet och kompetens, och Janne Josefsson måste ju berömmas för sin förmåga att starta dom drev resten av journalisterna hänger på. Några fler är värda att nämnas, men jag har glömt bort vad dom heter, ni får förlåta mig för det. Men så många fler är dom inte.

Istället för undersökande journalistisk sysslar svenska journalister med att skriva om vad andra journalister skriver. Det vet sossarna, och dom vet hur dom skall manipulera detta ständigt beredda mediadrev. Hur många är det egentligen som följer nyheterna och faktiskt tror på sossarnas skitsnack om att detta är en folkpartistisk komplott? Det står ju i både Aftonbladet och expressen. Både Rapport och Aktuellt. Även SvD för oemotsagt vidare Ulvskogs dumheter. Med en sådan massiv och enig kör måste det vara sant, eller hur?

Bara DN står ut från drevet och påpekar att Danielsson använder drevet för att fortsätta att hålla tyst om vad han faktiskt gjorde. Därmed får vi väl lägga Mats Carlbom till den pinsamt korta listan på svenska journalister som har en egen hjärna. Grattis, Mats!

Nu har jag tittat på partiledardebatten, och det var som väntat. Göran Persson pratar enbart om hur moderaterna riktar udden mot och straffar folk det är synd om. Ibland är hans anklagelser grundade i hur moderaternas politik faktiskt ser ut, men oftast är det bara rent skitsnack. Han pratar också om hur himla bra hans politik är, och hur bra och tryggt det är med hans politik. Han använder ofta vändningar som "en sån politik ni står för". Vad är det, mer konkret?

Göran Persson lovade också vitt och brett att saker skulle höjas, men vägrade säga med hur mycket. Det finns inga konkreta förslag, och hans hummade löften åtföljdes direkt av en brasklapp om att han faktiskt inte tänkte lova nåt.

Reinfeldt fungerade bäst när han var på en lika känslomässig offensiv. Han påpekade att sossarna klagar på moderaternas förslag, och sedan genomför ungefär samma saker senare, och sa rakt ut, och helt riktigt att det är hyckleri. Då hamnade Göran Persson med ryggen mot väggen och hade svårt att försvara sig. Han såg också generad ut när Reinfeldt påpekade att Göran Persson faktiskt inte bestämmer själv. Han bestämmer säkert alldeles själv över sossarnas praktiska politik (var resten av partiet säger kan han ignorera i praktiken). Men han bestämmer inte över v och mp.

Vem vann då? Ja, svårt. Jag känner ju inte nåt annat än förakt för att Göran Persson hycklar, och att han står och vaggar fram och till baka och säger "nej, nej, nej" när Reinfeldt säger saker som faktiskt är sanna. Göran Persson står ju och ljuger rakt ut. Men förstår folk det? Det tror inte jag. Jag tror att dom allra flesta av dom osäkra som såg debatten tror på Göran Persson. Jag tror dom gillar att han står och mumlar, dom tycker det är mysigt. Han spelar hårt på på sin överviktiga trygghet. Dom som lyssnade på Reinfeldt är dom unga som vill se förändringar, dom som är framåt och kan tänka sig att göra nya saker. Men sossarnas röstare finns bland dom konservativa. Dom vill inte ha nåt nytt. Dom tyckte Sverige var bra på 70-talet, och vill tillbaka dit. Därför har båda grupperna deklarerat att deras gubbe vann. För det tycker dom.

Jag läser ju inte Expressen, om jag kan slippa, så här kommer en måndad för sent, en liten upplysning om att dom är härmisar.

Expressen förklarade förra månaden Feminismens död i två artiklar. 1, 2.
Jaha, men det gjorde jag ju redan i februari. Är jag en trendsetter, eller? ;-)

Google kommer men nya balla verktyg så ofta att ingen blir förvånad längre. Här är ett nytt: Google Trends. Här kan man se trenderna på vad folk söker efter, och även kolla i vilka städer och regioner det söks mest, och även jämföra olika saker. Mycket praktiskt.

Vad säger det om årets val? Inte så mycket, det verkar rätt jämt. Men för vänsterpartiet går det bara utför. Och det är kanske inte så konstigt. Deras ideologi är ju inte så populär.

Dokument inifrån håller på att "granska" riksdagspartierna. Jag har bara sett ett program hittils, och jag får väl hoppas som andra håller högre kvalité. Man skulle nämligen granska folkpartiet. Och vad är det enda man kan hitta att svärta ner folkpartiet med? Jo, det blir det nu fyra år gamla frågan om svenskakunskaper hos invandrare. Man börjar programmet med att implicera att eftersom folkpartiet tog upp detta krav så är dom nu rasister, och att Bengt Westerbergs avståndstagande från Ny Demokratis populistiska invandrarattityd nu har vänts till invandrarfientlighet tillsammans med att man har slutat prata om handikappade.


Grundattityden är alltså samma som många inom media, och hela vänsterblocket har haft i fyra år: Pratar man om invandrarpolitik är man rasist. Kritiserar man socialdemokraternas invandrarpolitik, så är man rasist. Att man kritiserar socialdemokraternas politik för att man behandlar invandrare illa, segregerara dom och tar emot för få, det spelar ingen roll. Pratar man om invandare, så är man rasist, tycks Dokument Inifrån vilja säga.

Och sedan släpper man den stora bomben: Inspirationen till omvändningen av fp från det snälla partiet, till ett parti som ställer krav, kom från Danmarks Venstre. Man pratar långt och brett om hur rasistiska Venstre är, och vilka förebilden dom var för fp, och man pratar om att Venstre planerade att "spela invandrarkortet", och rådde fp att göra samma sak. I slutet av programmet, förmodligen för att slippa bli fällda för att vara rent osakliga, så erkänner man att när Venstre "spelade invandrarkortet" genom att helt ändra politik och verka för en misnkad invandring. Det har inte folkpartiet gjort. Den ökända rapporten som man pratar upp så mycket om i programmet, rekommenderar ökad invandring.

Hela programmet är alltså en enda lång övning i guilt-by-association. Eftersom folkpartiet inspirerades av Venstres uppgång i början på 90-talet, så innebär det att folkpartiet atomatiskt måste ta efter Venstres invandringspolitik i slutet på 90-talet också, försöker man alltså hävda.


Men vänta lite nu... Är det här all smuts man klarar av att kasta på fp? Folkpartiets motsvarighet i Danmark har börjat föra en anti-invandringspolitik. Det är tydligen allt. Lustigt att man glömde bort ÖVP i Österrike, ett konservativt parti som blev liberaler och sedan invandringsfientliga. Dom heter ju till och med "Volkspartei". Varför tog man inte upp dom? Det är väl lika relevant. Man drog dessutom paralleller mellan hur Venstre uttalade sig och hur Folkpartister uttalade sig, båda kallade sig nämligen "breda och moderna". Konstigt att man inte letade reda på ett klipp av Hitler när han kallar sig modern och klippte in det i sin desperation att hitta smuts på folkpartiet.


Ärligt talat, om den enda kritik man har mot fp är att Venstre för en invandringsfientlig politik, ja, då måste man ju antingen vara en rejält usel journalist, eller så är folkpartiet det mest okritiserbara partiet i politikens historia.

I en artikel på tv4.se finns en graf över partiernas ställning i en opinionsundersökning. Dels har grafikmakaren märkligt nog gjort outlines för staplarna att fylla upp. Fyrkanter som slutar vid 60%. Varför 60%? Vad slutar där? Det finns inga partier som når i närheten till det? Vanligen låter man ju det största partiet ta upp nästan hela platsen på grafen. Men det kan man naturligtvis inte göra om man har ett "slut" på stpeln. Det hade ju fått det att se ut som om sossarna och moderaterna hade nästan 100%. Mycket märkligt.

Jag fick känslan att poängen var att få småpartierna att se mindre ut, för när skalan går till 60% istället för 40%, så ser ju småpartierna extra små ut. Men det kanske inte var syftet, för sedan insåg jag varför dom var så attans små: mp, c och kd är bara ifyllda till 2.5%! Dom andra partierna är korrekt ifyllda, men dessa tre småpartier får bara ungefär hälften av stapelns dom borde ha. V, med 5.2%, ges snällt en korrekt stapel. Mp, c och kd som alla hamnar just under 5% är bara hälften så stora som v.

Är det ingen på tv4 som överhuvudtaget kollar vad man påstår? Grafen har legat ute i en vecka. Är det ingen som bryr sig om sanningen på tv4? Jag bara undrar, alltså...

Efter två veckor av strejker och protester från ena sidan, och desperata försök att diskutera frågan fråna andra sidan, har franska regeringen nu gett upp, och dragit tillbaka förslaget om ändrade uppsägningsregler för ungdomar.

Var förslaget bra? Tja, vad är ett bra förslag i sammanhanget? Jo, ett bra förslag hade väl varit ett förslag som minskade ungdomsarbetslösheten. Skulle det här förslaget ha gjort det? Kanske, med det lär vi ju nu aldrig få reda på, eftersom studentrörelsen och fackförbunden, dsv folk som har arbete eller högskoleutbildning och alltså inte behöver oroa sig för att gå utan jobb, vägrade att låta förslaget prövas. Inte ens efter att Chirac föreslog att man skulle sänka prövoperioden från 24 till12 månader (att jämföras med nuvarande 6 månader) gick det.

Facken visade återigen att det är dom som bestämmer i Frankrike, och att man på inga som helst villkor får pröva nånting som eventuellt kan sänka arbetslösheten, minska budgetunderskottet, eller på annat sätt få fart på Frankrikes ekonomi. Dom franska fackens ultrakonservatism innebär att man med vett och vilje sabbar all möjlighet för Frankrike att bli den världsledare man inbillar sig att man är.

Tragiskt, egentligen.

Socialism: Alla människor skall bo i luftslott.

Socialdemokrati: Vi skall flyga till luftslottet efter att majoriteten har börjat flaxa med armarna.

Kommunism: Anledningen till att socialdemokrater aldrig lyckas flyga till luftslottet är att dom försöker börja flyga från marken. Vi menar att man behöver ta en springande start över en klippkant.

Maoism: Man behöver inte springa över klippkanten. Allt som behövs är ett stort språng framåt.

Stalinism: Det står i Marx texter att människor kan flyga. Det är inte vårt fel att dom dog när vi kastade dom från klippan.

Anarkism: Luftslottet förstörs när någon försöker bygga det.

Miljöpartism: Världen är ett luftslott tyngt ner av kapitalistisk smuts.

Nyliberalism: Nej, under skatter vi digna ner. Avskaffar vi bara skatterna kommer världen att sväva.

Konservatism: Nej, världen tyngs ner av synd. Om alla bara gör och tycker som jag kommer världen bli ett luftslott.

Rasism: Nej, det är dom där borta som tynger världen. Och judarna.

Islamism: Det är inte alls vi. Det är ni. Och judarna.

Socialliberalism: Vi har inte nåt luftslott, men vi har en hoppborg!

Liberalism: Människor skall inte behöva bo i luftslott om dom inte vill.



Ibland undrar man varför det konceptet skall vara så svårt att acceptera.

I alla sociala sammanhang finns olika grupperingar och gemenskaper. Allt från folk på jobbet, via kvällskursen, dom gamla klasskamraterna till familjen. Dom flesta av dom här grupperingarna fungerar väl, och folk uppför sig vettigt och civiliserat.

Men det finns ju folk som gärna trampar andra på tårna för att uppnå sociala fördelar. Vi har alla råkat ut för dom. En del kör på som ångvältar och plattar till fötter med buller och brak, andra seglar smidigt igenom den sociala hierarkin utan att nån tycks märka att folk som råkar stå i vägen för personen förvinner ut ur gruppen.

Mobbning är att försöka utesluta någon från en social gemenskap genom att med olika nedvärderande metoder få personen att känna sig mindervärdig och oönskad. Metoderna är allt från att man pucklar på personen fysiskt, till aktivt ignorerande. Men vanligast är ju att man hel enkelt gaddar ihop sig för att tala om för personen hur ful/tråkig/dum/töntig personen är.

Det hela är en primitiv rest av våran tid som apor. Dom sysslar med sånt mest hela tiden. Vi, som något intelligentare djur, lär oss att det inte bara är taskigt, det är ofta dåligt för gruppen. Om man vill genomföra något politiskt är det ju ett stort problem om kunniga och arbetsvilliga människor mobbas ut. Så konstruktiva och intelligenta människor sysslar helt enkelt inte med mobbing. Men trots detta förekommer det rätt ofta. Alla är ju inte konstruktiva och smarta, tyvärr.

Så därför finns det massa sociala grupperingar som mobbar ut folk. Och lustigt nog finns dom också bland politiska grupperingar. Dom här grupperingarna är inte intresserade av att diskutera eller genomföra politik. Allt medlemmarna i grupperingen sysslar med är att dunka varandra i ryggen och förlöjliga alla som inte är med i gänget. Dessa människor kommer i politisk debatt alltid försvara andra som klistrar på sig samma politiska etikett, oavsett vad dom gör, för dom är med i gänget. Dom kommer också alltid kritisera dom som inte är med i gänget, oavsett vad dom gör. Och dom kommer mycket sällan ha sakliga argument.

Diskussioner om politiska frågor med folk i dom här mobbargrupperna blir ganska märkliga, för dom är inte intresserade av sakdebatt. Dom är bara intresserade av att stärka gemenskapen i sin grupp och att stiga i respekt inom gruppen. Och hur stiger man i respekt? Jo, antingen genom att rekrytera beundrare, eller genom att mobba ut folk som inte passar in.

Så ta två hypotetiska personer, M och O. Båda är politisk aktiva. O försöker övertyga M om att Os politiska åsikter är bättre än Ms. M reagerar med osakligheter och förlöjliganden. Ironiskt nog försöker M alltså mobba ut O, men O är inte intresserad av att bli med Ms grupp. Och därmed kommer ju inte O inse att han är utmobbad heller, för man kan ju inte bli utmobbad ur en grupp man inte vill vara med i. O kommer därför oftast att kontra med, hör och häpna, mer sakargument. För O vill ju övertyga M. Antingen bara för sakdiskussionens skull, eller för att han vill utöka sin egen grupp (som då alltså inte är en grupp vars sociala hierarki grundar sig på mobbning. Om den gjorde det skulle han inte försöka övertyga M, utan bara syssla med att tala om hur korkad han är).

Vi får då mycket snabbt en märklig situation där O allt mer frustrerad försöker få M att diskutera sakfrågan, allt medans M bara är intresserad av att förlöjliga O så mycket som möjligt. Och ironiskt nog fattar ingen vad den andra sysslar med. För M, vars hela social bild präglas av mobbningen, tror ju att O försöker mobba honom och sänka hans sociala nivå. Vilket ju också kan ske, om Ms kompisar ser honom får stryk i en diskussion. Men O försöker inte mobba M, han försker övertyga honom. Nåt M är totalt ointresserad av, Vilka politiska åsikter M har är helt sekundärt. Han är med i sin grupp för att han har status och gemenskap där. Dom politiska åsikterna är irrelevanta.

Och så fortsätter diskussionen. O försöker övertyga, M, förlöjligar, ingen förstår vad den andra sysslar med, för båda är för korkade för att förstå att dom inte pratar om samma sak. O är för korkad för att fatta att M försöker mobba ut honom, och M är för korkad för att fatta att O inte VILL vara med i hans klubb.

Och så fortsätter det tills O får spel och skäller ut M efter noter.

Det är kanske inte så konstigt att politiska diskussioner oftast är så fruktlösa.

(Ja, titeln skall sjungas).

Jag tycker det här med buggning är en svår fråga. Buggningsförslaget innebär ju faktiskt att man måste ha domstolsbeslut på det och det måste förekomma starka misstankar om allvarliga brott. Är det verkligen automatiskt och uppenbart fel?

En del påstår att det helt enkelt inte hjälper. Är det verkligen så?

Och förslaget handlar om buggning av rum, vad jag förstår. Telefoner får man ju redan avlyssna i dom här fallen. Är det också automatiskt kränkande?

Folkpartiet är enligt uppgift kluvet i frågan. Det är jag också. Övertyga mig.

Jag har röstat på Folkpartiet hela mitt liv. Och Folkpartiets politik är fortfarande hyfsat bra. Men senaste året har Folkpartiets tendens att ropa på polis i varenda fråga irriterat mig. Mer poliser löser bara problem om problemet var att det var för lite poliser. Praktexemplet är när Fp gör en jättebra analys om upploppen i Paris, och kommer fram till att det beror på utanförskap och arbetslöshet hos ungdomar med invandrarbakgrund. Fps lösning på problemet? Mer poliser! Känn på den logiken!

Samtidigt har Centern senast året lagt fram liberala förslag, och allt fler centerpartister kallar sig liberaler. Man uppfann under 90-talet begreppet "ekohumanism", och det står fortfarande kvar i idéprogrammet från 2001, men ingen idag kallar sig "centerpartistisk ekohumanist", utan det är "socialliberal" som gäller, i synnerhet bland dom från ungdomsförbundet.

Det här är trevligt, eftersom en sak som alltid har irriterat mig med Centern och CUF är att man är så slumpmässiga i sina åsikter. Man tycker i allmänhet en del bra saker och några få riktigt urkorkade saker, och jag tror det beror på att man inte har haft nån ideologi. Det har inte funnits nån måttstock för om en idé är bra eller dålig, ingen sätt att se om en idé passar in med resten av åsikterna. Dom bra åsikterna har man i allmänhet dessutom haft gemensamt med resten av dom borgerliga partierna, så att rösta på Centern har inte varit aktuellt.

Men nu är det aktuellt, och det senaste förslaget från Centern tippar slutligen över vågen för mig. Centern kallar det "köksbordsdemokrati" vilket ju är ett klatchigt och något missvisande namn, men så är det ju i politiken. Det skall låta fint. Vad det egentligen är frågan om är att man ta principen som ligger till grund för skolpengen, och anpassar den för andra frågor också. Dvs, när det är en sak som staten anser att en person eller ett företag har rätt till eller behöver hjälp med, då skall staten stå för pengarna, men inte den direkta hjälpen.

Som skolan, till exempel. Alla har rätt till utbildning. Då skall det offentliga betala utbildningen. Men det offentliga behöver inte hålla utbildningen. Genom att ge folk skolpeng, så kan dom välja den bästa utbildningen själva. Centern vill göra samma sak med barnomsorg och företagsrådgivning. Utmärkta förslag. Tyvärr vill dom inte lägga ner AMS, bara decentralisera det (fegt, AMS är meningslöst och kostar bara massa pengar och bör läggas ner helt, men det vågar inte Centern säga.)

Inget parti vågar heller föreslå att man kör denna principen inom det område där den behövs allra mest: Sjukvården. (Se även här, här och här) Men om Centern lyckas genomföra dom här två förslagen så kanske nästa borgerliga regering vågar fortsätta med att "köksbordsdemokatisera" fler delar av det statliga bidragssystemet.

Jag vill också passa på att ge Centern ett förslag till för att öka medborgarnas kontroll över sina pengar: Utbyggda lönebesked och direktskatter.

Jag vet inte om Centern verkligen är liberalare än Fp, men Centern går åt rätt håll, Folkpartiet har "peakat" och är på väg bort från liberalismen. Jag hoppas att dom skärper sig, men gör dom inte det blir det Centern i höstens val. Och att Maud Olofsson gjorde bort sig mindre i höstens TV-debatt än Lars Leijonborg skadar ju inte.

Det slog mig idag att Marxister är som kalsongtomtarna i South Park. Tomtarna har en tre-stegs plan:

1. Samla kalsonger.
3. Vinst!

Ja, du ser rätt. Steg 2 fattas. Ingen vet vad steg 2 är, och det är ju inte helt enkelt att förstå hur man skall kunna tjäna pengar på att samla in gamla kalsonger. Kalsongtomtarna är som vanligt när det gäller South Park fantastiskt rolig satir, och driver med dotcom-bolagen, som ju ofta verkade lika verklighetsförankrade.

1. Website.
3. Vinst!

Men, bra satir går att återanvända, och inte bara dotcom bolag gör såhär. Marx och hans efterföljare gör också samma logiska "leap of faith":

1. Statligt ägande av produktionsmedlen.
3. Statslöshet och slut på allt förtryck!

Men hur man går från statligt ägande till statslöshet är ytterst diffust. Marx själv är otydlig på punkten. Marx var bra på att hitta på märkliga teorietiska resonemang för att förklara allt möjligt. Det finns djupa resonemang om varför anställning är förtryck, hur revolutionen är nödvändig, varför staten är ond, osv. Men just här är det bara ett stort hål. Efter att staten har tagit över ägandet av produktionsmedlen, så uppstår statslösheten och Marx kommunistiska utopi av sig självt, tjoff bara. Eller kanske inte...

Och dom flesta Marxister man diskuterar med gör liknande logiska hopp mest jämt.

1. Globalisering!
3. Fattigdom!

1. Höjd a-kasse avgift.
3. Välfärdens kollaps!

1. Euro!
3. Fascism!

Ja, sådär går debatten mest jämt. Värst är att folk blir sura när man kräver att dom förklarar steg 2. Men jag kommer nog kräva det i fortsättningen ändå, envis som jag är.

Jag skrev ett inlägg om feminismen för några dagar sedan. Fyra bloggare har kommit med kritiska svar. Dom mest seriösta har varit ClaesW och Annika Bryn. Dom har hållit debattnivån på en jämförelsevis hög nivå, genom att begränsa sig till halmgubbar och guilt-by-association.

ClaesW: "Män i allmänhet (även du) tycker att det är oerhört mycket värre med en feminist som generaliserar över t. ex mäns våld mot kvinnor än själva problemet mäns våld mot kvinnor."

Skitsnack, det tycker jag inte alls det. Och jag tror inte för en sekund på att "män i allmänhet" tycker det heller. Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en man som tycker så, och om dom flesta män tycker det tycker man ju att jag borde ha träffat EN i alla fall. Nej, det här är en del av en feministisk mytbildning. Man försöker måla upp män som onda skitstövlar och roten till allt ont i samhället. Man försöker måla upp motståndet som ondskefullt, eftersom man inte har några hållbara argument. Demonisering istället för diskussion.

Annika Bryn började seriöst men redan i hennes andra inlägg föll hennes argumentation sönder, och hon hängav sig åt guilt-by-association:
Jag öppnade som jag gjorde därför att ditt inlägg inte gav en seriöst intryck. [...] Jag tror inte mina öron när jag hör karlar säga att de tror prostituerade är det för att de gillar sex heller (vilket jag sett på ett par andra bloggar), men de tror faktiskt det.

Jaha, vad har det med saken att göra? Jag tror inte det, och jag har aldrig sagt nåt sånt. Och vad är det hon inte tror sina öron när jag säger? Det säger hon aldrig. Det här är bara guilt-by-association, hon försöker klumpa ihop mig med mans-chauvinister iställlet för att faktiskt läsa och seriöst kritisera det jag faktiskt sa.

Och sedan kommer mer implikationer:
Här får folk slåss för livet och du trippar runt och är sur för att du anser att du anklagas för medskyldighet? Vad är det för larv? Ställ upp och hjälp till istället! Är det något vi behöver, så är det bra karlar som gör något annat än pratar.

Och till slut går implikationen över till rena påståenden:
[Du] anser att det faktiska våldet mot kvinnor och barn inte är värt att ta på allvar eller ens diskuteras på allvar.

Ett rent personangrepp, alltså. Och påstpåendet att jag inte tycker det är värt att diskuteras på allvar är ju synnerligen skrattretande, då det är precis det jag gör, men får skit tillbaka för att jag försöker diskutera det. Annika Bryn var inte heller intresserad av att diskutera seriöst, alltså. Eller, jo, hon är nog intresserad. Men hon har helt enkelt inga argument, och kastar skit istället.

Tredje kommentaren kom från Stefan från Hit och Dit. Han nöjde sig med att bara hoppa in för att kasta skit, och försöker inte ens låtsas att han är seriös.

Men veckans värsting är ändå Rebecka på gylf.se. Hon börjar med att kalla mig idiot, utan vidare argumentation. Jag frågar varför hon anser att jag skall förolämpas bara för att vi inte är överens, och säger att jag är öppen för seriös diskussion. Nu blir allt jag skriver där borttaget illa kvickt. Rebecka är så rädd för seriös diskussion att jag numera inte ens får besvara alla dom påhopp som andra gör på hennes blogg. Jag får inte ens längre bjuda in till en seriös debatt utan påhopp. Sådana inlägg blir raderade.

Vad kan man dra för slutsats av det här? Tja, tydligen är det så att så kvickt man skriver nånting som är det minsta kritiskt mot feminister, då skall man enligt feministerna bemötas med personangrepp och påhopp. Seriös debatt måste undvikas, tydligen.


Jag är fortfarande öppen för seriös debatt i frågan, vilket jag har skrivit på Rebekas blogg fyra gånger nu. Tre gånger av dom har det blivit borttaget. Det blir nog borttaget nästa gång också, skall ni se.

Olle Wästberg förklarar i sitt nyhetsbrev att han har lämnat Elitlistan. Han har varit med i åratal, men när DN kritiserar listan så lämnar han den. Om han kunde vara med på listan och läsa det elaka skvallret innan, varför kan han helt plötsligt inte det nu?

Fegt kappvänderi, Wästberg. Skäms.

Maria Carlshamre, folkpartiet, har bytt sida och gått över till Feministiskt Initiativ. Om det hade vart en månade senare hade jag antagit att det var ett skämt, men tydligen inte.

Vad kan resultatet vara av detta? Tja, jag tror inte speciellt många folkpartister kommer rösta på Fi ändå, för Fi hör klart hemma i tokvänstern, och deras politik går helt och hållet ut på att dela ut pengar som inte finns, istället för att få igång ekonomin så det finns mer pengar att dela på. Man har också som käpphäst att göra den offentliga sektorn större, trots att detta enbart kan leda till ännu större inkomsskillnader mellan könen. Kort sagt, politiken är precis den verklighetsfrånvända och skadliga politik vänsterpartiet stod för under Schyman. Inte nåt att förvånas över, då Fi ju inte är nåt annat än Gudrun Schymans försök att hålla sig kvar i riksdagen. Kort sagt: Vänsterpartiet - kommunism + Schyman = Fi. Och att det skulle bli några större avhopp från borgerligheten till Fi är inte sannolikare än att masssor av borgerliga helt plötsligt skulle rösta på Lars Ohly.

Så kommer fler rösta på Fi för att Carlshamre är med? Kanske. Men då kommer dom från vänsterblocket. Och eftersom det inte ser ut som om Fi har en chans att ta sig in i Riksdagen just nu så är alla extra röster på Fi bra för Sverige eftersom det i praktiken minskar rösterna för vänsterblocket. Så, kör på Carlshamre. Att du hellre jobbar för politik som är dålig för kvinnor men kallar sig feministisk, än politik som är bra för kvinnor men kallar sig liberal är helt och hållet ditt problem. Lycka till!

Ibland är det tydligen jobbigt att hitta en vinkel. Så även i det här fallet, där BBC rapporterar att en katt på Rügen är det första däggdjuret i EU att falla offer för fågelinfluensan. Ja, det för står ju alla att detta är mycket hemskare än om det hade varit en ödla som dött. Vi däggdjur, vi håller ju ihop!

Suck.

Idag är det alltså 20 år sedan. Och det är idag dags att prata om vilken chock det var att höra om Palmes död, hur mordet förändrade Sverige och vilken stor man Palme var. Så jag tänker svära i kyrkan, genom att berätta min syn på saken.

Idag, för 20 år sedan, väcktes jag av John Karlsson, som jag då delade en lägenhet med. Stum räckte han fram telefonen och jag tog luren. "Palme har blivit mördad!" sa vår liberala kompis i luren. "Jaha" sa jag. "Men alltså, han har blivit MÖRDAD!" skrek hon. "Åkej" sa jag. "Får jag sova vidare nu?"

Sedan dess har det upprepats till leda vilken chock mordet var. Det har jag aldrig förstått. Han var politiker. Han var Sveriges statsminister. Han var intensivt hatad av många. Andra staters ledare blev mördade. Det förekom inbördeskrig och terrorism. Jag hade själv suttit och gapat över bilderna från västtyska ambassaden när Baader-Meinhof hade bombat den 1975. Jag hade aldrig inbillat mig att Sverige inte var ett perfekt litet underland där ingen gjorde nån annan illa. Tydligen var jag ensam om denna insikt i hela Sverige, och fick länge knata omkring i ett land som var chockat av den plötsliga insikten att man inte längre drömmer.

Och drömmen var bra, sa man. En dröm om ett perfekt samhälle, där alla svenskar är blonda och friska, bor i små tvåvåningshus, med en bjäbbig hund, handlar på IKEA, kör Volvo och jobbar på Ericsson, med en bombastisk Palme längst fram lutande över en talarstol medans han skapar fred i världen. Och Sverige ville börja drömma igen, och en del vill fortfarande drömma den drömmen. Med resultatet att man hyllar Palme som Sveriges största statsman och försöker desperat dra tillbaka Sverige till den storhetstid som var Sverige i början på 70-talet.

Men mitt Sverige såg aldrig ut så. Kanske för att jag och min syster bodde med min morsa i höghus i Alvesta. Nån Volvo hade vi inte råd med, vi hade en skruttig Fiat som stank bensin. Vi hade inte hund, vi hade en katt tog vi hand om för att den hade blivit torterad av ungarna i området. Dom ungarna var blonda, friska och kompletta arschlen vars största nöje var, förutom att tortera katter, att skrämma slag på folk som var mindre än dom (dvs mig). Visst fanns det ett idylliskt Sverige också. För mig var det hos mormor och morfar på landet. Där fanns det inte så mycket ungar, men väl äppelträd, och en allmän stämning av ett slags svunnen tid, som hos Barnen i Bullerbyn. Men ingenstans såg jag någonsin röken av nåt slags folkhem, och när jag väl började fatta vad folkhemmet var, så ser denna dröm för mig mest ut som en fascistisk mardröm, som Aldous Huxleys "Du Sköna Nya Värld", där staten genom genetik och utbildning ser till att inga av medborgarna blir för intelligenta.

Så när det svenska folket rycktes ur sin dröm, och märkte att man inte levde i folkhemmet, så skyllde man folkhemmets försvinnande på Palmes försvinnande. För trots allt, så upptäckte man förvinnandena samtidigt. Men i själva verket var folkhemmet aldrig Palmes. Palmes politik karakteriseras av en enda önskan: Makten. Det var under Palme som socialdemokraterna för första gången förlorade regeringsmakten. Det var nog mest beroende på en internationell kris som drabbade även Sverige, grundad i Oljekriserna 1973 och 1979, men socialdemokraterna verkar inte ha sett det så. Istället tog man till desperata åtgärder för att ta tillbaka makten, vilket bland annat innebar att man för att säkra stödet från facken steg bort från den storföretagsvänliga politik som hade karakteriserat socialdemokratisk ekonomisk politik sedan Per Albin Hanssons tid på 30-talet, och därmed började man nedmonteringen av det trygga 50-tals folkhem som socialdemokraterna hade omfamnat så hårt att det inte längre gick att säga var socialdemokraterna slutade och folkhemmet började.

Även i utrikespolitiken kastade Palme undan folkhemmet till fördel för sin personliga makt. Folkhemmets utrikespolitik hade karakteriserats av en låg profil, alliansfrihet och att försiktigt hålla sig undan omvärldens konflikter. Men Palme, han ville ha makt och respekt internationell sett, och gick rakt på. Och alliansfriheten förändrades till en artificiell neutralitet som resulterade i hand stora huvudtes; att USA och Soviet var lika goda kålsupare. Soviet, som spionerade på sina medborgare och fängslade och torterade oppositionella, dom var inte värre än det demokratiska USA. Franco fick välförtjänt skit från Palme, men Castro var han bundis med. Palme var helt enkelt inte demokrat. Han sket i demokratin. Hans internationella politik gick enbart ut på att försöka ta den moraliska ledningen i olika internationella kampanjer, för att på det sättet skaffa sig ett internationell rykte och maktbas. Han lyckades nog rätt bra, och hade säkert blivit en mäktig internationell politiker om han hade fått leva.

Men om han hade utnyttjad den makten till att göra nåt bra, det är en annan fråga.

David Irving är en berömd förintelseförnekare, och har nyligen blivit dömd till tre års fängelse för detta i Österrike. Detta trots att han har sagt att han inte längre förnekar förintelsen. Det här visar på hur absurt det är att göra det olagligt att ha åsikter.

För det första, om man straffar nån för en åsikt, och han ändrar sig, kan man fortfarande straffa honom då? Irving förnekade förintelsen 1989, men nu har han ändrat sig, påstod han. Men han måste ju fortfarande straffas för det han gjorde 1989, eller hur? Man släpper ju inte en tjuv fri för att han har slutat stjäla! Så det blir då lite märkligt att han straffas för att han hade åsikter han inte längre har, men det blir ju ännu märkligare om han inte straffas. När båda utfallen är konstiga, så är det ju en indikation på att det är nåt grundläggande fel.

Och för det andra, kan man lita på att han har ändrat sig? Är det inte så att han säger att han har ändrat sig bara för att få kortare straff? Jo, det verkar onekligen så, efter nya uttalanden från Irving. David Irving har tidigare erkänt att det fanns gaskammare. Det fick han att låta som att han erkände förintelsen. Men nej, han erkänner nu bara att dom fann och att enstaka avrättningar förekom med dessa, men nån förintelse har inte förekommit tydligen. I alla fall inte i gaskamrarna. Och om det nu förekom en förintelse, varför överlevde folk, säger Irving med förintelseförnekarnas traditionellt vrickade logik.

Så för det tredje: Var lägger man gränsen vid den olagliga åsikten? Måste man, när det gäller förintelsen, erkänna att det fanns gaskamrar. Eller måste man erkänna att dom fanns i tyskland (en annan sak Irving förnekar, själv vet jag inte nåt om den saken) eller måste man erkänna att man dödade miljontals judar, eller måste man erkänna att minst 4 miljoner judar dog? Vad händer om man anser att det är 3.8 miljoner? Var går gränsen för förintelseförnekande?


Nej, åsikter skall inte vara olagliga. Men så länge dom är det, så skall David Irving sitta i fängelse, helst i maxstraffet 10 år. Inte för att det hjälper, han kommer vara lika äcklig när han kommer ut, men han kan gott få lida lite.

Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln gav 1982 ut boken "Holy Blood, Holy Grail". En bok som hävdar att den heliga graalen inte alls är en bägare, utan en helig blodslinje, alltså en släkt som i rakt nedstigande led härstammar från Jesus. Om ni känner igen den teorin så är det för att den fick förnyad aktualitet i och med Dan Browns deckare "DaVinci-koden". Ja, Dan Brown har faktiskt tagit hela "Holy Blood, Holy Grail" som grund för hela sin deckar-historia. Och som resultat så har Michael Baigent och Richard Leigh stämt Dan Brown.

Men det finns en viktig skillnad mellan böckerna. Dan Browns bok är fiktion, medans "Holy Blood, Holy Grail" påstår sig vara fakta. Ja, Dan Brown hävdar också att alla hemliga ordnar och liknande som nämns i boken är fakta, men han spinner en historia runt det som ingen hävdar är sann.

Dan Brown är alltså stämd av Michael Baigent och Richard Leigh därför att han accepterar det som dom anser vara sanning och fakta, som just fakta! Det är som om Einstein hade stämt folk för att dom använder sig av relativitetsteorin! Man har inte upphovsrätt på sanningen. Om Michael Baigent och Richard Leigh verkligen menar att "Holy Blood, Holy Grail" verkligen är non-ficktion så kan dom inte stämma Dan Brown. Det här vet dom naturligtvis. Dom är bara sura på att Dan Brown cashar in på deras idéer. För dom inbillar sig naturligtvis inte en sekund att deras teorier är sanna. Dom har bara presenterat det som en fakta-bok för att tjäna pengar på dom som gillar konspirationsteorier. Dan Brown var smartare. Genom att rama in idéerna i en deckarhistoria kan han sälja boken till alla andra också.


Om du funderar på att läsa nån av dom här böckerna, så kan jag istället rekommendera Umberto Ecos "Focaults Pendel". Det är också en spännande historia om konspirationsteorier, men till skillnad från ovanstående böcker kanske du lär dig nåt vettigt.

Jag gillar inte att kalla mig feminist, och det av två anledningar. Anledning nummer 1 är att jag tycker att vi i dagens samhälle inte behöver diskutera i termer som "feminism". Jag tycker det är självklart att kvinnor skall ha samma rättigheter, möjligheter, löner och rättskydd som män. En del menar att man är feminist om man ser orättvisorna och vill göra nåt åt dom. Då är jag såklart feminist, men frågan är då, vem i Europa är inte feminist med den definitionen? Att ha en definition som är så vid att den omfattar alla är lite meningslöst.

Den andra och viktigare anledningen är att det finns massor av feminster som jag uppfattar som totala knäppskallar. Det är en grupp feminister som går från dom som ser all kritik mot deras åsikter som manligt förtryck, till rent särartfeministiska galningar som anser att kvinnor är bättre än män. Dom ser alltså orättvisor, men vill inte göra nåt åt det, utan dom vill vända på steken, så att män blir orättvist behandlade istället. Det är nåt som passar in i dom felsta definitioner av feminsim, men som inte passar mig. Jag ser istället också att män ibland behandlas orättvist. Till exempel är det ju svårare som man att få vårdnaden om barnen i en vårdnadstvist.

Så därför vill inte jag kalla mig feminist. Jag är istället vad jag i brist på bättre ord skulle kalla postfeminist. Jag anser att feminismen som politisk rörelse och idéströmning i väst (men inte i tredje världen) är överspelad. (*) Extremfeministernas dominans inom den feministiska debatten, trots stark kämpaglöd från liberalfeminister, är ett symptom på detta. När rörelsen ser sina mål genomförda höjer man bara tonen, tills diskussionen är hysterisk. Och nej, jag använder inte ordet "hysterisk" som ett sexistiskt försök att tysta debatten, utan för att den till stora delar är hysterisk, vilket om inte annat visas av dom TV-program om ROKS och debatten om Eva Lundgrens forskning som följde.

Så, välkomna till det postfeministiska samhället. Det är betydligt bättre än det förra!



(*)Noteras skall att inte alla som kallar sig postfeminister anser att feminismen är överspelad. Det verkar vara ett diffust ord, och jag gör möjligen saken värre, då jag ingalunda har läst massa postfeministisk teori. Men jag hittar inget bättre ord, så det får bli "postfeminist", åtminstonde tillsvidare.

I moralpaniken över elitlistan är jag förvånad över hur många som inte fattar den ironi som är i elitlistans programförklaring.

Här är den bit Mustafa Can citerade:

Den gemensamma nämnaren för Elits medlemmar är deras fysiska och mentala perfektion, stora självförtroende och intresse för att föra elektroniska diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende.

Notera att dom inte säger att dom bara är bättre än andra på ett sätt. Man är inte ens bättre än andra generellt. Nej, om man är med på elitlistan så är man fysiskt och mentalt perfekt. Det är ju inte illa det. Genom att hamna på en mailinglista så förvandlas man alltså helt automagiskt från sitt vanliga otränade, okunniga och småfula jag till en perfekt övermänniska, som inte bara är bättre än andra, utan som det är komplett omöjjligt att förbättra. Glöm bort allt smink! Atkins-dieten, släng dig i väggen! Högskolan kan ta sig i brasan! Allt du behöver göra för att bli perfekt är att gå med på Alexander Bards mailinglista!

Ärligt talat, hur kan man inte fatta att det är ironi? Och ändå tycks halva Sverige nu har drabbats av detta. Jag tror det behövs ett nytt ord för det här fenomenet. Vi behöver ett ord för den diagnos som måste ställas på dom som inte fattar den mest uppenbara ironi. Jag föreslår "dysironi" och "dysironiker".

Definition: Dysironi är ett funktionshinder som leder till humorsvårigheter och i förlängningen sociala problem, genom den drabbades oförmåga att känna igen ironi ens i dom mest uppenbara former. Den yttrar sig i att man tar ironi på allvar, och blir upprörd över ironiska yttranden. I allvarliga fall när många dysironiker samlas kan moralpanik uppstå.

Tror ni man kan få forskningsanslag för att undersöka detta funktionshinder? Tror ni Mustafa Can ställer upp som forskningsobjekt?

Man kan inte rapportera och recensera från en tävling där en av de medverkande styr ett av ens privata nätverk.

Maria Schottenius har nu gjort sitt inlägg i elitlistedebatten, och gör bort sig å det grövsta.

För det första så är det är MELODIFESTIVALEN hon snackar om här. En hög med fjantar i fula kläder som sjunger dåliga låtar i avsikt att få åka till final. Det är en liten värld där alla känner alla. Det går inte att ha ett nätverk i kändis-Sverige där inte personer i nätverket medverkar i melodifestivalen.

För det andra menar hon att nätverket "styrs" av Alexander Bard. Det är uppenbart fel. Alexander Bard styr vem som får vara med på mailinglistan. Men även om du blir utsparkad så har du ju kvar emailadresser till dom som har postat på listan, och du kan kontakta dom ändå. Eller tror Schottenius att om man inte är med på listan kommer dom andra vägra prata med dig? Tror hon att medlemmarna på listan är jagsvaga våp som fungerar som Alexander Bards lilla posse som han bossar runt? Sitter Olle Wästberg och kollar med Alexander bard vilka han skall umgås med? Givetvis inte, det är ju löjligt. På nåt vis får jag här känslan att Schottenius dömer andra människor efter sig själv. Antingen det, eller så har hon gått på elitlistans ironiska självbild om att dom är vackra och intelligenta, och att det faktiskt är sveriges elit på listan. Tror Schottenius att elitlistan styr Sverige?

För det tredje, vad skulle problemet vara med att Alexander Bard styr listan och är med i melodifestivalen? Det är ju inte direkt så att din karriär eller ditt jobb hänger på att du är med på listan. Blir du utsparkad från Elit så är allt du har tappat en skitbra skvallerkälla. Vilket är ett problem om du har en skvallerspalt, vilket onekligen rapportering från melodifestivalen kan ses som. Schottenius borde alltså ha snarare ha gett Anna Björkman löneförhöjning. En politisk redaktör som umgås med partiledarna skulle ses som en tillgång. Men Schottenius verkar hävda att om man har kontakter inom det området man skall granska så är man automatiskt korrupt, och skall petas.

Så nu rättas leden på DN, får man anta. Ingen som har nyttiga kontakter skall få vara kvar. Alla måste in i det raka rätta ledet, och ingen får tycka annorlunda, veta bättre, vara smartare eller har mer information än Schottenius själv! Var blir resultatet av den attityden? Jo, att DNs journalister inte skall få umgås med några andra än andra DN-journalister. Och i synnerhet får man ju inte umgås med några inom det område man skriver om. Schottenius gör okunnighet till ett journalistiskt ledmotiv.

Det här är katastrofallt för DN som tidning. Tur att jag inte läser den längre. Schottenius verkar inte har förstått nåt om journalism, och verlar se det som en fördel att journalister inte vet vad dom snackar om, tydligen för att hon tror att dom är med objektiva då. Svensk journalistik lider redan av att journalister i allmänhet inte vet vad dom snackar om. Schottenius tycker tydligen det är bra. Hon måste sparkas omedelbart.

Alexander Bard och hans anhang på elitlistan kallar sig "Elit" och hävdar att dom är snyggare och vackrare än andra. Men det är en illusion. Dom har lurat sig själva, och är i själva verket bara spelpjäser i den verkliga maktelitens skumma planer.

Vilken är då denna verkliga maktelit? Är det Bilderberggruppen? Naturligtvis inte, det är bara en diskussionsklubb. Kan det vara ZOG? Ha! En liten fjantig klubb utan reell makt. Är det Illuminati? Pfah! Amatörer!

Nej, nu skall det avslöjas, den verkliga makteliten går under namnet DNRC, en hemlig sammanslutning som nu har nästan sex hundra tusen medlemmar, alla som arbetar för att ta över världen och förslava resten av mänskligheten. Och ja, dom har också en mailinglista som mobbar! På DNRCs mailinglista mobbar man inte bara småfeta journalister och politiker, utan alla som inte är med i DNRC mobbas konsekvent som mindervärdiga idioter. Populärast är inskickade anekdoter över hur dumma icke-medlemmar, så kallade induhviduals, är.

Detta är inte bara årets, utan århundradets konspiration (och detta inlägg därför århundradets avslöjande. Pultizerpriset hägrar). Om detta inte stoppas omedelbart kommer DNRC ta över världen! Gå med nu!

Har man inget hemskt att indignera sig över så får man väl hitta på nåt. Och Mustafa Cans artikel i DN om Alexander Bards "Elit-lista" är senaste exemplet på idiotisk moralisk indignation över skitsaker man inte har nåt att göra med, och han får genast med sig halva världen i sitt skanderande "usch så hemskt!".

Elit-listan dyker upp i pressen med jämna mellanrum, gärna i nåt slags "avslöjanden" av Bards "hemliga" lista. Alexander Bard skrattar säkert gott åt detta varje gång. Skulle inte förvåna mig om hälften av "avslöjandena" är gjorda av folk på listan, därför att Alexander ber dom att göra det. Om Mustafa Cans avslöjande är ett sådant vet jag inte, men det dryper av etter och indignation så antingen är han en genialisk satrist eller så är han bara blåst. Vilket lär vi få reda på förr eller senare.

Här kommer lite äkta avslöjanden om listan, från en som har varit med på den, nämligen Yours Truly.

• Listan är inte ett skit hemlig. I själva verket stod det med i reglerna för listan att man måste skryta om att man är med på den. Annars får man inte vara med. Jävligt hemligt, du...

• Listan är en skvallercentral, främst för folk i media. Ämnena sträcker sig från vem dom pseudo-hemliga personer med kodnamn som "artisten" eller "35-åringen" på löpsedlarna är, till vad som verkligen hände bakom kulisserna på Big Brother.

Jag blev rekommenderad till listan av en kompis. Efter en vecka insåg jag att listan var aptrist, och att jag inte hade nåt där att göra, eftersom jag tycker kändisskvaller är bland det ointressantaste jag kan föreställa mig, efter dansbandsmusik. En vecka senare insåg Bard också att jag inte hade nåt där att göra, och jag blev kickad.

Mustafa Can pratar om "människokränkning, angiveri, hat och personförföljelse". Vilket fantastiskt skitsnack! Det som förekommer på Eiltlistan är inte värre än vad som förekommer i TV-soffan framför melodifestivalen eller Expedition Robinson. Det är rykten, syrliga kommentarer och allmänt hackande på kändisar, om dom inte är med på listan, förstås. Mellan folk på listan så talar man istället om hur fantastiskt bra och snygg man, och alla andra på listan är. Självironi kallas sånt, och det vet inte Mustafa Can vad det är, uppenbarligen.

Enda skillnaden mellan elit-listan och skvaller mellan kompisar är att eftersom det är så många som är med på listan, och dom flesta av dom är från media eller politiken eller liknande, så har man tillgång till bättre skvaller. Det är en lista för skvallereliten. Sverige bästa, slaskigaste och med nybakta kändisskvaller. Hänt i Veckan på lyxsteroider. Och det är absolut inget att försöka dra igång någon slags moralpanik över. Det är bara ett barnsligt vräkande i snaskigheter, allt draperat i tonvis av lyxig ironi. Det är med andra ord väldigt, väldigt Alexander Bard.

Är det nåt att vara upprörd över? Tja, om du är upprörd över detta, då föreslår jag att du genast säger upp bekantskapen med alla som garvar och säger "Men vad fan har människan PÅ sig" när dom ser på melodifestivalen. Vi kanske skall förbjuda Hänt i Veckan också, när vi ändå håller på?

Edit: Uppföljning.

Åsa Linderborg hade en artikel i Flamman om Ordfrontsstriden. Inte den senaste, om påståendena att Israel styr svenska media, utan den tidigare, den som handlade om Balkan. Åsa Linderborg är intressant, för hon är en av dom inom den svenska vänstern som anstränger sig allra minst för att dölja att hon ljuger.

Här är ett urval av lögnerna i den här artikeln. Jag orkar inte analysera dom i djupet, folk med någon slags vett i huvudet kan äsa artikeln och ser igenom lögnerna direkt, men några har fått kommentarer inom parantes:

"Maciej Zarembas och liberalernas monstertruckar skamlöst deformerade Eklunds åsikter"
"Därmed utdelades ett hugg mot den svenska yttrandefriheten som i sin kraft har få motsvarigheter i svensk efterkrigshistoria."
"Maciej Zaremba, visade sig vara en principiell motståndare till yttrandefriheten"
"För mig blev Ordfrontstriden en påminnelse om att en av vänsterns viktigaste uppgifter är att försvara de goda liberala dygderna; liberalerna gör det allt mer sällan själva – de nya liberalerna gör det aldrig."
"Det finns inte många liberaler som har offrat sitt liv för någon annans rätt att få säga sin mening, men det finns gott om liberaler som offrar sin liberalism för att andra inte ska få skriva som de gör."
"Yttrandefrihetsutredningens sant libe­ra­la hållning står i bjärt kontrast till Maciej Zarembas syn på yttrandefrihet" (Här citerar Linerborg Zaremba, när han säger exakt samma sak som Linderborg själv sa om yttrandefriheten innan i artikeln, men hon hävdar att Zaremba är mot den synen. Linderborg ljuger alltså.)
"För Zaremba är nämligen yttrandefrihet inte en demokratisk rättighet utan något som ska villkoras." (Vilket alltså också är sant för Linderborg själv, enligt det hon skrev först i artikeln, men det låtsas hon nu inte om. Inte speciellt ärlig debatteknik. Ja, lögn skulle man ju kunna säga.)
"Enligt Zaremba bör felaktiga åsikter vara åtalbara."
"Zaremba misstror folks förmåga att tänka kritiskt"
"Att i samhällsdebatten medvetet fara med osanning är ett moraliskt problem, men knappast en fråga för jurister att ta ställning till, som Zaremba anser."
"Till skillnad från liberalerna har vänstern inte råd med sakfel, för då blir det till att springa gatlopp i media."
"Och om vänstern hade samma massmediala tillgångar som liberalerna" (här impliceras det att dom inte har det. I själva verket är vänstern överrepresenterad i media. Implikationen är en lögn alltså).
"Ska man ha rätt att ge ett annat per­s­pek­tiv än det förhärskande? Självklart, säger lagstiftaren, det är just den rätten som lagen om yttrandefrihet skall garantera. Zaremba är av helt motsatt åsikt."

Det där är ur första halvan av artikeln. Andra halvan handlar mest om interna saker på Ordfront. Där har jag ingen möjlighet att uttala mig om vad som är sant eller falskt. Jag förmodar att hon fortsätter i samma stil, så man kan nog lugnt anta att listan på lögner skall fördubblas. I själva verket är den där artikeln en fin kandidat för en "finn fem rätt" tävling, som den jag gjorde med Chomskys artikel i aftonbladet, så nu kör vi den. Linderborg är inte i närheten av samma klass som Chomsky, så vi får begränsa saken lite. Förutom rena citat om vad andra har sagt, hur många rätt kan ni hitta i Linderborgs artikel?

Varför ljuger hon så mycket? Tja, jag tror att enligt Åsa Linderborg helt enkelt inte har nåt koncept om att det är fel att ljuga. Det är möjligt att hon öpverhuvudtaget inte förstår koncepten sanning och lögn. Enligt Linderborg är det bara en sak som räknas: Om man kritiserar USA eller inte. Allt som kan räknas som USA kritik är bra, oavsett om det är en komplett lögn, och allt som kan tolkas som USA-vänligt är fel, även om det är dagens sanning. Linderborg kritiserar Ordfront för att dom försöker upprätthålla journalistisk integritet. Sånt skall man inte ha. Man skall hata USA, och ljuga om USA, annar hötter Åsa Linderborg med pennan. Samma tendens har vi ju sett inom hela vänstern, bland annat i debatten om Pinters diktaturkrameri. Lögner som kritiserar USA: Bra. Sanningar som inte kritiserar USA: Dåligt. Det är den moderna vänsterns grundmantra, verkar det som.

Och en annan intressant sak är hur hon falskeligen omfamnar liberala värderingar, och sedan ljuger ihop att liberalerna inte är liberala. Det visar på hur vänstern i dag har så oerhört lite att stå på att dom försöker sno liberalernas idéplattformar istället för att använda sina egna. Vänstern är panikslagen. Deras teoribyggen har kollapsat. Dom stora socialistiska diktaturerna har kollapsat. Man har inget kvar att göra annat än att säga att man omfamnar liberala ideal, och ljuga ihop lögner om liberaler, samtidigt som man naturligtvis i sann Ohly-anda inte ändrar åsikt. Man bara ljuger om vad man tycker.

Jag har funderat på det här med dom svenska (och franska) facken, och tyvärr är det ju så att dom numera har helt gått bort från sitt egentliga syfte, att verka för arbetarnas intresse på en arbetsplats, till att verka för fackpamparnas personliga intressen. LO går i spetsen för detta genom att muta sossarna. Det ger dom möjligheten att trycka igenom politiska beslut om sådant som borde vara avtal. Samtidigt är en del saker som förmodligen borde vara lagstiftning istället reglerat i kollektvavtal, som man tvingar på företagen. Dessutom tvingar facken en kollektivanslutning genom dessa avtal. Företagen tvingas betala 3.5 procent av arbetarnas löner till facket, och dom måste dubbelförsäkras i facket försäkringsbolag, oavsett om dom är medlemmar eller inte. Det där är en ren beskyddarverksamhet av välkänd maffiatyp, allt med lagens goda minne, som står för en stor del av fackens finansiering, vilket dom som sagt i sin tur använder för att muta sossarna med.

Men, frågar sig då vän av ordning, varför konkurras helt enkelt inte facken bort av fack som faktiskt bryr sig om sina medlemmar, och som inte tvingar företagen att betala beskyddaravgifter till facken? Det borde finnas en liberal fackförening att går med i, men det gör det inte. Jag tvivlar inte på att det finns en bra anledning till detta, men jag känner inte till den, och frågar därför min kära läsarkrets: Varför finns det ingen liberal fackförening? Vilka lagar är det som hindrar detta från att ske, och hur skall vi ändra på dom? Eller är det bara ett fall av kartellbildning? Kan vi bussa konkurrensverket på dom?

En av dom grundläggande metoderna i bekämpning av terrorism och organiserad brottslighet är att skära av inkomstlinjerna. Om vi kunde få en liberal fackförening som erbjuder kollektivavtal som inte innebär beskyddaravgifter skulle företagen givetvis gladeligen skriva på dom avtalen istället. Det skulle i ett svep befria svenska företag från beskyddarverksamheten, och samtidigt strypa de svenska fackens inkomster rätt betydligt. Det skulle göra det svårt för dom att muta sossarna, och det skulle alltså minska fackens politiska unflytande rejält.

Visst, Sverige skulle se många stora och långa storstrejker när facken försöker få igenom lagförslag som förbjuder den liberala fackföreningen att göra det den gör, men efter ett halvår av strejker skulle strejkkassorna vara slut, och dom socialistiska fackföreningarna krossade. Det skulle garanterat vara värt det.

Förra året bildades massa nya partier, inklusive ett påstått liberalt. Vad nyttan med att splittra borgerligheten mer är vet jag inte. Starta ett fack istället.

En C-programmerare skjuter sig själv i foten.

Vad säger man när Dick Cheney skjuter en advokat? Tillfällig sinnesklarhet.

Via Andreas Bergh hittade jag den här pärlan: Ett jolo som inte bara tycker det är kul att trängas, utan anser att det är trams att inte vilja trängas, och om man inte vill det så skall man flytta till Arvidsjaur. Fånigare argumentation har sällan skådats. Den här killen anser alltså att resten av Stockholms bilister skall ställa upp på att trängas bara för att han gillar det!?

Det är OK att du gillar att trängas, Tomas Idergard, men det är två saker du inte har fattat. För det första är bilköer inte trängsel, men väl en effekt av trängsel, och en dålig sådan. Och för det andra kan du trängas hur mycket du vill, med andra kompisar som tycker det är kul att trängas. Ni kan tränga ihop er i ett hörn eller nåt. Varför inte bilda egen trängsel och trafikblockering på nån lämpligt tom parkeringsplats? Eller ta upp folkracing eller nåt, det verkar trångt.

Eller så kan du och din bil helt enkelt flytta till Manhattan, så kanske vi slipper dylika dumheter i SvD i fortsättningen.

I debatter så finns det ett argument som dyker upp om och om igen, nämligen påstendet att det inte finns en sanning. Det yttras oftast som "Du tror att du sitter på sanningen, men det finns ingen sanning, bara åsikter", gärna med tillägget "så vi får väl vara överens om att inte vara överens i den här frågan". Ibland säger man "Vem vet egentligen. Man kan inte vara säker. Inte du, inte jag". Favoritvarianten är väl när nån surt klämmer ur sig "Jaha, ja, nu när du har deklarerat vad som är den objektiva sanningen så behöver vi väl inte diskutera mer!"

Det här är bara naturligtvis bara undanflykter från folk som vet att dom har fel men inte vill erkänna det. Men jag tänkte ta upp saken lite djupare ändå, i ett försök att förklara varför argumentet är fel. Så håll i er nu, för nu blir det filsosofi.

På ett plan är det korrekt att säg aatt vi aldrig kan veta nåt säkert. Vi vet inte ens om vi finns. Descartes uttalande "Jag tänker alltså är jag" förutsätter ju logik, vilket man knappast kan ta som en förutsättning innan man har bevisat att nåt existerar. Men vadå? Skall vi låtsas att vi inte existerar och se vad som händer? Tja, det kan man ju göra om man vill, men vad som händer är ju såklart att man fortsätter att existera som om ingenting hade hänt. Så det var ju ingen mening med. Det går helt enkelt inte att anta att man inte existerar. Men även om jag existerar, finns världen? Ja, samma sak där, blunda och låtsas att världen inte existerar, och när du öppnar ögonen så... är universum där lik förbenat. Och visst kan man låtsas att dom människor som befolkar ens omvärld i själva verket är fantasifoster och tänka "Nu ringer det på dörren och så står det fem nakna fotomodeller utanför och vill ha en orgie med mig".... nä, det hände ju inte det heller.

Kort sagt, allting tyder på att vi existerar, att omvärlden existerar och att andra människor faktiskt också existerar självständigt från varandra. Eller för att uttrycka det koncist: Det existerar en verklighet som oberoende av ditt medvetande.

Och det där är en viktig poäng. Verkligheten är som den är vare sig vi vill eller inte. Om vi vill se en annan verklighet kan vi inte bara tycka att den är annorlunda. Det går inte praktiskt att förneka den objektiva verkligheten. För om du skulle förneka den, så kan du inte fungera praktiskt. Du kan inte gå på fel tunnelbanetåg och förvänta dig att komma till rätt ställe, vilket du skulle kunna göra om verkligheten är subjektiv, eftersom tunnelbanenätet då går dit du tycker att det skall gå. Väggen som befinner sig mellan mig och mitt vardagsrum finns där oavsett om jag vill det eller inte. Jag kan inte vilja bort väggen. Om jag skall ta mig till vardagsrummet måste jag slå ner väggen, eller ta mig genom dörröppningen. Väggen finns där även när jag är medvetslös, och även om jag skulle dö. Detta är en objektiv sanning.

Så enkelt var det alltså att visa på att det visst finns en sanning.

Och innan alla subjektivister får spel, så vill jag påpeka tre saker:
a. Att det finns en sanning innebär inte att den alltid är lätt att nå.
2. Ja, det finns även saker som är subjektiva. Åsiktsfrågor och smaksaker. Dom existerar också.
iii. Det är inte alltid uppenbart vad som är en faktafråga och vad som är en åsiktsfråga.

Men trots dessa tre saker finns den viktiga poängen kvar: Det existerar sanning. Påståendet (som oftast kommer från vänstersympatisörer) att det inte existerar sanning, bara åsikter är fel.

Miljöpartiet har drabbats av en plötslig klokhet och insett att det faktum att friskolereformen har fungerat bra gör att man skall sluta försöka motarbeta den. Så nu går dom hand i hand med dom borgerliga i frågan.
Tack miljöpartiet, kan vi göra samma sak med sjukvården nu?

Vi behöver mer samarbete över blockgränserna. Inget är så fantastiskt löjligt som när sossarna är emot ett förslag bara för att moderaterna är för det, eller tvärtom. Det är till och med löjligare än när sossarna är mot något enbart för att dom var mot det på 70-talet och inte vågar erkänna att dom hade fel.

För den delen: Brukade miljöpartiet vara mot friskolor? För isåfall har dom inte bara vågat bryta blockpolitiken, utan erkänt att dom hade fel, vilket onekligen hade varit en stor händelse i Svensk politisk historia. Det är väl lika stort som när Bengt Westerberg svarade "ja", "nej" eller "jag vet inte" på frågor istället för att börja svamla om nåt annat.

Arga muslimer har försökt bränna den Danska ambassaden i Damaskus (och istället satte eld på den Chilenska). Att dom är arga är fullt förståeligt, men varför hoppar dom på en stackars ambassadbyggnad? Och varför publicerade Jyllandsposten bilder av Muhammed överhuvudtaget? Som vanligt så har konflikten sin grund i en kollektiviserande syn på omvärlden och en intolerans för andras åsikter.

Låt oss kolla på vad som faktiskt har hänt.

1. En konstnär som skulle avbilda Muhammed på ett bokomslag bad att få vara anonym, eftersom det enligt dom flesta varianter av Islam är fel att göra det. En del anser att det är fel att avbilda människor, en del även att det är fel och avbilda djur, och dom flesta anser tydligen att det är i vilket fall fel att avbilda Muhammed, eftersom det annars innebär en risk för avgudadyrkan. Och det har dom ju rätt i, se bara på hur man ofta inom kristendomen använder madonnastatyer som en slags gudabild, och ber till dom.

2. Jyllands-posten säger att man skall ha rätt att avbilda Muhammed om man vill. Och i princip har dom ju rätt. Visst skall man det. Allt annat vore ju att tvinga på en viss religion på alla människor. Så dom publicerar bilder på Muhammed, på pin kiv. Fel eller rätt? Tja, onödigt kan man väl säga. Diskussionen går att föra ändå. Jyllands-posten hävdar att bilderna inte var avsedda att uppröra eller förolämpa, och menar att dom bilder som har cirkulerat senare inte har publicerats i Jyllandsposten. Det är tyvärr inte helt sant. Och här kommer första frågan man måste ställa sig: Varför publicerade man karikatyrer av Muhammed, när frågan var om avbildning av Muhammed? Ja, det finns ju givetvis bara ett svar: Det var en ren förolämpning av Islam. Avsikten kan inte ha varit annan än att provocera, såvida inte redaktionen på Jyllandsposten är fantastiskt korkad. Vilket iofs inte kan uteslutas. Men provocera lyckades man med hur som helst. Följdfrågan där är ju varför man bestämmer sig för att förolämpa en religion bara för att religionen har en viss religiös åsikt. Det är naturligtvis grovt intolerant, och dessutom innebär det ju att man förolämpar alla muslimer, även dom som inte hade haft några problem med att en icke-muslimsk tidning publicerar en icke-förolämpande bild av Muhammed. Man drar alltså alla muslimer över en kam, och förolämpar allihopa, bara för att några av dom inte är toleranta mot andras religionsfrihet. Och med tanke på hur många som har avbildat och publicerat avbildningar av Muhammed utan att varken bli avrättade eller få sina ambassader nerbrända är det svårt att hävda, som till exempel DN gör, att det skulle varit lika illa om det vara bara bilder som inte förolämpade.

3. Muslimer protesterar mot förolämpandet. Konstigt? Nej. Men kritiserar dom Jyllands-posten? Nej, dom kritiserar Danmark. Återigen är det kollektiviseringen av skuldfrågan som är det stora problemet. Delvis tror jag den här kollektiviseringen kommer av att man helt enkelt inte förstår att i en demokrati så har inte staten ansvaret för vad en tidning publicerar. Man är inte vana vid yttrandefrihet och demokrati och vet inte hur den fungerar. Men det är inte hela svaret, för det har kommit uppmaningar om att Danska medborgare bör lämna Palestina, och liknande, vilket enbart kan förstås om dom som kommer med dessa uppmaningar beskyller alla danskar, oavsett om dom har förolämpat islam eller inte. Att danska muslimer skulle vara medskyldiga är ju bara ett av dom absurda resultat ett sådant tänk får. I slutet har dom dessutom dragit in Sverige i frågan, samt hävdad att Danska och Svenska staten har satt upp afficker med nidbilderna. Den är ju rent påhitt såklart, och rykten antingen startade i okunskap och brist på objektiva nyhetsmedia, eller rent elakartade rykten startade av muslimska regeringar. Att ha yttre fiender är väldigt praktiskt för totalitära regeringar.

4. Europeer försvarar publiceringarna, och en del återpublicerar dom, och hänvisar till yttrandefrihet. Återigen har dom principiellt rätt, men här kommer ännu en fråga: Om det här är ett försvar av yttrandefriheten, var är dom förolämpande bilderna av Jesus? (*) Nej, just det. Det är i dom allra flesta publiceringsfall en ren provokation för provokationens egen skull. En förolämpning mot Islam.


Så sammanfattningsvis har jag väl följande att säga:

Grundproblemet i konflikten är intolerans och kollektivisering av skuld. Man skuldbelägger och förolämpar alla muslimer för vissa muslimers intolerans. Och när man under undanflykten att försvara yttrandefriheten förolämpar enbart muslimer, så har man ju visat sig lika intolerant själv. Och svaret låter inte vänta på sig: Mer intolerans från dom muslimer som har blivit förolämpande, och mer kollektiv skuldbeläggning, denna gång av hela Danmark för vissa danskars intolerans.

Hur länge skall den här spiralen av kollektivism och intolerans fortgå?





(*) Tja, några förolämpande bilder av Jesus finns här, här och här. Och om du är kristen eller intolerant och klickade på dom bilderna får du tametusan skylla dig själv.

Det här valets trend är utan tvekan att starta nya partier. Senaste tillskottet är Vänsterdemokraterna, vars politiska programs första konkreta påstående är att USA är ett hot. Resten är en blanding av flum, fluff och fina motsägelser som att marknadskrafterna skall tyglas och man skall ha frihandel.

Jag kan slänga ihop ett program som är bättre än så på två minuter, så nu startar jag också ett part: Lennartpartiet. Partiet har två mål: 1. Få Piratpartiet att framstå som seriöst. 2. Införa kungaval. 3. Förbjuda att ha töntar i TV-reklam som heter Lennart. Jag är trött på att namnet dras i tönt-smutsen. OK, det var 3 mål, för det är för lite Monty Python i TV. Tre mål: Framställa Piratpartiet som seriöst, Införa kungaval, Förbjuda tönt-Lennart i TV-reklam, mer Monthy Python i TV.

Som jag har skrivit om tidigare, så försökte SVT stoppa in nästan enbart vänsterfolk i sin "doku"-såpa "Toppkandidaterna". Man spelar in det på ett vänstercafé, inför vänsterpublik. Och gissa vad? Ja, juryn är också mest vänster. OK, nu är juryn fem personer, så att få dom 50/50 är kanske svårt, men ändå. Måste allt luta till vänster hela tiden?

Lotta Gröning är aktiv socialdemokrat och Hanna Zetterberg Struwe har varit riksdagsledamot för vänsterpartiet. Christer Sturmark brukade vara sosse, men är nu folkpartist, eftersom han vill satsa på en IT-skola, så han är väl mitten då. Speciellt liberal kan han ju inte vara om hav väljer parti helt efter en icke-ideologisk fråga. Dominika Peczynski är både supersnygg och skitsmart, ety hon har sagt att hon röstar på folkpartiet. Zanyar Adami är ingenting, verkar det som (jo, han är cool, men det är inte ideologi).

Med andra ord: En klart borgerlig, två klara socialister, och två som är ingenting. Är vi förvånade? Nä.

För alldeles för många är sedan år sedan var den en hetsig debatt inom LUF om man skulle ha kvar SVT eller inte. Jag tyckte det verkade vettigast att ha public-service TVn i en egen kanal, andra menade att dom kunde köpa tid i andra kanaler. Gissa vad? Jag har ändrat åsikt. Lägg ner SVT. Helt. Vi skall inte ha nån jävla public service TV om dom skall hålla på såhär.